Recension

Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

6 juli, 2025 by Thomas Johansson

Oasis i Cardiff den 5 juli 2025. Foto: Thomas Johansson

Att vänta på något i åratal kan vara riskabelt – förväntningarna hinner bli nästan omöjliga att leva upp till. Men ibland händer det otroliga: verkligheten överträffar drömmen. För mig hände det den 5 juli 2025 i Cardiff, när jag äntligen fick se Oasis live – och det blev allt jag hoppats på och lite till.

Länge leve väntan

Jag har längtat så länge efter att se Oasis. När de spelade under sina storhetsår gick jag knappt på konserter, och chansen rann liksom bara förbi. Så när ryktet kom att bandet skulle återförenas för några exklusiva spelningar, fanns det ingen tvekan: vi måste dit.

Vi försökte få biljetter till premiärkvällen den 4 juli – men gick bet. Som plåster på såren lyckades vi istället få tag på biljetter till kvällen efter. Det visade sig bli en ren vinstlott.

Festen börjar redan på tåget

Redan på tåget till Cardiff började känslan byggas upp. Överallt Oasis-tröjor, bucket hats, öl i plastglas och förväntansfulla blickar. Våra bordsgrannar berättade att det alltid blir så här inför spelningar: en spontan fest på hjul. Mannen vid vårt bord var på väg till sin sjuttonde Oasis-spelning (!), medan hans vän, precis som vi, skulle se dem för allra första gången.

Att kliva av tåget i Cardiff var som att gå rakt in i en enda stor supporterklubb. Gatorna fyllda av fans, pubarna smockfulla, och musiken hördes från varje hörn. Ljuden av olika coverband väller in över gatan, tydligen det som det satsas mest på. Vi går in på The Piano Works, och blir imponerade av kvalitén på coverbandet. Hade inte blivit besviken om jag sett dom som en huvudakt. Vi försökte ta oss in på ett annat ställe, men trängseln fick oss att ge upp snabbt. Istället gick vi mot arenan – där festen fortsatte..

Förband och förväntan

Utanför arenan ringlade kön till merchshopen som en lång orm av förväntan. Vi gick in och satte oss, redo för timmar av väntan på det magiska klockslaget 20.15. Först ut var Cast, som för mig bara var Walkaway, men det räckte gott. Sedan kom Richard Ashcroft från The Verve, som skickligt byggde upp stämningen när han avslutade med The Drugs Don’t Work, Lucky Man och Bitter Sweet Symphony. När han gick av scenen kokade arenan av förväntan.

Med 30 minuter kvar började den stora rusningen till barerna – eftersom man bara fick köpa fyra öl åt gången blev det som en ritual. Folk skyndade tillbaka med armarna fulla av pint, bara för att snart springa vidare till toaletterna.

This is not a drill

Exakt 20.15 tändes skärmarna med orden This is not a drill. Arenan exploderade. Första låten Hello blev precis det – ett rungande, gemensamt hej mellan band och publik.

Setlisten var densamma som kvällen innan, men det spelade ingen roll. Morning Glory gav mig gåshud som inte släppte på hela kvällen, och Stand By Me träffade djupare än jag trodde var möjligt. Det kändes som en enda lång kavalkad av största hitsen, levererade med en kombination av självsäkerhet och spelglädje som man inte alltid får se från band med så lång historia.

Ett magiskt ögonblick

Men det var när Don’t Look Back in Anger kom som allt stannade upp. Liam lät publiken ta över, och arenan förvandlades till ett enda stort körfält. Plastglas höjdes, armar sträcktes mot taket, och plötsligt stod tusentals främlingar och sjöng samma ord som om vi känt varandra hela livet.

När vi lämnade arenan fortsatte festen på gatorna. Folk sjöng fortfarande refrängen, någon skrålade Wonderwall, och det kändes nästan svårt att förstå att det faktiskt var över.

Två kvällar av magi – men andra kvällen blev större

Det blev exakt så magiskt som jag hade hoppats på – och lite till. Jag hade väntat i så många år på att få stå där och sjunga med, och när chansen väl kom var det inte bara en konsert, utan en kväll jag kommer bära med mig för resten av livet. När de sista tonerna av Champagne Supernova klingar ut, får jag tårar i ögonen, är det redan över. Det jag väntat på så länge, är över efter två timmar.

