• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Några av oss på Riksteatern – Skådespelarframgångar med underbara överlevnadsstrategier

16 september, 2018 by Lotta Altner

Foto: Urban Jörén

Några av oss – Vedem magasin 1942-1944
Manus Eva-Maria Dahlin
Regi Måns Lagerlöf
Scenografi och kostymdesign Johanna Mårtensson
Komposition och Ljuddesign Hampus Norén
Ljusdesign Peter Stockhaus
Premiär lördagen den 15 september 2018
Riksteatern i Hallunda, Stockholm

Vi lever i en värld där vi ofta frågar oss själva var all ondska kommer ifrån. Hur kan människor vara så grymma och förfärlig mot varandra? Mänskligheten verkar inte heller lära sig av historien. De som hade sett första världskriget trodde inte att de skulle behöva uppleva ett andra. Nu är främlingsfientligheten på framgång igen. Ska vi aldrig lära oss?

En ung judisk pojke blir deporterad till Theresienstadts koncentrationsläger. Där finner han i sin ensamhet vänner att överleva tillsammans med. Därmed får vi i alla fall ett svar på vad vi måste göra när ondskan drabbar oss, om vi inte på en gång vill gå under. Tillsammans skapar de en livssyn och ett uppdrag som reporters, som ger dem livskraft utöver det vanliga. De förtränger en del av sin verklighet och fokuserar på det som är kreativt och livsbejakande i lägret. De känner en livsuppgift att berätta sina upplevelser och andras historier i tidskriften Vedem. De gör det för att deras liv inte ska kännas bortglömt och förgäves. ”När vi kommer härifrån ska vi vara bättre än de därhemma” och ”Det kollektiva minnet kommer att bli vår historia”. Tänk så rätt de hade.

Berättartekniken i uppsättningen var en av de saker som berörde mig mest. Publiken fick en för-, nu- och efter berättelse av samma händelseförlopp. Ibland återkom man till att betona och berätta samma sak igen, men med mer kunskap sedan förut. Man skulle kunna tro att det gav obalans och förvirring, men var just precis tvärtom. Precis som en rimmande rad som inväntar sin poäng och väntar på en återkommande refräng. Harmoniskt, smart och väldigt snyggt.

Scenen bestod av ett antal fyrkantiga lådor med småsten som skådespelarna satt på inledningsvis och flyttade sig emellan. Montern bakom lådorna visade dess formateringarna uppifrån. Alla som sett ett koncentrationsläger genom flygfoton kunde lätt konstatera att man fick den känslan av bilden. Varje låda var ett sådant barack. I Min värld blev stenarna alla de människor som ger berättelserna tyngd och själar vi behöver bli påminda om som bott där. Det var både vacker och horribelt på samma gång. Ibland är det enklaste det allra skarpaste.

Peter Perski gör en energisk och sprudlande gestaltning av Petr Ginz. Att en vuxen man kan utstråla så mycket fin och sprallig tonåring är svårt att förstå. Att dessutom lyckas trollbinda oss genom långa partier av monolog, kräver själ och hjärta utöver det vanliga. Han trollband mig.

Att kunna återberätta en grym historia som kan fastna kräver ett bra manus och god regi. Det skulle kunna vara så lätt att med horribla ljud, skrik och sanna bilder återge massmorden på miljontals människor. Man tar det otäckaste man har och trycker det i ansiktet på publiken. Men om du genom din berättelse, som i den här uppsättningen, faktiskt vill beröra så mycket du kan innan eftervärlden flyr finns andra sätt. Det är då du ska du fokusera på att delge skräcken i små doser och under en längre tid som i kväll. Dämpa den högljudda och blodtörstande metodiken. Vi precis tonårspojkarna i koncentrationslägret klara inte av att leva med den fasan allt för nära inpå innan försvarsmekanismer slår till och förträngningen är ett faktum. Uppsättningen lyckades brännmärka oss så att känslan och tankarna finns kvar långt efteråt.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden och glömma det som en gång hände. Vi kan inte heller få tillbaka de människor som då dog även om vi lider nu. Det bästa vi kan göra är att se till att berättelser som kvällens föreställning, får leva vidare och trycka på de ansvar vi har för att massmord av dessa slag inte få hända igen. ”Världen låter mig inte bli fullbordad” säger Petr och det är tragiskt och han fick inte bli mer än 16 år. Vill vi då göra något värdigt och fruktsamt är att kämpa för att det aldrig mer får hända förintelser på det här sättet.

