• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

4 juni, 2023 by Pernilla Wiechel

Nightwish
Medlemmar: Tuomas Holopainen (piano mm), Emppu Vuorinen (gitarr/bas), Troy Donockley (gitarr, flöjt mm), Kai Hahto (slagverk), Jukka Koskinen (bas), Floor Jansen (sång).
3 juni 2023 på Evenew Arena, (universitetet Stockholm)

Symfonisk gothisk metal som blandar opera med ballader, pianosolon och flöjt, rabblar jag, och är ändå ganska väl förberedd inför min första stora hårdrockskonsert någonsin. Vi vandrar i den ljumma försommarkvällen på mjukt gräs vid lummiga träd och ser de gula blommorna vid vägkanten – ner mot stora tältet nedanför Frescati. På den festivalliknande spelplatsen möter vi sen den mest avspända och mildaste publik jag sett på länge. Visst är det mycket svart och lite revor i kläder här och där – men alla är propra och långt skinande hår och flätor skymtar bland de väl kammade skäggen. Den stilla förväntansfulla glädjen tar lite kål på fördomarna jag hade om hård tuff rock.

Youtube, recensioner och annat återger historien om det finska bandet Nightwish -startat av gymnasiekompisar 1996 – låtskrivaren/pianisten och en tidigare sångerska. Sedermera tillkom ännu en sångerska och bandmedlemmar har bytts ut, men Tuomas Holopainen som skriver allt material är kvar. Men först nu med den holländska sångerskan Floor Jansen skedde deras riktigt stora genombrott och de är nu vad Abba var för oss – landets stora musikexport i alla tider. Jansen – nu medlem i elva år – är omskriven som en valkyrialiknande gudinna – med väldiga sångresurser och stor scennärvaro. Efter att ha tagit del av inspelningar känner jag att hennes röst kunde lika gärna varit skolad i enbart operasång. Den omfångsrika och varma, mjuka vackra tonen hörs och mest avgörande var det, för att få se henne, jag kom. Men också för upplevelsen, hela showen.
Turnén, som konserten är en del, började i Oslo 2021 med anledning av senaste albumet Humanity :II: Nature. Sedan kom pandemin. Efter en tur runt om i världen låter de nu även Sverige få en konsert – här där Jansen själv numera bor – med sin svenske trummis. I juni 2022 hade bandet också ett kort, men bejublat, besök vid Sweden Rock Festival.

Efter två timmars utmaning… ståendes i tältet… blir de två förbanden en liten historik där jag inser vad hårdrock KAN vara.. Det första bandets Art Nations 80-talsliknande sound, gitarristens långa nytvättade hår som han slänger runt, det svarta tjusiga glittret på kläderna… men också deras lite stumma musikalitet, noteras. Desto mer går det att njuta av andra bandet Eleines kvinnliga sångerska och musikens livgivande uppåtenergi. Jag lär att kvinnor blivit vanliga inom hårdrocken under senaste 15 åren – vilket i stort förändrat genren och dess fans. Vi går ut lite för att hämta luft då och då, eftersom vi – liksom publiken i genomsnitt – inte är purunga. Hur ska jag orka stå två, tre timmar till?

Efter ytterligare en halvtimmes omriggande på scenen kommer hon då äntligen in – den mycket chosefria, självklara Floor Jansen. Kavaj, svart enkel klänning, höggravid. Ödmjukt och milt inbjuden av henne och bandet – blir jag en del av hela berättelsen som rullas fram på den väl utrustade scenen. Färgprakt, eldpuffar och den bakre fonden av mycket estetiska och suggestiva filmer med olika urdjur i natur och samhällsteman fångar mig sakta men säkert. Då och då sveps vi in i rökdimmor – men skulle vi somna till – blir vi uppväckta av värmande knallar som små fanfarer. ”Nu ska vi ha en riktig folkfest”, inleder hon på klingande svenska.

