X
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi Ti West
Tobe Hoopers Motorsågsmassakern fortsätter att vara en hörnsten vad gäller tematik och miljöval i skräckfilmer. Den ödsliga Texas-prärien befolkad av sadistiska galningar återkommer gång på gång i en rad olika popkulturella uttryck. Regissören Ti West är uppenbarligen besatt av Hoopers klassiska helvetesresa, här finns det vinkningar och referenser i kubik och kvadrat. Även Wes Cravens The Hills Have Eyes fungerar som ett starkt fundament för vad West vill åstadkomma här. Där dessa entusiastiska hyllningar är charmerande i marginalen så är de föga behjälpliga då det faktiskt ska skapas en intressant och robust film. För även om det finns stunder i X som är krypande obehagliga lyckas West aldrig åstadkomma något annat än en trivial och tjatig grisfest.
Från första början så lider X av en plågsam schizofreni, West – som också är filmens manusförfattare, verka vara oförmögen att bestämma sig för vilken sorts film han vill göra. Ibland verkar det vara en fortsättning på den sortens skräckfilm som Ari Aster gjort sig känd för. Nästa stund påminner det snarare om något som hade kunnat förekomma i Quentin Tarantino och Robert Rodriguez Grindhouse. De här diametralt motsatta sidorna lyckas aldrig samverka. Det är som en pingisboll som skjuts mellan de två planhalvorna. Den här märkliga mixen leder också till en av de mest ointressanta och utdragna intrigerna i skräckfilmens historia. Det är en ren orgie i pubertal fyllefest, fascination för blottade könsorgan och fruktansvärt sega natursekvenser – som leker Terrence Malick. Allt detta söver publiken snabbare än kloroform.
Det blir inte bättre av ett kollektivt skådespel som redan nu är en utmärkt kandidat till nästa års Razzie-gala. Den Texas-accent som aktörerna påtvingats är närmast parodisk, det är som en nidbild av Larry Hagman och Matthew McConaughey med den sistnämndas välkända ord ”all right, all right, all right”.
Den olidligt usla intrigen visar sig också vara utan betydelse då filmen går in i sin andra fas. Där får subtil och exakt skräck ställa sig i längst bak i kön, istället serveras ett blodbad som hade fått Kristian Tyrann att skämmas. Alla aspirationer att vara konstnärlig och djuplodande bokstavligt talat slaktas med alla möjliga tillhyggen. Det känns som skräckfilmens motsvarighet till blandsaft, addera bara vatten så har vi en film med varenda tänkbar klyscha, där förutsägbarhet väntar bakom varje hörn.
Den enda ljusglimten är ett fåtal stunder som faktiskt är krypande obehagliga. Dessa sekvenser är laddade, återhållsamma och otroligt exakta, men de är också sällsynta som högsta vinsten på en trisslott.
X är en förvirrad, lat och otroligt ointressant historia, med ett makabert dåligt skådespel och en berättelse som är lika inspirerande som pulvermos så är detta en av de största parenteserna på länge.