Medverkande på scen Mårten Andersson (Hanus Hachenburg), Per Burell (Jirka Brumi), David Lenneman (Kurt Lenneman), Peter Perski (Petr Ginz).

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Förträfflig regidebut gör uppfordrande avtryck – Smärtan på Göteborgs Stadsteater

15 september, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Av Marguerite Duras

Scenbearbetning: Lucas Svensson

Regi, scenografi, video och kostym: Emilie Strandberg

Ljus/ Videoteknik: Emily Lavebäck (praktikant)

Mask: Ingela Collin

Kompositör: Hans Appelqvist

På scen: Carina Boberg och Emilie Strandberg

Premiär 14/9 2018

Spelas till och med 20/10 på Lilla scen

Har inte sett bioaktuella filmen baserad på samma ursprungsmanus, däremot läst boken när den kom på rea för många år sedan. Boken består av upphittade dagboksanteckningar från andra världskrigets slutskede, åtföljda av några noveller med snarlik tematik.  Den sjuttiofem sidor långa titelberättelsen i Smärtan (utgiven på 80-talet), säger Duras i förordet, att hon glömt bort att hon skrivit. Märkligt men inte obegripligt, med tanke på det trauma som nedtecknas. När Paris är på väg att befrias väntar en ung, förtvivlad kvinna på sin man, han som varit motståndsman och blivit deporterad. Hon vet inte om hennes Robert har överlevt. Ovissheten och upptagenheten av krigets barbari driver henne till galenskapens rand. Och när han till slut återfinns är han naturligtvis inte den samme, istället utmärglad och märkt för livet.

När vi vandrar ner för spiraltrappan till förhållandevis nya scenen i källaren, hörs i bakgrunden en  chanson från 40-talet. Enaktaren börjar med att en dörr slås igen, varvid huvudpersonen sittandes längst bak på läktaren, beskriver hur hennes lägenhet ser ut. En gång till under föreställningen sätter sig Carina Boberg på samma plats. Då för att ge oss dagboksförfattarens tankar om kollektiv skuld. Omvärldens  ansvar för att industrialiserad ondska kunnat pågå är vittgående enligt Duras. Som Jenny Tunedal skriver i programhäftet: ”Smärtan har inget slut/ Den är vad vi inte förmår göra för varandra. Den är vad vi gör mot varandra,”.  Författaren och filmaren Marguerite Duras är som regissören angett, utan pardon när hon drabbar mottagaren med förtärande  passion och skoningslös precision. I Lucas Svenssons utomordentliga textbearbetning märks den sakliga tonen, en vidgad blick och filosofiska resonemang. De för en dagbok så  typiska känsloutbrotten är det å andra sidan ont om.

Strandberg som jag sett i ett tiotal roller på teatern, kännetecknas av ett allvar som gör henne till rätt person.  Gedigna efterforskningar har hon gjort, också i Frankrike. Vad som troligen är tänkt som en monolog, utökas i denna version med en kompletterande roll som förstärker, fyller i och någon enstaka gång fungerar som samtalspartner. Strandbergs scenografi utgörs av ett gigantiskt kuddberg, hög med tidningspapper samt i mitten spektakulärt uppstaplade bistrostolar. Föremål härifrån används vid några tillfällen som rekvisita. Musik och video finns också med för att variera uttrycksformer, stryka under passager och ge en sammanfogad helhet. Hade funkat att enbart förlita sig på textens återberättande, men jag uppskattar att en ambitiös förstagångs-regissör vill göra något mer.

Utseendemässigt är Carina Boberg slående lik den intellektuella glasögonförsedda kvinna hon gestaltar, något som bekräftas ytterligare genom valet av kläder  (återigen  fullträff av Strandberg). Antar att det är till lika delar fyllt av lust och ångest att närma sig en sådan här  roll i utsatt position. Vet inte om Boberg tidigare haft lika mycket text och befunnit sig i centrum under åttio minuter. Om hon lyckats? Hon är fullkomligt strålande, med hela skalan av tonfall och kroppsspråk. Hon som så ofta behöver vara snabb och kvick i sina tolkningar, lyckas på ett fantastiskt sätt, – i par med begåvade Strandberg, –  komma fram till precis  rätt metodik.