Två kvällar av magi i Cardiff, men den andra kvällen… den blev något större än bara bra musik. Den blev legendarisk. Ett av årets starkaste musikminnen

Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

30 juni, 2025 by Elis Holmström

Jurassic World: Rebirth
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 juli 2025
Regi Gareth Edwards

Även om Jurassic Park-serien inte har varit i toppform sedan den första och legendariska filmen av Steven Spielberg från 1993 har den bibehållit en närmast helig plats i filmhistorien. Framförallt för filmentusiaster som många gånger om markerar filmen som startskottet för deras filmintresse. Trots att filmserien aldrig nått samma kulturella och tidlösa status som Spielbergs Indiana Jones är den alltid att räkna med vad gäller att skapa intresse.

Efter den senaste filmen Jurassic World: Dominion som önskade framkalla ohälsosamma mängder nostalgi genom att ta tillbaka trion Sam Neill, Laura Dern samt Jeff Goldblum, är tanken nu att inte starta om utan fortsätta, men denna gång utan några av de mer kända mänskliga ansiktena. Tanken är att gå tillbaka till den första filmen där skräck och spänning var prioriterat framför dundrande dinosaurieslagsmål.

Gareth Edwards lyckades med sin eminenta Star Wars-film Rogue One visa varför det finns ett behov att låta unga och inspirerade regissörer få skapa och verka i de världar som de växte upp med och beundrade djupt. Rogue One var som ett enda långt kärleksbrev till Star Wars. Edwards verkade leva ut alla sina drömmar från barndomen då han iscensatte otaliga scenarion med hjälp av Star Wars-leksaker. Dessutom var Rogue One bländande visuellt detta genom den geniala fotografen Grieg Fraser som gjorde varenda sekvens till en tavla.

Tanken är därför att samma magi och briljans ska kunna framkallas igen. Edwards har ännu en gång att göra med en filmserie som inspirerat otaliga filmskapare och fått dem att drömma. Det är en sandlåda med outtömliga möjligheter.

Men drömmen om att Jurassic Park ska få ett nyvunnet existensberättigande krossas på nolltid. För väldigt, väldigt snart börjar en horribel magkänsla infinna sig. Ett obehag som tyvärr bekräftas då Jurassic World Rebirth visar sig vara ett debacle som tyvärr fortsätter att ställa serien i ett förfärande ljus.

Nu har Gareth Edwards inte heller briljerat sedan Rogue One, hans The Creator blev ett rejält kommersiellt misslyckande och var långt ifrån så omtumlande som filmens potential utlovade. Dock fanns det element att beundra, framförallt scenografi och foto.

I Rebirth verkar Edwards tyvärr pensionerat – eller åsidosatt, sitt vanligtvis vassa estetiska handlag. Trots att filmen spelats in på analog film – ett faktum som understrukits gång på gång i filmens marknadsföring, är detta tveklöst den mest ointressanta filmen Edwards gjort vad det visuella anbelangar. Det analoga fotot gör inte heller mycket för sig, istället ger den filmen ett mossigt, onödigt grynigt och trött utseende. Inte blir det bättre av att Edwards också verkat förlorat sin talang för att visualisera det storslagna. Trots dinosaurier i skala XXXL är Rebirth chockerande loj och inte det minsta imponerande. De enorma kreaturen – med undantag för den legendariska Tyrannosaurus Rex, presenteras utan någon vidare kraft.

Spänningen – som filmen åtrår mer än något annat, uteblir också då allting telegraferas kilometervis i förväg och all form av nerv eller inspiration saknas. Sedan har vi filmens karaktärer eller rättare sagt skyltdockor. Trots en eminent och stjärnspäckad ensemble är resultatet lika spännande som att stirra på köksmöbler. Scarlett Johansson är märkligt icke övertygande i sin roll som stenhård soldat, detta trots sin medverkan i fyra Avengers-filmer. Den fantastiska Mahershala Ali får stirra och stöna, Rupert Friend har den stora äran att göra precis ingenting. Som om inte detta var illa nog har den magnifikt urusla Ed Skrein lyckats infiltrera inspelningen och gör en redan svår situation tusenfalt värre med sitt monumentalt ruttna skådespel.

