Artist Maini Sorri
Titel Bring Me Home
Betyg 2
Svensk release 20 september
På sjunde plattan – ”Bring Me Home” – ger Maini Sorri ett övermättad intryck. Som vanligt låter det syntigt, metal-melodiskt och eurodisco-poppigt. Men Mainis röst drunknar i ljudet av manglande gitarrer och övermäktiga experiment.
En kvinna med barfota ben vandrar i skogen på lummig, grönskimrande mossa. Hennes hälar nuddar det regnvåta gräset. Kvinnan ser upp mot skyn. Hon har omringad av mäktiga alnar som sträcker sig hundratals meter upp mot himlen. Solen bländar. Det är tidig höst och Maini sjunger ut om ensamhet och mörker.
”Bring Me Home” heter albumet och singeln vars natursköna musikvideo fångar vår innersta rädsla – fruktan för de okända, de vi inte rår för. So far so good. Det är textmässigt inget fel på ”Bring Me Home”. Låtarna fångar de smärtsamma känslor kring olycklig kärlek och vilsenhet som många har känt. Kvinnan i videon famlar i mörker. Hon vet varken in eller ut. Lite så vill jag beskriva musiken. Albumets producent Brian Lanese har vid flertal tillfällen stått som vinnare för bästa tv-producent på TV-världens ”Emmy Award”. Han är även känd som leadsångare i Grammy-nominerade ”Permanent Ability”. Bandets gitarrist Orlando Mestre medverkar på albumet- som medproducent, arrangör och instrumentalist. Samarbetet skiljer sig från tidigare konstellationer. På ”When Two Worlds Meet” samverkar Maini med Brooklyn-baserade legend-producenten Magneto Dayo. Det blir en spännande mix av tung Brooklyn-rap och melodisk eurodisco á Maini. På ”Bring Me Home” saknas den magnetiska kraft som två motpoler lyckades skapa.
Som solo-akt är Maini mindre spännande. De sex låtarna är långt ifrån lika fylliga och snyggt paketerade. Och känslan för melodier och snygga draperingar kommer inte i närheten av ”When Two Worlds Meet”. Vi märker Mainis förkärlek till 90-talet och eurodiscon. Men den här gången har ivern tagit överhand. ”Bring Me Home” känns övermättad och förhastad.
”Parting of Our Own” är metal-inspirerad popmusik med energisk trumvirvel och brummande bas där Mainis röst drunknar i gitarmanglet. I stressade ”Lost Love” navigerar Maini genom kärlekens virrvarr. Utan kompass – med en puls på 110 – seglar hon genom livet, letandes efter den förlorade kärleken. Vart tog den vägen – och vart tog fingertoppskänslan, exaktheten för snygga poplåtar sin kos? ”Never Say Goodbye” är en släpig, vilsen bit som utan mål famlar runt i den mörka skogen. Som sista låt har Maini och Brian gjort en dance-remix av ”Lost Love”. Resultatet är plastig 90-tals euodicso, fylld till bredden med ljudexperiment som inte går ihop.
Maini maximerar ljudbilden, proppar den med ekon, synthesizer, brus och manglande gitarrer. Det blir övermaxat och når aldrig tidigare uppnådd magnetisk kraft.
Petter Stjernstedt