• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Cold Storage – faller platt som en grandios gäspning

4 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Cold Storage
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Jonny Campbell

Det finns något genuint tragikomiskt då en film och dess skapare sätter en chockerande låg ribba. Då allt görs för att förbereda publiken på att det som väntar kanske inte är värdigt att förevigas i filmhistorien. Per automatik finns det en viss ödmjukhet i att omedelbart bekänna sina fel och brister. Det ger ett avväpnande och sympatiskt intryck. Men inte ens med denna utgångspunkt kan Cold Storage göra något annat än att falla platt och stämplas som en grandios gäspning.

Att det hela osar miserabel B-film tydliggörs – med viss självinsikt, tidigt. Den stapplande och korta introduktionssekvensen är ungefär lika seriös som valfri mellanakt i Melodifestivalen. Ökenlandskapet och det dråpliga handlaget driver genast tankarna till den kultförklarade Tremors med sina jättelika köttätande monstermaskar. Förhoppningen blir per automatik att samma charmanta men oändligt fåniga cirkus är på väg att upprepas i och med Cold Storage. Men även om självdistansen aldrig upphör, och filmen aldrig tror sig vara något mer än en fumlig och fånig skräckkomedi, kommer inget tillskott. Istället är majoriteten av hela upplevelsen snarare jämförbar med en evig startbana som väldigt snabbt blir tröttsam.

Hur mycket romanen som filmen bygger på är skyldig till de strukturella bristerna kan undertecknad tyvärr inte svara på, detta då författaren David Koepps bok med samma namn ’’tyvärr’’ inte hann betas av innan visningen. Oavsett ursäktar inte det att filmversionen ger en helt ny innebörd till att snurra runt med hjulen. Vad som borde vara en kort och simpel intrig drygas ut till absurda proportioner, banala och enkla koncept förklaras om och om igen, antingen genom faktiskt dialog eller klumpig visuell demonstration. Och då spelar det ingen roll att filmen försöker underhålla med en avväpnande humor eller en trött Liam Neeson som går på sådan sparlåga att man kan undra om han genomgår den svenska energikrisen 2022.

Väldigt snart är de få positiva aspekterna knappt vatten värda, detta då filmen aldrig tar nästa steg och ger något som känns det minsta vettigt, både vad gäller komik, skräck eller action. Allting blir istället till ett vanvettigt segt väntrum där duktiga skådespelare som Lesley Manville tvingas kämpa igenom tjäran av jämngrå tristess med ett ohyggligt oinspirerat agerande.

Även om regissören Jonny Campbell gärna vill ha nära till skrattet och ha kapaciteten att ha roligt åt sig själv blir detta i det närmaste omöjligt då genomförandet är så otroligt fumligt – för att inte säga okunnigt. Scenerna mellan Joe Keery och Georgina Campbell är tänkta att bidra till lite mänsklig värme genom småtjafs och en diskret romans. Men då det inte finns tillstymmelse till kemi – än mindre personregi, blir dessa scener mest malande och totalt ointressanta.

När det till slut blir dags för action serveras den lika kall som de lik som huvudkaraktärerna lämnar efter sig. Det blir ett hysteriskt skjutande, lite blod och exploderande kroppsdelar, allt har setts förut och presenterats med astronomiskt mer passion och uppfinningsrikedom än här. Att Cold Storage också använder digitala specialeffekter som får de skräckexempel vi fick se i praktfiaskot xXx: State Of The Union från 2004 att likna något från James Camerons Avatar. Detta är också enda gången håret reser sig, för skräcken, som förvisso bygger på ironi, är lika usel som det övriga hantverket.