I en tid då de flesta storfilmer har ett halvt dussin manusförfattare är Rebirth endast författad av en man, nämligen David Koepp som var ansvarig att adaptera Michael Crichtons bok för den första filmen. Att Koepp nu återvänder som manusförfattare har också varit en stor del av marknadsföringen. Men i en tid då filmer kritiseras för att vara gjorda efter fokusgrupper och marknadsundersökningar är det förvånande att manuskriptet till Rebirth känns fullkomligt schizofrent. Flera gånger tycks vi ha att göra med två helt olika filmer, där den enda delen ger rysliga påminnelser om den fantastiskt usla Jurassic Park 3 och den andra försöker – men misslyckas, att skapa ett aningen mer fantasifullt äventyr.

Gareth Edwards verkar också djupt obekväm med Koepps manus. Detta gör att filmen vill nå sin slutdestination på nolltid, varenda sekvens snubblar fram och innehåller värdelös exposition som kastas fram i rekordhastighet. Det hela känns ofärdigt, slarvigt men framförallt menlöst. Allt detta kommer till sin spets i finalen som inte kan beskrivas som något annat än ett platt fall.

Jurassic World: Rebirth önskar återskapa magin och förundran från Spielbergs original men lyckas med konststycket att känns än mer desperat och torftig än de föregående tre filmer. Jag vägrar dock att tro att konceptet inte går att lyfta högre. Det kan inte vara möjligt att något så barnsligt, fascinerande och storslaget som dinosaurier på film måste vara såhär dåligt.

Med förtrollande skönsång i intimt format hedras ett fenomen – Tribut till Eva Cassidy med Märta & John

30 juni, 2025 by Mats Hallberg

26/6 2025

Utopia i Göteborg

Eva Cassidy? Antar att namnet får en klocka att ringa hos många även om det är nästan trettio år sedan hon lämnade jordelivet på tok för tidigt på grund av cancer. Flera av hennes nio postumt utgivna inspelningar och samlingar toppade försäljningslistor när det begav sig. Blev kanske inte lika besatt av sopranens storhet som hennes fans vilka hämtade glädje och tröst i musiken. Minns en gripande dokumentär om avtrycket den oerhört mångfasetterade interpreten gjorde.

Snacka om genomslag för en sångerska, ackompanjerande gitarrist och pianist tillika arrangör, som under sin alltför korta karriär tog sig an både, folkmusik, standards, betagande pop-ballader, soul, blues och örhängen från amerikanska sångboken. Samarbeten i skedde i ett osannolikt vidsträckt spektrum från symfoniorkester till go- go (klubbmusik från Washington D.C hetast på 80-talet)-pionjär. Att den makalöst begåvade Cassidy utrustad med förföriskt änglalik stämma, var så frapperande bred och dessutom tillbakadragen, gjorde henne svårhanterad för PR-ansvariga och skivbolag. Dessa omständigheter omnämns av vår guide på Utopia, nämligen utbildade musikalartisten Märta Fransson vars vokala förmåga och utseende har uppenbara likheter med sopranen som hyllas. Två fullsatta krogkonserter genomförs med ackompanjatör John Sarafian på två akustiska gitarrer. Jag sitter i baren och avnjuter i perfekt akustik den andra av dem. Ska sägas att jag i oktober i fjol fanns på plats efter paus när duon gjorde blott sin andra spelning med denna repertoar.

Fast jag fick pratstund med dem var för sig och somliga upplysningar levereras från scen, är det inte särskilt mycket jag vet om duon från två olika generationer. Sarafian ingår i Himlaväsen, förstärker ibland husbandet i Bingolotto och spelat med Paulo Mendonca. Oftast har elförstärkta varianter trakterats men på senare år har han återvänt till klassisk gitarr och genomfört exempelvis flera kyrkokonserter. Han är efter högskolestudier utbildad improvisationspedagog på elgitarr. Fransson kunde ses göra sin praktik på Balettakademin på Göteborgs Stadsteater i Karl Gerhard (recenserad här) och återfinns numera i Arrival, framgångsrika ABBA-tribut bandet som snart ska iväg på turné i USA.

Kuriöst nog kommer båda från småländska orten Aneby. Lustiga anekdoten om hur duon bildades berättas av mannen med de spanska gitarrerna uppkopplade till pedaler inklusive en sinnrik, men i ett par sekvenser krånglande loop-pedal. Även om Sarafian enligt uppgift i intervju också komponerar, kan hävdas att båda har vanan inne som uttolkare. Det anmärkningsvärda i detta fall är ju tillförseln av ett ytterligare lager i och med att unika talangen Eva Cassidy – för eftervärlden en än större stjärna i och med sin sorgliga sorti – i sin tur ju tolkade andras musik.

