Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Drabbande monolog med aktris som övertygar – Aldrig Mozart som Lunchteater

by

pressbild Per Larsson

vecka 47 2025 (18-21/11)

Göteborgs Stadsteater

Efter Michael Morpurgos roman The Mozart Qustion (översättning: Susanna Helldén)

Dramatisering: Simon Reade (förlag: Berlin Associates)

Regi: Kristina Nilsson

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Susanna Helldén

Enligt den tekniskt ansvarige för Lunchteatern har denna produktion spelats på samma scen flera gånger tidigare. Och det framgår av scenkonstgruppens hemsida från de som ligger bakom projektet att Aldrig Mozart gjorts på flera scener, möjligen turnerat. Romanen monologen baseras på riktar sig till ungdomar. Den utgavs 2014 skriven av en engelsk meriterad och mycket produktiv författare som förutom att skriva för barn bland annat skrivit pjäser och libretton. Några av böckerna har filmats, satts upp som musikal, pjäs eller radiopjäs. Michael Morpurgo har tilldelats diverse priser och utmärkelser och haft avsevärda kommersiella framgångar. Jag fick en impuls att anmäla mitt intresse när jag läste vad Lunchteatern skulle handla om om och vem som skulle stå på scen.

Regissör Kristina Nilsson ger publiken förutsättningarna, hennes ingång som en avsiktsförklaring i en presenterande flyer. För henne är berättelsen ett bidrag till inte minst kampen mot antisemitism. Genom ett enkelt direkt tilltal berör historien, kretsar kring komplexiteten i det ofattbara: inrättandet av koncentrationsläger och industriellt avlivande av för tredje riket misshagliga individer. Verket sägs resonera om musikens helande kraft, dess verkan som ett motmedel mot skuld och skam. ”Min övertygelse att musik och alla andra konstnärliga uttryck har mycket att bidra med när det gäller att läka, förlåta och enas.”

Det tunga ämnet om hur högklassig kultur kan skändas och svärtas ner av ondskefull makt lockade, fick mig att vilja komma igång tidigare än normalt på förmiddagen. Lockade gjorde också att avsändaren var Teater Tofta. Hos dem i deras lantliga idyll någon mil ifrån Marstrand har jag varit med om fyra premiärer mitt i sommaren. Efter femton år upphörde Tofta som Sommarteater främst på grund av strypta bidrag trots att självfinansieringsgraden var hög. De skiljde sig från gängse teater spelad under semestertid genom att hålla till på loftet i en lada med scen placerad i mitten och därtill genom att sätta upp dramatiska pjäser vibrerande av nerv med starka känslor i omlopp. Onekligen spännande och modig approach! Även om inte varje uppsättning nådde den verkshöjd man bespetsat sig på, var resan till dem verkligen värd att göra.

Susanna Helldén som för sin försörjning jobbar på begravningsbyrå har varit konstnärlig ledare för ovan presenterad scenkonstgrupp. I min pratstund med henne efteråt berättas om tuffa villkoren för frilansare. Tofta utgår från nära möten och ägnar sig både åt scenkonst och film. Estetiken går ut på att ”utforska och utmana våra föreställningar om frihet, identitet och relationer”, vilket skett med manus som varit nyskrivna av Göran Parkrud (Tofta), klassiker eller samtida verk av Norén, Gardell med flera. För närvarande turnerar man med pärlan En förtrollad jul, en musikalisk föreställning för hela familjen.

Hög tid att dyka in i monologen vars längd är något kortare än sedvanligt format, landar på en trekvart. Temat känns igen från prisade filmatiserade Högläsaren som jag läste i en lustläsarcirkel. En avgörande skillnad är perspektivet, är makarna som bär på traumat hur de träffades och överlevde förintelsen som till slut avslöjar hemligheten för sin dotter. Susanna Helldén har flera roller att hålla reda. Hanteras skickligt med skiftande tonfall, pauser och i ett fall med förställande av rösten, när berättarens gamla fiollärare citeras. Vet att det gjorts såväl dokumentärer som spelfilmer om orkestrar vilka sattes samman av nazister som organiserade verksamheten i Auschwitz och andra koncentrationsläger. De ondskefulla kulturvurmarna tvingade i det här fallet orkestern att konstant framföra Mozarts musik.

