18/4 2025
Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)
Dominic Millers berömmelse kan i hög grad härledas till Sting, då han varit dennes ordinarie gitarrist i cirka trettio år. Plattformen har sannolikt utgjort en källa till odelad musikalisk glädje, samtidigt som den riskerat skymma sikten för vad 65-åringen uträttat i övrigt. Starka kopplingen kan ur den aspekten framstå som aningen besvärande, vilket han själv ironiskt antyder under konserten. Att arrangören lagt den på långfredag, torde bidragit till att deras mycket lyckade gig inte alls var utsålt. Som brukligt är paus inlagd och det finns möjlighet att köpa skivor.
Gitarristen helt fokuserad på akustisk variant omger sig med Mike Lindup på piano/ synt, sedan två decennier Nicolas Fiszman från Belgien på elbas samt Ziv Ravitz bakom trummorna. Lindup med förflutet i Level 42 har gjort tre album i eget namn som hans arbetsgivare spelar på. Fiszman har varit producent, kompositör, arrangör och engagerats för soundtrack. Han har på meritlistan samarbeten med ett mycket brett spektrum av artister/ musiker: Jasper Van´t Hofs Band, Philip Catherine, Angelique Kidjo, Joe Zawinul, Sting, Manu Katché, James Ingram, Patricia Kaas, Charles Aznavour och många flera. Ravitz en 70-talist från Israel och bosatt i New York borde jag ha känt igen från makalösa Shai Maestro Trio. Vidare har han spelat med bland andra Florian Weber, Joe Lovano, Lee Konitz, Romanian Philharmonic Orchestra, Mike Goodrick med flera.
Millers katalog innehåller nio album – tre på ECM – vars kompositioner nästan uteslutande (om jag gjort tillräcklig research) är original. Vidare har på gitarr klassiska mästare tolkats på ett separat album. Otroliga mångsidigheten visas i hans cv som sideman. Det spänner från Pavorotti och Placido Domingo över Paul Simon, Manu Dibango, Manu Katché och Chieftains till att vara sessionmusiker hos Pretenders, Julia Fordham, Phil Collins, Paul Young, Vinnie Colauita, Katie Melua, Level 42, Chuck Loeb med flera. Dessutom har gitarristen verksam inom förbluffande många stilar och genrer, koll på vad vi brukar benämna det ”svenska musikundret” och medverkat på flera svenska jazzmusikers/ -sångares skivor. Höga standarden på utövare från Sverige inom exempelvis klassisk musik, pop, jazz och metal lyfts fram i ett av Millers sympatiska mellansnack. Kan skjuta in att på senaste skivan Vagabond spelas klaviaturer av Jacob Karlzon.
Punktligt äntras scen utan någon presentation vilket påminner om förfarandet ett par veckor tidigare när Bill Evans All Star Band gästade. Konstaterar omgående att jag blir förtjust i hur det låter. Miller vill skoja, få oss att tro på att herrarna är på en första date. Sanningen är att det låter otroligt tajt, härligt avspänt med skönjbar latin-vibe. 2016 gavs ett album med kubansk musik ut och tidig titel var The Latin/ Jazz Guitars… varför de känner sig befryndade med idiomet. Sammantaget uppskattade jag ljudbilden, även om första kommentaren i ämnet klagade lite på onödigt mycket bas. Njuter av extraordinära dynamiken i samspelta kvartetten.
Häpnas över att huvudpersonen fram tills extranumret är helt ointresserad av att ge oss titlar, särskilt med tanke på att han gärna berättar om annat och är på påtagligt gott humör. Enda jag definitivt känner igen är ett formidabelt Lennon/ McCartney -medley. Urskiljer virtuosa tolkningar av A Day In A Life respektive Eleanor Rigby. Misstänker också att att Fields Of Gold av Sting framfördes. Vi förunnas en föredömligt sammanvävd och varierad repertoar. Åtskilliga solon exalterar, flest givetvis från på den vita akustiska gitarren som lyckligtvis tränger igenom den sprudlande och emellanåt nära nog massiva rytmsektionen. Lindup som har en synt placerad ovanpå flygeln fyller ofta ut melodierna med sitt nynnande.