Mitt i föreställningen noterar jag att det är knäpptyst, undantaget någon ofrivillig hostning. Utan yttre dramatik och med få gestaltande manövrar, naglar firma Strandberg & Boberg fast publiken i stolarna.  Inte minst för att nynazistiska och nationella rörelser poppat upp omkring oss  på ett  skrämmande och ofattbart sätt, behövs motgift.  Denna scenversion av Smärtan har alla förutsättningar att bli en storartad framgång, en pjäs man inte skakar av sig ity den går under huden.

 

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Skenande maktspel förmår inte att engagera – Till varje pris på Göteborgs Stadsteater

13 september, 2018 by Mats Hallberg

Foto Ola Kjelbye

Manus och regi: Adde Malmberg

Scenografi: Hansson Sjöberg

Kostym: Helle Carlsson

Urpremiär på stora scen 12/9 2018

Spelas till och med 8/11

I rollerna: Malin Cederbladh, Anders Jansson, Carina M Johansson, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Johan Gry, Pamela Cortés Bruna, Victoria Dyrstad och Johan Hafezi

 

En  högst aktuell  fars om svek och ränksmideri är säsongens första premiär. Den utspelas under den heta politikerveckan i Almedalen, utgår ifrån Moderaternas trevande flört med sd för att vända vikande opinionssiffror  och en hejdlös  karusell med intrigerande narcissister sätts igång. När karusellen snurrat färdigt, när pjäsförfattaren lagt sitt pussel, då infinner sig den obligatoriska knorren. Under den skakiga resan i medias blickfång, har de inblandade fått bekänna färg. Antingen genom att stå upp för sin övertygelse eller göra tvärtom om det gynnat  positionen.  Mitt i ideliga incidenter, ofta orsakade av labila karriärister,  fungerar hotellreceptionisten (Cortés Bruna) som ett uppsamlande nav. Hon ingjuter effektivitet och ett professionellt lugn, blir till och med empatisk vid behov och ger svar på fördomsfullt tal.

Som brukligt i en fars är missförstånden  legio. Dörrtrösklar passeras ideligen, mobiler ringer ständigt och skådespelarna fladdrar in och ut på scen. Sällan har deras rollfigurer kontroll på uppkomna situationer. Scenografin är enkel utan starka färger , visar ett hotells interiör i genomskärning med rum i olika storlek plus receptionsdisk. Hotellet är högkvarter för (M), fast en förvirrad  datorinkompetent  socialdemokrat häckar i lobbyn.

I skrivprocessen ska Adde Malmberg ha utgått från Ray Cooney  och hans dråpliga estetik, med skillnaden att förvecklingar här handlar om politisk pragmatism och strävan efter makt. Malmbergs humor är ganska grovkornig, vilket jag minns från hans stå-upp komik och från Var god dröj härom året på Göteborgs Stadsteater. Därför får vi en dos temporär lyteskomik och skamliga åkommor, som vi kunde ha besparats.

Motorn i Till varje pris heter Anders Jansson, vars gestalt hämtat näring ur teveserien Starke man jämte Vita husets tidigare chefsstrateg Steve Bannon. Hans Stefan Larsson är en bullrig och burdus typ. Som den streber han är kan inte stava till egenskaper som samarbete och ödmjukhet. Helt i linje med denna buffliga stil, hunsar han till max sin nyanställda, nervösa sekreterare. Enligt Moderaternas ledare (Carina M Johansson) passar han perfekt för uppdraget att inleda förhandlingar med Sverigedemokraterna. –Han är som en av dem: omodern, världsfrånvänd och fördomsfull.  Men efter att han fått erbjudandet går inget som på räls. Jansson må vara oöverträffad i att framställa självgoda skrävlare. MEN hans sätt att agera blir tröttsamt att bevittna i längden.

