• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

5 juli, 2026 by Martin Moberg

(Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström m fl framför ”Dressed for success” till taktfasta applåder från publiken.

Foto: Martin Moberg)

Puts väck

Betyg: 4

Regi: Smilla Mostberg

Manus: Pontus Larsson (efter en Idé av: Niklas Brevestedt och Ida Seve)

Medverkande: Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström, Mia Österhof, Lotta Wirefeldt, Tim Blomquist, Izak Coronel Karlsson och Emma Lundin

Speltid: Cirka två timmar inklusive paus på ca 20 min

Speldagar: 27 juni, 5 juli, 12 juli, 17 juli, 18 juli, 26 juli, 31 juli och 1 augusti.

En solig och blåsig söndag så här i början av juli var det dags att bege sig till klassiska Kvitterplatsen i Ronneby brunnspark för att se Ronneby folkteaters uppsättning ”Puts väck” en föreställning i två akter. Vi kom att bjudas på en skön blandning av klassisk fars och musikal. För bandet, bestående av två tjejer, ska precis ut och slå igenom på de stora scenerna som förband åt en ännu hemlig artist. Det utlovar i vart fall den tidigare kritikerrosade sångaren och numera managern Tommy Pop.

Att slå igenom har länge varit sångerskan Bettys dröm men ett problematiskt sockerberoende sätter käppar i hjulet. Polly, den andra sångerskan i bandet, gör allt vad hon kan men när Tommy Top verkar ha nått fuffens för sig blir det svårt. Fönsterna måste putsas även om en storartad turné är planerad och Benny och Bob verkar bara vara två fönsterputsare på fel plats vid fel tidpunkt. Eller har de kommit helt rätt?

Från start visar det sig vara allt annat än enkelt att bara kliva in och pitcha sig själva som två talangfulla unga killar (den ena dessutom har svårt att skilja på ditt och mitt), så den geniala idén i diskussion killarna emellan blir att göra det som två tjejer och bli en del av Bettys och Pollys band. Fast man kan ju enkelt som publik se igenom deras utstyrsel och röstläget ligger inte riktigt i den kvinnliga delen av röstläget. Men det gör inget, eftersom det är en av twisterna i föreställningen som gör det hela roligt.

Sammantaget är det två fartfyllda akter, som vi bjöds på och det rejäla åskandet och regnandet, som kunde dragit in, höll sig borta från Ronneby denna söndag solen sken på både publik och ensemblen på scen. Rekommenderar Puts väck, betyget ligger precis mellan tre och fyra landar dock i det högre av dessa med hänsyn till helhetsintrycket. Så om du har vägarna förbi Ronneby i sommar så spelas föreställningen i Ronneby brunnspark på utvalda dagar t o m den 1 augusti.

Arkiverad under: Dans, Musikal, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, Kulturbloggen, Musik, Puts väck, Ronneby folkteater, Sommarteater, Teater, Teaterkritik

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

2 juli, 2026 by Linou Gertz

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Sony släppte en bomb i spelindustrin när de utannonserade i sin blogg 1:a juli 2026 att de inte längre kommer att ge ut spel för sina konsoler på fysisk media med start januari 2028.

Beskedet kommer både som en chock men ändå inte. Ända sedan starten när första Playstation lanserades var det med bonusen att den kunde spela upp din musiksamling på CD-skivor, innan mp3-formatet kom och ritade om musikindustrin och konsumenternas vanor. Playstation 2 lanserades som en spelkonsol som även kan spela dina skivor men också titta på nya filmer för det då nya DVD-formatet som kom att rita om filmindustrin efter lyftet från VHS (och viss del Betamax) och den digitaliserade filmen lockade så många att det blev världshistoriens bästa spelkonsol – vilket den fortfarande är. Playstation 3 och 4 blev många familjers första blu-ray-spelare, där filmen gick från 720p till det då mer skrytsamma 1080p eller FullHD. Playstation 5 har låtit den fyra gånger så högre filmformatet 4k UHD Blu-ray komplettera spelfunktionerna. Playstation har alltid gått i bräschen för både film, musik och tv-spel. Alltså varit en fanbärare av kultursektorn och dess integration med spelmediet. Men nu börjar det gå mot slutet för det också.

