• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Don Quijote på Folkoperan – helt underbar

27 september, 2018 by Rosemari Södergren

Don Quijote
Musik Jules Massenet
Libretto Henri Cain
Regi Carl Johan Karlson
Svensk översättning Mira Bartov
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Ambra Succi
Mask och peruk Therésia Frisk
Orkesterarrangemang Anders Högstedt
Föreställning som recenseras: 26 september 2018

En underbar föreställning där tiden flyger iväg. Där är inte en död sekund. En hyllning till fantasin och alla som vågar drömma, som vågar vara sig själva, hur löjliga vi än må tyckas vara. Scenografi och kostymer är färgsprakande, det är vackert och originellt, musiken går inte att motstå och sångarna och dansarna är imponerande.

Regissören Carl Johan Karlson berättar i programbladet att de sceniskt inspirerats av Gustave Dorés klassiska illustrationer (precis som Massenet gjorde när han skrev musiken) men också hittat inspiration från Madonnas musikvideos och av Tom av Finland. Denna kombination fungerar perfekt: det är färgsprakande och både modernt och tidlöst. Föreställningen känns både nutida och förbinder vår nutid med mänskligheten genom tiderna. Vi är inte så olika varandra, vi människor av idag och människorna för fyrahundra år sedan då Cervantes skrev berättelserna om Don Quijote som stred mot väderkvarnar.

Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.

Rollen som Don Quijote görs av Lars Arvidson som haft oturen att få en besvärlig halsåkomma precis till premiären, som därför ställdes in. Föreställningen som recenseras här medverkade han i på scen, men utan att sjunga. Sjöng rollen gjorde Johan Schinkler, som sjöng rollen från orkesterdiket, vilket han gjorde mycket bra. Jag är imponerad över hur samspelta de två delarna av Don Quijote ändå var, hur Arvidson agerade som om han sjöng och hur Schinkler kunde sjunga så väl tajmat med Arvidsons munrörelser. Fast det är klart att det märktes och blev lite konstigt, men det fungerade. Båda ska ha gott betyg för hur de hanterade denna situation.

Don Quijote bygger på Cervantes roman om den passionerade riddaren Don Quijote som misslyckades med det mesta men själv trodde han besegrat de mest hiskeliga motståndare när han egentligen slogs med väderkvarnar. Eller gjorde han det? Regissören har gjort Don Quijote begriplig. Han har något av var och en av oss som någon gång känt passion för några goda ideal. Han rider runt i världen tillsammans med sin assistent Sancho och kämpar för att hjälpa de som har det svårt. En dag träffar han Dulcinea, en vacker ung kvinna som har en lång rad av beundrare. Don Quijote tar på sig uppdraget att hämta hennes juvelprydda smycke som tagits av rövare. Han får för sig att när han gjort detta ska han få gifta sig med Dulcinea.
Hon däremot gav honom uppdraget mest på skoj. Hon lever för att njuta av livet så länge hon är ung och vacker. Hon har inga planer på att gifta sig med någon. Det är en tydlig krock mellan två människors livstilar och förväntningar. Det är något många kan känna igen idag också. Vi människor är inte så annorlunda än på Cervantes tid.

Regissören Carl Johan Karlson säger om honom: Hans bottenlösa tro på kärleken och människan gör att han ses som dåraktig. Han blir därför lätt att avfärda, men det är just den där fräckheten, passionen och hängivenheten till det han föresatt sig som gör honom intressant.

Ska du bara se en opera i år: se Don Quijote på Folkoperan.

