Orenda
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Pirjo Honkasalo
Roller: Alma Pöysti som Nora och Pirkko Saisio som Natalia
Filmen inleds med ett bildsvep över ett kargt skärgårdslandskap och ett öppet hav. Den första repliken är den unga pojkens ”ge upp tron på gud”. Han riktar den mot Natalia som är en äldre präst med stora tvivel på kyrkan och kyrkans lära. När det två kvinnorna Natalia och Nora möts för första gången är det till tonerna av Bachs Matteuspassionen. Repliken och musiken sätter tonen för filmen som handlar om livet och döden, tvivel på kyrkan som institution och tvivel på kyrkans föreställning om en personlig gud.
Sopranen Nora, vars man nyss har begått självmord, åker ut till skärgårdsön eftersom mannens sista önskan var att bli begravd på ön och dessutom med Natalia som officiant. De två kvinnorna känner inte varandra men de vet ändå mycket om varandra eftersom Noras olyckliga man hade tillbringat en stor del av sin barndom hos Natalia. De två kvinnornas livsöden är alltså på många sätt sammanvävda med varandra. Men eftersom var och en på sitt sätt tyngs ner av skulden för självmordet släpper de inte in varandra, de anklagar i stället sig själva och varandra för det som har skett. Kunde Natalia gjort mer för Noras man när han var liten och kunde Nora gjort mer för sin man när han ännu var i livet. Skulden och anklagelserna gör att de närmar sig varandra som om de levde i var sin puppa, omgivna av en skyddande och samtidigt skadlig rustning. Den skaver både utåt och inåt.
Tystnaden spelar en stor roll för filmens karga stämning, men också orden. När pojken och Natalia studerar hur en trollslända sakta tar sig ut ur sin puppa säger pojken ”det är nog skönt att leva i en rustning” På det svarar Natalia ”eller inte alls….. När Nora och Natalia sitter och samtalar under ett äppelträd säger Natalia att hon tänker på Newtons tyngdlag. Tänk om äpplet inte faller nedåt mot jorden utan i stället uppåt mot himlen, hur annorlunda skulle allt inte kunnat vara då. Filmen genomsyras alltså i all sin sorgsenhet också av ett hopp om att det skulle kunna vara på ett annat sätt.
Efter ett dygn på ön åker, eller nästa flyr Nora hem. Tankarna på mannens självmord och upplevelserna på ön gör att det brister och att hon vid en repetition börjar bråka med både dirigent och orkester. Det slutar med att hon rusar från repetitionen. När hon sedan återvänder till ön är det tillsammans med mannens kista. Natalia går med tvekan med på att begrava Noras man och sin nästan-styvson. Griftetalet leder till att hon blir anmäld till biskopen för brott mot kyrkans lära. Hon citerar exempelvis den kristna mystikern Mäster Eckhart som menade att ”gud är ren och klar intethet”. Och när hon talar om livet och döden säger hon att livet är ett undantag i evighetens ström. I talet ger hon uttryck för en gudomlig kraft men inte för en personlig gud.
Mot slutet av filmen försonas Natalia och Nora med sig själva och också med varandra. När den föräldralösa pojken mot slutet av filmen säger till Natalia att hon inte får lämna honom svarar hon ”du är inte beroende av mig, det är jag som är beroende av dig”. Du är Orenda, mitt hopp, den gudomliga livskraft som genomsyrar allt.
I filmen vävs naturen, mystiken, musiken, bilderna och människornas livsöden samman på ett poetisk, vackert och ibland drömskt sätt. Filmen innehåller ett symbolspråk grundat både i kristendom och naturmystik. Den rymmer människans alla livsfrågor. Finns det en personlig gud eller inte, liv och död, tro och tvivel, kärlek och svek samt skuld och försoning. Det är en film som är värd att ses och som man som åskådare bär med sig, och kan projicera på, även efter det att projektionen på filmduken har slocknat.