• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst. Teater

Teaterkritik: Underkastelse – en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna

23 september, 2018 by Rosemari Södergren

Underkastelse
Av Michel Houellebecq
Översättning Kristoffer Leandoer
Dramatisering av Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi Linus Tunström
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Mask Carina Saxenberg
Kompositör och ljuddesign Annelie Nederberg
I rollen: Gerhard Hoberstorfer
Premiär 22 september 2018 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, Lilla scenen

En stark scenföreställning om männen i den likgiltige överklassen och övre medelklassen som anpassar sig och drar nytta av alla samhällssystem, oavsett hur extrema de som tar över är sitter denna överklass av intelligentsia alltid trygg och kan dra nytta av det nya samhället. Det är en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna.

Underkastelse bygger på idéromanen av Michel Houellebecq från 2015 och handlar om en Francois, fyrtioårig universitetsprofessor i litteratur i Paris, som har svårt med personliga relationer och inte klarar att binda sig vid en kvinna samtidigt som samhället håller på att förändras. Som professor på universitetet utnyttjar han sin situation och tar en ny älskarinna bland de nya studentskorna varje nytt läsår. Han är extremt ensam och likgiltig. Året är 2020 och Det muslimska brödraskapet tar sakta men bestämt över makten i Frankrike med nästintill demokratiska metoder. Det muslimska brödraskapet blir tvåa efter högerextremisterna i första omgången av presidentvalet och slår ut socialisternas kandidat. Socialisterna väljer då att hellre stödja Det muslimska brödraskapet än högerextremisterna. Vi kan se många paralleller till vad som händer i Sverige både nu efter valet och före valet.

Gerhard Hoberstorfer visar vilken enastående skådespelare han är. Underkastelse är en form av monolog, en enmansföreställning på en timme och fyrtio minuter, men det är inte en död sekund, inte en sekund som är seg, inte ens när han står helt tyst. Allt är fyllt av närvaro.

Dramat, liksom romanen, skulle lika gärna kunnat heta “Anpassning” eller “Normalisering” skriver författaren Göran Greider i programmet till denna uppsättning. Att romanen och därmed också uppsättningen i Stockholm har namnet “Underkastelse” beror väl bland annat på att ordet islam i sin grundform betyder underkastelse och lydnad.

Scenen är ett fyrkantigt utrymme med publiken placerad runt om på alla sidor. På scenen finns en säng i ena hörnet, ett skrivbord med böcker på den andra, en fåtölj i det tredje och ett litet kylskåp och mikrovågsung i det fjärde hörnet. Här rör sig universitetsprofessorn Francois och vi får följa hans reaktioner före, under och efter det muslimska maktövertagandet.

Göran Greider skriver om romanen och uppsättningen att Francois är ett tydligt anletsdrag i västvärldens ansikte och det där draget går, tyvärr att hitta i allas våra ansikten.
Detta ansiktsdrag träder fram ur den moderna värld där de gamla hederliga ideologierna, socialism, konservatism, liberalism betraktas som överspelade och mossiga. Det finns inte en enda barn i Houellebecqs roman. Det finns heller knappt en enda person som inte hör till de övre statusskikten i det franska samhället, förutom några få prostituerade som han söker upp. Det finns inga politiskt aktiva nedanför ministernivå och utanför media.

Romanen liksom uppsättningen ger en skrämmande bild av vad som kan vara på väg att hända i västvärlden idag. I Underkastelse är det en muslimsk grupp som tar över, som skickar kvinnorna till hemmen, förbjuder kvinnor att gå på universitet, lagstiftar om att kvinnor ska bära täckande kläder och ger männen rätt att gifta sig med fyra kvinnor. Allt detta sker med acceptans från de övre samhällsskikten som snabbt anpassar sig och drar nytta av det nya samhället. Det känns igen från vad som skildras i romanen och tv-serien The Handmaid’s Tale. Det spelar ingen roll om de nya som tar makten är fundamentalistiska muslimska grupper, eller fundamentalistiska kristna eller högerextrema fascister: kvinnorna drabbas alltid och ett patriarkatet tar över.

