Recension

The Accountant 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Gavin O’Connor

Man kan fråga sig vad poängen är med att göra en uppföljare till en film som – trots nio år sedan föregångaren, inte byggt upp någon kultstatus eller slaviskt följe. Kanske är det istället en sorts ursäkt till publiken för vad de behövde utstå med den första The Accountant, en film så fundamentalt korkad men också ointressant att inte en enda sekvens eller karaktär kan minnas, ens med ett fläckfritt savantminne.

Regissören till originalet och uppföljaren Gavin O’Connor verkar inte heller särskilt benägen att återbesöka det nio år gamla fullkomliga praktfiaskot. Istället har det gjorts en total renovering vad gäller ton och presentation. Detta gör att uppföljaren antar en mer dräglig form där det absurda och löjliga konceptet faktiskt erkänns genom en injektion av förvånansvärt mycket humor, en kraftig kontrast mot den föregående filmens omåttligt bistra och surmulna uppsyn.

Att avgöra om det skett en kollektiv eller individuell insikt kring film nummer ett är omöjligt att säga, mer eller mindre alla inblandade verkar ha gått in med inställningen att det hela är ett grandiost skämt och resultatet är därefter, på gott och ont.

Istället för platta försök till hjärtskärande dramatik med en ytterst tveksam, för att inte säga problematisk, porträttering av autism får ni nu rena gycklarframträdanden där även Afflecks – avsiktligen, stela skådespel används till komisk effekt i tragikomiska scener där hans stela och asociala actionhjälte försöker passa in i vardagen. Allt det här leder fram till en film som liknar en kanon som skjuter hagel, det är spretigt bortom beskrivning där allt möjligt flams och trams slängs mot väggen i hopp om att det skall fungera. Eftersom precis allt mellan himmel och jord används i detta hysteriska test blir ett par sekvenser genuint underhållande och antar en karaktär som liknar kompetenta action-komedier
som Dödligt Vapen. Det gäller framförallt scenerna med Affleck och Jon Bernthal som har en oväntad charm mellan Afflecks stoicism och Bernthals karisma. Men de här sekvenserna trängs också med rent och skärt dravel som tangerar att likna en ofärdig buskissketch, och ingenting kan dölja det faktum att konceptet är förkastligt uselt. Flera flagranta fel från föregångaren kvarstår och gör sig påminda många gånger om. Ännu en gång kan O’Connor inte förmedla den löjligt enkla berättelsen utan att röra till det med menlösa tillbakablickar, alltför många – och usla, karaktärer och sidospår som inte ger någon utdelning. Där enskilda stunder har ett underhållningsvärde är helheten fortfarande en smärre plåga, inte blir det det bättre av att actionscenerna är precis lika usla som för nästan tio år sedan.

Filmens spjuveraktiga och lekfulla natur hade mer än gärna också fått ta över skottlossningarna och gett dem lite liv, finess och komik. Men istället är det lika brölande och menlöst som sist, med evighetslånga eldstrider och grymtande slagsmål där Ben Affleck stirrar runt med tom blick och skjuter hejvilt. Att filmen också göra bisarra referenser som utgår från att alla som ser uppföljaren är väl införstådda med alla typer av vinkningar till föregångaren känns också rent absurt med tanke på att majoriteten av filmen verkar vilja radera det åbäket från historien.

The Accountant 2 är överraskande på så sätt att den gör en helvändning och i mångt och mycket faktiskt lyckas underhålla. Med det sagt är fundamentet fortfarande genuint ruttet och alltför många fel och brister kvarstår för att göra det till något annat än gravt mediokert.

Orenda
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Pirjo Honkasalo
Roller: Alma Pöysti som Nora och Pirkko Saisio som Natalia

Filmen inleds med ett bildsvep över ett kargt skärgårdslandskap och ett öppet hav. Den första repliken är den unga pojkens ”ge upp tron på gud”. Han riktar den mot Natalia som är en äldre präst med stora tvivel på kyrkan och kyrkans lära. När det två kvinnorna Natalia och Nora möts för första gången är det till tonerna av Bachs Matteuspassionen. Repliken och musiken sätter tonen för filmen som handlar om livet och döden, tvivel på kyrkan som institution och tvivel på kyrkans föreställning om en personlig gud.

Sopranen Nora, vars man nyss har begått självmord, åker ut till skärgårdsön eftersom mannens sista önskan var att bli begravd på ön och dessutom med Natalia som officiant. De två kvinnorna känner inte varandra men de vet ändå mycket om varandra eftersom Noras olyckliga man hade tillbringat en stor del av sin barndom hos Natalia. De två kvinnornas livsöden är alltså på många sätt sammanvävda med varandra. Men eftersom var och en på sitt sätt tyngs ner av skulden för självmordet släpper de inte in varandra, de anklagar i stället sig själva och varandra för det som har skett. Kunde Natalia gjort mer för Noras man när han var liten och kunde Nora gjort mer för sin man när han ännu var i livet. Skulden och anklagelserna gör att de närmar sig varandra som om de levde i var sin puppa, omgivna av en skyddande och samtidigt skadlig rustning. Den skaver både utåt och inåt.

Tystnaden spelar en stor roll för filmens karga stämning, men också orden. När pojken och Natalia studerar hur en trollslända sakta tar sig ut ur sin puppa säger pojken ”det är nog skönt att leva i en rustning” På det svarar Natalia ”eller inte alls….. När Nora och Natalia sitter och samtalar under ett äppelträd säger Natalia att hon tänker på Newtons tyngdlag. Tänk om äpplet inte faller nedåt mot jorden utan i stället uppåt mot himlen, hur annorlunda skulle allt inte kunnat vara då. Filmen genomsyras alltså i all sin sorgsenhet också av ett hopp om att det skulle kunna vara på ett annat sätt.

