• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Upprymd soulig pop med smittsamma refränger – Give Me Just A Minute av Ellah Grace

8 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Jenny Puronne

Ellah Grace

Give Me Just A Minute

4

Inspelad i LAB259 Studio i Stockholm

Mixning: Ludvig Larsson

Producent: Mats Björke (även inspelning)

GN-Entertainment

30:53

Releasedatum: 6/4 2022

Den skivdebuterande sångerskan heter egentligen Ida Maipambe. I gymnasiseåldern för över tjugo år sedan kom hon med i kören Afro med säte i Uppsala – vars inriktning varit soul, gospel och reggae. Att ingå och utvecklas i kören har tagit denna rutinerade debutant ut i Europa och till stora scener. Under större delen av sitt liv har Ellah Grace kunnat jobba som professionell sångerska, i ensembler eller solo. Själv rankar hon högt att ha framfört Du gamla du fria på Globen och körat i Carola-show. Soulmusik är vad som ligger varmast om hjärtat, för någon som önskar sprida hopp och glädje och möjligheten att reflektera.

Allt material är signerat artisten i samarbete med producent Mats Björke (klaviaturspelare i Mando Diao under drygt ett decennium) och Martin Engström. På Monsters utökas den låtskrivande skaran med Ida Hammarbackens namn. Sugande medryckande öppningsspåret I´m Not Running står artisten bakom på egen hand.

Det är sällan jag numera vistas i dylik hitbetonad värld, varför de involverade inte är så bekanta överlag. Ett undantag utgör givetvis gitarristen Jonas Isacsson. För somliga en omistlig ingrediens i Roxette. Jag associerar främst till Eva Dahlgren och Hansson De Wolfe United långt tillbaka i tiden Mats Björke präglar soundet genom programmering, mellotron, pianospel, rhodes och syntar. För kännedom kan meddelas att studion man använt är hans. Tove Lund har hand om stråkar på två melodier och Jeff Suri lirar trummor i låten som ligger sist placerad. Rytmsektionen har mångårig erfarenhet från Robert Wells och hans shower med prominenta gäster. Trumslagare Roine Johansen har ingått i husbandet på Så ska det låta, Johnny Olssons storband och backat upp Tommy Körberg. Basist Lars Risbergs arbetsgivare har bland annat varit nämnda Johnny Olsson och Lili och Susie. Hos mig smäller det högst att han kompat Gino Vannelli (minst tre plattor i min ägo). Bonusinfo om Björke är att han producerat slipade virtuoserna Beat Funktion, vilka recenserats i K-bloggen.

pressfoto Jenny Puronne

Ellah Grace förfogar över ansenligt oktavomfång. Skivbolaget har täckning för referensen till Amy Winehouse. För mig framstår den magnifika rösten som en korsning mellan Seinabo Sey och Miriam Bryant. Ett angenämt faktum ingen lyssnare med god hörsel kan bestrida. Fullkomligt obehindrat seglas det iväg längs en soulstänkt allé, upplyst av dignande refränger och hookar en masse. Musikaliska frukter vilka plockas likt Baloo i Djungelboken. Tre första låtarna befinner sig i gränstrakterna till ”Hitsville” (smeknamn på Tamla Motown), möjligen saknas den sista pusselbiten. Don´t Give Up On Me har alla förutsättningar att bli en megahit i radion. Och Let It Rain är en skön sak, dansant otyglad. På pluskontot finns också variationen av tempon samt att spindeln i nätet – Mats Björke som förmodligen står för arren – aldrig överbelastar melodierna med teknologiska utsvävningar.