Först försöker jag urskilja vilka musikstyckena är, men så släpper jag den tanken, följer känslan och vänjer mig vid intensiteten, rytmen och njuter av det estetiskt maffiga skådespelet. Stiliserade fåglar flyger mot oss i filmer, hav brusar, fiskar, skalbaggar och urdjur simmar och stjärnhimlen syns med sin måne – vilket avlöses av en otroligt varm vacker solnedgång – eller drönarfilmer på oändligt vackra gröna fält. Men bilder av myror som kryper över uttorkad jord, skellett och dödskallar, glimtar av Ukraina och annat mörker fläktar också förbi. Jag känner igen det fantastiska stycket Storytime med text om magins kraft. Men en bit in i showen kommer de låtar som helt får mig att kapitulera. Förmodligen är det vid den maffiga så skickligt uppbyggda låten Ghost Love Score som bröstet fylls av en slags stor tacksamhet, och en omsorg om min existens når mig – förmodligen mycket av Jensens bärande omslutande sång – och tårarna faller. Där får min sidekick en spontan kram… Jag tänker ”Wow, var är det vi är med om?? Temat människa, medmänsklighet, vs fantastisk natur löper genom allt och lite senare ser jag texten ”We were here” i bakre fonden… samtidigt som porträtt på olika människor snabbt avlöser varandra. Mäktigheten sammantaget – musik, sång, bilder – föder en slags känsla av tacksamhet. Man känner sig som den sista människan på jorden att få uppleva det här.

Så avrundas skådespelet och sakta lyfter männen framför mig sina händer mot scenen med det kända tecknet (som kommer från en musikers sicilianska farmor) – ”skydda oss mot det onda och bevara oss”. Jag bär med mig en stor, värmande och fin upplevelse.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Hårdrock, konsert, Nightwish

Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

2 juni, 2023 by Rosemari Södergren

Normal
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2023
Regi Olivier Babinet

En hyllning till fantasin och rätten att vara den man är. En film om ordet ”normal” egentligen är en illusion.

En film som känns på djupet, gripande och berörande, om en tonårsflicka, Lucie, som bor med sin svårt MS-sjuka pappa Willam. Lucie var duktig i skolan fram tills att hon först förlorade sin mamma och sedan blev hennes pappa svårt sjuk. Hon är ett av barn i världen som tvingas bli förälder till sin förälder, som tvingas ta ansvar för att allt ska fungera. Hon måste dela medicin åt sin pappa, se till att de får mat och diska och städa. Ovanpå det blir hon mobbad i skolan, de andra barnen tycker att hon är annorlunda.

Lucie och hennes pappa är fattiga och bor på franska landsbygden. Inom fransk film idag finns många filmer som tar upp utsatta barns miljöer och situationer. Många av utspelas i förorter medan handlingen i denna istället utspelas i ett mindre samhälle och mer lantlig miljö.

I skolan blir hon vän med Etienne, som också är utsatt av de andra barnen. Alla tror att han är bög för att han är duktig sångare och duktig på att fixa kläder på olika sätt. Etienne själv hävdar att han inte är bög. Etienne visar sig vara en bra vän till Lucie. De två kan prata med varandra och förstå varandra.

Trots att Lucie egentligen redan har det alldeles för tufft och utmanande än en skolflicka borde ha det dyker ett hot upp som skrämmer henne. En socialarbetare ska komma på besök hem till dem för att se hur de har det. Lucie inser att om socialarbetaren förstår hur hon har det och hur sjuk pappan är kommer hon att placeras på ett ungdomshem, vilket hon inte alls vill. Tillsammans utarbetar Lucine och Etienne en plan för att få socialtjänsten att tro att hon och hennes pappa lever ett helt normalt liv.

Filmen är spännande berättad där vi får följa berättelsen delvis ut hennes dagbok där hon blandar verklighet med sina drömmar och fantasier. Det är rätt roligt emellanåt. Det gör att filmen delvis känns som en berättelse från en bok, fast på ett positivt sätt. Ibland kan filmer som bygger på en bok blir lite låsta i berättandet men här blir det befriande då fantasin får flyga fritt emellanåt.