Efter ett dygn på ön åker, eller nästa flyr Nora hem. Tankarna på mannens självmord och upplevelserna på ön gör att det brister och att hon vid en repetition börjar bråka med både dirigent och orkester. Det slutar med att hon rusar från repetitionen. När hon sedan återvänder till ön är det tillsammans med mannens kista. Natalia går med tvekan med på att begrava Noras man och sin nästan-styvson. Griftetalet leder till att hon blir anmäld till biskopen för brott mot kyrkans lära. Hon citerar exempelvis den kristna mystikern Mäster Eckhart som menade att ”gud är ren och klar intethet”. Och när hon talar om livet och döden säger hon att livet är ett undantag i evighetens ström. I talet ger hon uttryck för en gudomlig kraft men inte för en personlig gud.

Mot slutet av filmen försonas Natalia och Nora med sig själva och också med varandra. När den föräldralösa pojken mot slutet av filmen säger till Natalia att hon inte får lämna honom svarar hon ”du är inte beroende av mig, det är jag som är beroende av dig”. Du är Orenda, mitt hopp, den gudomliga livskraft som genomsyrar allt.

I filmen vävs naturen, mystiken, musiken, bilderna och människornas livsöden samman på ett poetisk, vackert och ibland drömskt sätt. Filmen innehåller ett symbolspråk grundat både i kristendom och naturmystik. Den rymmer människans alla livsfrågor. Finns det en personlig gud eller inte, liv och död, tro och tvivel, kärlek och svek samt skuld och försoning. Det är en film som är värd att ses och som man som åskådare bär med sig, och kan projicera på, även efter det att projektionen på filmduken har slocknat.

Imperiet
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Bruno Dumont

Joseph Guillotin uppfann i slutet av 1700-talet sin effektiva avrättningsmaskin giljotinen, en apparat som numera blivit en metafor för både det ena och det andra. Tanken med uppfinningen var att effektivisera de många avrättningar som ägde rum efter den franska revolutionen, att minska lidandet för den dömde.

Regissören Bruno Dumont har istället tagit fram ett dödsverktyg som självmant och hånleende gör motsatsen. Hans nya film Imperiet är ett tortyrredskap där offret – mer exakt publiken, tvingas till oändliga plågor genom en film som lyckas nå historiska bottennoteringar om och om igen.

Det spelar ingen som helst roll att Imperiet är menad att vara oseriös och lekfull. Antalet exempel på galna och skruvande – samt lyckade, filmer kan göras oändligt lång. Sorry To Bother You eller sydkoreanska Parasit är bara ett par exempel när det gäller att visa hur fantastisk galenskap kan vara på bioduken. Men dessa två exempel besitter otroligt hängiven regi, fingertoppskänsla och en förståelse för bäcksvart humor. Något som gör det totala vansinnet till en njutning att bevittna. Dumont har sedan han vann juryns stora pris i Cannes år 2006 för Flandern återbetalt denna prestigefyllda ära med att regissera – i bästa fall, kolossalt ointressanta filmer och som värst totalt dravel.

Men med Imperiet tar Dumont sitt mediokra filmskapande till nästa nivå – rättare sagt avgrund. Havererade projekt kan rädda ansiktet – till viss del, genom att erkänna sina fel och brister, se bara till A Minecraft Movie, som är grundlöst usel men där det i alla fall finns en självmedvetenhet om den rekordlåga nivån. Men Bruno Dumont försöker göra en ren lekstuga till något seriöst, bistert och filosofiskt, något som gör att filmen snart antar en form så pass pretentiös, självgod och arrogant att det kväver tittaren. Det finns överhuvudtaget ingen hänsyn till något förutom att blåsa upp egot till sådana proportioner att det kan ses från rymden.

Imperiet är mer eller mindre en bruksanvisning för hur film inte skall göras. Förutom ett fullt dugligt foto som visar upp ett par vackra vyer över den franska kusten finns här inget som kan kallas drägligt. Det är genuint svårt att veta om Dumont försöker dölja det faktum att filmen är närmast hälsofarlig eller om han är fullkomligt förlorad i sin egen hybris.

För hur många djupa andetag som än tas eller ave Maria som bes under filmens gång går det inte att komma ut helskinnad. Filmen utlovar skruvad och bisarr humor men det som serveras är istället lite tamt sex, groteskt usel dialog och en sammanbitenhet som orsakar tandskador. Dumonts regi är också lika livlig som ett studiebesök på ett bårhus, filmen stinker av sterilisering och i brist på egen själ suger Imperiet istället ut tittarens.
Trots att allt som presenteras befinner sig någonstans mellan tv-serien Dr Mugg med Markoolio och ett retuscherat Bolibompa-avsnitt är handlaget och attityden från Dumont häpnadsväckande surmulen och grinig. Där andra regissörer agerar kaospiloter och skapar harmoni i röran är Dumont fast besluten att demonstrera sina – imaginära, kunskaper som en sylvass dramatiker. Detta görs genom att förse filmen med ett tempo som är så pass lågt att en person som drar sitt sista andetag skulle ha invändningar. Varenda scen dras ut in absurdum med dialog som skrivits då alla mentala funktioner stängts ned.

Den påstådda speltiden på knappt två timmar får mig snart att ifrågasätta min egen verklighetsuppfattning, efter ynka femton minuter tycks tio livstider ha passerat. Då allt väl är klart kan man tro att ens barnbarns barn är redo att ta körkort. För under två olidliga timmar förekommer inte ett enda skratt, inte en enda insikt och inte den minsta tillstymmelse till respekt för mänskligt lidande.

Imperiet är så gränslöst usel att den kan klassas som ett filmiskt ofredande.