Överlag hörs ett rätlinjigt uptempo-beat vars uppgift att brodera ut ankommer på flitigt riffande Jonas Isacsson. Intar en avspänd hållning vars anmärkningsvärda kompetens framgår som mest uppenbart i extensivt solo på A Beat. Görfräckt understöd ges av rytmsektionen med trummis Roine Johansson i spetsen. Avkopplande poplunk serveras i Guiding Light. Trevlig melodi vars kontur är så lättsam att den skulle platsa i Mello, vilket förvisso inte är meriterande i min värld. Singer-songwriteraktiga nakna balladen Monsters har ett lika efterhängset tema, lättnynnad refräng som sätter sig i skallen. Tänker som en jämförelse ibland på Shirley Clamp.

Man knyter begåvat ihop säcken med ett nedtonat nummer där klaviaturer och gitarr frotterar sig snyggt. Ljuvligt behaglig sång i Be Alright. Salsadansarens (tävlat i VM) texter på engelska har jag inte särskilt studerat. De avspeglar säkert hennes förmåga att ge energi och verka för jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Ska inte ta till klyschan skaver. Ofta saknas dock en djuplodande dimension. Karriärdrömmen Eurovision-succé är en black om foten, inte minst eftersom den anas. Samma förhållande med Carola-kopplingen. Stundom blir det näst intill ogörligt att urskilja egenarten hos just Ellah Grace i denna prunkande bukett av slagkraftiga melodier. Musikerna behärskar förvisso hantverket oklanderligt. MEN vill påstå att flera i för hög grad påverkats av ytliga sammanhang, såsom att frekvent spelat med Robert Wells. Som sagt en snygg och genomtänkt produktion, remarkabel röst samt en klase låtar med hitpotential. Fast jag lutade åt 3+ på grund av ovan anförda argument..

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: As In Heaven – stark, mörk och berörande

7 april, 2022 by Rosemari Södergren

As In Heaven
Betyg 4
Streamingpremiär ör digitalt köp 28 april 2022 och digitalhyra 9 maj

As In Heaven (danska originaltiteln: Du som er i himlen) är en skakande berättelse om hur kvinnor för hundra år sedan i Danmark (och givetvis också i Sverige) förtrycktes med stor hjälp av kvinnoförnedrande tolkning av religion. Filmen är stark, mörk och berörande och vann huvudpriset Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival.

Huvudrollen i filmen, 14-åriga Lise, lever på danska landsbygden i slutet av 1800-talet. Hon är äldst i en syskonskara på sju barn och hennes mamma väntas vilken dag som helst föda ännu ett barn. Lise ska som den första i släkten och i familjen få flytta till en annan ort för att gå i en skola. Men det som skulle bli hennes sista dag på gården visar sig bli dramatisk och livsförändrande.

Mammans födslovärkar sätter igång och något är galet. Natten närmar sig och modern har hemska plågor. Lise skickas iväg tillsammans med alla sina småsyskon till farmoderns gård. Där för Lise som 14-åring tillsammans med en jämnårig kusin, Elsbet, ta hand om alla småsyskon: hålla dem lugna, få dem i säng och ordna mat. Det är väldigt hjärtskärande att se denna fattigdom och rättslöshet som barnen lever i. Ingen vuxen talar till dem och berättar, ingen lugnar dem i deras oro.

Mamman har haft en dröm som sagt att hon ska föda en pojke och sedan ska läkaren komma och då ska hon dö. Så när blodet forsar och de kvinnor som hjälper till vid födseln vill skicka bud efter läkaren säger hon nej. Drömmen sade ju att hon skulle dö om läkaren kommer.

Lise smyger iväg från huset där småbarnen sover för att i smyg se vad som händer med mamman. De måste hon göra utan att synas, förstås. Ångestfyllda tankar fyller Lise och hon ber till Gud att rädda mamman. Om Gud räddar mamman kan hon offra skolan. Lise är övertygad om att mamman är i fara på grund av att Gud straffar Lise för att hon tidigare under dagen i smyg hade lånat ett hårspänne av mamman. Denna hemska tyngd av skuld låser henne, precis som kvinnor under denna tid beskars på frihet av den tidens kyrka.

