• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bob Hund 0-100 – en klassiker redan nu

10 maj, 2019 by Thomas Johansson

Artist: Bob Hund
Titel: 0-100
Betyg: 5

Släpps den 10 maj

Bob Hund är här med sin nionde skiva. Ett band som alltid har spretat och letat sina egna vägar. Skivan 0-100 är delvis inspelad på Orionteatern i Stockholm. Jag var där, och det var en otrolig kväll, en sån där kväll som stannar kvar i minnet länge och gör att jag kan börja le konstigt bara av att tänka på den.

Precis så funkar den här skivan också. Första singeln som släpptes, ”Vi är såå lyckliga som bara olyckliga människor kan bli”, är ett exempel på musik som jag inte ens vet om den är lycklig eller ledsen, det är mitt eget humör för stunden som tolkar hur jag uppfattar musiken.

Hela skivan fungerar så. När jag ska bestämma mig för vilken låt jag gillar bäst, så växlar det med vilket tempo jag promenerar i. Låtsas att jag hör mig själv i lite falsk körsång från publiken.

Ingen i bandet Bob Hund ska enligt uppgift vara helt nöjd med skivan, men det är kanske där storheten finns. Jag är väldigt nöjd med 0-100 och är säker på att den kommer finnas med på min årsbästa-lista när vi summerar 2019.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Filmrecension: El Angel – fascinerande, snygg lek med våra fördomar

8 maj, 2019 by Rosemari Södergren

El Angel
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2019

En fascinerande film som leker med våra fördomar och förutfattade meningar. Snyggt foto, skickliga skådespelare och en berättelse med en hel del outsagt som flimrar fram mellan raderna. En berättelse med flera nivåer där allt inte sägs rent ut och där regissören leker med oss tittare.

Huvudpersonen Carlos är en vacker, sexig 17-årig ung man med änglautseende som kan vara jättegullig mot sin mamma men ändå förmodligen är helt utan känslor för andra människor. Han blir vän med Ramon som tillhör en kriminell familj som får med Carlos på stölduppdrag. Carlos kan helt kallt utan att själv verka bli berörd skjuta ihjäl människor. Men han är så charmig, så söt, så gullig att det är svårt att inte känna sympati för honom.

Carlos är rätt rolig. Redan som liten var han säker på sitt livskall: att försörja sig som tjuv. Han är tydlig med att han inte tror på ”mitt och ditt”. Allt är till för den som vill ta för sig, det är hans signaturmelodi.

Ramons mamma är tydligt dragen till den änglalika tonårige Carlos och hon försöker locka honom till sex. Men han förklarar att han gillar hennes man så han tackar nej. Filmen bryter på ett bra sätt mot en mängd vanliga klichéer i andra filmer om unga kriminella. Carlos verkar inte ens vara intresserad av de han vinner genom brotten.

Carlos är enda barnet till sina föräldrar och han kom till efter att hans föräldrar uppmanats av en präst att be till Gud, då de varit barnlösa så länge. Han är Guds gåva till föräldrarna. Problemet för Carlos är att hans pappa är hederlig rakt igenom och inte vill ta emot några pengar eller annat som Carlos skaffat genom stöd. Utan att Carlos säger något märks det att han såras djupt av att hans pappa inte accepterar hans livsval som kriminell.

Mamman däremot förlåter allt. Hon är alltid reda att ta tillbaka Carlos när han kommer och försöker låta bli att inse vad Carlos gör. Hon är en mamma som många kan känna igen. En mamma som älskar sitt barn oavsett vad barnet gör. En moders förbannelse att vara så fast i sin moderskärlek, men något många kan associera till.

El Angel var Argentinas Oscarsbidrag 2019 och har gjort stor succé i hemlandet. El Angel blev omedelbart en succé i Argentina med den bästa öppningshelgen någonsin för en argentinsk film på bio.

Filmen bygger på verkliga händelser. Till följd av sitt änglalika utseende namnger medierna Carlos till ”Dödsängeln”. Med strålkastarna på hans skönhet blev den notoriska seriemördaren rikskänd över en natt. Carlos Eduardo Robledo Puch är idag mannen som suttit längst i ett argentinsk fängelse, i mer än 45 år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Argentina, Filmrecension, Recension, Recension Argentina

Filmrecension: The Hole in the Ground

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

The Hole in the Ground
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 maj 2019
Regi Lee Cronin

Skräckfilm är en svår genre. Fler skräckfilmer har dålig kvalitet än hög filmkvalitet. The Hole in the Ground skulle kunna vara riktigt bra men den utnyttjar inte de skrämmande ingredienserna på rätt sätt och är redan från början övertydlig och överdriven.

Filmens foto går i brunaktiga toner, övergödslat med närbilder på de två huvudpersonerna, den unga mamman Sarah O´Neill och hennes son Chris. De två är på väg till de irländska landsbygden och ska starta ett nytt liv. Vi förstår rätt snart att sonen Chris som ser ut att vara i sju-åtta-årsåldern inte är glad över att flytta och behöva skaffa nya vänner. Han är sur över att hans pappa inte ska med heller. Varför får vi inte reda på men det är något som mamma Sarah flyr från i relationen med Chris pappa.

