Ola Kjelbye
Av Marguerite Duras
Scenbearbetning: Lucas Svensson
Regi, scenografi, video och kostym: Emilie Strandberg
Ljus/ Videoteknik: Emily Lavebäck (praktikant)
Mask: Ingela Collin
Kompositör: Hans Appelqvist
På scen: Carina Boberg och Emilie Strandberg
Premiär 14/9 2018
Spelas till och med 20/10 på Lilla scen
Har inte sett bioaktuella filmen baserad på samma ursprungsmanus, däremot läst boken när den kom på rea för många år sedan. Boken består av upphittade dagboksanteckningar från andra världskrigets slutskede, åtföljda av några noveller med snarlik tematik. Den sjuttiofem sidor långa titelberättelsen i Smärtan (utgiven på 80-talet), säger Duras i förordet, att hon glömt bort att hon skrivit. Märkligt men inte obegripligt, med tanke på det trauma som nedtecknas. När Paris är på väg att befrias väntar en ung, förtvivlad kvinna på sin man, han som varit motståndsman och blivit deporterad. Hon vet inte om hennes Robert har överlevt. Ovissheten och upptagenheten av krigets barbari driver henne till galenskapens rand. Och när han till slut återfinns är han naturligtvis inte den samme, istället utmärglad och märkt för livet.
När vi vandrar ner för spiraltrappan till förhållandevis nya scenen i källaren, hörs i bakgrunden en chanson från 40-talet. Enaktaren börjar med att en dörr slås igen, varvid huvudpersonen sittandes längst bak på läktaren, beskriver hur hennes lägenhet ser ut. En gång till under föreställningen sätter sig Carina Boberg på samma plats. Då för att ge oss dagboksförfattarens tankar om kollektiv skuld. Omvärldens ansvar för att industrialiserad ondska kunnat pågå är vittgående enligt Duras. Som Jenny Tunedal skriver i programhäftet: ”Smärtan har inget slut/ Den är vad vi inte förmår göra för varandra. Den är vad vi gör mot varandra,”. Författaren och filmaren Marguerite Duras är som regissören angett, utan pardon när hon drabbar mottagaren med förtärande passion och skoningslös precision. I Lucas Svenssons utomordentliga textbearbetning märks den sakliga tonen, en vidgad blick och filosofiska resonemang. De för en dagbok så typiska känsloutbrotten är det å andra sidan ont om.
Strandberg som jag sett i ett tiotal roller på teatern, kännetecknas av ett allvar som gör henne till rätt person. Gedigna efterforskningar har hon gjort, också i Frankrike. Vad som troligen är tänkt som en monolog, utökas i denna version med en kompletterande roll som förstärker, fyller i och någon enstaka gång fungerar som samtalspartner. Strandbergs scenografi utgörs av ett gigantiskt kuddberg, hög med tidningspapper samt i mitten spektakulärt uppstaplade bistrostolar. Föremål härifrån används vid några tillfällen som rekvisita. Musik och video finns också med för att variera uttrycksformer, stryka under passager och ge en sammanfogad helhet. Hade funkat att enbart förlita sig på textens återberättande, men jag uppskattar att en ambitiös förstagångs-regissör vill göra något mer.
Utseendemässigt är Carina Boberg slående lik den intellektuella glasögonförsedda kvinna hon gestaltar, något som bekräftas ytterligare genom valet av kläder (återigen fullträff av Strandberg). Antar att det är till lika delar fyllt av lust och ångest att närma sig en sådan här roll i utsatt position. Vet inte om Boberg tidigare haft lika mycket text och befunnit sig i centrum under åttio minuter. Om hon lyckats? Hon är fullkomligt strålande, med hela skalan av tonfall och kroppsspråk. Hon som så ofta behöver vara snabb och kvick i sina tolkningar, lyckas på ett fantastiskt sätt, – i par med begåvade Strandberg, – komma fram till precis rätt metodik.
Mitt i föreställningen noterar jag att det är knäpptyst, undantaget någon ofrivillig hostning. Utan yttre dramatik och med få gestaltande manövrar, naglar firma Strandberg & Boberg fast publiken i stolarna. Inte minst för att nynazistiska och nationella rörelser poppat upp omkring oss på ett skrämmande och ofattbart sätt, behövs motgift. Denna scenversion av Smärtan har alla förutsättningar att bli en storartad framgång, en pjäs man inte skakar av sig ity den går under huden.