Varför inte så överraskande då? Trots allt har spellanseringar denna generationen sett väldigt annorlunda ut mot både Playstation 3 och 4 som ofta fick finfina specialutgåvor med kartor, konstböcker och steelbooks med äkta skivor med spelet på i. Nu är det mest digitala in game-skins och spelet som digital nedladdningskod som medföljer i så kallade ”specialutgåvor” vilket påvisar en sorglig nedmontering av spelet som kulturform. Nyligen fick Sony stark kritik efter att flertalet av köpta filmer drogs tillbaka och slutade att existera för sina kunder. Problemet blir tydligt: att köpa en digital licens är aldrig riktigt ett köp, utan mer en prenumeration på en digital licens vars höga pris är en hyra – som när som helst kan dras tillbaka för att avtal slutar gälla och förlängningar inte omförhandlas – som bolagen inte behöver betala tillbaka en krona för till sina kunder när de väl försvinner. Äganderätten för konsumenter försvinner och så även möjligheten att ta med till vänner, låna ut eller sälja vidare om du bestämt dig för att du inte gillade det så mycket som du trott. Till exempel. Sony hånade Microsoft way back när de försökte lansera Xbox One som en always online-konsol vars spel måste bekräftas av servrar att de tillhör spelaren. Nu är Sony lika illa själva.

Detta är alltså ett tråkigt bakslag för oss som samlar på film, musik och tv-spel. Det mesta går mot all digital nu och med det går mycket förlorat. Så mycket själ i design och fysisk media som dör av. Fördelarna finns såklart också, som att slippa byta skiva om du vill spela något annat än se någon film och att fysisk media inte tar upp så mycket av din bokhylla eller vardagsrum. Det går nog att argumentera att produktionen av fysisk media kanske inte är så gynnsam för den globala uppvärmingen – men frågan är om alla serverparker för dess digitala motsvarigheter är så mycket bättre?

Kanske kommer inte detta som en överraskning när en tittar på försäljningssiffrorna också. När Playstation 4 lanserades var ungefär 10% av spelförsäljningen digital. Nu är den över 80%. Kanske har Playstation 5 ”Slim” (ej officiellt namn men kallas så i folkmun efter tidigare konsolnamn) och Pro utan skivläsare hjälpt till med detta. Kanske har folks vanor ändrats där den digitala enkelheten gjort att folk tycker smidigheten väger tyngre än äkta ägande och bevarande av spel som kulturform. Att det sker i början av just 2028 gör att jag börjar spekulera också. Varför inte 2027? Antagligen för att Sonys nästa konsol, förmodad kallad Playstation 6, kanske lanseras till våren 2028 och då kommer utan skivläsare? Playstation 3, 4 och 5 har alla lanserats i November månad – 2006, 2013 och 2020 respektive – men Playstation 2 lanserades i Mars 2000 så kanske är det en lanseringslucka de nu siktar på? Då den förväntas återigen bygga på AMD-arkitektur precis som PS4 och 5 varit och tros bli bakåtkompatibla med båda dess spelsamlingar kan det bli så att de lanserar konsolen med en skivläsare att läsa in och digitalisera de äldre spelen om en köpt på sig en spelsamling. Eller så låter de bara den nuvarande läsaren som kan kopplas in till PS5 Slim/Pro även kunna fungera med PS6 också så de kan säga att de bryr sig om värnandet av spelsamlare och bevarandet av spelkulturen.

