• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Lollapalooza, dag tre – festivalens sista dag höll inte måttet

1 juli, 2019 by Petter Stjernstedt

Lollapalooza, dag tre
Artister: Young Thug och Lykke Li

Lollapalooza höll som festival i två av tre dagar. Utan riktigt dragplåster på söndagskvällen och med glest i publiken på flera konserter kändes slutspurten som ett antiklimax. Men det fanns ljuspunkter.

Lollapalooza satsar på hiphop och har bokat en gäng rappare från Atlanta och Harlem som Masego, Young blood, Travis Scott och Young Thug. Han leker med det subversiva, machoism och androgynitet. Han jonglerar med dubbeltydligheter och därmed synliggör hiphopens stereotyper – Bitches, money, drugs..

Young Thug är Atlanta-rapparen som krossar barriärer och som tar hiphop-musiken vidare mot oväntade outforskade områden. I hans musikbygge växlas mellan rap, skrik och prat. Lyssnarna utmanas. Artisten är mästare på att engagera fansen. Young Thug skriker ”Moshpit. I want you to create the biggest moshpit” vartefter folkmassorna backar bakåt och gör sig redo att kasta sig ut i tomrummet. Ungdomarna hoppar in i varandra samtidigt som man utbringar ett glädjetjut. Vrålen ekar långt bortom festivalområdet. Young Thug är publikmagneten som får med sin publik i den briserande molotovcocktail som är hans emblem.

I sin lek med machoattityder är tonen aggressiv. Här finns en nerv, som om musiken vore en fråga om liv och död. I tumultet är mikrofonen hans vapen och med pistolmynningen hårt tryckt mot huvet gäller det att man levererar. Och det gör han. Young Thug på Lollapalooza är ett bombnedslag som får marken att rämna.

Det är intressant att jämföra honom med Lykke Li, två helt olika artister och mottaganden. I publiken är det glest. Det svala mottagandet påverkar en nedstämd Lykke. För en bra konsert är relationen publik och artist avgörande. Och ikväll har Lykke Li sina lyssnare mot sig. Med senaste skivan från 2018 so sad so sexy tar Lykke in på en ny, mer kommersiell bana. På albumet finns få höjdare. Det är jämngrått hela vägen. Lykke kramar ur sig sega bitar utan klimax som so sad so sexy och sex money feelings die. Applåderna är tafatta. Under större delen av konserten har Lykke knappt någon ögonkontakt med publiken. Och när hon väl tilltalar oss är det med klyschor som – ” Det är roligt att vara här”. Men är det så roligt? Lykke verkar trött, som att hon helst av allt velat kura in sig i en tjock, varm filt och stänga dörren till omvärlden. Det är inte bästa förutsättningar för att ta sig an en festivalpublik. Att samspelet publik och artist är avgörande för en lyckad konsert står här klart. Resultaten speglar den bilden. Lollapalooza avslutas med ett bang och ett antiklimax.

Sammantaget var Lollapalooza sommaren 2019 en bra , välorganiserad festival med ett lyckat varierat utbud. Med dryga 56 000 besökare kan vi inte prata om annat än en succé och därför planerar festivalen att redan nästa sommar köra en uppföljare. Jag vill tipsa arrangören inför nästa tillfälle om att satsa på utbudet för den tredje dagen och att sprida ut dragplåstren mera under helgen. Annars finns få klagomål att lyfta. Lollapalooza är en ny guldklimp i festivalSverige som är här för att stanna.

Foto: Thomas Johansson.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Diego Maradona – årets sommarfilm

1 juli, 2019 by Hans Södergren

Diego Maradona
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 juli 2019
Regi Asif Kapadia

En stark, intressant, fascinerade och välgjord dokumentär om Diego Armando Maradona, en av världens främsta fotbollsspelare genom tiderna. Vi får följa argentinaren Maradona från hans uppväxt i en fattig familj i en förort utanför Buenos Aires och hans karriär och stora framgångar, motgångar och livet idag.

Vi får se när han hyllas i det italienska laget Napoli under 1980-talet och är den pelare som laget kunde stötta sig på i dess enastående framgångar. Men så möter Italien Maradonas Argentina i VM-finalen i Italien. Maradonas Argentina vinner och Maradona gör avgörande mål och därefter vänder hans hyllningar i Italien till att han blir hatat och avskydd. Från att ha varit älskad blir han hatad. I den vevan ökar Maradonas missbruk av kokain och hans fall närmar sig.

Regissören har haft tillgång till mer än 500 timmar tidigare opublicerat material om och med Maradona. Som helhet känns filmen både ärlig och den visar både positiva livshändelser och det negativa.

Som i alla bra dokumentärer handlar filmen om mycket mer än en biografi för en person. Genom skildringar av Maradonas uppgång och motgångar får vi en inblick i den internationella fotbollsvärlden och den italienska närmast fundamentalistiskt religiösa fixeringen vid fotboll.