Skådespelarna är väldigt bra, som ofta i franska filmer lyckas regissör och casting få skådespelare som känns äkta. Pappa William, spelas av Benoît Poelvoorde, är trovärdig liksom både Lucie (Justine Lacroix= och hennes vän Etienne (Joseph Rozé) och övriga roller. Ett plus är att karaktärerna inte är helt förutsägbara. Musikläraren ser ut som en skräckvision av lärare från gamla filmer men är rockmusik-entusiast. Däremot kan jag bli ledsen över att lärarkåren tycks vara så handfallen inför den mobbning som pågår mot både Lucien och Etienne. Tyvärr är det väl så det fortfarande kan vara på många håll. Det är mycket som behöver förbättras i skolornas miljöer.

En stark film med en hel del oväntade vändningar som det inte går att skaka av sig. En film som hänger kvar länge inom en.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

2 juni, 2023 by Mats Hallberg

omslag Eliot Siekkinnen Lydéen

Jon Henriksson

Harmonia

4

Inspelad i Ekestubbe studios i Stockholm juni 2022

Producent: Jon Henriksson

Teng Tones

63:40 (på cd, kommer senare på vinyl i nedbantat skick)

Releasedatum: 14/4 2023

Härom året fick Jon Henriksson Faschings stipendium, en välförtjänt uppmuntran till exceptionella talanger vilka redan gjort avtryck inom svensk jazz. Den 26-årige solide kontrabasisten och kompositören från Göteborg brås nog en smula på sina föräldrar. Fadern har hörts som medlem i Göteborg Wind Orchestra. Jon, numera bosatt i Stockholm, förekommer flitigt i renommerade storband, ingår i framgångsrika Britta Virves trio, spelat med Ellas Kapell och i flera andra konstellationer. Parallellt har egna bandprojekt bedrivits och sedan gymnasieåren på Hvitfeldtska (känt för sin musiklinje) ett hängivet intresse för att skriva musik utvecklats.. Får veta att en meditativt kreativ process kan uppstå sittandes vid pianot, en process som ibland känts lekfullt lättsam och mindre prestationsinriktad än basspelandet. Djärvt nog är all musik på synnerligen innehållsrika Harmonia signerad den unge jazzmusikern.

Har kunnat höra Jon Henriksson ett antal gånger live, vilket väckte min nyfikenhet på den nyskrivna musiken. Härom veckan bevistades sålunda den lyckade Göteborgs-releasen på Utopia. För att vara uppriktig tog den sig ändå inte in i mig som jag hade förutsett. Vad det berodde på? Kanske på grund av akustiken som var skaplig, men inte idealisk. Kanske på grund av att tonspråket behövde gro i mig, inte sammantaget hade samma instant appeal som Fabian Kallerdahls kompositioner lanserade live veckan före på Skeppet med Musicmusicmusic Oversized. Huruvida konst fastnar hos mottagaren (i detta fall er recensent) vid själva ”överföringstillfället” handlar om diffusa känslor komplicerade att redogöra för.

Nu emellertid efter att de tolv spåren med en formidabel sextett lyssnats på intensivt åtskilliga gånger är läget annorlunda. Kontentan: Ambitiösa skivan befinner sig snubblande nära allra högsta betyg, i mina öron växt gradvis med sina sofistikerade lager av berikande klanger och stämningar. Att låtskrivaren och rekryterande instrumentalister med ett undantag tillhör kategorin ungdom framstår som fullständigt obegripligt. Blir hänryckt av otroligt spänstigt och sammanhållet sound! Med förbluffande variation och precision förvaltas en rik tradition av musik. Improvisatoriska inslag i bebopens tecken garneras med kammarjazzens svindlande, skönt lyriska stämmor.

foto Eva Kubatzki från releasespelningen på Fasching

En frapperande iakttagelse är att låtskrivaren gett jazzbasisten en förhållandevis undanskymd roll. För att lyssnarna inte ska glömma bort vem som initierat konstellationen , har några feta features med basgångar lagts in. Men i jämförelse med drivande bandledare som Charles Mingus, Christian McBride eller Torbjörn Zetterberg har annan inriktning valts