Det går aldrig att stoppa utveckling. Men det är så tråkigt när det snarare handlar om avveckling. Spel som inte längre visas i butiker och försvinner från våra gemensamma ytor riskerar förlora socialt inflytande. Spel har länge varit mer inkomstgivande än både spel och film men med färre spelmässor och mindre plats för tv-spelen i våra utrymmen och medvetanden kan komma att straffa sig. Och då kan det visa sig vara för sent. Men vi får se. Det finns utgivare, som Limited Run Games och Iam8Bit, som fokuserar på att ge ut fysiska specialutgåvor för bättre bevarande och kanske kan de komma att bli väsentliga för konsolspelare i framtiden för att kunna känna att vi faktiskt äger och tar spelintresset på tillräckligt allvar för att inte bara ha dem som digitala koder på maskiner som byts ut med jämna mellanrum och riskerar förlora stöd efter generationsskifte.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Spel, Toppnytt

Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

1 juli, 2026 by Rosemari Södergren

Morden i Midsomer

Morden i Midsomer säsong 25
Betyg r
Premiär för första avsnittet i SVT Play 30 juni 2026 kl 02.00 och i SVT1 kl 21.00 17 juli 2026
Regi Paul Gibson, Roberto Bangura, Darcia Martin och Matt Carter

En ny säsong som håller sin klass och är och ger vad som förväntas av den. Fyra avsnitt, alla omkring en och halv timme långa och ger det som alla som varje sommar ser fram emot denna snälla polisserie.

Att en ny säsong av Morden i Midsomer visas svensk tv har blivit en tradition. Denna polisserie om kommissarie Barnaby har en form av mysfaktor kring berättelsen som helt klart tilltalar svenska tittare. Serien utspelas i county Midsomer och kretsar polismannen Barnaby som till skillnad från polismän inte beskrivs som alkoholiserad och han har inte heller sådana stora problem med att han fokuserar på sitt jobb att han inte kan ha en vettig relation. Han är gift och under seriens gång får han både hund och barn. Jag tror att det är ett skäl till att många tittare ser fram emot att varje sommar sjunka in denna mysdeckare. Visserligen sker det grova brott och mord i serien, men det är aldrig biljakter och stora slagsmål och poliserna behöver inte gå in med värsta insatsstyrkan.

John Nettles spelade Tom Barnaby i 81 avsnitt från 1997 till 2011 då John Barnaby, spelad av Neil Dudgeon tog över. I denna säsong 25 får vi hänga med kriminalkommissarie John Barnaby (Neil Dudgeon) och hans kriminalassistent Winter (Nick Hendrix) när de jagar mördare i Midsomer. Det handlar om allt från ett mord på en klubb för boule, till ett mord mitt i ett zoom-möte på en grundskola, allt i denna engelska småstads- och lantliga miljö som säkert är ett av skälen till seriens popularitet i Sverige.

Barnaby med familj och kollegor har utvecklat en mysfaktor med vänskaplig smågnabb med de ständiga vapendragarna patologen Fleur Perkins (Annette Badland), hustrun Sarah Barnaby (Fiona Dolman) och dottern Betty (Isabel Shaw) och hunden Paddy.

Det första avsnittet utspelas byn Galsworthy där två rivaliserande grupper tävlar om att hitta historiska skatter i den leriga Holly Brook. Konflikten trappas upp när en eftertraktad relik hittas och ett gammalt rykte om en förbannelse väcks till liv. Samtidigt anländer en skådespelare till byn för att spela in ett släktforskningsprogram, och snart korsas Barnabys utredning med jakten på sanningen om ett gammalt familjedrama.

En hel del kända brittiska skådespelare dyker upp i olika roller. Eftersom intresset för brittiska polisserier och överhuvudtaget brittiska tv-serier är stort i Sverige är det många skådespelare som dyker i olika serier. Det är alltid intressant att se och ofta har den gästspelande kända skådespelaren en stor biroll.

Hur som helst: fyra avsnitt med hög mysfaktor för att älskare av Morden i Midsomer att njuta av.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Barnaby, Morden i Midsomer

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

30 juni, 2026 by Elis Holmström

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 juli 2026
Regi:Pierre Coffin, Patrick Delage

I en otroligt stilig och – underbart, nördig introduktion får vi se filmhistoria sedd från animationsstudion Illuminations ögon. Det är en förutsägbar men otroligt underhållande sekvens, som med enkla referenser belyser några av populärkulturens största ikoner. Genom oerhörd ihärdighet har Illumination gjort de gula rappakalja-talande hantlangarna till moderna ikoner vad gäller familjeunderhållning. Där den ursprungliga Dumma Mej-serien börjar känna av sina många uppföljare, tycks Minionerna själva aldrig upphöra att roa.