En stark film, berörande – årets sommarfilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Fotboll, Maradona, Recension, Scen

Filmrecension: Annabelle Comes Home

30 juni, 2019 by Redaktionen

Annabelle Comes Home
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2019
Regissör: Gary Dauberman
Författare: James Wan (berättelse av Gary Dauberman)
Medverkande: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace, Madison Iseman, Michael Cimino och Katie Sarife

Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) bestämmer sig för att ta den demoniska dockan (Annabelle) tillbaka till sitt säkra och låsta museum där hemmma. Här kan demoner kontrolleras och hållas borta från människor. En natt i föräldrarnas frånvaro väcker en tonåring och hennes vän en ond ande. Ungdomarna som passar Warrens dotter Judy (Mckenna Grace) ser hur demonen fångas i en docka i det förbjudna rummet …

Mycket av framgången med Conjuring-serien bygger på flaggskeppets hjältar paret Warrens, baserat på ett verkligt par som hade lång gemensam karriär på 1950-talet (Lorraine dog tidigare i år). Annabelle Comes Home utspelas under en natt där Judy och tonårsbarnvakten Mary Ellen (Madison Iseman) är de enda som är kvar i huset. Kvällen börjar med oskyldiga aktiviteter som att titta på tv eller baka en tårta för Judys kommande födelsedag, men katastrofen smyger sig sakta på dem. Barnvakten Mary Ellens vän Daniela (Katie Sarife) har egna skäl att vara nyfiken på Warrens-familjen.

Detta är den sista delen i den framgångsrika Conjuring-serien som är började sin era 2013. Vi följer Ed och Lorrain som arbetar med paranormala aktiviteter. Tyvärr är Annabelle den sämsta filmen i serien. Trots sin budget känns filmen mer som en skrämmande episod av en tv-serie från 1970-talet än en blockbuster. Via billiga hoppa-till-effekter och chockmoment helt i avsaknad av blod försöker filmen att skrämma oss. Efter halva speltiden blir den helt impotent. Annabelle försöker desperat att skapa obehag med hjälp av klassiska skräcktroper från äldre serier och filmer som Myntman, Den blodiga bruden och En werewolf’s spöke, men det gör filmen bara än mera löjlig.
Är Werewolf en satanisk existens från heliga böcker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. De vuxna Warrens förekommer i en 10-minuters prolog (som förklarar hur Annabelle hamnade i sin samling) och i en två minuters epilog. Det är ett uselt trick att ha med dem i trailern för att dra till sig publiken till biograferna. Vi är alla lurade!

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Välklingande visduo betonar vemod och innerlighet – Midsommar av Fjarill

30 juni, 2019 by Mats Hallberg

foto Anne de Wolff

Fjarill

Midsommar

4

Inspelad och mixad i Walden studio Hamburg vintern 2019

Inspelad och mixad av Jürgen Spiegel

Produktion: Jürgen Spiegel, Aino Löwenmark och Hanmari Spiegel

Butter & Fly Records/ Indigo

54:14

Releasedatum: 3/5 2019

Åttonde skivan från en svensk-sydafrikansk duo, vars gemensamma hemvist hela tiden varit Hamburg sedan de sammanstrålade 2004. Duon har funnits i cirka tio år. Jag skrev uppskattande och utförligt om dem i fjol, när föregående album släpptes. Fjarill består av svenska Aino Löwenmark och Hanmari Spiegel, boerättling från Sydafrika. Deras huvudinstrument är piano respektive violin. Lika viktiga verktyg utgör deras röster, vilket avspeglas i förnämlig stämsång på flera ställen. Annars är det Aino som med skör och betagande röst sjunger alla verser. För att fortsätta redovisningen av fakta ska sägas att Hanmari också spelar viola, piano och i en låt elgitarr.

Fyra män finns listade som gästmusiker: Friedrich Paravicini på ondes martenot (sällsynt klaviaturinstrument som frambringar theremin-liknande ljud) och cello, Jürgen Spiegel på trummor och slagverk, Sandro Giampietro – akustisk gitarr samt Hans-Georg Spiegel – dragspel. Med dessa till buds stående medel formar en driven duo, sina visor genom sinnrika arrangemang, oftast nära folkmusiktradition, några gånger experimenterande. Musiken kan i det senare fallet ha drag av kammarmusik eller sofistikerad pop med beat.

Av skivans tretton melodier genomsyras en majoritet av vemod. Vi hör tre original, lika många tonsättningar av Per Lagerkvist-dikter, medan resterande låtar hämtats från svenska traditionell folkmusik. I ett exceptionellt omfattande pressutskick framhålls kvaliteter som universell värme och empati, längtan och tillförsikt, glädje och melankoli. Finns absolut täckning för de tillstånd och värderingar som anges. Att musiken kan verka designad för rådande årstid gör inte saken sämre, tvärtom förstärks känslan.