Carina M Johansson trivs ihop med Eric Ericson, vars roll som förslagen och snobbig partisekreterare han behärskar till fullo. Båda är som förväntat styva på att skildra personer vars fasad rämnar.  Sticker ut genom att agera ömklig varelse som hamnat  totalt fel  och tvingas  gaska upp sig, det beskriver Malin Cederbladhs prestation.  Frejdiga karikatyrliknande porträtt görs av Viktoria Dyrstad (påstridig kvällstidningsreporter) och Johan Gry (Sverigedemokraternas man med förutsägbara åsikter).  Oöverträffad på att göra pillemariska gubbar och leverera sentenser, är som vanligt Sven-Åke Gustavsson.

Ändå kvarstår främst  känslan av tomhet. Inte tillräckligt kul?  Alltför löjeväckande för att vara mer än underhållning för stunden?  Adde Malmberg – dubbelt aktuell på stadens Stadsteater i och med nypremiären av succén Sgt. Pepper…-  skulle behövt ett bollplank, överlåtit regisserandet åt någon annan. Då kunde utfallet ha blivit ett annat, med smartness och garv i rätt avvägd mix. Tänker på en replik från Sven-Åke Gustavsson, vars rollfigur lyckats klamra sig kvar, trots att han blivit omsprungen av en ny hänsynslös era. Han ger ett råd till den förtvivlade kvinnliga sekreteraren, som går ut på att inte tveka, bete sig som om man vore övertygad.  Beträffande Till varje pris ett förkastligt råd, eftersom den vettiga idén om politisk samtidssatir, har brister som det borde putsats mer på. (Blir förresten  intressant att se vem som blir kulturminister i nästa regering.)

 

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Predator – tröttsam

13 september, 2018 by Hans Södergren

Predator
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 september 2018

En film som är som ett tv-spel – oändligt med pangpang och skjutande. Tröttsamt. Varför göra film som är som ett tv-spel? Tja regissören Shane Black och manusförfattarna Black och Fred Dekker räknar väl med att håva in ett antal dollarmiljoner. För min del gillar jag actionfilmer – men det ska finnas någon tanke med scenerna och inte vara onödigt skjutande. Det är bara tröttsamt.

I juni 1987 hade en amerikansk science fiction-actionfilm med titeln Predator sbiopremiär i USA i regi av John McTiernan med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Handlingen i den filmen:
En grupp kommandosoldater kallas in för ett räddningsuppdrag i Centralamerika ledda av major Alan ”Dutch” Schaeffer (Arnold Schwarzenegger). Gruppen släpps ner i Guatemalas djungel innanför gränsen i fiendeland för att där spåra överlevande från en helikopter som skjutits ner. Till en början går allt som planerat, och man finner det gerillanäste där gisslan hålls.

Kommandosoldaterna blir emellertid varse att gerillasoldaterna i lägret är oskyldiga, då den ansvariga inte synes vara mänsklig. Plötsligt blir en i gruppen brutalt dödad, därefter ännu en, och sedan allt fler. Gruppen blir jagad av en fiende som inte är från djungeln – det visar sig att ”Rovdjuret” inte ens kommer från samma planet.

I denna nya film med samma namn dyker dessa hemska utomjordingar upp igen men nu ännu farligare (suck). Den här gången starkare, smartare och dödligare än någonsin.

En ung pojke råkar av misstag råkar trigga deras återkomst till jorden. Nu ska jorden räddas av ett gäng avdankade soldater och en missnöjd NO-lärare.

Handlingen skulle kunna blivit intressant om det inte var så noga med att allt skulle vara ännu farligare, ännu starkare, ännu mer förfärligt utan istället byggt på hur det skulle kunna bli om utomjordingar kommer till jorden. Fast då hade det förstås inte varit en film som byggde på en Schwarzenegger-film.

Som Predator förvaltats av regissör och producent är det bara tröttsamt pangande, ett actionäventyr där jag längtade till filmens slut hela tiden. Suck.

Kritiken utomlands har inte varit nådig heller. New York Post kallar den förolämpande usel och skriver:
Racially offensive quips, flagrant sexism and Tourette syndrome gags all contribute to this witless, scare-free junk.

Entertainment Weekly skriver:
Not only is it utterly unnecessary, it’s also surprisingly bad.