Berättelsen handlar om kvinnors situation under denna tid, hur förtryckta de var. Men den handlar lika mycket om barnens situation. Jag tror inte många idag skulle lämna barnen så övergivna vid en krissituation och framför allt skulle nog inte många lämna över ansvaret för sex småsyskon åt en 14-åring. Det gör ont i hjärtat av att se hur övergivna barnen var i en sådan tragisk situation och hur de fick hantera skamkänslor och skuld själva.

Fotomässigt är filmen oerhört spännande och välgjord med många magiska scener med känsla av drömmar och hur vårt undermedvetna färgar vår tillvaro. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är att vi som tittare redan efter tio minuter vet hur allt ska sluta. Jag sitter som på nålar och hoppas, men samtidigt vet jag vart allt bär hän. Filmen får ett stort plus att jag blir så berörd och engagerad. Det är dock ingen feelgoodfilm. Långt därifrån.

Thure Lindhardt spelar Lises elaka pappa Anders. Thure Lindhardt känner många igenom för säsong tre och fyra i tv-serien Bron där han spelar Sagas nya danska poliskollega Henrik. Henrik i Bron är inte den mest sympatiska karaktären som drogmissbrukande polis men efter att ha sett honom i flera roller med betydligare mer vidriga karaktärer är rollen i Bron nog hans mest sympatiska. I denna film för han än en gång en våldsbenägen sammanbiten man som man helst inte vill träffa i verkliga livet.

Filmen är Tea Lindeburgs debut som långfilmsregissör. Lindeburg har även skrivit manus, baserat på Marie Bregendahls berättelse En Dødsnat från 1912. Jag ser fram emot fler filmer i regi av Tea Lindeburg. Tea Lindeburg har tidigare skrivit manus till Netflix-thrillerserien Equinox från 2020, baserad på hennes DR-podcast Equinox 1985 som nominerades till Prix Italia 2017. Lindeburg har därutöver gjort en rad satirserier och barn/ungdomsserier och kortfilmer bland annat för DR och TV2.

Lite fakta om filmens framgångar:
As In Heaven fick världspremiär på filmfestivalen i Toronto förra året och tävlade därefter i San Sebastian, där den belönades med regipriset till Tea Lindeburg och priset för bästa huvudroll till Flora Ofelia Hofmann Lindahl. Hon blev tidigare under 2021 den yngsta mottagaren någonsin av en Robert-statyett i kategorin bästa kvinnliga huvudroll i en tv-serie, för sin insats i DRs dramaserie Vargen kommer som visats i SVT.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barns rättigheter, Filmkritik, Filmrecension, kvinnoförtryck

Musikalrecension: ”Fiskaren och Gud” ett imponerande musikalbygge

6 april, 2022 by Martin Moberg

Betyg: 5

Premiär: 2 april 2022

Manuskript och regi: Ulf Fembro

Musik: Fritz Fembro och John Fembro

Scenografi: Marie Robertsson

Koreograf: Lena Torshall

Kostymör/Attributör: Ann-Charlotte Lundgren

Teknikansvarig: Per-Åke ”Burra” Olsson

Kapellmästare: Mattias Johansson

Violinist: Lena Dolgova

Trummor:Jon Lindqvist

Bas: Martin Holmér 

Exekutiv Producent: Håkan Robertsson

Affischbild: Johanna Månsson, Ronneby folkteater

Ulf Fembros musikal med handling som utspelar sig på en påhittad ö i Blekinge skärgård hade premiär i lördags kväll 2 april på Ronneby folkteaters scen och musikalen fick ovationer av en engagerad publik, som nu åter kan gå och se musikalproduktioner utan att behöva tänka på covidrestriktioner på publikstorlek mm. Föreställningen är både kraftfull och lättillgänglig, fantasirik och icke att förglömma full av igenkänning. Det är inte var dag, som en helt nyskriven musikal uppförs och har premiär på en teaterscen i Blekinge och framförallt inte en musikal med så tydlig koppling till Blekinge. Hur är då handlingen och dess tema?