Att duon är så stora publikmagneter i tyskspråkiga länder, beror säkerligen på hur intelligent de förädlar nordiskt vemod, inbegripet vår dyrkan av naturen och ljumma sommarkvällar (själv njuter jag av promenader längs en havsvik i Halland efter skymningen). På kontinenten ses tillståndet som exotiskt. Fjarills nischade nya platta består i just denna exploatering av förväntan och sagans magiska värld, jämte budskapet om att ta tillvara tiden på jorden. Möjligen en smula överraskande berättar duon att man improviserar flitigt. Instämmer i påståendet att förtroendet dem emellan framgår tydligt, får dem att omvandla energi som överförs till exalterade öron.

Löwenmark uppväxt i Tällberg i Dalarna, sjunger med finkalibrerad frasering, ofta ut på kanten mot det bräckliga, med antydan till darr på stämbanden. Hon vet verkligen hur man gör intryck. Inledningsvis hörs en uppfriskande annorlunda version av Den blomstertid nu kommer. Kristallen den fina är den första av åtskilliga höjdpunkter, där text och musik samverkar idealiskt i en visa vars tema skulle kunna te sig utslitet i fel händer. I ett strålande stick tillåts violinen breda ut sig. Den signade dag görs acapella. Efter några magnifikt utförda verser av Aino tar himmelsk stämsång vid. Och lika obeskrivligt vackert låter det i Jag vet en deijlig rosa när den ordlösa sången lyfter och glider iväg, utsökt ackompanjerad av piano och stråke.

Att få till varsamma tonsättningar av älskade dikter är en grannlaga uppgift. Lagerkvists Kärlekens hem förlänas en strålande skrud. Löwenmark excellerar vokalt och Sandro Giampietro gör sammalunda på akustisk gitarr. En visa där texten skiftar mellan afrikaans och svenska har en melodi uppbyggd av försynt trummande. Ytterligare en höjdare! Uti i vår hage inramas av ett otroligt fyndigt arrangemang featuring dragspel och cello. Lekfullt och originellt tangeras etnopop-domäner. Utdelar extra eloge till dragspelaren.

Dikten Slut dina ögon domineras av ett märkligt vinande instrument, lite väl apart. Fjarills egen instrumentala låt Trolldans bryter mönstret, en frisk fläkt som ruskar om, genom att fräckt väva ihop bas och diskant. Tolkningen av Värmlandsvisan demonstrerar subtilt vilken duktig pianist som finns i duon. Och sången vibrerar fullkomligt hudlös. Sista etappen på den drömska resan formar sig till ett underbart stämningsfullt sound. Hör en modernisering av traditionell folklåt från Dalarna med läckra Terje Rypdal-liknande ackord. Avslutande vokala toner svävar iväg på ett underskönt sätt.

Midsommar tröstar och läker, genom att öppna fönster mot nya världar. I fel händer hade det kunna blivit patetiskt. Lyckligtvis behärskar Fjarill totalt sina verktyg och uttrycksmedel. Duon skänker styrka, får oss att andas djupare (en formulering från pressreleasen). På vippen att erhålla allra högsta betyg.

Nästa gång duon som väcker berättigat uppseende, ger konserter i Sverige är i augusti!

Arkiverad under: Skivrecensioner

För i sommar blir Ronneby stad – igen…

29 juni, 2019 by Martin Moberg

I onsdags den 26 juni på slaget 18 samlades vi dryga 50 talet förväntansfulla på Ronneby torg, det var premiär för årets dramatiserade stadsvandring. Vars manus Urban Jönsson författat och de personligheter som vi mötte spelades av skådespelare från Ronneby folkteater. Det i sig givet den positiva erfarenhet jag fått av tidigare teater och revyproduktioner, borgade för något bra.

Och det skulle visa sig att de förväntningarna skulle också infrias. Vi begav oss ut på en stadsvandring som tog vid där fjolårets slutade, det ödesdigra året 1686, när Ronnebys stadsprivilegier drogs in av kung Karl XI Gustav och staden blev nedgraderad till en lydköping under närbelägna och nygrundade staden Karlskrona.

(Skådespelarna under årets stadsvandring i Ronneby; Kseniya Ani, Malin Holm och Mia Österhof – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Och när stadsvandringen tog sin början, hade det gått drygt två hundra år och vi begav oss iväg åt ett oväntat håll in i den del av Ronneby som byggdes upp efter den förödande stadsbranden 1864. Det blev intressanta möten längs vägen med flera historiska personligheter, bl a dök häradshövdingarna Jean Christer Lindblom och Mathias Gadd upp, men vi fick även träffa handlare på fisktorget och barnarbetare.

Under stadsvandringen tar guiden Anders Johnsson upp vilka två för Ronneby avgörande historiska händelser som sammantaget gjorde att beslutet att åter ge Ronneby stadsrättigheterna tillbaka fattades och trädde ikraft 1882. Men vilka de är, och hur de faktiskt märks av i Ronneby anno 2019 – ja det får du veta om du på onsdagskvällar till och med den 14 augusti kl 18 beger dig till Ronneby torg. För i sommar blir Ronneby stad – igen…

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Blekinge, historia, Kultur, Ronneby, Ronneby folkteater, sommar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 578
  • Sida 579
  • Sida 580
  • Sida 581
  • Sida 582
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in