Cold Storage räddas från total undergång av sin tillbakalutade natur. I och med att ingenting är på särskilt stort allvar, samt att det finns en vilja att acceptera att allt är ett jättelikt skämt, kringgår man fullkomligt vettlös förnedring, men inte ens det kan avleda från det faktum att det hela många gånger är fullkomligt bedrövligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Pillion – är inte perfekt men bjuder på ett antal fantastiskt täta och mörka scener

4 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Pillion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Harry Lighton

Det må vara krasst att konstatera, men ett påstående från en anonym gymnasieuppsats stämmer alltför väl, nämligen att en film som önskar får maximal uppmärksamhet skall innehålla följande: sex, våld eller en skandal. I fallet med Pillion är åtminstone det först- och sistnämnda fullt applicerbara. För ingen kan ha undgått de oerhörda skriverierna gällande filmens oerhört explicita och långtifrån rumsrena innehåll. Och för den som endast saliverat efter lite oortodoxt sex samt en Alexander Skarsgård som visar det mesta finns här mer än tillräckligt. Men i den mediala fixeringen hamnar det faktum att Pillion faktiskt är mer än en nakenchock i skymundan.

Sex och nakna kroppar utan någon som helst narrativ substans är lika mycket värt som de filmer man en gång kunde hitta gömda på bensinmackar. Pillion vill dock inte bara skapa rubriker utan har också andra kvalitéer som är värda att lyfta. Även om det är oändligt svårt att hitta rätt i inledningen, då det hela känns osäkert och obekvämt, inte bara vad gäller relationen mellan filmens två huvudpersoner, utan den faktiska filmen. Regissören Harry Lighton har svårt att hitta en röd tråd vad gäller filmens attityd samt stämning. Det skiftar mellan att kännas som en blyg independentfilm, som prövar sina vingar, och en oerhört svårsmält och högtravande – samt pretentiös, filmprismagnet.

Precis som nya skor tar det ett tag innan det hela sitter, och först då huvudrollsduons andra – och mindre omdiskuterade hälft, Harry Melling får ställa sig i centrum börjar allt få färg. Även om det är Skarsgårds klädlösa attribut som varit i centrum för media är det Melling som är filmens sanna hjärta. Efter sin oväntat starka insats i Anya Taylor-Joy klassikern The Queen’s Gambit har Melling visat sig vara en oväntat kapabel aktör som alltid presenterar sina karaktärer men en oerhörd varsamhet och omtanke. Detsamma är sant även i Pillion. Att skapa dimensioner – men även empati, för en karaktär som aktivt underkastar sig och ställer sig i en obehaglig beroendeställning är sannerligen inte enkelt. Men Melling lyckas skapa en oerhörd empati som gör att karaktärens genuint tragiska situation och ensamhet blir engagerande men också drabbande. Melling demonstrerar en sårbarhet utan att – på ett manipulativt sätt, försöka göra om det till ren melodram. Alexander Skarsgård är å andra sidan betydligt mer – avsiktligt, dämpad vad gäller det emotionella, han förblir enigmatisk men också obehaglig. Skarsgård gör ett strålande jobb att förmedla ett bubblande mörker som fascinerar men också skrämmer. Trots hans lugna yttre finns något hotfullt och oberäkneligt som alltid adderar spänning till sekvenserna mellan honom och Melling.

Och det är denna mycket spända och obekväma relation mellan de två som är filmens sanna kärna. Sättet Mellings trevande åtrå och Skarsgårds ständiga nekande slår mot varandra leder till en fascinerande duell mellan passion och kontroll. Diskussionen om att Pillion skulle bjuda på en dos svart komik är dock svårbegriplig då detta är en genuint svart och grubblande film som ständigt balanserar mellan hopplöshet och mikroskopiska drömmar om ett liv med ömsesidig omtanke. Scenerna menade att fungera som en ventil för de mest intensiva och syrefattiga scenerna är inte i närheten lika fantastiska som då filmen låser alla dörrar och drar ned persiennerna för att stänga ute allt ljus. Förvisso finns en värme i Lightons regi i dessa scener men det finns ingen elegant interaktion mellan det dramatiska ljuset och mörkret, istället blir det kraftiga dramatiska avbrott som gör att det hela känns ojämnt.