Det är en välskriven musikal med bra historia om än att den utspelar sig på en fiktiv ö. Det är snarare en fördel. Historien är om folket och överheten, religion och magi och kanske mest centralt vikten av att säga ifrån när grymheten och tyrannin vill bestämma över allt och alla. Vi i publiken togs med till en påhittad ö någonstans i Blekinges skärgård, där de boende lever sina liv som de själva finner bäst. Men det ändras direkt när överheten tycker att det ska byggas en kyrka på ön vilken de boende naturligtvis får betala hela notan för. Konsekvenserna blir att fattigdomen breder ut sig och fiskaren Järn (Jens U Nilsson) tvingas till stort risktagande vilket under en stormnatt slutar med både hustruns och sonens bortgång.

Och just det är den dramatiska brytpunkten i Fembros musikal, mer än så tänker jag inte berätta det hade varit spoileralert om något. Dock kan jag säga att Jens U Nilssons rolltolkning av Järn i både glädje och sorg är mycket övertygande och sången är mycket bra. Ensemblen är en blandning av både proffs och amatörer, men det tänker man inte på där man sitter i publiken. Helheten är tipptopp, regissören har helt enkelt lyckats få ut det bästa ur varenda en av skådespelarna på scen. Och i kombination med en bra handling, musik, scenografi och koreografi kan inte betyget bli annat än det högsta i skalan 1 till 5. Jo, en liten spolier kan jag avslutningsvis ge, ondskan besegras och kärleken triumferar. Föreställningen spelas den 9, 10, 23 och 24 april. Gå och se den!

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Blekinge, Fiskaren och Gud, Kulturbloggen, Musikal, Recension, Ronneby, Ronneby folkteater, Ulf Fembro

Filmrecension: Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter

6 april, 2022 by Redaktionen

Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi David Yates
Manus J.K. Rowling och Steve Kloves
I rollerna Mads Mikkelsen, Jude Law, Eddie Redmayne

Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 april 2022

Film nummer tre i den planerade serien av fem om äventyren för den generation som föregick Harry Potter är en film som måste ses för alla som älskar Harry Potters värld. En välkommen återkomst av denna magiska spännande värld där vi både får svar på en du frågor som vi funderat på efter förra filmen och ett möte med flera fantastiska vidunder. Men om man inte är insatt i berättelserna kan det vara svårt att hänga med, det kan vara rörigt för den som inte känner till historiken.

I denna film får vi möta Albus Dumbledores bror Abeforth och veta mer vad som hände mellan de två bröderna och vi får även mer information om deras syster Ariana som tragiskt gick bort under en tre-vägs duell mellan Abefoth, Albus och Grindewald. Relationen mellan Albus och Grindewald förklaras också och hur de kom att skapa blodspakten. Credence fick i förra filmen reda på att han är en Dumbledore och är ute efter hämnd, men är det som Grindewald har berättat för honom sant?

Vi får också följa Newt på ett viktigt solo uppdrag för att hitta ett djur som har stor betydelse för den magiska värden

Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter utspelas framför allt under 1930-talet i Berlin och det finns tydliga paralleller mellan den onde trollkarlen Gellert Grindelwald (spelas av Mads Mikkelsen) och Hitler. Filmen är förstås inspelad innan den ryska invasionen av Ukraina, men ämnet vad ondskefulla mäktiga män är beredda att göra är förfärande aktuell.

Den första filmen i denna prequel-serie till Harry Potter var den hittills bästa i serien. Tvåan nådde aldrig samma nivå. Denna tredje film är inte lika mästerlig som den första men absolut bättre än tvåan. Den är engagerande och spännande med otroligt välgjorda animationer.

Ett stort plus får filmen för att den efter händelserna i Berlin också låter oss få återbesöka Hogwarths. Det är trots allt där vi vill befinna oss om vi älskar denna magiska värld. Sista delen av filmen förflyttar sig sedan till Butan.