Det finns många bottnar i romanen liksom i uppsättningen. På Kulturhusets hemsida beskrivs föreställningen:
Är det en pjäs om Västerlandets undergång, inte på grund av några påstådda hot utifrån, utan till följd av sin egen livsleda och oförmåga att skapa mening? Är det kanske i själva verket en smygrasistisk pamflett dolt under några lager av ironier och dubbelironier? Är det en helt ärlig satir över en viss utdöende art av vita kränkta kulturmän? Eller bottnar allt ytterst i en smärtsam längtan efter något större än oss själva, något att uppgå i; Underkasta sig.

Det finns flera nivåer i vad som berättas och det är i hög grad också upp till betraktaren att tolka och förstå. Oavsett hur vad och en tolkar den är det utan tvekan en stark, berörande och fascinerande föreställning med Gerhard Hoberstorfer som suger in min uppmärksamhet från första stund tills slutapplåderna kommer och salongen tänds igen.

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Islam, Kulturhuset stadsteatern, Politik, Recension, Scenkonst. Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Gyllene draken på Uppsala stadsteater – starkt, berörande, träffande, absurt, komiskt och existentiellt

11 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Gyllene draken
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi: Viktor Tjerneld
Scenografi & kostym: Christian Albrechtsen
Ljus: Anders Ekman
Mask: Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater, Lilla scenen 10 februari 2018

En starkt, berörande, träffande, absurd, komisk och existentiell skröna om västvärlden – där världen skildras genom en Kina-Thai-Vietnam-take-away-restaurang. En skrämmande, mörk aktuell skildring om utsatta migranter, om västvärldens stora skuggsida, framförd med enastående skådespelare, helt underbar koreografi och ljussättning i en något för experimentell uppsättning.

Regissören har valt att låta skådespelarna, samtliga klädda i helvitt, pendla mellan att berätta handlingen och gå in i scenerna. Ibland berättar de med jag-perspektiv ibland som utanförstående berättare. Dessutom får kvinnor ofta ta rollerna som män medan män spelar kvinnor. Det kan ha sin poäng att betrakta vår förmåga att leva oss in i situationer: I vårt inre ser vi den unga kvinnan trots att det är en kraftfull man som framför rollen. De äldre spelar yngre och yngre spelar äldre. Jag tycker det blir lite för mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama är så starkt i sig själv att det behöver inte experimenteras med.

Genom att skådespelarna går ut och in i scenerna – att de berättar delar och går in och agerar i karaktärerna är en form av Brechts Verfremdungseffekt, som kan användas för att publiken istället för att helt leva sig in i karaktärerna ska fundera på handlingens kopplingar till samhället och politiken. Jodå, det fungerar oftast mycket väl i den här föreställningen, mycket på grund av skådespelarnas starka insatser. Fast jag tycker att Schimmelpfennigs pjäs är så tydlig ändå.

Foto samtliga tre bilder: Micke Sandström

En liten störande detalj är när en skådespelare går in i rollen i en person, säger något och sedan säger orden: “Lång paus”. och sedan säger vad som kommer därnäst. Ja det är roligt första gången, ja upp till sju gånger är det roligt men sedan blir det vara tröttsamt. Nå nu är det som sagt bara en detalj. I helhet är dramat så starkt att det känns långt in i märgen och dramat är mycket snyggt framfört, även om jag tycker att just den här pjäsen inte direkt behöver något experimenterande.

Handlingen utspelar sig i en Kina-Thai-Vietnam-restaurnag där fem papperslösa asiater arbetar och vi får pendla mellan händelserna på restaurangen och livet som pågår i några av lägenheterna i samma hus. Schimmelpfennig väver samman de olika människornas livsöden på ett brutalt, roligt, poetiskt och fantasifullt sätt.

Roland Schimmelpfennig har fått enorm framgång med sin pjäs ”Gyllene draken”. Bokförlaget som har pjäsen berättar  om draman: Han beskriver globalisering, stereotypa könsroller, traffficking, livet som ålderstrappa, ett latent samhälleligt våld och en hierarkisk ordning byggd på rasism och inkomststorlek. Dramat berättas via korta scener med snabb rytm. Rytmen stryks under med ständiga matbeställningar där de olika maträtterna beskrivs snabbt och effektivt.

