Recension

Thunderbolts
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 april
Regi: Jake Schreier

Det må vara den trettiosjätte Marvel Studios-produktionen, en siffra som borde signalera katastrof. Men trots detta visar Thunderbolts varför receptet som nyttjats av Marvel lett till de otaliga framgångarna. Efter det ofantliga antal filmer i det alltmer växande MCU finns det två sätt att ta sig vidare för filmskapare. Antingen att nyttja maskineriet till att skapa mer eller mindre personliga projekt, förklädda som kolosser. Detta exemplifieras kanske bäst av Taika Waititi som gjorde den senaste Thor-filmen Love And Thunder till en sorts hysterisk explosion av alla sina exentriska kvalitéer, något som ledde till en uppsjö av frustrerade fans som ansåg att regissören tagit sin hysteriska komik ett steg för långt. Alternativ två är att följa den formula som etablerats under studions guldår från 2012-2019 då varenda film tycktes slå alla tänkbara ekonomiska rekord.

Regissören Jake Schreier väljer att ta sig an formulan, där komik, action och superkrafter mixas, fast med en gränslös energi som leder till en film så inspirerad att man kan tro att studions sanna guldålder är tillbaka. Thunderbolts kan liknas vid en pizza, det är en rätt som förtärts oräkneliga gånger, fast med passion – för att inte säga inspiration, kan den lyftas och imponera djupt. Alla delar må ha setts förut men då de serveras i ett såhär förstklassigt paket är det svårt att inte fyllas av eufori. Alla de klassiska elementen tas här till sin spets utan att på något sätt överanvändas, tvärtom så förstår Schreier också vilka förändringar som krävs för att göra den klassiska formulan maximalt effektiv.

Detta sker framförallt genom att man för första gången sedan det gamla gardet av legendariska hjältar – Captain America och Iron Man bland annat, äntligen fått en sättning där studion men också berättandet är redo att ta nästa steg. Resan att bygga upp en ny trupp som kan ta upp stafettpinnen har varit snårig men i Thunderbolts uppnår man äntligen drömmen att länka samman det gamla med det nya. Detta genom element som känns igen fast med en ny ensemble som är hungrig men också bestämd att göra sitt unika avtryck i detta enorma universum.

För den stora styrkan i Thunderbolts är just karaktärerna, något som oftast underskattas. Marvel på film må ha varit en företeelse i över tjugo år – om vi räknar med Sam Raimis Spider-Man, men i serietidningsform har karaktärerna levt ett liv som får flera åldringar att verka unga. Äventyren har rört sig mellan högt, lågt, magiskt och uruselt, men det finns en inneboende kraft och potens i karaktärsarketyperna. Marvels skapare Stan Lee avsåg att skapa människor med extraordinära förmågor, inte bara sagofigurer som konkurrenten DC och deras Stålmannen. Den mänskliga kvalitén manifesterar sig med oerhörd kraft i Thunderbolts, och trots att ensemblen av antihjältar inte kan mäta sig med storprofiler som Spider-Man eller Wolverine, är deras anonymitet en styrka. Detta gör att Schreier samt manusförfattarna Eric Pearson och Joanna Calo kan expandera och göra förändringar utan att känna sig alltför bundna till källmaterialet.

Detta resulterar i den kanske mest brokiga men också sympatiska skara figurer sedan Guardians Of The Galaxy. Framförallt är det förunderligt hur bihang som Hanna John-Kamens Ghost från Ant-Man And The Wasp nu blir en genuin storstjärna som visar på både karisma och utstrålning. Detsamma gäller Julia Louis-Dreyfus som äntligen kommer till sin rätt i en diabolisk roll som skulle göra sig utmärkt som en ersättare till den smilande och än mer djävulska amerikanska justitieministern Pam Bondi. Men den sanna triumfen – vad gäller aktörerna, är Florence Pugh och David Harbour. Från att ha visat upp ypperlig kemi i den underskattade Black Widow får duon nu äntligen komma tillbaka och vara bättre än någonsin. Pugh och Harbour är essensen av hela filmen, med extraordinär komisk timing, energiskt skådespel samt en genuin värme.