I rollerna

Don Quijote: Lars Arvidson
Sancho Panza: Marcus Jupither
Dulcinea: Katija Dragojevic
Juan: Markus Pettersson
Rodrigues: Joaquín Muñoz
Pedro: Heddie Färdig
Garcia: Julia Andersson

Dansare: Davio DI, Jennifer Pacaanas, David Sigfridsson, Malin Wikner
Korister: Arash Azarbad, Magnus Billström, Karin Kjellgren, Matilda Wahlund

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension, Scenkonst

Filmrecension: Johnny English Strikes Again

25 september, 2018 by Rosemari Södergren

Johnny English Strikes Again
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 september 2018
Regi David Kerr.
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

En skrattfest för den som gillar Rowan Atkinson och den typen av humor. Johnny English är en variant av Mr Bean-karaktären och filmen är en varm och smårolig och givetvis en oerhört förutsägbar komedi om den mer än snurriga hemliga agenten Johnny English.

Johnny English Strikes Again är den tredje delen i filmerna om Johnny English. Rowan Atkinson är tillbaka som den otursdrabbade hemlige agenten.

Han har egentligen gått i pension från karriären som hemlig agent för den brittiska underrättelsetjänsten och försörjer sig som lärare på en internatskola för barn som ser ut att vara kring tio- till tolvårsåldern. Givetvis lär han upp dem till framtida underrättelseagenter. Roligt och fjantigt och löjligt – men jag kan skratta åt den här typen av humor.

Johnny English blir dock blixtinkallad då Storbritannien drabbats av en stor kris. Alla aktiva agenters identitet har avslöjats av en hemlig hacker. Denna hacker visar sig vara en stort hot och genomför den ena attacken efter den andra mot det brittiska systemet.

Jag hade jätteroligt. Men jag kan uppskatta den där sortens humor där jag som publik är helt med på vad som ska hända. Om det görs på det här sättet. Johnny English jagar en misstänkt kvinna på en smal slingrande väg långt upp på en bergskedja och han kommenterar så där tillgjort överlägset till sin medhjälpare att snart tar batteriet slut för henne. Då vet vi tittare förstås att i nästa sekund är det han själv som får tvärstopp på grund av bensinstopp.

Johnny English är old-school. Han vägrar ha en smartphone, eller något mobiltelefon alls. Hans assistent förklarar för spionchefen att det är för att Johnny English inte vill kunna bli spårad, men vi som publik förstår att det lika mycket beror på att han inte vet hur han ska hantera mobiltelefonen.

Det blir en strid mellan den super-skicklige hackern, expert på allt digitalt, och den analoga agenten.

Mitt i all humor och underhållning finns det ett allvarligt budskap med. Filmen lyfter fram ett varningens finger för vad som kan bli framtiden när allt blir beroende av internet. Allt kan bli lamslaget om världen fortsätter att digitalisera allt.

I rollerna: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Jake Lacy, Emma Thompson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension, Scen

Musikrecension: Maini Sorri – Bring Me Home

24 september, 2018 by Petter Stjernstedt

Artist Maini Sorri
Titel Bring Me Home
Betyg 2
Svensk release 20 september

På sjunde plattan – ”Bring Me Home” – ger Maini Sorri ett övermättad intryck. Som vanligt låter det syntigt, metal-melodiskt och eurodisco-poppigt. Men Mainis röst drunknar i ljudet av manglande gitarrer och övermäktiga experiment.

En kvinna med barfota ben vandrar i skogen på lummig, grönskimrande mossa. Hennes hälar nuddar det regnvåta gräset. Kvinnan ser upp mot skyn. Hon har omringad av mäktiga alnar som sträcker sig hundratals meter upp mot himlen. Solen bländar. Det är tidig höst och Maini sjunger ut om ensamhet och mörker.

”Bring Me Home” heter albumet och singeln vars natursköna musikvideo fångar vår innersta rädsla – fruktan för de okända, de vi inte rår för. So far so good. Det är textmässigt inget fel på ”Bring Me Home”. Låtarna fångar de smärtsamma känslor kring olycklig kärlek och vilsenhet som många har känt. Kvinnan i videon famlar i mörker. Hon vet varken in eller ut. Lite så vill jag beskriva musiken. Albumets producent Brian Lanese har vid flertal tillfällen stått som vinnare för bästa tv-producent på TV-världens ”Emmy Award”. Han är även känd som leadsångare i Grammy-nominerade ”Permanent Ability”. Bandets gitarrist Orlando Mestre medverkar på albumet- som medproducent, arrangör och instrumentalist. Samarbetet skiljer sig från tidigare konstellationer. På ”When Two Worlds Meet” samverkar Maini med Brooklyn-baserade legend-producenten Magneto Dayo. Det blir en spännande mix av tung Brooklyn-rap och melodisk eurodisco á Maini. På ”Bring Me Home” saknas den magnetiska kraft som två motpoler lyckades skapa.  