Totalt sett är detta det sjunde äventyret för den gula truppen som introducerades för snart sexton år sedan. Vid denna tid brukar premiss och koncept vara förpassade till soptunnan, varumärket är starkt nog att appellera oavsett innehåll. Men märkligt nog är det utgångspunkten och flera av filmens idéer som är den största tillgången. Istället för att fortsätta utforska de olika eskapaderna med Steve Carells Gru är de fristående Minion-äventyren mer öppna inför att leka med karaktärerna och placera dem i än mer absurda situationer. Tanken att låta dessa – visuellt, fantastiska pajas-karaktärer leva rövare i ett 1920-tals Hollywood med drömmar om att göra storfilm är genuint briljant.

Men detta koncept utvecklas aldrig utan blir satt i baksätet. Genom stora delar av filmen verkar det finnas två vitt skilda visioner. Den ena är att förvekliga konceptet och grotta ned sig i att utforska filmindustrin med satir, galenskap och barnslig humor. Den andra vill mer än något annat föra tillbaka serien till sina mest traditionella banor, där det blir osammanhängande action, eviga jakter och innehållslösa upptåg. Desto mer filmen löper tycks den andra – och mer ointressanta, personligheten ta över.

Det snillrika konceptet och premissen blir alltmer bara en skugga. Det blir tonvis med ointressant action och otroligt röriga inhopp av tröttsamma karaktärer. Det riktigt minnesvärda figurerna som Christoph Waltz tokiga men sympatiska tyska demonregissör får vinka adjö till fördel för en genuint tramsig monsterkaraktär signerad Trey Parker.

Nog för att det aldrig känns så uppgivet och pliktskyldigt som i Dumma Mej 4 men snart är det bara fråga om den mest ihåliga rutin, alla förhoppningar och den energiska uppfinningsrikedomen från filmens introduktion är helt bortblåsta.

Det hjälper inte ens att Illumination fortsätter briljera vad gäller sina tekniska färdigheter. Minioner Och Monster är – precis som Super Mario Galaxy, en helt makalöst imponerande film vad gäller det estetiska. Det är otrolig detaljrikedom, fantastisk följsamhet och uttrycksfulla karaktärer. Att studion alltmer bygger en egen och nästintill lika talangfull spetskompetens vad gäller de mest avancerade filmer som datorteknik kan åstadkomma är djupt imponerande.

Tyvärr räcker inte detta till för att kompensera för att en underbar premiss förtas av ren och skär slapphet. Minionerna har uppenbarligen fler äventyr kvar att ge sig ut på, det är bara att hoppas att de nästa gång kan fullfölja sin potential och inte förvandlas till ett bittert antiklimax.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Supergirl

24 juni, 2026 by Elis Holmström

Supergirl

Supergirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Craig Gillespie

DC Studios chef James Gunn var – och är, inte särskilt skygg med att dela ut kängor till det nuvarande filmklimatet, dess olika producenter, däribland den före detta arbetsgivaren – och ständiga DC rivalen, Marvel Studios. Gunn har stolt menat att ingen av hans produktioner någonsin skulle tillåtas starta inspelningar utan ett färdigt manus. Detsamma har sagts om digitala specialeffekter där Gunn menar att han alltid kommer ge effektmakarna största möjlighet att jobba ostört och utan stress.

Allt det där verkar dock ha skjutits ut i rymden i och med Supergirl. För vad vi nu får är mer eller mindre allt som Gunn ifrågasatt och hånfullt slagit ned på. I en genre som – av branschexperter och cyniska internet-kommentatorer, numera anses daterad, uttjatad och trött, finns inget utrymme för trevande försök. Det är att simma eller sjunka. Supergirl är inte bara försiktig utan rent handfallen vad gäller att göra något som kan beskrivas som innovativt, än mindre kompetent. För någonstans under den kreativa processen verkar något ha gått obeskrivligt fel. På pappret borde det vara ett fräckt, våghalsigt och uppkäftigt rymdäventyr. Marknadsföringen lovar en mer bitsk, uppkäftig och kavat karaktär än den nästintill ofelbara Clark Kent/Superman. Slutresultatet är allt annat än ungdomligt eller vågat, tvärtom är detta någon form av absurd kapitulation där all form av skaparglädje och kreativitet gått samma öde till mötes som valfri förbrytare som vågar trotsa lagen då Stålmannen patrullerar.