Denna nya Predator är den fjärde filmen Predator-serien, eller den sjätte om de två filmerna där Predator möter Alien ska räknas.

I rollerna: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay, Keegan-Michael Key, Olivia Munn, Sterling K. Brown, Alfie Allen, Thomas Jane, Augusto Aguilera, Jake Busey, Yvonne Strahovski

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Filmrecension, Recension, Scen

Teaterkritik: Taha – ett palestinskt gästspel på Kulturhuset Stadsteatern – mångdimensionellt och vackert och gripande

12 september, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Saheer Obaid

Taha
Av Amer Hlehel
Översättning och regi Amir Nizar Zuabi
Medverkande: Amer Hlehel
Produktion: Amer Hlehel
Spelas 11 september – 14 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

En mångdimensionell och gripande föreställning om poesi och om att tvingas leva på flykt.
With this small pencil
I will draw the word
I will write the world.

Orden är av en palestinske poeten Taha Muhammad Ali. Han växte upp i Saffuriya som ligger i det idag israeliska området Galilieen. Som tonåring flydde han tillsammans med sin familj och andra byinvånare till ett flyktingläger i Libanon då byn förstördes av bombflyg undre det arabisk-israeliska kriget 1948. När familjen försökte återvända gick det inte, byn var förstörd och palestinier släpptes inte in i området.

Den palestinske dramatikern, regissören och skådespelaren Amer Hlehel skildrar denna fascinerande poets liv och poesi i en oerhört berörande och vacker föreställning. Amer Hlehel är ensam på scen men genom sitt berättande och sitt kroppsspråk är det som att vi ser alla människor han berättar om.

Det är både sorgligt och vackert – vi kommer riktigt nära poeten som litet barn, som tonåring, som ung man och som medelålders och hela tiden vandrar hans längtan efter poesi sida vid sida med det dagliga strävandet för att få ihop vardagslivet, för att få mat till familjen. Vi möter en levande människa, vars livsöde vi kan relatera till, vi kan känna med.

Som uppväxt i Sverige och ett annat samhälle kan jag både se likheter och skillnader i hur Taha Muhammad Alis liv. Hans starka sammanhållning med familj och respekt för sin pappa skiljer sig från vårt betydligt med individbaserad samhällsstruktur. Men mitt i olikheterna finns de stora likheterna mellan hur han som liten pojke tidigt upptäckte litteraturen och hur han alltid hittade tillgång till att läsa och skriva. Det är också så spännande att se hur den blivande poeten redan som pojke och sedan som tonåring i det stora flyktinglägret hittade sätt att försörja familjen på, eftersom han var äldsta sonen och hans pappa var skadad tog han på sig ansvaret att se till att familj och släkt fick mat.

Föreställningen ges på engelska men det är en så levande framförd skildring att engelskan är lätt att hänga med i.

Skådespelaren, dramatikern och regissören Amer Hlehel är enastående helt enkelt. Det känns som om det är han som är poeten. Skickligt, mycket skickligt. Vi kommer så nära dessa människor från byn och de människor de möter under livsfärden. Jag kommer att hålla utkik efter mer av både poeten Taha Muhammad Ali och Amer Hlehel. Bland Amers andra pjäser märks också Lanterns of The King of Galilee (En bearbetning av romanen av författaren Ibrahim Nasrallah) Juha and Bahlol, What the Story is All About, och Almushakhesati – the Player. Hoppas något av detta sätts upp framöver på svensk scen.

Några citat om föreställningen Taha från internationell press:
»Rich, vivid… acutely moving. Simply beautiful.« The Times

»Pure poetry blossoms in deceptively simple show« The Evening Standard

»An inspiring piece, delicate, deeply affecting. Warmly recommended.« The Independent

»Alternately urgent and action-packed, funny and warm, eloquent and deeply moving.« The Advertiser

»Anchored by his own excellent text, Amer Hlehel is splendid as Taha. He is funny, earnest, perceptive and irrepressible.« Dailyreview.com

»Expect reflection, and expect a lingering, but above all, expect beauty.« Indaily.com

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Palestina, Recension, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 644
  • Sida 645
  • Sida 646
  • Sida 647
  • Sida 648
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in