På väg till det nya huset tvingas hon tvärbromsa då en konstig figur plötsligt dyker upp från ingenstans och står mitt på vägen. Efter ett tag får hon reda på att denna varelse är en äldre kvinna som heter Noreen och som varit skyldig till att döda sin son. Noreen hade fått för sig att hennes son James inte var hennes son utan något konstigt monster hade tagit över hans gestalt.

Ett skäl till att filmen inte engagerar mig är att den aldrig är riktigt spännande eftersom handlingen är så förutsägbar. Ett annat skäl är att varken mamman Sarah eller sonen Chris är särskilt sympatiska. Speciellt inte sonen som utan problem dödar en spindel som hans mamma bad honom skona. Och det gör han medan han är sitt riktiga jag.

Chris blir sur när mamman blir arg på honom och han rusar helvilt ut i skogen där Sarah honom vid ett enormt slukhål. Ganska snart börjar hon misstänka att sonen inte är den riktiga Chris. Hon börjar misstänka att den gamla kvinnan Noreen också hade rätt i att hennes son inte var den riktiga sonen.

Vad är verklighet och var är Sarahs drömmar? Håller hon på att bli galen? Filmen balanserar kring detta ett tag men tappar tråden liksom den inte följer upp andra möjliga skräckfyllda trådar.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut som hade premiär på årets Sundance-festival. Jag är tveksam till att ens skräckfilmsfantaster kommer att hylla denna även om den inte är den sämsta i sin genre. Men den skulle kunna blivit riktigt bra om den följde upp en del saker i intrigen som frågan om ortsbefolkningen. Är de äkta människor eller också från slukhålet?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

Bokrecension: Mordet på kommendören: andra boken av Haruki Murakami

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Mordet på kommendören : andra boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2019-01
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113089416
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 2)

Få författare kan blanda populärkultur med filosofiska funderingar och existentiella grubblerier som Murakami. I hans nya tvådelade serie Mordet på kommendören kan han i början på ett stycke beskriva maten karaktärerna äter eller vilka kläder de har på sig, eller vilken och årsmodell och färg de kör och några meningar senare berättar något magiskt, mystiskt och strax efter kommer funderingar på vad konst är, vad skapande är eller vad metaforer är – eller vad själva vår existens är. Det är av och till mästerligt men av och till lite gubbsjukt. Det kan bli rätt tjatigt med hans beskrivningar av vad huvudkaraktären har för sig i sängen med sin älskarinna.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. En dag meddelar hans fru att hon vill skiljas då hon träffat en annan man. Mannen accepterar utan att visa sina känslor och avbokar allt, lämnar deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på en månadslång resa till Hokkaido och Tohoku och vidare till ett avskilt hus högt uppe på ett berg. I stället för att måla porträtt ska han nu för första gången på länge måla landskap. Han får låna det avsides belägna huset på ett berg av en vän vars pappa är en berömd konstnär som nu blivit gammal och senil och ligger på ett långvårdshem. På vinden i konstnärens hus hittar huvudpersonen en målning med titeln Mordet på kommendören. Denna målning förändrar allt också själva verkligheten. Mystiska, magiska händelser inträffar och frågan är vad är verkligt? Vad är befintlighet och vad är obefintlighet?

Huvudkaraktären skildas som en högst ordinär vanlig och jordnära person, i alla fall i sina egna ögon och utan någon dragning åt religiösa eller andra existentiella tankar. Han hamnar mitt i en magisk värld med idéer som tar fysisk gestalt i form av människovarelser, fast mycket mindre än de flesta människor, typ 60 eller 70 centimeter höga. Nutid och historiska händelser i såväl Japan som Europa blandas.

Murakami tränger in i frågor kring konst och skapande och ställer existentiella frågor i samband med språkfrågor, han vrider på och ifrågasätter fenomenet tid – ja av och till är också bok två i denna serie enastående. Ibland sugs jag in i berättelsen och i språket men emellanåt får jag tvinga mig själv att fortsätta läsa, den är för seg. De två böckerna skulle mått bra av att kortats ned en 50 sidor vardera.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Japan, Litteraturkritik, Murakami, Recension

Folkfusion med charm, skönhet och makalöst sväng – Château Du Garage av Spöket i Köket

4 maj, 2019 by Mats Hallberg

Cover art Jakob Tesch

Spöket i Köket

Château Du Garage

4

Inspelad i Studio Epidemin, Göteborg och Hellbergsstudion

Produktion: Nisse Blomster & Spöket i Köket

Mix: Åke Linton och Nisse Blomster i Svenska Grammofonstudion

Master: Petter Eriksson på Korp-ljud

GO /Danish Folk Music

64:16

Releasedatum: 13/4 2019

Det här brokiga kollektivet har undgått mig, rör mig vanligtvis inte i samma kretsar. Fick lyckligtvis en inbjudan till releasefesten på Nef som i stora stycken var en uppsluppen historia. Frejdigt karnevalsliknande spel av ett konglomerat av yngre musiker varvades med vackra, eftertänksamma tongångar! Spöket i köket blev nominerade i kategorin Nykomlingar på svenska folk- och världsmusikgalan 2017, efter att ha släppt debuten Den nya spisen. Albumet, en högst fascinerande brygd av visor och spelmansmusik från olika håll, gjordes live i studio.

