Imperiet
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Bruno Dumont
Joseph Guillotin uppfann i slutet av 1700-talet sin effektiva avrättningsmaskin giljotinen, en apparat som numera blivit en metafor för både det ena och det andra. Tanken med uppfinningen var att effektivisera de många avrättningar som ägde rum efter den franska revolutionen, att minska lidandet för den dömde.
Regissören Bruno Dumont har istället tagit fram ett dödsverktyg som självmant och hånleende gör motsatsen. Hans nya film Imperiet är ett tortyrredskap där offret – mer exakt publiken, tvingas till oändliga plågor genom en film som lyckas nå historiska bottennoteringar om och om igen.
Det spelar ingen som helst roll att Imperiet är menad att vara oseriös och lekfull. Antalet exempel på galna och skruvande – samt lyckade, filmer kan göras oändligt lång. Sorry To Bother You eller sydkoreanska Parasit är bara ett par exempel när det gäller att visa hur fantastisk galenskap kan vara på bioduken. Men dessa två exempel besitter otroligt hängiven regi, fingertoppskänsla och en förståelse för bäcksvart humor. Något som gör det totala vansinnet till en njutning att bevittna. Dumont har sedan han vann juryns stora pris i Cannes år 2006 för Flandern återbetalt denna prestigefyllda ära med att regissera – i bästa fall, kolossalt ointressanta filmer och som värst totalt dravel.
Men med Imperiet tar Dumont sitt mediokra filmskapande till nästa nivå – rättare sagt avgrund. Havererade projekt kan rädda ansiktet – till viss del, genom att erkänna sina fel och brister, se bara till A Minecraft Movie, som är grundlöst usel men där det i alla fall finns en självmedvetenhet om den rekordlåga nivån. Men Bruno Dumont försöker göra en ren lekstuga till något seriöst, bistert och filosofiskt, något som gör att filmen snart antar en form så pass pretentiös, självgod och arrogant att det kväver tittaren. Det finns överhuvudtaget ingen hänsyn till något förutom att blåsa upp egot till sådana proportioner att det kan ses från rymden.
Imperiet är mer eller mindre en bruksanvisning för hur film inte skall göras. Förutom ett fullt dugligt foto som visar upp ett par vackra vyer över den franska kusten finns här inget som kan kallas drägligt. Det är genuint svårt att veta om Dumont försöker dölja det faktum att filmen är närmast hälsofarlig eller om han är fullkomligt förlorad i sin egen hybris.
För hur många djupa andetag som än tas eller ave Maria som bes under filmens gång går det inte att komma ut helskinnad. Filmen utlovar skruvad och bisarr humor men det som serveras är istället lite tamt sex, groteskt usel dialog och en sammanbitenhet som orsakar tandskador. Dumonts regi är också lika livlig som ett studiebesök på ett bårhus, filmen stinker av sterilisering och i brist på egen själ suger Imperiet istället ut tittarens.
Trots att allt som presenteras befinner sig någonstans mellan tv-serien Dr Mugg med Markoolio och ett retuscherat Bolibompa-avsnitt är handlaget och attityden från Dumont häpnadsväckande surmulen och grinig. Där andra regissörer agerar kaospiloter och skapar harmoni i röran är Dumont fast besluten att demonstrera sina – imaginära, kunskaper som en sylvass dramatiker. Detta görs genom att förse filmen med ett tempo som är så pass lågt att en person som drar sitt sista andetag skulle ha invändningar. Varenda scen dras ut in absurdum med dialog som skrivits då alla mentala funktioner stängts ned.
Den påstådda speltiden på knappt två timmar får mig snart att ifrågasätta min egen verklighetsuppfattning, efter ynka femton minuter tycks tio livstider ha passerat. Då allt väl är klart kan man tro att ens barnbarns barn är redo att ta körkort. För under två olidliga timmar förekommer inte ett enda skratt, inte en enda insikt och inte den minsta tillstymmelse till respekt för mänskligt lidande.
Imperiet är så gränslöst usel att den kan klassas som ett filmiskt ofredande.