Även om romanen som filmen bygger på givetvis dikterar flera aspekter fanns det också utrymme att utforska betydelsen av motorcykeln sonen metafor för frihet och att fly från rigida sociala strukturer. Ett ämne som behandlats i oändligt många poem och böcker men som hade kunnat få en ny infallsvinkel genom att sammanfoga det med den homosexuella relationen mellan filmens två huvudpersoner.

Avslutet är också stapplande och alltför abrupt, det blir tvära kast som inte tillåter publiken att reflektera och ta in händelseförloppet vilket skapar dissonans med den dramatik som utspelar sig på duken.

Pillion må inte vara perfekt men bjuder på ett antal fantastiskt täta och mörka scener som gör att filmen alltför många gånger endast bränner gummi utan att röra sig en millimeter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Litterär ikon presenterar sig i magnifik monolog – Jag är den som som ser med Anna Azcárate som Lunchteater

3 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 4 2026 (20-23/1)

Göteborgs Stadsteater

Manus: Niki Gunke Stangertz och Selma Lagerlöf

Regi: Niki Gunke Stangertz

På scen: Anna Azcárate

Musik: Sami Al Fakir

Teknik: Arctur Hernández Chárraga

Borde ha skrivit långt tidigare om denna föreställning som sågs onsdagen 22 januari, eftersom den med råge motsvarade högt ställda förväntningar. Får skylla på att jag sedan dess varit upptagen med Göteborgs Filmfestival som i praktiken (online) avslutades först i går. Monologen Jag är den som ser hade premiär i höstas på Strindbergs Intima Teater. Selma Lagerlöf (1858-1940) vars popularitet aldrig verkar avta har som bekant fått flera av sina verk dramatiserade. Senaste decenniet uppfördes på Stadsteatern vid Götaplatsen Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien (recenserades här).

Såg för några månader sedan de två stumfilmerna Stiller gjorde på just debutromanen på Aftonstjärnan, då till nygjord innovativ musik framförd live. Snart är det dags att visa stumfilmen Körkarlen som jag också läst på samma ställe uppfräschad med nytt kongenialt kusligt soundtrack. Herr Arnes penningar på GöteborgsOperan 2022 blev en av mina främsta upplevelser av konstformen någonsin. Nu är tydligen Wermland Opera aktuell med urpremiär på verk om Nobelpristagarens liv. Minns tv-serien från 80-talet på Gösta Berlings saga och filmatiseringen av Jerusalem. Ungefär samtidigt som filmen sågs diskuterades romanen i den läsecirkel jag var med i. Om de närmast tragikomiska parallella förhållandena med Sophie Elkan och Valborg Olander vilka också karriärmässigt var givande, har jag kunnat läsa om i bok av Mona Kalin vars titel jag är osäker på. För att avrunda dessa rapsodiska personliga ingångar lånades från mamma självbiografiskt verk i tonåren och förra julen fängslades jag av dokumentär i två delar om en världsberömd författarinna som högst orättvis i perioder stämplats som ”sagotant”.

Innan Azcárate blir presenterad av Marie Delleskog (Lunchteaterns konstnärliga ledare) söker hon upp en vän som sitter långt bak. Då passerar hon mig, varvid jag nämner att jag gärna kommer hit och om inspiration uppstår brukar det bli en text. Skådespelaren yppade något om uppkommen nervositet fast hoppades att jag skulle få feeling. Att jag förmodligen inte tidigare sett henne agera live beror på att att hon huvudsakligen spelat på Norrbottenteatern, undervisat i Luleå och anlitats av Uppsala Stadsteater. Anna Azcárate som gick Scenskolan samma tid som Delleskog har varit värd för magasinsprogram i SVT och synts i åtskilliga biroller på film och i tv-serier. Hade jag träffat henne efteråt skulle jag sagt att hon är Görel Crona jämbördig. Skrev hänförd om Cronas Kung Byxlös på Lunchteatern i förfjol. Har tyvärr inte sett henne uppföra Selmas samlade vrede ( också konsertteater) av Margareta Skantze varför jämförelse av Selma-tolkningar inte låter sig göras.

