Foto: Sony Pictures
Until Dawn
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi David F. Sandberg
David F. Sandberg skanderade högt om att han var färdig med att regissera alla typer av superhjältefilmer efter den kritiserade och kommersiellt misslyckande Shazam Fury Of The Gods. Sandberg menade att nästa projekt skulle ta honom tillbaka till skräcken, genren som startade hans karriär.
Det borde innebära en nytändning, en kraftfull omstart där hemkomsten borde inspirera både honom och publiken. Istället sker raka motsatsen och Sandberg gör en film som får hans tidigare mediokra projekt Annabelle: Creation att framstå som en arvtagare till både The Shining och John Carpenters bästa verk. Until Dawn är en gränslöst usel skrothög som viftar med vit flagga redan i den anorektiska intrigen och som därifrån tar publiken ned i ett träsk av klyschor, tristess och hjärndött blodbad.
Man skulle kunna säga både det ena och det andra om det faktum att Until Dawn bygger på TV-spelet med samma namn, att filmer baserade på spel numera verkar vara nästa stora Hollywood-trend och att resultaten fortsätter vara av ytterst blandad kvalité. Där adaptionerna av The Last Of Us och Fallout har frälst både spelare och icke-spelare förekommer också besinningslöst skräp som förra årets mardröm Borderlands. Vad som gör adaptionen av Until Dawn än mer konfunderande – för att inte säga provocerande, är det legendariska eftermäle som associeras med Playstation och deras fantastiska spel, varav många utgår från starka berättelser och karaktärer. Detta har Sony – moderbolaget till Playstation, nu valt att förvalta genom att först ge oss den groteska Gran Turismo och nu Until Dawn, som svärtar ned varumärket till skamlösa nivåer.
För i Until Dawn – filmen, finns inga av de naturliga element som går att överföra från spel till film utan problem, däribland ett solitt narrativ, minnesvärda karaktärer eller slående visuella egenskaper. Förutom ett par bleka visuella referenser och en gränslöst trött Peter Stormare, som gör sin roll från spelförlagan, finns här inget som utmärker eller tydliggör varför Until Dawn förtjänar att förevigas som film.
För vad som erbjuds är en ensemble bestående av ’’så kallade skådespelare’’ som i sin tur spelar karaktärer lika inbjudande som ett näste av skunkar. Sandberg lyfter inte heller ett handtag för att skapa någon form av inspirerad skräck, det är ett bombardemang av trötta klichéer med knarrande golv, gnälliga gamla häxor och blod i mängder. Inte ens då hela filmen vältrar sig i en ren orgie av klyschor har Sandberg kapacitet att frammana självironi. Istället fortsätter allt efter en in absurdum fantasilös mall som är lika utmattande som den är ointressant.
Det är lika menlöst som det låter men lyckas bli än värre då absolut ingen som medverkar framför eller bakom kameran verkar vilja ta i arbetet med tång. Vad som än förekommer levereras det med apati, avsmak och ointresse. Filmen är dessutom makabert humorlös. Det enda av värde är den poetiska parallellen mellan filmens karaktärer och den faktiska biopubliken, ingen av oss kan vänta med att fly från helvetet.