Handlingen startar i köket där den senaste anställde kocken har fruktansvärd tandvärk. Eftersom han är papperslös kan han inte gå till tandläkare. Han skriver i högan sky och de andra kockarna försöker få tyst på honom så inte kunderna ska störas. I en lägenhet försöker en ung kvinna berätta för sin farfar att hon väntar barn – men farfar är mest fylld av sin egen ångest för att tiden går och att han vill vara ung och stark igen. En berusad man får besök av sin före detta fru som klätt sig i den röda klänningen hon fick av honom och som klär henne mycket väl. Två flygvärdinnor har gått av sina pass efter en långflygning och beställer soppa på restaurangen. De olika livsödena vävs samman på ett tankeväckande sätt. Det är ett starkt drama, mycket snyggt framförd – och det var länge sedan tiden flög iväg så snabbt på en teaterföreställning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst. Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Teaterrecension: Häxorna på Dramaten – en magisk teaterupplevelse

19 januari, 2018 by Marja Koivisto

Häxorna
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Peruk och mask Linda Hyllengren och Lena Bouic-Wrange
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Jim Rasmussen
Rekommenderas från 5 år. En produktion från Unga Dramaten.
Premiär 18 januari 2018, Lilla scenen, Dramaten

Ja, förväntningarna infrias med råge när jag och min dotter bänkar oss för att se ”Häxorna”, Roald Dahls barnboksklassiker, tolkad av den norske succéregissören Aleander Mörk-Eidem, med tidigare fullträffar som ”Djungelboken” på Stadsteatern på meritlistan.

Pjäsen spelas på Dramatens lilla scen, vilket ger en nervpirrande närhet och intimitet åt föreställning. Vi sätter praktiskt taget i knät på de hemska blåtungade häxorna som intar scenen och det lilla engelska hotellet där dramatiken utspelar sig.

”Häxorna” handlar om en liten pojke, vars föräldrar dött i en bilolycka, och som därför flyttar till sin mormor i Norge. Pojken har sorg och har det besvärligt. En kväll berättar hans mormor sanningen om häxorna, nämligen att de faktiskt lever och frodas mitt ibland oss. Mormor blir sjuk och de båda tvingas flytta till England. I England tar de in på ett hotell där landets alla häxor just då råkar ha sitt årliga möte. Äventyret och häxjakten drar igång. Det är roligt, det är sensuellt, det är spännande.

Föreställningen är fylld av den ena fantastiska karaktären efter den andra. Vi känner att de är frammejslade med stor kärlek och ömhet vilket gör att vi bara älskar dem.

Samtliga skådespelare är urbra. Men Marie Richardsson är magnifik som storhäxan. Vilken stjärna hon är!

Scenografin är helgjuten. Det är en förtrollande atmosfär som byggts upp. Den engelska tidsandan från Roald Dahls romaner är perfekt visualiserad, utan att kännas mossig. Musikern Stefan Jernståhl är invävd i scenografin och handlingen på ett självklart sätt och lyfter föreställningen med sin musikaliska fingertoppskänslighet.

Johannes Bah Khunke i rollerna som Mr Jenkins, kock och häxa är en komisk fullträff. Liksom Danilo Bejarano och Karin Franz Körlof. Publiken skrattar i kör åt karaktärernas utspel på hög Papphammar-nivå.

Ta med dig ett barn och se ”Häxorna” på Dramaten. Du får en underbart rolig och fin teaterupplevelse som lever kvar i sinnet en bra lång stund efter föreställningen. Det är fantastiskt att få uppleva barn- och ungdomsteater på högsta nivå.

I rollerna:
Marie Richardson Storhäxa
Danilo Bejarano Läkare/Riccolo/häxa/kock m.fl
Mia Benson Mormor
Emma Österlöf Bruno Jenkins
Johannes Bah Kuhnke Herr Jenkins/Köksmästare/häxa m.fl
Elin Klinga Häxa/Fru Jenkins m.fl
Karin Franz Körlof Häxa/ sjukskötare m.fl
Uno Elger Pojke
Olle af Klercker Pojke
John Österlund Pojke

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst. Teater, Teaterkritik, ungdomsteater

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in