En världsberömd violinist ska inför sin konsert i hemstaden Venedig hålla en presskonferens. I romanen heter han Paulo Levi och ska i samband med sin 50-års dag bli intervjuad av en kvinna överlycklig för uppdraget hon fått. Enda begränsning hon måste förhålla sig till är att låta bli att ställa frågan om varför inte Mozart funnits med på repertoaren. Visar sig bero på ett löfte utställt av violinistens pappa.

I dramatiserade adaptionen bestämmer sig dock den firade violinisten själv för att vad som dolts ska fram i ljuset. Och den lika ruskiga som rörande historien rullas upp efter ett statement ”Alla hemligheter blir till lögner, dags att sluta ljuga”. Den som för ordet i monologen talar om hur kärleken till musiken uppstod, hur hon hittade pappans trasiga fiol, fick den lagad av en gammal, klok herre som gav henne privatlektioner och att han mycket väl kände till vetgiriga underbarnets föräldrar eftersom han spelade i samma orkester. Denne menade att ”man ljuger inte för den man älskar.” Violinisten får reda på att stora talangen ärvts från föräldrarna och att pappa när musiken väckte olidliga minnen till liv istället blev en fingerfärdig frisör. I en presentation av författarens roman nämns hjärtknipande att några överlevde Förintelsen genom det enda ”vapen” de hade: förmågan att musicera som skuldtyngd räddningsplanka.

pressfoto Per Larsson

I motsats till mamman från Polen och pappan från Italien som förenades i kärleken till varann under värsta tänkbara omständigheter, mer fasansfulla än utomstående kan föreställa sig, släppte aldrig fiollärare Horowitz kontakten med vad han värdesätter högst. Han flyttade till Venedig, Vivaldis födelsestad, och spelar på gatorna. För att publiken ska kunna förnimma magi i musikens väsen har Ludvig Sjöstrand skapat en lika subtil som effektfull ljuddesign, innehåller också sorl från folkvimmel och från konserthus.

Slås av väl avvägda kroppsspråket, sättet att förhålla sig till instrumentet, bytet till svarta åtsmitande klänningen i logen, hur varje formulerat tonfall sitter perfekt för att maximalt fånga publiken och inte minst hur uppenbart det blir att berättelsen inte gestaltar svala nordbor, utan människor på kontinenten med eldigt temperament. Berättaren förmedlar hur stolt fadern var att begåvningen gått i arv och fulländats genom tusentals timmar av övning. Presskonferensen som utvecklas till en monolog där hemligheter avtäcks äger för övrigt rum när pappa dött. För att sammanfatta: Stoffet och skådespeleriet gifter sig i denna drabbande monolog från Teater Tofta med Susanna Helldén i spetsen.

TV-recension: Tidstjuven, smått spännande och absurd resa i juletid och rum

by

(Julkalendern 2025 ”Tidstjuven” – skärmdump, SVT)

Titel: Tidstjuven

Betyg: 3

Skådespelare: Gusten Wickberg – Clint, Blanca Eliasson – Vida, Simon J. Berger – Bildsköne Bengtsson, Maja Rung – mamma Moa, Lisette Pagler – Cindy, Christoffer Nyqvist – Ingo, Richard Ulfsäter – pappa Pontus, Per Svensson, Sissela Kyle, Andreas Rothlin Svensson, Inger Nilsson, Siham Shurafa, Fredrik Lexfors – Mårten, Loa Falkman, Johannes Bah Kuhnke, Cecilia Nilsson, Lennart Bäck – sockerförsäljare och Carl Åstrand – dansk knekt

Regi: Carl Åstrand. Manus: Carl Åstrand och Daniel Karlsson

Premiär: 1 december på SVT Play, SVT Barn och i SVT 1, till och med 24 december.

Årets julkalender i SVT är kan man säga ett juläventyr för alla åldrar med en del absurda historiska inslag. Efter några år med rekord i antal tittare, är klart förväntningarna högt ställda på ännu en framgång. Handlingen utspelar sig detta år i den fiktiva staden Kråksjö, där mamma Moa jobbar som turistchef och gör sitt yttersta för att sätta staden på kartan. I centrum finner vi 11-årige Clint vars pappa (Pontus) försvann på självaste julafton 5 år före handlingens början. Alltsedan dess har Clint hatat julen, som för oss vuxna ses som barnens högtid.