Trots att det inte är standard att i recension redovisa låtlista kommer jag ändå tala om vilka melodier som kom med i programmet den kvällen jag närvarade. Vill inledningsvis påstå att konceptet är djärvt. Det är en konst att på jazzklubb attrahera krogpublik, få den att oavbrutet lyssna. Den konsten behärskas till fullo av duon då man knappt hör att det klirrar från bestick, inget sorl. Att utövare och mottagare förenas i kärleken till svindlande vackra klanger och melodier förhöjer tillställningen som sådan, vilket Märta också påpekar under konserten i två set. Den enda som bryter uppkomna elektriska stämningen ett par gånger råkar vara ackompanjatören, medan kvinnan med karisma i sina mellansnack, ägnar sig åt att introducera sångerna och ge oss fakta om den som på ett enastående sätt tolkade dem på 90-talet. Föreställer mig att svenska duon valt material idealiskt för Märtas stämband, även om de för en sångare av normalgraden skulle innebära väsentliga utmaningar. Räknar jag rätt görs tio låtar från samlingsalbumet The Best Of Eva Cassidy (2012).

Man öppnar med Time After Time (C. Lauper) vars ikoniska instrumentala version av Miles Davis fått mig att smälta live. 35-åringen går från kraftfullt bett i rösten till ömsint smekning. Vi får veta att Paul Simon hade en speciell plats i Cassidys hjärta, ett lysande prov på detta levereras i och med ungdomsverket Kathy´s Song som tagits med på Simon And Garfunkel´s Greatest Hits (äger den på vinyl). Han är ju aktuell med omfattande dokumentär på SVT Play som rekommenderas.

Melodierna framställs inledningsvis sömlöst. Genom gitarrernas inkopplade effekter ges ett fylligt basregister, förvisso på en dittills diskret nivå. Utsökt ”uppvärmning” inför första av flera höjdpunkter, nämligen Autumn Leaves vars franska ursprung fått engelsk text av Johnny Mercer. Här uppnås vokal magi och tolkningen hänför sålunda saliga åhörare. Märtas mästerligt avvägda teknik kompletteras galant med klanger från lika omdömesgillt hållna bryggor och stick av John. Otroligt snyggt arr! Efter detta sofistikerade krön blir det emotionell resa in i blues från 40-talet signerad T-Bone Walker. Djupdykningen ner i främmande vatten på Stormy Monday lyckas beundransvärt väl. Noterar läckert riff i introt. Kan inflikas att jag live hört såväl Louise Hoffsten som Hannah Svensson ge sig på samma urladdning till låt med samma solitära ackompanjemang. Förtäljs att det endast är tre ackord att hålla reda på, vilket gör det till en grannlaga uppgift att få ingredienserna på precis rätt plats och med exakt intensitet.

I Route 66 (B. Troup) träder instrumentalisten fram i helfigur, förväntat sväng uppstår. Blir exalterad av görfräckt solo när looppedal används och fungerar som den ska. Associerar till gitarrhjältar som stilbildaren Chet Atkins, Glen Campbell och James Burton. Suggestiva klassikern följs av vackra In The Early Morning Rain (G. Lightfoot) hemmahörande på folkpop-scenen i Kanada på 60-talet. Sista melodin före paus blir Songbird (C. McVie) som också är titeln på en av samlingarna med Eva Cassidy-favoriter. Då jag berörs påtagligt av originalet på makalösa Rumours med Fleetwood Mac måste musikalartistens insats kommenteras. Märta utför å ena sidan en fantastisk prestation, å andra sidan överarbetas leveransen. Kantrar nära nog i harmonikens vindlande höga passager, dessa ”over-the-top-tendenser” är välkända tillstånd vilka riskerar drabba tränade vokalister med bakgrund i musikal-genren.

När samspelta duon återvänder börjar de med lätt andligt gung. People Get Ready skrevs av Curtis Mayfield för svarta vokalgruppen The Impressions och fick en renässans på 80-talet med firma Rod Stewart & Jeff Beck (har singeln). Denna souliga titel satt perfekt. Därpå infaller nästa bedårande höjdpunkt, vilket visar sig vara en traditionell visa av hymnliknande karaktär från 1800-talet betitlad Wayfaring Stranger, populariserad också av bland andra Emmylou Harris och Johnny Cash. Fäster mig vid prydligt och elegant gitarrspel och hur strålande sång bär fram texten. Vilken övertygande tolkning! Vi har självfallet överseende med strulande teknik.