foto Elias Holm – från hemsida Göteborgs Stadsteater

Niki Gunke Stangertz är nästan en generation yngre än aktrisen på scen. Hon är i första hand skådespelare och gått i sina föräldrars fotspår, men har på senare utökat sitt register i egenskap av manusförfattare och regissör. Förvisso tacksamt stoff men ändå en grannlaga uppgift att hantera så att berättelsen inifrån hänger ihop. Nedslagen i prisade pionjärens biografi, temperament och idévärld görs med osvikligt gott omdöme. De tecknar en bild av en exceptionell människa utrustad med en gåva att fabulera larger than life, ofta med ett ursprung i ett sägenomspunnet värmländskt landskap. Monologen är på samma gång lärorik och underhållande. Förutom karismatiskt agerande som framhäver en minst sagt händelserik berättelse fylld av häpnadsväckande fakta, understryks Selmas sensationella livsresa med noga uttänkt koreografi, stämningsfull pianomusik/ sorl och annan ljudläggning samt stillbilder på backdrop.

Underrubriken lyder ”en kvinnas resa genom konsten”. Att Selma lyckas bryta ny mark trots maktfullkomliga män är minst sagt anmärkningsvärt, vilket speglas med en härlig frenesi på scen. Efter engagerande urladdningar infaller reflekterande och fördjupande inslag. Azcárate gestaltar en extraordinär människa förmögen att förverkliga sina idéer, självförtroendet visade sig redan vid åtta års ålder och hon lät sig inte nedslås av sjuklighet i barndomen. Fanns tidigt en medvetenhet om en särskild sorts förmåga och bortom banan som lärarinna skönjdes en tillvaro som självförsörjande författare. Selma visste sitt värde och hade siktet inställt på att bli läst, resa i världen och kunna köpa tillbaka Mårbacka. De verk som tas upp i monologen är bland andra Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsaren av Portugallien, och Nils Holgersons underbara resa genom Sverige. Dessutom berörs förstås kampen för kvinnlig rösträtt och invalet till Svenska Akademien.

Azcárate kompletterar bilden av Selma Lagerlöf genom att ge inblickar i tiden i Landskrona, vistelser i Köpenhamn och från hembygden. Då kommer andra röster som legendaren möter till tals på danska, skånska och värmländsk dialekt. Denna feministiska förebilds stökiga privatliv skildras ingående, ger monologen en humoristisk dimension. Inte minst turerna kring Selmas sällskap i samband med mottagandet av Nobelpriset – ”vill inte göra någon ledsen, triss i damer piggar upp” – och slitningarna emellan Elkan och Olander, vilka delvis fyllde olika funktioner för en oerhört framgångsrik författarinna. Regissören har månat om hållning och rörelser som matchar deras Selmas redogörelse och uttalanden, ger oss en konturskarp, intensivare bild än vi är vana vid. Selma som frimodig motsats till diskret och ödmjuk attityd. Utan att försöka göra Gunke Stangertz förlängda arm porträttlik, blir skådespelaren jag får stifta bekantskap med trovärdig, trots att hon inte satt upp håret. Sättet att variera tonfall och laborera med tilltal går självklart hem hos publiken, vars andel äldre kvinnor är större än vanligt. Ett oväntat moment bestod av att frivillig ur publiken läste ur kärleksbrev.

