20/11 2024
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)
Behövde muntra upp mig efter att ha varit ohälsosamt slö i flera dagar. Vad passar då bättre än att höra en oerhört samspelt hammondorgelbaserad kvartett med säte i Oslo? Av de cirka 1 700 konserter man genomfört sedan bildandet 1992 har jag, om inte minnet sviker, bara varit på en. Den ägde rum på Nef, troligen 2004. Föregångaren till The Real Thing hette The B 3 Blues Band. Kvar från den sättningen är frontmannen Palle (Paul) Wagnberg sittandes vid sin jättetunga bruna möbel till instrument, vars fylliga resonans sprids via leslie-högtalare placerad bakom honom på scen. Bandet hade ett uppehåll under fem år efter att deras saxofonist omkommit i tsunamin, gjorde comeback 2010. Kvartetten består idag förutom av Wagnberg från Norrköping av gitarristen Staffan William-Olsson från Göteborg som var med när de bildades, altsaxofonisten Dave Edge från Liverpool samt trumslagaren Hermund Nygård. Om uppgifter på Wikipedia stämmer har de släppt tio album, varav flera fanns till salu i samband med konserten. Jag tog tillfället i akt och köpte deras liveskiva från -95 på cd.
Staffan William Olsson känner jag främst till för att han ingick i Hawk On Flight när det begav sig och nu är med i deras vitala nystart. Vet också att han lirat i framgångsrika hårdrockband. Tidigare i år var han dessutom solist tillsammans med Mölnlycke Storband i ett projekt i vilket kompositioner från albumet A Perfect Match återskapades live, The Real Thing mötte då Bohuslän Big Band. Recenserade konserten på Contrast här. Edge var en ny bekantskap, sägs vara influerad av såväl Dexter Gordon som Stan Getz. Nygård kan också ha varit ett nytt namn för mig. Han har en egen jazzkvintett, samarbetat med Steinar Raknes, ackompanjerat Karin Krog och ingår i Sharp 9 tillsammans med bland andra William-Olsson.
Var ingen katastrof publikt sett, men visst borde fler ha dykt upp. Värt att upprepa vilken överetablering som råder i Göteborg med omnejd, vad beträffar livemusik inom den flytande genre som The Real Thing är en synnerligen god representant för. Upplägget är det gängse, det vill säga två generösa set. Låtarna presenteras av Wagnberg och jag som inte hade någon vidare koll förvånades över hur många kompositioner som var nyskrivna plus att enbart original framfördes.
Musikerna, till det yttre smokinglirare, inleder med gungande shuffle i medium tempo. Gitarristen avlöser saxmannen i en pigg lättlyssnad melodi. Visar sig att låtar antingen pågår i samma stil som introt indikerar eller så uppstår virvlande uppvisningar med vändningar och byten av takt och troligen tonart. Inledningsvis spelas musik skrivna av deras talesperson. La Garota är portugisiska och titeln anspelar på en snabbfotad tjej. Kvicka fraser levereras av Edge medan övriga lägger en virtuos grund. Blir den första av flera härligt uppfriskande mönsterbrytare innehållande feature på orgel och ett trumsolo i marschtakt. Häpnar över hur otroligt synkade männen är i sina aktioner. Snacka om att vara tajt närvarande! Annorlunda stämning förs in i och med romantisk svepande ballad som fått titeln This Spring.
Don´t av fingerfärdig gitarrist lanseras som en blues, utvecklas till en uppvisning i tonkontroll och teknik. Hans eggande melodi broderas ut av gruppen och vi serveras kul, udda klang från den mäktiga b 3:an. Följs upp med ett alster med titel på swahili. Rytmen markerar Wagnbergs inspirationskälla och en av aftonens höjdare präglas av ett suggestivt beat. Avlöses av en supersnabb sak som låter angenämt boppig. William-Olssons Pie In The Sky från 1997 features gruppens lika stadige som fenomenala trumslagare. Att påstå att han är ett nav, en duktig dynamo är bara förnamnet. Vilket driv och rytmkänsla han demonstrerar i sekvens fylld av smarriga kaskader.
The Time Is Right av samma kompositör som föregående stycke påminner i sitt sound om Maceo Parler och Roots Revisited som sågs live på Nef för trettiotre år sedan. Det riffas lekfullt i ett shuffle-stuk som kontinuerligt tas tillbaka till utgångspunkten. Nygård är i sitt esse. Lämpligt nog ser gruppens gitarrist till att föra en ytterst stimulerande dialog med honom innan välbehövlig vila tar vid.
När smokingdressade herrarna återvänder till scen märks naturligt nog att de är inne i andra andningen. Självgående sväng har uppstått. Ska påpekas att akustiken är exemplarisk, varje instrument rätt balanserad. Först ut är ett alster genomsyrat av ett groove som skulle kunna vara hämtat från en standard. Vi får ett utsträckt saxsolo á la David Sanborn jämte ett fullskaligt sväng. Märker här hur orgelns basregister framhävs. Man har kommit till avdelningen där två av engelsmannens kompositioner framförs varav en betitlas Behave. Silly Hatwalk av bandets göteborgare kan betecknas som sprudlande, rent av sprallig varvid fokus flyttas på känt jazzmanér. Läge uppstår för kvartettens elgitarrist att gå loss, vilket han gör med besked och vi hänförs. Ett av konsertens krön är den bländande konversation på trumset och altsax som utbryter.
Förbluffas över medlemmarnas produktivitet. Vi får många nya låtar av vilka William-Olssons Red Clouds är ytterligare en. Visar sig vara en sugande melodi, till sin karaktär ömsint pockande. I racertempo avverkas vad som bör betecknas som en favorit. Ett fan utbrister ”äntligen”. Syftar på Red Alert med kvällens andra längre trumsolo. Man överraskar genom att det sjungs om en strulig upplevelse i vardagen i bossa av Staffan som fått text och sång av Palle. Effektfullt när gruppen anpassar volymen till Palles sång i Ingen där. Tyckte greppet funkade förträffligt, hade gärna fått vara mer av den varan.
På sluttampen förnimms Tower Of Power-vibbar. I funkig rytmisk komposition signerad Staffan får vi mitt i dessutom en skojig sekvens i form av signaturen till Flintstones. Kan inte nog betonas hur tajt det låter när samtliga har flow. Som en logisk konsekvens av vad vi upplevt surfas som extranummer in på vågor av extas. Alluderas på hur musik används vid väckelsemöten genom ett avslutande hallelujah från Wagnberg efter klassiker som kan ha varit Han har öppnat pärleporten respektive psalmen He´s Got The Whole World In His Hands. På spårvagnen hem snappar jag upp en röst bakom mig. Personen tycks tala i telefon om konserten vi bevistat och utgjuter sig i lyriska ordalag om tajmingen hos Hermund Nygård, verkar ha fått en ny favorit, beröm lätt att instämmer i. Och spelglädjen hos The Real Thing blev verkligen ett lyckopiller.