Som solo-akt är Maini mindre spännande. De sex låtarna är långt ifrån lika fylliga och snyggt paketerade. Och känslan för melodier och snygga draperingar kommer inte i närheten av ”When Two Worlds Meet”. Vi märker Mainis förkärlek till 90-talet och eurodiscon. Men den här gången har ivern tagit överhand. ”Bring Me Home” känns övermättad och förhastad.  

”Parting of Our Own” är metal-inspirerad popmusik med energisk trumvirvel och brummande bas där Mainis röst drunknar i gitarmanglet. I stressade ”Lost Love” navigerar Maini genom kärlekens virrvarr. Utan kompass – med en puls på 110 – seglar hon genom livet, letandes efter den förlorade kärleken. Vart tog den vägen – och vart tog fingertoppskänslan, exaktheten för snygga poplåtar sin kos? ”Never Say Goodbye” är en släpig, vilsen bit som utan mål famlar runt i den mörka skogen. Som sista låt har Maini och Brian gjort en dance-remix av ”Lost Love”. Resultatet är plastig 90-tals euodicso, fylld till bredden med ljudexperiment som inte går ihop.

Maini maximerar ljudbilden, proppar den med ekon, synthesizer, brus och manglande gitarrer. Det blir övermaxat och når aldrig tidigare uppnådd magnetisk kraft.

Petter Stjernstedt

 

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Den fria viljan på Uppsala Stadsteater – Lekfullt om ansvar, med underliggande skärpa

23 september, 2018 by Redaktionen

Den fria viljan
Manus, musik och regi: Erik Gedeon
Premiär 23 september 2018 på Uppsala Stadsteater

Den fria viljan handlar, likt titeln antyder, om huruvida människor verkligen har fri vilja; om vi i själva verket väljer någonting av vad vi gör eller om vi tvärtom handlar som vi gör enbart på grund av den speciella kombination av gener och miljö som varje människa växer upp med.

I pjäsen möter vi Sam, Lindgren och Claire. De jobbar alla på en teater och Claire har fått chansen att för första gången regissera ett verk, med de två förstnämnda i rollerna. I pjäsen spelar Sam en rånmördare i polisens (Lindgrens) förhörsrum. Sam har precis torterat och rånat ett äldre par och på vägen därifrån skjuter han en tioårig flicka som säljer majblommor, lite bara för att. Pjäsen går bra till en början, till dess att Sam går på en föreläsning om fri vilja av en halvgalen hjärnforskare, som hävdar att jaget i själva verket inte finns, utan att allting är verket av våra hjärnor. Det finns ingen cartesiansk teater! – hävdar hon bestämt och sticker hål på Sams bild av vad personlighet och själ är. Sam lämnar denna föreläsning som en ihålig, förvirrad människa efter att just ha fått hela sin verklighetsuppfattning rubbad. Einstein menade att framtiden redan är skriven, berättar hjärnforskaren.