Men en kväll i början av december förändras plötsligt allt när en mystisk man med famnen full av skatter dyker upp ur hans garderob och råkar (?) tappa en tidskikare. Ett äventyr i tid och rum tar då sin början när Clint bestämmer sig för att med tidskikarens hjälp åka tillbaka i historien för att försöka hitta sin försvunna pappa. Och pappan syns någonstans i forntiden, men ska Clint lyckas lokalisera och få hem pappan i tid före jul? Flera märkliga saker händer under dagarna fram till julafton bl a dyker Gustav Vasa upp och kliver ut ur garderoben ca 500 år fel i tiden.

Men pappa Pontus tycks hela tiden vara bortom räckhåll, ska Clint lyckas med att få hem honom och få tillbaka känslan för julen? Handlingen är bra, kanske inte lika stark som föregående års upplagor möjligen beror det på ifall man som tittare köper tidsresandet med en kikare eller inte. För egen del gör jag inte det men oavsett så rekommenderas årets julkalender. Betyget landar på en trea. Den 24 december får vi svaret på den avgörande frågan, julkalendern går att se i SVT:s linjära kanaler SVT 1 och SVT Barn samt på SVT Play fr o m 1 december.

Frejdig enormt tajt orgeljazz garneras med glänsande solon – The Real Thing hos Playhouse på Valand

by

20/11 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Behövde muntra upp mig efter att ha varit ohälsosamt slö i flera dagar. Vad passar då bättre än att höra en oerhört samspelt hammondorgelbaserad kvartett med säte i Oslo? Av de cirka 1 700 konserter man genomfört sedan bildandet 1992 har jag, om inte minnet sviker, bara varit på en. Den ägde rum på Nef, troligen 2004. Föregångaren till The Real Thing hette The B 3 Blues Band. Kvar från den sättningen är frontmannen Palle (Paul) Wagnberg sittandes vid sin jättetunga bruna möbel till instrument, vars fylliga resonans sprids via leslie-högtalare placerad bakom honom på scen. Bandet hade ett uppehåll under fem år efter att deras saxofonist omkommit i tsunamin, gjorde comeback 2010. Kvartetten består idag förutom av Wagnberg från Norrköping av gitarristen Staffan William-Olsson från Göteborg som var med när de bildades, altsaxofonisten Dave Edge från Liverpool samt trumslagaren Hermund Nygård. Om uppgifter på Wikipedia stämmer har de släppt tio album, varav flera fanns till salu i samband med konserten. Jag tog tillfället i akt och köpte deras liveskiva från -95 på cd.

Staffan William Olsson känner jag främst till för att han ingick i Hawk On Flight när det begav sig och nu är med i deras vitala nystart. Vet också att han lirat i framgångsrika hårdrockband. Tidigare i år var han dessutom solist tillsammans med Mölnlycke Storband i ett projekt i vilket kompositioner från albumet A Perfect Match återskapades live, The Real Thing mötte då Bohuslän Big Band. Recenserade konserten på Contrast här. Edge var en ny bekantskap, sägs vara influerad av såväl Dexter Gordon som Stan Getz. Nygård kan också ha varit ett nytt namn för mig. Han har en egen jazzkvintett, samarbetat med Steinar Raknes, ackompanjerat Karin Krog och ingår i Sharp 9 tillsammans med bland andra William-Olsson.

Var ingen katastrof publikt sett, men visst borde fler ha dykt upp. Värt att upprepa vilken överetablering som råder i Göteborg med omnejd, vad beträffar livemusik inom den flytande genre som The Real Thing är en synnerligen god representant för. Upplägget är det gängse, det vill säga två generösa set. Låtarna presenteras av Wagnberg och jag som inte hade någon vidare koll förvånades över hur många kompositioner som var nyskrivna plus att enbart original framfördes.

Musikerna, till det yttre smokinglirare, inleder med gungande shuffle i medium tempo. Gitarristen avlöser saxmannen i en pigg lättlyssnad melodi. Visar sig att låtar antingen pågår i samma stil som introt indikerar eller så uppstår virvlande uppvisningar med vändningar och byten av takt och troligen tonart. Inledningsvis spelas musik skrivna av deras talesperson. La Garota är portugisiska och titeln anspelar på en snabbfotad tjej. Kvicka fraser levereras av Edge medan övriga lägger en virtuos grund. Blir den första av flera härligt uppfriskande mönsterbrytare innehållande feature på orgel och ett trumsolo i marschtakt. Häpnar över hur otroligt synkade männen är i sina aktioner. Snacka om att vara tajt närvarande! Annorlunda stämning förs in i och med romantisk svepande ballad som fått titeln This Spring.