Att Gunns moderna klassiker Guardians Of The Galaxy gjort avtryck i modern underhållningsfilm råder det inget tvivel om. Den postmoderna och djupt självironiska ton som introducerades där har fått leva vidare i många projekt som följt. Årets stora ekonomiska flopp, Masters of The Universe, hade förmodligen inte sjösatts utan att Guardians-mallen fanns tillhands.

När nu Cruella-regissören Craig Gillespie vill ge sig på ett kosmiskt äventyr är det förståeligt att Gunns film står som stor inspirationskälla. Ingen hade nog velat att inspirationen skulle bli till en tragisk stöttepelare, där allt som presteras blir till en likblek och urbota trist kopia. Visuellt, narrativt och formmässigt är allt endast en hopplös efterapning som inte ens kan maskera sina tillkortakommanden. Bristen på originalitet är bara början. Löftet om starka narrativ, som inte dikteras av bolagsstyrelser eller externa viljor, tycks ha förpassats till närmsta avgrund.

Filmens intrig är en häpnadsväckande gyttja, där den emotionella kärnan avverkas så slarvigt och nästintill parodiskt att stora delar av filmens mer jordnära scener faller pladask. Filmens humor ger ifrån sig samma läten som tusen stockar som sågas simultant och får publikens ögonlock att falla tungt. Trots att tempot är högt är filmen vilsen och seg. Det hoppas mellan identitetslösa planeter som efter ett tag är oskiljaktiga, majoriteten liknar sunkiga kåkstäder utan minnesvärd scenografi, ingen av platserna är stämningsfulla eller fantasifulla.

Milly Alcocks korta gästinhopp i förra årets Superman lovade en självsäker, bufflig men charmig tolkning av Kara Zor-El, men allt det där är som bortblåst här. För resan till yttre rymden verkar ha berövat Gillespie all den goda personregi han demonstrerade i Cruella. Alcock verkar regisseras utan rim eller reson. Stora delar blir förvirrade och fåniga fylle-scener som varken är underhållande eller välspelade. De gånger då Alcock får skina är ett fåtal mer koncentrerade och nedstämda sekvenser som förtas genom att de placeras i ett skede då allt är i rullning, tillfällen då långsamma utläggningar kring ångest och ånger inte alls har någon plats. Eve Ridley som ackompanjerar Alcock är inte heller värdig några vidare superlativ. Dock är det svårt att vara alltför fördömande då hennes karaktär inte fyller någon som helst funktion och kemin med Alcock är ytterst tveksam. De båda damerna klarar sig dock undan med livet behåll. Detsamma kan inte sägas om Matthias Schoenaerts som efter sin medverkan i kalkonfester som The Old Guard återigen lyckas nå en ny bottennotering. Med en obeskrivligt usel insats och en skurk knappt värd namnet är detta en av de sämsta antagonisterna på länge. Inte ens internets drömrollbesättning av Jason Momoa som den burduse superbusen Lobo är något annat än en gruvlig besvikelse. Momoa känns nedtonad och den älskade prisjägaren har inte något värt vatten att göra eller säga.

Detta för oss in på filmens actionscener som är precis lika hopplöst sömniga och förvirrade som övriga filmen. Där Gunn bjöd på uppfinningsrikedom och energi i slagsmålen från förra årets Superman är detta som att se på två barfyllon som sakteliga vevar på. Finess eller adrenalin finns inte så långt röntgensynen kan nå och som en extra unken krydda försöker Gillespie tillföra lite pop- och rockmusik som endast blir plågsamt krystad.

Supergirl räddas endast av ett fåtal mycket övertygande och välarbetade utomjordiska kreatur, skapade med praktiska effekter som kostym, mask och smink. Här demonstreras omsorg, härligt nörderi, omtanke och övertygelse, ord som är antitesen till övriga filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in