Foto Ola Kjelbye
Manus och regi: Adde Malmberg
Scenografi: Hansson Sjöberg
Kostym: Helle Carlsson
Urpremiär på stora scen 12/9 2018
Spelas till och med 8/11
I rollerna: Malin Cederbladh, Anders Jansson, Carina M Johansson, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Johan Gry, Pamela Cortés Bruna, Victoria Dyrstad och Johan Hafezi
En högst aktuell fars om svek och ränksmideri är säsongens första premiär. Den utspelas under den heta politikerveckan i Almedalen, utgår ifrån Moderaternas trevande flört med sd för att vända vikande opinionssiffror och en hejdlös karusell med intrigerande narcissister sätts igång. När karusellen snurrat färdigt, när pjäsförfattaren lagt sitt pussel, då infinner sig den obligatoriska knorren. Under den skakiga resan i medias blickfång, har de inblandade fått bekänna färg. Antingen genom att stå upp för sin övertygelse eller göra tvärtom om det gynnat positionen. Mitt i ideliga incidenter, ofta orsakade av labila karriärister, fungerar hotellreceptionisten (Cortés Bruna) som ett uppsamlande nav. Hon ingjuter effektivitet och ett professionellt lugn, blir till och med empatisk vid behov och ger svar på fördomsfullt tal.
Som brukligt i en fars är missförstånden legio. Dörrtrösklar passeras ideligen, mobiler ringer ständigt och skådespelarna fladdrar in och ut på scen. Sällan har deras rollfigurer kontroll på uppkomna situationer. Scenografin är enkel utan starka färger , visar ett hotells interiör i genomskärning med rum i olika storlek plus receptionsdisk. Hotellet är högkvarter för (M), fast en förvirrad datorinkompetent socialdemokrat häckar i lobbyn.
I skrivprocessen ska Adde Malmberg ha utgått från Ray Cooney och hans dråpliga estetik, med skillnaden att förvecklingar här handlar om politisk pragmatism och strävan efter makt. Malmbergs humor är ganska grovkornig, vilket jag minns från hans stå-upp komik och från Var god dröj härom året på Göteborgs Stadsteater. Därför får vi en dos temporär lyteskomik och skamliga åkommor, som vi kunde ha besparats.
Motorn i Till varje pris heter Anders Jansson, vars gestalt hämtat näring ur teveserien Starke man jämte Vita husets tidigare chefsstrateg Steve Bannon. Hans Stefan Larsson är en bullrig och burdus typ. Som den streber han är kan inte stava till egenskaper som samarbete och ödmjukhet. Helt i linje med denna buffliga stil, hunsar han till max sin nyanställda, nervösa sekreterare. Enligt Moderaternas ledare (Carina M Johansson) passar han perfekt för uppdraget att inleda förhandlingar med Sverigedemokraterna. –Han är som en av dem: omodern, världsfrånvänd och fördomsfull. Men efter att han fått erbjudandet går inget som på räls. Jansson må vara oöverträffad i att framställa självgoda skrävlare. MEN hans sätt att agera blir tröttsamt att bevittna i längden.
Carina M Johansson trivs ihop med Eric Ericson, vars roll som förslagen och snobbig partisekreterare han behärskar till fullo. Båda är som förväntat styva på att skildra personer vars fasad rämnar. Sticker ut genom att agera ömklig varelse som hamnat totalt fel och tvingas gaska upp sig, det beskriver Malin Cederbladhs prestation. Frejdiga karikatyrliknande porträtt görs av Viktoria Dyrstad (påstridig kvällstidningsreporter) och Johan Gry (Sverigedemokraternas man med förutsägbara åsikter). Oöverträffad på att göra pillemariska gubbar och leverera sentenser, är som vanligt Sven-Åke Gustavsson.
Ändå kvarstår främst känslan av tomhet. Inte tillräckligt kul? Alltför löjeväckande för att vara mer än underhållning för stunden? Adde Malmberg – dubbelt aktuell på stadens Stadsteater i och med nypremiären av succén Sgt. Pepper…- skulle behövt ett bollplank, överlåtit regisserandet åt någon annan. Då kunde utfallet ha blivit ett annat, med smartness och garv i rätt avvägd mix. Tänker på en replik från Sven-Åke Gustavsson, vars rollfigur lyckats klamra sig kvar, trots att han blivit omsprungen av en ny hänsynslös era. Han ger ett råd till den förtvivlade kvinnliga sekreteraren, som går ut på att inte tveka, bete sig som om man vore övertygad. Beträffande Till varje pris ett förkastligt råd, eftersom den vettiga idén om politisk samtidssatir, har brister som det borde putsats mer på. (Blir förresten intressant att se vem som blir kulturminister i nästa regering.)