Filmen handlar, som titeln säger, en hel del om Dumbledore och hans bror. Filmens titeln fångar så bra vad filmen handlar om. Det är Dumbledore och det är fantastiska vidunder.

Ett litet minus är att jag saknar en kärlekshistoria från tidigare filmer som jag vill se mer av. Men helt utan kärleksberättelser är denna tredje film dock inte. Vi får följa en annan kärleksrelation stället: Jacob spenderar filmen att försöka få tillbaka Queenie som gick över till Grindewald i förra filmen i hopp om att en dag kunna leva öppet med Jacob.

Mads Mikkelsen är en duktig skådespelare men i rollen som den ondskefulle Grindelwald föredrar jag ändå Johnny Depp. Det är synt att han tvingades bort. Depp har något fascinerade i sin utstrålning av positiv galenskap.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: X – lika inspirerande som pulvermos

6 april, 2022 by Elis Holmström

X
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi Ti West

Tobe Hoopers Motorsågsmassakern fortsätter att vara en hörnsten vad gäller tematik och miljöval i skräckfilmer. Den ödsliga Texas-prärien befolkad av sadistiska galningar återkommer gång på gång i en rad olika popkulturella uttryck. Regissören Ti West är uppenbarligen besatt av Hoopers klassiska helvetesresa, här finns det vinkningar och referenser i kubik och kvadrat. Även Wes Cravens The Hills Have Eyes fungerar som ett starkt fundament för vad West vill åstadkomma här. Där dessa entusiastiska hyllningar är charmerande i marginalen så är de föga behjälpliga då det faktiskt ska skapas en intressant och robust film. För även om det finns stunder i X som är krypande obehagliga lyckas West aldrig åstadkomma något annat än en trivial och tjatig grisfest.

Från första början så lider X av en plågsam schizofreni, West – som också är filmens manusförfattare, verka vara oförmögen att bestämma sig för vilken sorts film han vill göra. Ibland verkar det vara en fortsättning på den sortens skräckfilm som Ari Aster gjort sig känd för. Nästa stund påminner det snarare om något som hade kunnat förekomma i Quentin Tarantino och Robert Rodriguez Grindhouse. De här diametralt motsatta sidorna lyckas aldrig samverka. Det är som en pingisboll som skjuts mellan de två planhalvorna. Den här märkliga mixen leder också till en av de mest ointressanta och utdragna intrigerna i skräckfilmens historia. Det är en ren orgie i pubertal fyllefest, fascination för blottade könsorgan och fruktansvärt sega natursekvenser – som leker Terrence Malick. Allt detta söver publiken snabbare än kloroform.

Det blir inte bättre av ett kollektivt skådespel som redan nu är en utmärkt kandidat till nästa års Razzie-gala. Den Texas-accent som aktörerna påtvingats är närmast parodisk, det är som en nidbild av Larry Hagman och Matthew McConaughey med den sistnämndas välkända ord ”all right, all right, all right”.

Den olidligt usla intrigen visar sig också vara utan betydelse då filmen går in i sin andra fas. Där får subtil och exakt skräck ställa sig i längst bak i kön, istället serveras ett blodbad som hade fått Kristian Tyrann att skämmas. Alla aspirationer att vara konstnärlig och djuplodande bokstavligt talat slaktas med alla möjliga tillhyggen. Det känns som skräckfilmens motsvarighet till blandsaft, addera bara vatten så har vi en film med varenda tänkbar klyscha, där förutsägbarhet väntar bakom varje hörn.
Den enda ljusglimten är ett fåtal stunder som faktiskt är krypande obehagliga. Dessa sekvenser är laddade, återhållsamma och otroligt exakta, men de är också sällsynta som högsta vinsten på en trisslott.

X är en förvirrad, lat och otroligt ointressant historia, med ett makabert dåligt skådespel och en berättelse som är lika inspirerande som pulvermos så är detta en av de största parenteserna på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 398
  • Sida 399
  • Sida 400
  • Sida 401
  • Sida 402
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in