25/4 2025
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)
De yttre förutsättningarna var inte optimala, tvärtom. Tidig kvällssol lockar inte människor inomhus. Och trots fyra välklingande spännande skivor, varav tre recenserats av undertecknad, är inte Iris Bergcrantz från Malmö känd i vidare kretsar här. Två arrangörer hade dessutom bokat in sig på Valand samma kväll, vilket fick till följd att Jazzföreningen tvingades tidigarelägga sin konsert. Fast flera scener finns att tillgå på övre våningar hade det enligt artistvärden kostat för mycket att flytta flygeln. Och även om mejl skickats ut om ändrad starttid publicerades korrekt info på hemsidan alldeles för tätt inpå. Sammantaget medförde dessa omständigheter att det var väldigt tunnsått med publik.
Vi som kommit blev ändock förtjusta över en konsert som genomfördes i ett svep. När jag lyssnade på Iris Bergcrantz live första gången (Ljungskile 2016) frontade hon ett familjeband. Internationellt etablerade tonsättaren Anna Lena Laurin, hennes mamma, spelade klaviaturer medan hennes pappa Anders (recenserat två av hans senaste album), den lika prisade trumpetaren och låtskrivaren som turnerar globalt, hördes på trumpet och flygelhorn. Ett par av sångerskan, kompositören och textförfattarens plattor är för övrigt utgivna på familjens skivbolag. Ackompanjerar på scenen på Valand gör Calle Brickman vid flygeln, Anders Fjeldsted på kontrabas samt trumslagaren Andreas Svendsén. Rytmsektionen är av dansk härkomst.
Iris har övergått till att i princip uteslutande sjunga på svenska, med en profil som kan jämföras med exempelvis Amanda Ginsburg och Dina Grundberg. Ska framhållas att duktiga skånskan besitter egenart i sitt uttryck. I texterna premieras den personliga erfarenheten och sådant hon snappat upp istället för omvärldsanalys, vilket kan kännas befriande. Ibland påminner ljusa röstläget om att hon ingår i kvinnliga vokalkvartetten Åkervinda vilka besökt den Jazzförening som numera håller till på Valand. Behaglig, lätt vemodig visrepertoar i jazzig utstyrsel inleds med Martyren. En vacker melodi till dyster text. Avlöses av Att tycka rätt och titelspåret från nya albumet Vi fanns förut, vars musik skrivits i samarbete med Anders Fjeldsted.
Stiligt spelande pianotrio ackompanjerar skönsången. Därutöver tillför männen egna idéer i uppiggande improvisationer. Att tycka rätt har en melodi som hakar tag i en. Jazziga visorna med sin oavvisliga substans draperas i ett sound, vars känsliga framtoning drabbar mottagarna. Fäster mig vid vispspel och fint broderande på pianot. Pregnanta basgångarna ligger ganska lågt i mixen.
Titlar och härkomst på innehåll i verser förklaras. Titelspårets softa, berörande ballad visar sig exempelvis handla om hennes farmor. Och Hoppet avslöjas vara en negativ betraktelse över skivindustrin. Iris framhäver textens valörer i utstuderade betoningar. Vad beträffar arrangering sker ofta en superb interaktion pianist – rytmsektion. Kan skjuta in att prisade pianist, som också bor i Danmark och varit huspianist på Montmartre, har jag träffat på Unity. På jazzkrogen i Göteborg och annorstädes har jag också mött den långe basisten.
Efter finstämda Det skulle aldrig bli, öppningsspår på aktuella albumet, sker en tempoökning. Bossa-takten i Vad tänker han på hämtad från Iris tribut till Olle Adolphson på hennes föregående skiva, leder tanken till Monica Z vars vinyl med tolkningar av vismästaren jag värderar högt. Gläds åt pianotrions attraktiva stick. Brickman briljerar varpå fokus vandrar över och vi förunnas både bas- och trumsolo. Efter denna höjdpunkt växlas över till långsamt framskridande ballad. En ömsint fullträff som vecklar ut sig, sträcker på sig. Den hittas som sista visa på Vi fanns förut.
Publiken får en underhållande utläggning om systrars drastiska bråk som introduktion till ett förmodligen traumatiskt barndomsminne betitlat Oenigheter om mat. Noterar originell text över en bågnande och pigg melodi. Ånyo generöst med utrymme för instrumentalister vilka träder fram i helfigur. Fett utropstecken för pianistens löpningar! Medveten om att jag betar av låtlistan som om om texten vore ett referat. Men fortsätter på inslagna vägen. Komposition signerad Olle Adolphson dyker upp igen. Nu i form av suggestiv valsrytm i Eva.
En vokal höjdpunkt inträffar när traditionella Min ros, min lilja tolkas. Folkmelodin innefattas i ett intressant arr med dovt sound framställt av filtklubbor och kongenial basgång. Innerliga tilltalet rymmer drillartad, svävande stämma i högt register. Tycker mig höra höra antydan till polska i temat. Berikande konserten som hade förtjänat en betydligt skara åhörare avslutas småsvängigt med ett beatbaserat alster. Om ofördelaktiga yttre faktorerna vägs in, måste understrykas vilken strålande spelning man genomförde. Frontande 90-talisten har funnit en konstnärligt bärkraftig stil, använder ansenligt röstomfång och omger sig med förträffliga musiker.