Som sagt en övertygande iscensättning vars grepp om åskådarna ligger fast. Anna Azcárate äger scen, kan konsten att med kraft och raffinerade nyanser förmedla essensen i ett exceptionellt livsöde, vars konstnärskap kommit att tillhöra vårt nationella arv. Avslutar min betraktelse med att citera huvudpersonen själv: ”Jag tror på det godas slutgiltiga seger i världen”.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

3 februari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Rage, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Kutt Mutt – om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som räknas

1 februari, 2026 by Marja Koivisto

Göteborgs filmfestival 2026
Foto Leonard Stenberg

Kutt Mutt
Av Liban Abdule
Regi Olof Hanson
Musik Nisj
Scenografi Rebecca Eriksson, praktikant från Stockholms Konstnärliga Högskola
Kostym Ellen Elias
Ljus Anton Linder
Dramaturg Åsa Lindholm
Regiassistent Sakil Hossain
Rollista Sharmarke Elmi och Karin Foladi
Premiär 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby

Kutt Mutt (knas, problem) är en nyskriven pjäs av Liban Abdule som har urpremiär den 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Föreställningen tar avstamp i ett till synes enkelt scenario: 17-åriga Ali blir påkommen med droger i sitt skåp i skolan. Men ganska snabbt står det klart att detta inte är en pjäs om rätt eller fel – utan om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som faktiskt räknas.

Handlingen utspelar sig i mötet mellan Ali och socialsekreteraren Emma. Två personer, två positioner, skilda världar och olika språk. Ungdomens snabba repliker, försvar och frustration krockar med myndighetens formella ton, rutiner och ”vi vill bara ditt bästa”. Det är ett samtal där ingen riktigt lyssnar, men där båda tror sig ha rätt. Kutt Mutt synliggör hur snabbt vi dömer – och hur lätt rollerna offer och förövare delas ut innan vi ens hört hela berättelsen.

Men pjäsen nöjer sig inte där. Allt eftersom sprickor uppstår i Emmas professionella fasad förskjuts maktbalansen. Det visar sig att socialsekreteraren själv köper kokain – av personer som lika gärna skulle kunna vara Ali, hennes egen klient. Plötsligt blir gränserna suddiga. Vem bär egentligen skulden? Vem är offret och vem är förövaren? Och går det ens att dra den linjen?

Här blir Kutt Mutt som allra mest träffsäker. För pjäsen ställer en obekväm men nödvändig fråga: Skulle det finnas en narkotikahandel utan Emma? Utan Ali? Utan efterfrågan, utan systemet, utan alla som helst inte vill se sin egen roll i helheten? Ansvar placeras inte längre bara hos den unge, utan delas upp, kastas runt och landar till slut även hos publiken.

Sharmarke Elmi gestaltar Ali med en rå energi som pendlar mellan humor, ilska och uppgivenhet. Han är inte ute efter publikens sympati, men får den ändå. Karin Foladi ger Emma en komplexitet som gör henne både mänsklig och obehaglig – en person som vill hjälpa, men som själv inte är oskyldig. Deras samspel är intensivt och laddat, och känns farligt nära verkligheten.

Regin av Olof Hanson är stram och avskalad, vilket gör att varje blick och varje paus får betydelse. Inget känns överflödigt. Musiken av Nisj ligger som ett lågmält men konstant tryck under scenerna och förstärker känslan av att något hela tiden håller på att brista.

Kutt mutt riktar sig till en publik från 14 år, men känns minst lika viktig för vuxna. Inte minst till dem som verkar inom samhällssystemen. Det är en pjäs som vägrar ge enkla svar och som i stället blottlägger hyckleri, maktstrukturer och vårt behov av att peka ut någon annan som problemet. Den ställer frågor om hur vi lyssnar och vem som får definiera sanningen. Jag skulle gärna se några av landets ministrar med ansvar för vårt rättssamhälle och social välfärd på första raden under föreställningen. Här finns något att lära för exempelvis Gunnar Strömmer.

Liban Abdules text är skarp, modig och samtida. Tillsammans med de starka och nyanserade skådespelarinsatserna av Sharmarke Elmi och Karin Foladi blir Kutt Mutt en föreställning som stannar kvar långt efter applåderna. Jag vill utan tvekan ge högsta betyg – till pjäsförfattaren, till skådespelarna och till helheten de tillsammans skapar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in