
Ellah Grace
Give Me Just A Minute
4
Inspelad i LAB259 Studio i Stockholm
Mixning: Ludvig Larsson
Producent: Mats Björke (även inspelning)
GN-Entertainment
30:53
Releasedatum: 6/4 2022
Den skivdebuterande sångerskan heter egentligen Ida Maipambe. I gymnasiseåldern för över tjugo år sedan kom hon med i kören Afro med säte i Uppsala – vars inriktning varit soul, gospel och reggae. Att ingå och utvecklas i kören har tagit denna rutinerade debutant ut i Europa och till stora scener. Under större delen av sitt liv har Ellah Grace kunnat jobba som professionell sångerska, i ensembler eller solo. Själv rankar hon högt att ha framfört Du gamla du fria på Globen och körat i Carola-show. Soulmusik är vad som ligger varmast om hjärtat, för någon som önskar sprida hopp och glädje och möjligheten att reflektera.
Allt material är signerat artisten i samarbete med producent Mats Björke (klaviaturspelare i Mando Diao under drygt ett decennium) och Martin Engström. På Monsters utökas den låtskrivande skaran med Ida Hammarbackens namn. Sugande medryckande öppningsspåret I´m Not Running står artisten bakom på egen hand.
Det är sällan jag numera vistas i dylik hitbetonad värld, varför de involverade inte är så bekanta överlag. Ett undantag utgör givetvis gitarristen Jonas Isacsson. För somliga en omistlig ingrediens i Roxette. Jag associerar främst till Eva Dahlgren och Hansson De Wolfe United långt tillbaka i tiden Mats Björke präglar soundet genom programmering, mellotron, pianospel, rhodes och syntar. För kännedom kan meddelas att studion man använt är hans. Tove Lund har hand om stråkar på två melodier och Jeff Suri lirar trummor i låten som ligger sist placerad. Rytmsektionen har mångårig erfarenhet från Robert Wells och hans shower med prominenta gäster. Trumslagare Roine Johansen har ingått i husbandet på Så ska det låta, Johnny Olssons storband och backat upp Tommy Körberg. Basist Lars Risbergs arbetsgivare har bland annat varit nämnda Johnny Olsson och Lili och Susie. Hos mig smäller det högst att han kompat Gino Vannelli (minst tre plattor i min ägo). Bonusinfo om Björke är att han producerat slipade virtuoserna Beat Funktion, vilka recenserats i K-bloggen.

Ellah Grace förfogar över ansenligt oktavomfång. Skivbolaget har täckning för referensen till Amy Winehouse. För mig framstår den magnifika rösten som en korsning mellan Seinabo Sey och Miriam Bryant. Ett angenämt faktum ingen lyssnare med god hörsel kan bestrida. Fullkomligt obehindrat seglas det iväg längs en soulstänkt allé, upplyst av dignande refränger och hookar en masse. Musikaliska frukter vilka plockas likt Baloo i Djungelboken. Tre första låtarna befinner sig i gränstrakterna till ”Hitsville” (smeknamn på Tamla Motown), möjligen saknas den sista pusselbiten. Don´t Give Up On Me har alla förutsättningar att bli en megahit i radion. Och Let It Rain är en skön sak, dansant otyglad. På pluskontot finns också variationen av tempon samt att spindeln i nätet – Mats Björke som förmodligen står för arren – aldrig överbelastar melodierna med teknologiska utsvävningar.
Överlag hörs ett rätlinjigt uptempo-beat vars uppgift att brodera ut ankommer på flitigt riffande Jonas Isacsson. Intar en avspänd hållning vars anmärkningsvärda kompetens framgår som mest uppenbart i extensivt solo på A Beat. Görfräckt understöd ges av rytmsektionen med trummis Roine Johansson i spetsen. Avkopplande poplunk serveras i Guiding Light. Trevlig melodi vars kontur är så lättsam att den skulle platsa i Mello, vilket förvisso inte är meriterande i min värld. Singer-songwriteraktiga nakna balladen Monsters har ett lika efterhängset tema, lättnynnad refräng som sätter sig i skallen. Tänker som en jämförelse ibland på Shirley Clamp.
Man knyter begåvat ihop säcken med ett nedtonat nummer där klaviaturer och gitarr frotterar sig snyggt. Ljuvligt behaglig sång i Be Alright. Salsadansarens (tävlat i VM) texter på engelska har jag inte särskilt studerat. De avspeglar säkert hennes förmåga att ge energi och verka för jämlikhet och mänskliga rättigheter.
Ska inte ta till klyschan skaver. Ofta saknas dock en djuplodande dimension. Karriärdrömmen Eurovision-succé är en black om foten, inte minst eftersom den anas. Samma förhållande med Carola-kopplingen. Stundom blir det näst intill ogörligt att urskilja egenarten hos just Ellah Grace i denna prunkande bukett av slagkraftiga melodier. Musikerna behärskar förvisso hantverket oklanderligt. MEN vill påstå att flera i för hög grad påverkats av ytliga sammanhang, såsom att frekvent spelat med Robert Wells. Som sagt en snygg och genomtänkt produktion, remarkabel röst samt en klase låtar med hitpotential. Fast jag lutade åt 3+ på grund av ovan anförda argument..