Fullföljer inslagen väg genom att försöka ange samtliga titlar. Andlöst lyssnande publik tar emot en ljuv sak vars ackordföljd känns igen. Syftar på Fields Of Gold av Sting i Eva Cassidys tappning, en version som gjorde honom förtjust. Den följs av otroligt ljuv sång vars titel ska ha varit I Wandered By The Brookside (B. Berry), en ”snyftare” laddad med oerhörd styrka, rent av obeskrivlig magi. Några känslostarka älskade melodier sparas till sluttampen. I Imagine (J. Lennon) märks igen att Märta Fransson är en musikalartist som fröjdas när hon ges tillfälle att sjunga ut. Vill apropå naiva utopismen i berömda texten addera att jag for till England för att studera månaden efter John Lennon sköts ihjäl och har mini-pubspegel med dennes profil plus refrängen till älskade balladen.

Sista ordinarie låt blir föga förvånande paradnumret Over The Rainbow vars Eva Cassidy-version skiljer sig från originalet. (Freddie Wadlings nakna version är en stor favorit hos mig). Rörd publik applåderade ihärdigt, förhoppningen om extranummer gick i uppfyllelse i vad som kan kallas gospelns tecken. Vi förunnades romantisk klassiker främst förknippad med Louis Armstrong. Syftar på What A Wonderful World, öppningsspår på samling med EC med samma namn från 2004. En alldeles utmärkt intim konsert, finstämd och medryckande om vartannat. Den gjorde föremålet för hyllningen rättvisa, vitaliserar arvet efter en unik eklektiker och sångfågel. Att så storstilat genomföra ett innerligt utformat projekt i krogmiljö vittnar om konstnärligt mod, kompetens och välgrundad tro på musikens förlösande förmåga.

Filmrecension: Mohikanen – skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet

28 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Mohikanen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juni 2025
Regi Frédéric Farucci

En skrämmande aktuell film om när kapitalet går hand i hand med maffian och polis och andra myndigheter. Joseph är en av de sista getherdarna på Korsikas kust. Han får besök av maffian som kräver att han ska sälja sin mark. Joseph vägrar och då kommer maffian tillbaka för att helt enkelt döda honom, vilket inte är så lätt som de tror. Istället blir maffians utsände yrkesmördare dödad av Joseph, i självförsvar. Men att det är i självförsvar är inget som hjälper Joseph som inser att han måste fly, måste hålla sig gömd. Polis och myndigheter samarbetar med maffian och samhällets rikaste som vill exploatera kusten på Korsika.

Varför Joseph egentligen säger nej till att sälja är inte helt klart. Han vill bara inte. Förmodligen trivs han med sitt liv och att ta hand om sina getter, att sitta på klipporna, omgiven av sina getter och betrakta havet.

Ett minus för filmen som samtidigt är en styrka är just att vi inte får allt förklarat. Vad tänker Joseph egentligen? Däremot har han en brorsdotter som är aktiv på sociala medier och som lyckas få stor uppmärksamhet för Joseph och hans flykt och kamp mot maffian och kapitalisterna. Joseph blir mer och mer en symbol för motståndskampen mot exploateringen av kusten. Han får namnet Mohikanen bland allmänheten och han har många supportrar.

Det är ovanlig film då de personer som oftast skildras som rebelliska ledare brukar vara bra talare och samla stora skaror för att lyssna på dem. Men inte Joseph. Han är tystlåten och tar inte så mycket initiativ utan mest flyr och håller sig gömtd. Det är fascinerande hur hans urgamla yrke lever sida vid sida med nutidens sociala medier och turisternas fester på Korsika på stränder och barer.

Fotot ger en enorm upplevelse som blir som en förstärkning av handlingen. De stora vidderna, havet, naturen, getterna – något ursprungligt som försvinner mer och mer för de exploaterande storfinansernas intresse av att skapa turistplatser för en rik överklass medan ursprungsbefolkningen tvingas iväg.

Filmen sätter igång tankar kring Sverige och hur gängkriminaliteten i Sverige börjar påminna om maffiastrukturer i länder som Italien och på den franska ön Korsika. Ännu har inte de kriminella gängen i Sverige lyckats liera sig med makten som på Korsika. Mohikanen är en skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet på Korsika och delar av Italien. Hoppas det går att stoppa utvecklingen av gängkriminaliteten i Sverige så vi inte hamnar i samma situation.