Väl tillbaka på teatern har Sam svårt att gå in i sin roll som rånmördare. Tankar om fri vilja och ansvar plågar honom. Om alla människor enbart styrs av sitt arv och miljön de växer upp i, och om framtiden redan är skriven, då finns ju inte fri vilja? Och om allting redan är predestinerat av opåverkbara faktorer, då kan ju ingen hållas ansvarig för sina handlingar? Då är man ju bara ett offer av sina gener och miljön man växer upp i, av vilka inget ju går att påverka av en själv! Tankarna tär på honom och han börjar sympatisera med sin rånmördare. Det är ju inte hans fel att han föddes med sina gener och i den miljön han växte upp i! Således är det heller inte hans fel att han skjuter flickan med majblomman i huvudet! Han är ju bara ett offer för sina gener och sin miljö! Och denna tanke är kanske jobbigast av alla; om Sam själv hade fötts med rånmördarens gener och i den miljö han växte upp i, då hade han ju själv blivit rånmördare! Då hade han torterat det gamla paret för att få koden till kassaskåpet, då hade han skjutit flickan med majblommorna i huvudet! Ingen kan hållas ansvariga för sina handlingar! Allting är förutbestämt! Ingenting spelar någon roll! Personlighet existerar inte!

Sams plötsliga livskris leder emellertid till stora problem för pjäsens fortskridande. Han är omöjlig, han samarbetar inte och Claire håller på att bli galen. Om du på allvar menar att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar, då är jag väldigt intresserad av att veta vad du hade sagt till Adolf Hitler! – säger hon. Detta får Sam att bli arg. Varför måste Hitler alltid blandas med i alla diskussioner? – säger han och satiriserar den populärkulturella användningen av den tyske diktatorn som all ondska representerad. Detta leder också oväntat till Adolf Hitlers uppdykande på scenen, i bisarra musikalscener sjunger han fram att fri vilja visst existerar.

Den fria viljan är en vass pjäs, och väldigt rolig. Vändningarna är snabba och oväntade och publiken lockas till skratt av den galna hjärnforskaren, Sams dominanta psykoterapeut, Edda, och Adolf Hitler som rappar tillsammans med en skådespelare som sitter nästan hela första akten bland publiken, för att sedan ställa sig upp och ”klaga” över det han inte gillar i pjäsen. Erik Gedeon leker med intressanta filosofiska resonemang om fri vilja och ansvar och om teater och skådespel i allmänhet, både på scen och i verkligheten. Som en satir kring detta låter han sina skådespelare vara medvetna om sin egen intradieges, så teaterchefen har inget namn? – frågar sig Claire sarkastiskt när hon för femte gången haft ett telefonsamtal med sin anonyma arbetsgivare som ständigt går under benämningen ”teaterchefen”.

Pjäsen håller sig på banan, men är i flera fall nära att spåra ur. All humor går nästan över i ren fars ibland, och det är med nöd och näppe som det inte gör att pjäsen tappar greppet om underlaget. Men omfånget i manusets innehåll är sannerligen imponerande och blandningen mellan komedi och seriösa filosofiska diskussioner är skickligt avvägd. Det är med en blandning av komisk lättja och djupgående funderingar man lämnar salongen efteråt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: Underkastelse – en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna

23 september, 2018 by Rosemari Södergren

Underkastelse
Av Michel Houellebecq
Översättning Kristoffer Leandoer
Dramatisering av Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi Linus Tunström
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Mask Carina Saxenberg
Kompositör och ljuddesign Annelie Nederberg
I rollen: Gerhard Hoberstorfer
Premiär 22 september 2018 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, Lilla scenen

En stark scenföreställning om männen i den likgiltige överklassen och övre medelklassen som anpassar sig och drar nytta av alla samhällssystem, oavsett hur extrema de som tar över är sitter denna överklass av intelligentsia alltid trygg och kan dra nytta av det nya samhället. Det är en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna.

Underkastelse bygger på idéromanen av Michel Houellebecq från 2015 och handlar om en Francois, fyrtioårig universitetsprofessor i litteratur i Paris, som har svårt med personliga relationer och inte klarar att binda sig vid en kvinna samtidigt som samhället håller på att förändras. Som professor på universitetet utnyttjar han sin situation och tar en ny älskarinna bland de nya studentskorna varje nytt läsår. Han är extremt ensam och likgiltig. Året är 2020 och Det muslimska brödraskapet tar sakta men bestämt över makten i Frankrike med nästintill demokratiska metoder. Det muslimska brödraskapet blir tvåa efter högerextremisterna i första omgången av presidentvalet och slår ut socialisternas kandidat. Socialisterna väljer då att hellre stödja Det muslimska brödraskapet än högerextremisterna. Vi kan se många paralleller till vad som händer i Sverige både nu efter valet och före valet.