För där andra filmer väljer att nå till underhållningshimlen – däribland många Marvel-filmer, med enorm action eller vyer som får publiken att dra efter andan, vill Schreier istället värna om värdet i att bevittna god kemi mellan personer. Detta gör att Thunderbolts förlitar sig på kemin och energin som bildas i en ensemble. Actionscenerna må vara både välgjorda och påkostade, men det är de mer triviala strapatserna, då John-Kamens syrliga brittiska humor kommer fram eller då David Harbour lever rövare, som verkligen stannar kvar. Dessutom har Thunderbolts kanske den mest originella och vågade finalen som skådats i en Marvel-film, en final som i mångt och mycket bygger på karaktärsutveckling och inte fullskaligt krig mellan rymdvarelser och superhjältar. Men det är i denna final som filmens primära brist gör sig påmind, för även om det nyttjas mörk tematik som psykisk ohälsa, förtvivlan och medial manipulation så blir dessa ämnen aldrig så omfattande och essentiella som de kunde ha varit. Även de allegorier till vår faktiska värld som Marvel alltid velat inkludera är aningen för nedtonade, trots att det finns gott om möjligheter att säga både det ena och det andra om dagens samhälle.

Detta är dock det enda som håller Thunderbolts från att klassas som en felfri triumf. För vad som erbjuds är en underhållningseufori som sällan går att uppleva. Värmen, glädjen och entusiasmen är i det närmaste beroendeframkallande och då allt är avslutat uppstår ett hål, för det finns inte en enda attraktion på något nöjesfält som kan mäta sig med detta.

Foto: Sony Pictures

Until Dawn
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg skanderade högt om att han var färdig med att regissera alla typer av superhjältefilmer efter den kritiserade och kommersiellt misslyckande Shazam Fury Of The Gods. Sandberg menade att nästa projekt skulle ta honom tillbaka till skräcken, genren som startade hans karriär.

Det borde innebära en nytändning, en kraftfull omstart där hemkomsten borde inspirera både honom och publiken. Istället sker raka motsatsen och Sandberg gör en film som får hans tidigare mediokra projekt Annabelle: Creation att framstå som en arvtagare till både The Shining och John Carpenters bästa verk. Until Dawn är en gränslöst usel skrothög som viftar med vit flagga redan i den anorektiska intrigen och som därifrån tar publiken ned i ett träsk av klyschor, tristess och hjärndött blodbad.

Man skulle kunna säga både det ena och det andra om det faktum att Until Dawn bygger på TV-spelet med samma namn, att filmer baserade på spel numera verkar vara nästa stora Hollywood-trend och att resultaten fortsätter vara av ytterst blandad kvalité. Där adaptionerna av The Last Of Us och Fallout har frälst både spelare och icke-spelare förekommer också besinningslöst skräp som förra årets mardröm Borderlands. Vad som gör adaptionen av Until Dawn än mer konfunderande – för att inte säga provocerande, är det legendariska eftermäle som associeras med Playstation och deras fantastiska spel, varav många utgår från starka berättelser och karaktärer. Detta har Sony – moderbolaget till Playstation, nu valt att förvalta genom att först ge oss den groteska Gran Turismo och nu Until Dawn, som svärtar ned varumärket till skamlösa nivåer.

För i Until Dawn – filmen, finns inga av de naturliga element som går att överföra från spel till film utan problem, däribland ett solitt narrativ, minnesvärda karaktärer eller slående visuella egenskaper. Förutom ett par bleka visuella referenser och en gränslöst trött Peter Stormare, som gör sin roll från spelförlagan, finns här inget som utmärker eller tydliggör varför Until Dawn förtjänar att förevigas som film.

För vad som erbjuds är en ensemble bestående av ’’så kallade skådespelare’’ som i sin tur spelar karaktärer lika inbjudande som ett näste av skunkar. Sandberg lyfter inte heller ett handtag för att skapa någon form av inspirerad skräck, det är ett bombardemang av trötta klichéer med knarrande golv, gnälliga gamla häxor och blod i mängder. Inte ens då hela filmen vältrar sig i en ren orgie av klyschor har Sandberg kapacitet att frammana självironi. Istället fortsätter allt efter en in absurdum fantasilös mall som är lika utmattande som den är ointressant.

Det är lika menlöst som det låter men lyckas bli än värre då absolut ingen som medverkar framför eller bakom kameran verkar vilja ta i arbetet med tång. Vad som än förekommer levereras det med apati, avsmak och ointresse. Filmen är dessutom makabert humorlös. Det enda av värde är den poetiska parallellen mellan filmens karaktärer och den faktiska biopubliken, ingen av oss kan vänta med att fly från helvetet.