. Kompletterar rytmsektionen gör trumslagaren Jonas Bäckman, Faschings senaste stipendiat och ett stjärnskott som blivit en favorit hos mig. Vid flygeln sitter ett för mig nytt ansikte, en underbart spelande yngling från Danmark vid namn Rasmus Sörensen. Blåssektionen består av Hampus Adami på trombon, Erik Tengholm på trumpet och flygelhorn samt nestorn Håkan Broström på alt- och sopransaxofon. Var nog premiär för min del på Utopia vad gäller att höra Adami live. Även om risken att förblekna i denna omgivning är påtaglig, ska framhållas att trombonisten imponerar. Den reslige Tengholm råkar även han vara Fasching-stipendiat. Tidigare i vår gjorde hans grupp succé på Utopia och redan i öppningsspåret Life Express demonstreras en närmast osannolikt bländande teknik. Den som äger någorlunda kunskaper om jazz och svensk musik överhuvudtaget vet vilken betydelse Håkan Broström haft och alltjämt har. Recenserade på hemsidan i JAZZ hänförd hans New Places Orchestra då Viktoria Tolstoy gästade före jul. Mannen mer än dubbelt så gammal som övriga på albumet har i egenskap av komponist och arrangör utgjort en influens när melodier till Harmonia tillverkats.

Bortsett från Broströms inflytande lyfts inte några svenska förebilder fram. Möjligen lite förvånande då vad som verkligen attraherar mig är kombinationen av ett nordiskt modernt sound (Radiojazzgruppen, Eje Thelin, Horncraft, Bosse Broberg, Jazz Inc. med flera), med spännande instrumentering hämtad från afrikansk-amerikansk tradition med elegant utformade linjer. Henriksson framhåller ikoner som Coltrane, Strayhorn, Wayne Shorter och Horace Silver. Talar om för mig att han påverkats av Pat Metheny och Kurt Rosenwikel ( hört båda live) och alldeles särskilt den senares samarbete med det portugisiska storbandet OJM på Our Secret World.

foto Eva Kubatzki från Releasespelningen på Fasching

Blir förtjust i ytterst omsorgsfullt skrivna låtar och välstrukturerad jazzig musik av exceptionellt gedigen kvalitet. Utan att alls förflackas till något mjäkigt tar man fasta på fängslande harmonik och lika spännande produktion av rytmer. Framsvepande ensemblespel förför och solisternas meningsfulla bravader är en stor tillgång. Oftast avlöser blåsarna varandra i passionerade inlägg. Håkan Broströms insats i Wallingatan tillhör ett av krönen, liksom Rasmus Sörensens fabulösa utvikning i aningen diffust porlande In Return. Finns så mycket i anrättningen att sjunka in i vare sig lyssning sker i hörlurar eller via högtalare. Att den sedan saknar originalitet betyder intet i sammanhanget. Snacka om att uppträda som fräscha förvaltare av den viktigaste strömningen under 1900-talet i Västerlandet.

Flat Earth Society har en catchig dänga döpts till. En hit uppbyggd kring skiftningar i subtila nivåer av en melodisk figur. Så snyggt, inte minst när trumslagare startar kvick dialog med pianist. Titelsviten i tre delar måste betraktas som en pärla. Det serena avrundande anslaget som framkallar skönhet kongenial med försommarens ljuva grönska och finstämda skolavslutningar. Inga titlar faller ur den kvalitetsmedvetna ramen. Istället träder för lyssnaren fram ett kvalificerat hantverket som bildar en förförisk helhet, vars fördjupning genom lysande solister tillför önskvärd extra dimension. Vill glädjestrålande ånyo betona hur uppseendeväckande det ter sig, för någon med cirka femtio års musiklyssnande på jazziga stilar i bagaget, att en välutbildad 26-åring är kapabel till att stå för allt material på ett fullödigt album.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

1 juni, 2023 by Elis Holmström

The Boogeyman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Rob Savage

Stephen King må vara en av de mest kända och – av vissa, mest hyllade amerikanska författarna i modern tid. Men filmatiseringarna av Kings böcker har haft ett omfång som sträckt sig från stinkande kalkonträsk till genuina filmklassiker som Nyckeln Till Frihet och Stand By Me. The Boogeyman har på förhand sett ut att placera sig på den mindre smickrande sidan av detta spektra. Trailern och marknadsföringen har ingett föga förhoppningar om att något stordåd väntar.