Millers utsökta ackordföljder inriktas snyggt på melodiers essens. Även om det inte är syftet bländar han oss stundtals ändå med genom sin teknik. Vi rycks med av det passionerade precisionsarbete samtliga ägnar sig åt, förenade och ibland i trollbindande features. Sättet att i omgångar radikalt ändra på energinivå och tempo hänför. Ibland hamnar elbasisten i framkant med sina drivande, alternativt väl avvägda basgångar. Klangrikedom, kontraster, lyhördhet och superb resonans samverkar till att göra konserten extra minnesvärd. Första set avslutas med en ”stänkare” där samtliga drar iväg som en storartad enhet. Det broderas läckert över ett stadigt funkgroove och Lindup trakterar samtidigt synt och flygel. Låten utvidgas i komplex taktart och den fenomenale trumslagaren ger sig till känna. Först genom att vara ”in the pocket” och därefter addera avancerade mönster av rytmik. Miller signalerar om att överraskningar väntar efter paus.
Andra halvan börjar subtilt med behagligt porlande melodi. Därefter gästar Lars Danielsson på cello vars konsert med sin konstellation Libretto jag bevistade häromåret i Stenhammarsalen. Miller håller Danielsson (huvudinstrument kontrabas) som en av de främsta kompositörerna i Europa. Man har hunnit med gemensam soundcheck, men ger sig av mest på instinkt enligt frontande musiker. Initialt fängslar ett melankoliskt hållet sväng i österländsk skepnad. Råder ingen tvekan om att särskilt trumslagaren triumferar, befinner sig på mammas gata vare sig hanterar vispar eller trumstockar. På sedvanligt jazzigt vis vandrar fokus runt.
Akustiken är excellent vilket Tomas Ferngren ska applåderas för. I denna avdelning måste också basisten koncisa och lyhörda agerande framhävas. Det riffas rivigt minst sagt. Denna publikfriande sekvens med sina start/stopp manövrar bländar, styrs skenbart på kommando av Ravitz i en sanslös rytmorgie. Publiken hypnotiseras av hisnande uppbrutna takter. Kontraster införlivas på ett alldeles bedårande vis. Ömsom kopiöst sväng, ömsom reflekterande toner.
Hade trott att det inte skulle bli en lika lång recension som brukligt när låttitlar saknas. Nu kommer dock tre titlar nämnas vilka utgjorde slutpunkten på ett fulländad tillställning. Cellistens hustru gör nämligen männen sällskap på scen. (Familjen brukar fira högtider i familjens hus i Mölnlycke) Hon heter Caecilie Norby och är en lysande sångerska från Köpenhamn, vars senaste skivor och flera konserter jag haft förmånen att recensera. Hon faller in i ledet av att vara lika begåvad inom flera genrer. Associeras i första hand till jazzvärlden, fast också med stor rutin från beatbaserad musik som rock och soul och dessutom briljerar med fraser från opera.
Eftersom jag flera gånger hört hennes version av Fragile är det stort att få lyssna på den i denna kontext jämte Shape Of My Heart (G. Sumner/ D. Miller). I den först nämnda Sting-balladen tas temat ut ljuvligt av Miller och Danielsson. Och i refrängen förenas danskan med Lindup. Megahitten aviseras endast genom instruktionen från låtskrivaren: ” A flat minor”. Norby sjunger med berörande värdighet och kryddar med ett par fraser från opera. Ackordföljden på gitarr ger mig nästan gåshud. Norby deklarerar hur meningsfullt det är att sjunga texterna av Sting.
Finalen kännetecknas av en varm energi som oemotståndligt väller fram. Entusiastisk publik uppmanas att bilda kör, stämma in i ordlösa sången. Miller som besökt Göteborg tidigare med Sting intygar att man haft väldigt kul på ”sin första date tillsammans” och frågar om de får komma tillbaka. Här på sluttampen ges Fiszman frihet att både färga låt och lätt hyssbetonat bjuda på uppvisning i extranumret. Truco från 1999 tillägnas för övrigt Millers uppväxt i Argentina. Vid närmare eftertanke inte utan att det kändes svindlande att få ta del av detta musikaliska äventyr en långfredag. Ens allra största förhoppningar om en berikande konsert överträffades sålunda.