Don´t av fingerfärdig gitarrist lanseras som en blues, utvecklas till en uppvisning i tonkontroll och teknik. Hans eggande melodi broderas ut av gruppen och vi serveras kul, udda klang från den mäktiga b 3:an. Följs upp med ett alster med titel på swahili. Rytmen markerar Wagnbergs inspirationskälla och en av aftonens höjdare präglas av ett suggestivt beat. Avlöses av en supersnabb sak som låter angenämt boppig. William-Olssons Pie In The Sky från 1997 features gruppens lika stadige som fenomenala trumslagare. Att påstå att han är ett nav, en duktig dynamo är bara förnamnet. Vilket driv och rytmkänsla han demonstrerar i sekvens fylld av smarriga kaskader.

The Time Is Right av samma kompositör som föregående stycke påminner i sitt sound om Maceo Parler och Roots Revisited som sågs live på Nef för trettiotre år sedan. Det riffas lekfullt i ett shuffle-stuk som kontinuerligt tas tillbaka till utgångspunkten. Nygård är i sitt esse. Lämpligt nog ser gruppens gitarrist till att föra en ytterst stimulerande dialog med honom innan välbehövlig vila tar vid.

När smokingdressade herrarna återvänder till scen märks naturligt nog att de är inne i andra andningen. Självgående sväng har uppstått. Ska påpekas att akustiken är exemplarisk, varje instrument rätt balanserad. Först ut är ett alster genomsyrat av ett groove som skulle kunna vara hämtat från en standard. Vi får ett utsträckt saxsolo á la David Sanborn jämte ett fullskaligt sväng. Märker här hur orgelns basregister framhävs. Man har kommit till avdelningen där två av engelsmannens kompositioner framförs varav en betitlas Behave. Silly Hatwalk av bandets göteborgare kan betecknas som sprudlande, rent av sprallig varvid fokus flyttas på känt jazzmanér. Läge uppstår för kvartettens elgitarrist att gå loss, vilket han gör med besked och vi hänförs. Ett av konsertens krön är den bländande konversation på trumset och altsax som utbryter.

Förbluffas över medlemmarnas produktivitet. Vi får många nya låtar av vilka William-Olssons Red Clouds är ytterligare en. Visar sig vara en sugande melodi, till sin karaktär ömsint pockande. I racertempo avverkas vad som bör betecknas som en favorit. Ett fan utbrister ”äntligen”. Syftar på Red Alert med kvällens andra längre trumsolo. Man överraskar genom att det sjungs om en strulig upplevelse i vardagen i bossa av Staffan som fått text och sång av Palle. Effektfullt när gruppen anpassar volymen till Palles sång i Ingen där. Tyckte greppet funkade förträffligt, hade gärna fått vara mer av den varan.

På sluttampen förnimms Tower Of Power-vibbar. I funkig rytmisk komposition signerad Staffan får vi mitt i dessutom en skojig sekvens i form av signaturen till Flintstones. Kan inte nog betonas hur tajt det låter när samtliga har flow. Som en logisk konsekvens av vad vi upplevt surfas som extranummer in på vågor av extas. Alluderas på hur musik används vid väckelsemöten genom ett avslutande hallelujah från Wagnberg efter klassiker som kan ha varit Han har öppnat pärleporten respektive psalmen He´s Got The Whole World In His Hands. På spårvagnen hem snappar jag upp en röst bakom mig. Personen tycks tala i telefon om konserten vi bevistat och utgjuter sig i lyriska ordalag om tajmingen hos Hermund Nygård, verkar ha fått en ny favorit, beröm lätt att instämmer i. Och spelglädjen hos The Real Thing blev verkligen ett lyckopiller.

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

by

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Filmrecension: Wicked: For Good – påkostat spektakel

by

Wicked: For Good
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 19 november
Regi: Jon M. Chu

Wicked må ha spelats på världens största och mest anrika teatrar. Men filmadaptionen har tagit succémusikalen till en stratosfär av hängivenhet och fanatism som få kunde anat. Förväntningarna inför finalen har redan resulterat i makalösa projektioner inför premiärhelgen där filmen tros kunna bli en av årets största öppningar. En oerhörd bedrift med tanke på att biofilmen som medium – i alla fall ekonomiskt, inte har samma hästkrafter som innan pandemin.

