Jurassic World: Rebirth
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 juli 2025
Regi Gareth Edwards
Även om Jurassic Park-serien inte har varit i toppform sedan den första och legendariska filmen av Steven Spielberg från 1993 har den bibehållit en närmast helig plats i filmhistorien. Framförallt för filmentusiaster som många gånger om markerar filmen som startskottet för deras filmintresse. Trots att filmserien aldrig nått samma kulturella och tidlösa status som Spielbergs Indiana Jones är den alltid att räkna med vad gäller att skapa intresse.
Efter den senaste filmen Jurassic World: Dominion som önskade framkalla ohälsosamma mängder nostalgi genom att ta tillbaka trion Sam Neill, Laura Dern samt Jeff Goldblum, är tanken nu att inte starta om utan fortsätta, men denna gång utan några av de mer kända mänskliga ansiktena. Tanken är att gå tillbaka till den första filmen där skräck och spänning var prioriterat framför dundrande dinosaurieslagsmål.
Gareth Edwards lyckades med sin eminenta Star Wars-film Rogue One visa varför det finns ett behov att låta unga och inspirerade regissörer få skapa och verka i de världar som de växte upp med och beundrade djupt. Rogue One var som ett enda långt kärleksbrev till Star Wars. Edwards verkade leva ut alla sina drömmar från barndomen då han iscensatte otaliga scenarion med hjälp av Star Wars-leksaker. Dessutom var Rogue One bländande visuellt detta genom den geniala fotografen Grieg Fraser som gjorde varenda sekvens till en tavla.
Tanken är därför att samma magi och briljans ska kunna framkallas igen. Edwards har ännu en gång att göra med en filmserie som inspirerat otaliga filmskapare och fått dem att drömma. Det är en sandlåda med outtömliga möjligheter.
Men drömmen om att Jurassic Park ska få ett nyvunnet existensberättigande krossas på nolltid. För väldigt, väldigt snart börjar en horribel magkänsla infinna sig. Ett obehag som tyvärr bekräftas då Jurassic World Rebirth visar sig vara ett debacle som tyvärr fortsätter att ställa serien i ett förfärande ljus.
Nu har Gareth Edwards inte heller briljerat sedan Rogue One, hans The Creator blev ett rejält kommersiellt misslyckande och var långt ifrån så omtumlande som filmens potential utlovade. Dock fanns det element att beundra, framförallt scenografi och foto.
I Rebirth verkar Edwards tyvärr pensionerat – eller åsidosatt, sitt vanligtvis vassa estetiska handlag. Trots att filmen spelats in på analog film – ett faktum som understrukits gång på gång i filmens marknadsföring, är detta tveklöst den mest ointressanta filmen Edwards gjort vad det visuella anbelangar. Det analoga fotot gör inte heller mycket för sig, istället ger den filmen ett mossigt, onödigt grynigt och trött utseende. Inte blir det bättre av att Edwards också verkat förlorat sin talang för att visualisera det storslagna. Trots dinosaurier i skala XXXL är Rebirth chockerande loj och inte det minsta imponerande. De enorma kreaturen – med undantag för den legendariska Tyrannosaurus Rex, presenteras utan någon vidare kraft.
Spänningen – som filmen åtrår mer än något annat, uteblir också då allting telegraferas kilometervis i förväg och all form av nerv eller inspiration saknas. Sedan har vi filmens karaktärer eller rättare sagt skyltdockor. Trots en eminent och stjärnspäckad ensemble är resultatet lika spännande som att stirra på köksmöbler. Scarlett Johansson är märkligt icke övertygande i sin roll som stenhård soldat, detta trots sin medverkan i fyra Avengers-filmer. Den fantastiska Mahershala Ali får stirra och stöna, Rupert Friend har den stora äran att göra precis ingenting. Som om inte detta var illa nog har den magnifikt urusla Ed Skrein lyckats infiltrera inspelningen och gör en redan svår situation tusenfalt värre med sitt monumentalt ruttna skådespel.
I en tid då de flesta storfilmer har ett halvt dussin manusförfattare är Rebirth endast författad av en man, nämligen David Koepp som var ansvarig att adaptera Michael Crichtons bok för den första filmen. Att Koepp nu återvänder som manusförfattare har också varit en stor del av marknadsföringen. Men i en tid då filmer kritiseras för att vara gjorda efter fokusgrupper och marknadsundersökningar är det förvånande att manuskriptet till Rebirth känns fullkomligt schizofrent. Flera gånger tycks vi ha att göra med två helt olika filmer, där den enda delen ger rysliga påminnelser om den fantastiskt usla Jurassic Park 3 och den andra försöker – men misslyckas, att skapa ett aningen mer fantasifullt äventyr.
Gareth Edwards verkar också djupt obekväm med Koepps manus. Detta gör att filmen vill nå sin slutdestination på nolltid, varenda sekvens snubblar fram och innehåller värdelös exposition som kastas fram i rekordhastighet. Det hela känns ofärdigt, slarvigt men framförallt menlöst. Allt detta kommer till sin spets i finalen som inte kan beskrivas som något annat än ett platt fall.
Jurassic World: Rebirth önskar återskapa magin och förundran från Spielbergs original men lyckas med konststycket att känns än mer desperat och torftig än de föregående tre filmer. Jag vägrar dock att tro att konceptet inte går att lyfta högre. Det kan inte vara möjligt att något så barnsligt, fascinerande och storslaget som dinosaurier på film måste vara såhär dåligt.