Så sent som förra veckan fick Kulturbloggen delta på den digitala presskonferensen för filmen, ett event som var lika inspirerat som en middag bestående av pulvermos och Bullens pilsnerkorv. Förutom regissören Rob Savage och skådespelaren David Dastmalchian verkade övriga inblandade inte det minsta intresserade, varken av filmen eller konferensen.

Men ett par punkter som återkom under konversationen – framförda av Savage, var förhoppningen att göra filmen till något mer än ytlig ’’hoppa-till-skräck’’. En film som återkom, vad gällde inspirationskällor, var Robert Redford-dramat Ordinary People, en film om just ordinära människor som prövas efter ett familjetrauma. Det lät i stunden som utstuderad och själslös marknadsföring, ihopsytt av cyniska publicister. Men det visar sig att Savage är en regissör som faktiskt kan backa upp sina påståenden. Faktum är att The Boogeyman är avsevärt mer intressant som ett mörkt relationsdrama än som en renodlad skräckfilm.

Även om det inte finns någon tvekan om att skräck och obehag är en del av filmens DNA åsidosätts detta initialt för att istället presentera familjen Harper och deras djupt problematiska familjedynamik. Där trauma och stökiga relationer i andra skräckfilmer endast är en tunn fernissa, menad att ge den mest minimala dramatiska substans, finns det ett genuint engagemang och intresse från Savages sida vad gäller detta inslag. Trots att skådespelarna – minus Vivien Lyra Blair, verkade måttligt intresserade av projektet vid presskonferensen, är det vi får se på film något annat. Chris Messina är inte överdrivet inspirerande men fullt duglig. Det är istället Blair och Sophie Thatcher som glänser och levererar två robusta rolltolkningar. Savage har också en finstämd och genuin personregi som gör denna trasiga och dysfunktionella familj trovärdig. Det här är sannerligen en positiv överraskning. Hur besynnerligt det än må låta känns är som att Savage inte är det särskilt intresserad av att skrämma publiken, att dessa inslag endast är ett ont måste. Dock blir denna aversion mot renodlad skräck förståelig då den väl framträder. Savage må ha fantastisk potential vad gäller att presentera sympatiska och lättillgängliga karaktärer, men som skräckregissör finns det en del att förbättra. Valet att försöka skapa en smakfull form av skräck, som inte grundar sig i våld, blod eller stympade kroppsdelar, är sannerligen beundransvärt. Förhoppningen är att skapa en långsam och laddad sorts terror som gör det omöjligt att andas.

Ambition måste applåderas på ett konceptuellt plan, alltför många skräckfilmer väljer idag de mest ointressanta av genvägar, där diverse monster studsar fram bakom hörn och får publiken att spilla popcorn över hela biosalongen då de hoppar till. Men den typ av skräck som eftersträvas här kräver erfarenhet och fingertoppskänsla, något Savage – ännu, inte besitter. Flera av scenerna som vill etablera ett elegant och hårresande skräckvälde blir tafatta och långt ifrån så laddade som behövligt. Mest effektiv är filmen då den gör sin minimala budget till en tillgång. Flera gånger skapas spänning och obehag då antagonisten döljs för publiken, till stor del som ett resultat av att budgeten inte tillåtit mer. Istället får publikens fantasi fylla i vad som får karaktärerna på film att blir kritvita i ansiktet. Att publiken skulle tvingas till en sådan form av reflektion var också en punkt som Savage var noga med att framhäva som väsentligt under presskonferensen, ett mål som uppnåtts även om det framstår aningen tursamt som en följd av en oerhört kort inspelningsperiod och knappa resurser.