Därför känns det tufft, hårt och genuint jobbigt att konstatera att de dedikerade och trogna följarna inte får en grandios, känslomässig och oförglömlig final som cementerar Wicked som en vår tids största musikaler, i alla fall på bio. Istället är det en oväntat tanig, rörig och djupt bristfällig final som känns hopplöst ofärdig.

Även om musikaler aldrig varit högst på den personliga intresselistan går det inte att undkomma att Wicked har några av de mest medryckande men också emotionella musiknumren som författats för en musikal. Även om del ett hade problem som risiga specialeffekter och en Ariana Grande vars skådespel knappt kunde recenseras utan att ta till högst olämpliga ord, fanns det också mycket att omfamna och beundra. Däribland en fantastisk Cynthia Erivo samt geniala versioner av Stephen Schwartz musik. Framförallt vad tappningen och inramningen av mästerverket Defying Gravity en sekvens som fortfarande skapar rysningar.

Men det finns alltid problem med att dela upp en musikal i två. För där andra uppföljare har mer latitud och svängrum vad gäller dramaturgi finns här en striktare bana som måste följas då det dramatiska är så pass sammansvetsat med musiken. Detta gör att vad som egentligen är den tredje akten måste formas om så att det blir en film med en början, mitt och ett slut. Men många gånger om känns det inte som en film som står på egna ben – eller ens en uppföljare, utan en epilog som består av otroliga mängder fogmassa. Regissören Jon M. Chu försöker ändå injicera ett par nya inslag för att ge uppföljaren en någorlunda distinkt karaktär. Detta är en avsevärt mörkare film och här finns också ett par sekvenser som verkar vara mer intresserade av äventyrligt spektakel än att begeistra med sin musik. Men det går inte att undkomma att det som finns kvar att berätta inte besitter samma kraft och oförglömliga kvalitéer som del ett. Att överhuvudtaget tävla med Defying Gravity är lika lönlöst som orätt, men de sånger vi faktiskt får här känns som likbleka b-sidor eller demos, aldrig menade att vara dominanta eller fullfjädrade. Här finns ingen gladlynt och elegant Dancing Through Life eller ens den tralligt fåniga Popular. Istället liknar detta tonsatt dialog där varken musik eller lyrik har några minnesvärda kvalitéer.

Där del ett ofta fick igång dansnerven och klappande händer känns stora delar av For Good som ett djupt andetag där endast hoppet – om att något storslaget ska anlända, ska infinna sig men tyvärr sker aldrig detta. Och istället för att stabilisera och landa planet i ett stycke ökar bara turbulensen under filmens gång. För någonstans i mittpartiet verkar en eldsvåda eller djup kris uppstått, där verkar stora sektioner saknas eller helt enkelt glömts bort. Berättelsen börjar då bli helt beroende av originalsagan med Dorothy och hennes försök att ta sig hem till Kansas. I och med den härva som är rättigheterna till det legendariska originalet med Judy Garland finns det fortfarande en stark motvilja att röra sig alltför nära just filmen. Trots det verkar Cho utgå från att det ska finnas en närmast slavisk förståelse för händelseförloppet i originalsagan. Detta skapar dock flera problem framförallt då vissa karakteriseringar av de kända följeslagarna är så total avvikande från vad vi vant oss vid. Det leder till en dissonans och en känsla att det hela är frampressat och inte det minsta genomtänkt. Allting blir plötsligt hopplöst spretigt och rörigt, vilket gör att det finstämda finalnumret med samma titel som filmen ’’For Good’’ inte får det andrum som är nödvändigt.

Dock finns här saker som påminner om den första filmens bästa kvalitéer. Cynthia Erivo är precis lika magnetisk och kraftfull nu som då, med en fantastisk sångröst och en otrolig förmåga att kanalisera karaktärens diverse inre konflikter. Jonathan Bailey blandar spjuveraktig charm med stor empati och Jeff Goldblum är lika excentriskt underbar som alltid. Utöver det har Cho också finslipat det visuella en aning och de ambitiösa kulisserna och rekvisitan sanslösa detaljnivå visas upp på imponerande sätt.

Wicked: For Good borde varit en bombastisk och oförglömlig final men blir snarare en jättelik vurpa som endast blir ett onödigt måste för att få berättelsen komplett, inte ett gränslöst och påkostat spektakel som personifierades så väl av föregångaren.