Gerhard Hoberstorfer visar vilken enastående skådespelare han är. Underkastelse är en form av monolog, en enmansföreställning på en timme och fyrtio minuter, men det är inte en död sekund, inte en sekund som är seg, inte ens när han står helt tyst. Allt är fyllt av närvaro.

Dramat, liksom romanen, skulle lika gärna kunnat heta ”Anpassning” eller ”Normalisering” skriver författaren Göran Greider i programmet till denna uppsättning. Att romanen och därmed också uppsättningen i Stockholm har namnet ”Underkastelse” beror väl bland annat på att ordet islam i sin grundform betyder underkastelse och lydnad.

Scenen är ett fyrkantigt utrymme med publiken placerad runt om på alla sidor. På scenen finns en säng i ena hörnet, ett skrivbord med böcker på den andra, en fåtölj i det tredje och ett litet kylskåp och mikrovågsung i det fjärde hörnet. Här rör sig universitetsprofessorn Francois och vi får följa hans reaktioner före, under och efter det muslimska maktövertagandet.

Göran Greider skriver om romanen och uppsättningen att Francois är ett tydligt anletsdrag i västvärldens ansikte och det där draget går, tyvärr att hitta i allas våra ansikten.
Detta ansiktsdrag träder fram ur den moderna värld där de gamla hederliga ideologierna, socialism, konservatism, liberalism betraktas som överspelade och mossiga. Det finns inte en enda barn i Houellebecqs roman. Det finns heller knappt en enda person som inte hör till de övre statusskikten i det franska samhället, förutom några få prostituerade som han söker upp. Det finns inga politiskt aktiva nedanför ministernivå och utanför media.

Romanen liksom uppsättningen ger en skrämmande bild av vad som kan vara på väg att hända i västvärlden idag. I Underkastelse är det en muslimsk grupp som tar över, som skickar kvinnorna till hemmen, förbjuder kvinnor att gå på universitet, lagstiftar om att kvinnor ska bära täckande kläder och ger männen rätt att gifta sig med fyra kvinnor. Allt detta sker med acceptans från de övre samhällsskikten som snabbt anpassar sig och drar nytta av det nya samhället. Det känns igen från vad som skildras i romanen och tv-serien The Handmaid’s Tale. Det spelar ingen roll om de nya som tar makten är fundamentalistiska muslimska grupper, eller fundamentalistiska kristna eller högerextrema fascister: kvinnorna drabbas alltid och ett patriarkatet tar över.

Det finns många bottnar i romanen liksom i uppsättningen. På Kulturhusets hemsida beskrivs föreställningen:
Är det en pjäs om Västerlandets undergång, inte på grund av några påstådda hot utifrån, utan till följd av sin egen livsleda och oförmåga att skapa mening? Är det kanske i själva verket en smygrasistisk pamflett dolt under några lager av ironier och dubbelironier? Är det en helt ärlig satir över en viss utdöende art av vita kränkta kulturmän? Eller bottnar allt ytterst i en smärtsam längtan efter något större än oss själva, något att uppgå i; Underkasta sig.

Det finns flera nivåer i vad som berättas och det är i hög grad också upp till betraktaren att tolka och förstå. Oavsett hur vad och en tolkar den är det utan tvekan en stark, berörande och fascinerande föreställning med Gerhard Hoberstorfer som suger in min uppmärksamhet från första stund tills slutapplåderna kommer och salongen tänds igen.

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Islam, Kulturhuset stadsteatern, Politik, Recension, Scenkonst. Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 641
  • Sida 642
  • Sida 643
  • Sida 644
  • Sida 645
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in