Signum för den könsmixade tiomanna-gruppen är lusten att laborera med kontraster. För att visa på hela skalan av uttryck, har epitet som rave och i andra änden loungemusik använts. En arrangör påvisade spännvidden genom att dra till med ”allt ifrån skira visor till käftsmällig schottis”. Vidare har så väl Zappa som Snarky Puppy fladdrat förbi som referens. Man bildades på Skurups folkhögskola, utvecklades vidare på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg och är numera ett sammansvetsat gäng. Ofta spelar de för danslystna, varvid repertoaren anpassas. Lika ofta lirar de för sittande publik.

Traditionell musik från Norden och Kanada utgör huvudfåran. Därtill kompletteras med skotska reels, jigs och alster från Frankrike. Spöket i Köket är en svensk/ dansk/ belgisk konstellation som sjunger på fyra språk och trakterar omkring tjugo instrument. Den som håller ordning på låtar och ansvarar för flertalet arrangemang heter Nisse Blomster.

Munter, minst sagt yster titellåt kickar igång Château Du Garage . Den innehåller åtskilliga taktbyten, förmedlar känslan av upptåg och alstrar karnevalsstämning. Spelglädjen smittar av sig. I en melodi delvis rotad i Quebec sitter allas synkade bidrag som hand i handsken. Ljudet är fantastiskt, förvisso ingen överraskning när ljudnördar varit engagerade.

Lööf Actually heter en formidabel fullträff, som kan betecknas som folkfusion i sin prydno. Hör omstöpt spelmansmusik. Traditionell halling korsas med polska och bluesstänk. Ett annat hopkok har döpts till Turlutte acadienne/ Itkupolska, en slitstark kombination av kanadensisk folkmusik och finsk polska. Måste klassificeras som en eminent låt vars sugande beat påminner om drivet hos Groupa.

Behöver tillfälligt avbryta lovorden, lägga in en brasklapp som har mer med preferenser än bedömningar att göra, en invändning som även fanns med i anteckningsblocket från partyt på Nefertiti. Klämmig ”gammeltjo” tenderar för mina ovana öron att låta enahanda. När de ångar på i hysteriskt virvlande tempo åstadkoms mest ett skummande på ytan. Linnea Aall Campbell är en mycket duktig fiolspelare, men jag gillar hennes musicerande mest, när det inte går undan så rasande snabbt. Vidare anser jag, att blåssektionen är en injektion, vars bidrag gärna hade fått förekomma i än större utsträckning ( en iakttagelse särskilt från releasekonserten).

Kvinnliga vokalkvartetten Åkervinda medverkar på storbandets, enligt egen utsago, enda hit Light Is Dim, en jazzschlager som kan beskrivas som en snygg bluegrass – pastisch. Trots bländande höghastighetslir mest en lättviktig bagatell. Världens ös uppstår i The Jay Kay Reel/ Reel à la carte. I framkant hörs dragspel, fottrummande (=podorythm) och efterhand saxofon. Formas till en brittisk urkraft det verkligen spritter om. I slutfasen hamnar man i trans, blir nästan för mycket av det goda. Albin Lagg står för några magnifika trumpetsolon och dito arrangemang. Hans Engelsk rävjakt har en melodi med finurligt inlagd dramatik.

En elegisk visa från Québec i mediumtempo med Blomster på sång featuring stränginstrument, åtföljs av en söt vaggvisa med och av köksmästaren själv. Liknande lyckat bitterljuvt sound hittas i det sista av fjorton spår. Den vackra, värdiga avslutningen, en förlängd repris på nämnda vaggvisa, har ett pregnant trombonsolo som intro. Vill också göra vågen för ett fantastiskt solo på klarinett ungefär tjugo minuter in på skivan.

Sammanfattningsvis en kul och mångsidig platta, om än aningen ojämn. Kanske viktigast av allt: Spelglädjen och kreativa talangen går inte att ta miste på.

Kökspersonal: Nisse Blomster , Linnea Aall Campbell, Lies Hendrix, Mads Kjöller-Henningsen, Erik Bengtsson, Emma Engström, Albin Lagg, Erik Larsson, Ella Wennerberg samt Henrik Büller / Gäster: Åkervinda, Clara Tesch, Albin Ekman och Samuel Lundh.

obs Releaseturnén går senare i maj vidare till Danmark och Tyskland.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 587
  • Sida 588
  • Sida 589
  • Sida 590
  • Sida 591
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in