The Accountant 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Gavin O’Connor
Man kan fråga sig vad poängen är med att göra en uppföljare till en film som – trots nio år sedan föregångaren, inte byggt upp någon kultstatus eller slaviskt följe. Kanske är det istället en sorts ursäkt till publiken för vad de behövde utstå med den första The Accountant, en film så fundamentalt korkad men också ointressant att inte en enda sekvens eller karaktär kan minnas, ens med ett fläckfritt savantminne.
Regissören till originalet och uppföljaren Gavin O’Connor verkar inte heller särskilt benägen att återbesöka det nio år gamla fullkomliga praktfiaskot. Istället har det gjorts en total renovering vad gäller ton och presentation. Detta gör att uppföljaren antar en mer dräglig form där det absurda och löjliga konceptet faktiskt erkänns genom en injektion av förvånansvärt mycket humor, en kraftig kontrast mot den föregående filmens omåttligt bistra och surmulna uppsyn.
Att avgöra om det skett en kollektiv eller individuell insikt kring film nummer ett är omöjligt att säga, mer eller mindre alla inblandade verkar ha gått in med inställningen att det hela är ett grandiost skämt och resultatet är därefter, på gott och ont.
Istället för platta försök till hjärtskärande dramatik med en ytterst tveksam, för att inte säga problematisk, porträttering av autism får ni nu rena gycklarframträdanden där även Afflecks – avsiktligen, stela skådespel används till komisk effekt i tragikomiska scener där hans stela och asociala actionhjälte försöker passa in i vardagen. Allt det här leder fram till en film som liknar en kanon som skjuter hagel, det är spretigt bortom beskrivning där allt möjligt flams och trams slängs mot väggen i hopp om att det skall fungera. Eftersom precis allt mellan himmel och jord används i detta hysteriska test blir ett par sekvenser genuint underhållande och antar en karaktär som liknar kompetenta action-komedier
som Dödligt Vapen. Det gäller framförallt scenerna med Affleck och Jon Bernthal som har en oväntad charm mellan Afflecks stoicism och Bernthals karisma. Men de här sekvenserna trängs också med rent och skärt dravel som tangerar att likna en ofärdig buskissketch, och ingenting kan dölja det faktum att konceptet är förkastligt uselt. Flera flagranta fel från föregångaren kvarstår och gör sig påminda många gånger om. Ännu en gång kan O’Connor inte förmedla den löjligt enkla berättelsen utan att röra till det med menlösa tillbakablickar, alltför många – och usla, karaktärer och sidospår som inte ger någon utdelning. Där enskilda stunder har ett underhållningsvärde är helheten fortfarande en smärre plåga, inte blir det det bättre av att actionscenerna är precis lika usla som för nästan tio år sedan.
Filmens spjuveraktiga och lekfulla natur hade mer än gärna också fått ta över skottlossningarna och gett dem lite liv, finess och komik. Men istället är det lika brölande och menlöst som sist, med evighetslånga eldstrider och grymtande slagsmål där Ben Affleck stirrar runt med tom blick och skjuter hejvilt. Att filmen också göra bisarra referenser som utgår från att alla som ser uppföljaren är väl införstådda med alla typer av vinkningar till föregångaren känns också rent absurt med tanke på att majoriteten av filmen verkar vilja radera det åbäket från historien.
The Accountant 2 är överraskande på så sätt att den gör en helvändning och i mångt och mycket faktiskt lyckas underhålla. Med det sagt är fundamentet fortfarande genuint ruttet och alltför många fel och brister kvarstår för att göra det till något annat än gravt mediokert.