Filmens styrka är hur den skildrar hur gammalt och nytt lever sida vid sida och att inte allt förklaras utan vi får själva känna in hur vi vill tolka en del. Och ett stort plus för fotot.

Recension av tv-serie: Squid Game 3 – spännande nagelbitare och känns ända in i benmärgen

27 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Squid Game 3
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 juni 2025
Regissör, manusförfattare och producent Hwang Dong-hyuk

Spännande, djupt berörande och engagerande, går inte att slita sig och jag bara måste se avsnitt efter avsnitt och en knivskarp kritik av det kapitalistiska samhällssystemet. Den som kan se denna säsong utan att gå igenom en berg-och-dalbana av känslor har ett hjärta av sten.

Säsong 3 av Squid Game är nog den mest efterlängtade av sommarens tv-serier. Räkna med spänning, knivskarp kritik av det kapitalistiska samhället och en djupdykning i vad människor är och kan vara, på gott och ont. En säsong där karaktärerna och vad de utsätts för känns ända in i benmärgen. Det går inte att se denna säsong utan att bli berörd.

Gi-hun, spelare 456, som vann Squid Game när han tävlade och blev gigantiskt rik tog sig tillbaka till tävlingen i säsong 2 för att kunna avsluta spelet. Han insåg att alla pengarna inte räckte för att bli lycklig. Gi-hun var djupt upprörd över att det finns ett sådant spel där svaga, fattiga och utsatta utnyttjas på detta brutala sätt för att skapa underhållning åt de stenrika vinnarna av kapitalismens system. I säsong 2 kämpande han på många sätt för att få deltagarna i spelet att förstå hur sjuk tävlingen är, fast utan att lyckas få med majoriteten.

Säsong 3 tar vid precis där säsong 2 slutade. Ett blodigt och misslyckat uppror och insikten om svek har gjort att Gi-hun mår sämre än någonsin tidigare. Men Squid Game tar ingen paus, så Gi-hun blir tvungen att fatta några viktiga beslut i sin förtvivlan när han och de överlevande spelarna ställs inför ännu dödligare lekar som sätter deras viljestyrka på prov. För varje runda som går får deras val större konsekvenser.

Vi får också följa hur spelets frontman In-ho tar emot VIP-gäster som ska avnjuta spelets sista delar. Det ger en obehaglig insikt om de gigantiska skillnaderna mellan människors liv. På havet utanför kommer samtidigt den tidigare polisen Jun-ho med två båtar för att hitta ön och söka efter sin försvunne bror. Vi får också följa den unga nordkoreanska kvinnan som flytt från Nordkorea och arbetar som soldat och vakt på tävlingen. Andra starka karaktärer som är i fokus i handlingen är den äldre mamman och hennes vuxne son som båda deltar i tävlingen. Den unga gravida kvinna som deltar i tävlingen är också en viktig del i berättelsen.

Denna säsong är den blodigaste hittills. Vissa scener är så grymma att det är svårt att se dem – samtidigt inser jag att även om det inte finns en spel som detta i verkligheten (får vi hoppas) så är verkligheten på många sätt ett spel fyllt av orättvisor och där människor utnyttjas och far illa. Scenerna berättar om hur människor agerar under press och visar människor både som extremt själviska och andra som medkännande varelser. Denna säsong är välgjord in i minsta detalj och gripande, engagerande och djupt tankeväckande.

Säsong 2 blev en besvikelse för många. Förmodligen var orsaken till att många blev besvikna inte att den skulle vara dåligt gjord eller att handlingen inte är engagerande utan missnöje grundade sig troligen på att den visade sig ju ha ett abrupt avslut med en lång rad oavslutade händelsekedjor. Bara några dagar före premiären av säsong 2 kom informationen att det inte var den sista avslutande delen utan att de skulle komma en tredje säsong som ska vara den avslutande säsongen.

Squid Game har flest antal visningar någonsin för en TV-serie på Netflix. En andra säsong hade premiär den 26 december 2024, och en tredje och sista säsong har premiär 27 juni 2025.
Producenten och regissören har lovat att det är den sista säsongen men nu börjar det ryktas om möjliga spinoff-serier.

Recension

Footer

Om oss