Dock verkar denna filosofi endast ha varit närvarande under en kort period. Givetvis tvingas The Boogeyman sterilisera sig själv genom att gradvis anta en mer traditionell skräckfilms-skepnad. De tappra försöken till krypande psykologisk skräck är snart bortblåsta och ersätts med en rad trötta sekvenser där karaktärer skriker för full hals i mörka rum. Själva avslöjandet av den titulära Boogeyman blir inte heller så skräckinjagande som Savage utlovat. Något som blir ett antiklimax med tanke på löftet att antagonistens utseende skulle orsaka en och annan mardröm. Hela avslutningen känns överlag som ett separat projekt – omsorgen, värmen och omtanken är som bortblåsta och ersatta av en monsun av klyschor. Att det funnits väldigt lite att arbeta med blir också tydligt då mytologin bakom monstret utforskas. Kings berättelse är endast en kort novell som kan läsas på rekordtid. Inte har situationen blivit bättre av att King – enligt producenten Dan Cohen, initialt skötte all kommunikation genom sin manager Rand Holston, något som – med största sannolikhet, inte hjälpt till att fördjupa bakgrund och ursprung, vilket Kings monster vanligtvis alltid ackompanjeras av.

Om filmen endast är acceptabel är potentialen och framtiden för Rob Savage något helt annat. För som ren skräckfilm är The Boogeyman endast duglig, medan entusiasmen och den talangfulla personregin måste kategoriseras som oväntat stark.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Boogeyman, Filmkritik, Filmrecension, Stephen King

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

1 juni, 2023 by Elis Holmström

Spider-Man: Across The Spider-Verse
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson

Vilken smäll! Men inte ens så explosiva ord är tillräckligt för att beskriva det rus som uppstår då Across The Spider-Verse upplevs. Detta visar sig vara en närmast fulländad uppföljare som tydliggör att filmer om män, kvinnor – även djur, i färgglada trikåer kan vara det bästa som kan ses på en biograf. Och detta kommer från en tittare som inte var fullt lika lyrisk som andra kritiker vad den första filmen anbelangar. Introduktionen till Miles Morales för de stora massorna var förvisso ett hjärtligt, elegant och skickligt projekt, som mer än väl förtjänade applåder och hyllningsrop, men den sista växeln saknades för att – för egen räkning, kategorisera det som en felfri triumf.

När det nu – efter ett par förseningar, blivit dags att återse Miles och hans udda men älskvärda sällskap, av spindelmän- och kvinnor har precis allting spetsats och slipats till perfektion. I en rafflande öppning dras tittarna tillbaka till en era då Marvels berättelser endast kunde ses på lördagsmorgnar i animerad form. Trots medioker animation och än mer erbarmlig lokalisering, med bland annat Niclas Wahlgren i rollen som Peter Parker, var mytologin, berättelserna och spänningen obeskrivlig. Samma barnsliga förtjusning attackerar biopubliken i denna fantastiska introduktion som ger ett smakprov på allt underbart som komma skall. Den säregna animations-stilen känns denna gång mer självklar. Det är ingen följsam och sandpapprad Snövit och De Sju Dvärgarna utan en energisk, rå och ledig presentation som känns ungdomlig och oerhört befriande. Där den första filmen kändes lite trevande och osäker mellan varven, både i sin berättelse och i sitt utseende, är dessa tvivel som bortblåsta här. Across The Spider-Verse är en många gånger svindlade stilig film som blandar stilar och dränker varenda ruta i fantastiska färger och än mer egensinnig design.

Den självsäkerhet som visas upp är nästintill bländade. Här finns inte ett tvivel i världen, trots att bångstyriga koncept presenteras i rasade fart existerar inte minsta tvekan om att publiken kommer falla platt. Och till slut äter vi ur regissörerna Joaquim Dos Santos, Kemp Powers och Justin K. Thompsons händer. Men denna självsäkerhet slår aldrig över till att framstå arrogant eller självgod, det finns en enorm ödmjukhet och värme som ständigt är villig att ta publiken i hand och leda dem igenom galenskapen. Berättelsen må vara lika absurd som Lewis Carrolls saga om Alice I Underlandet, men resorna mellan de olika dimensionerna är endast ett verktyg för att expandera filmens emotionella kärna. Tematiken från den förra filmen – att vem som helst kan vara Spider-Man, må vara simpelt men i en tid då det förs ett krig mot jämlikhet och tolerans blir detta mer än ett ihåligt patos. Denna tematik nu än mer central och kopplas ihop till det mest klassiska av Marvel-teman, bandet till dem vi älskar och vad vi är beredda att göra för att skydda dem. Sättet dessa uttjatade koncept presenteras på får även de mest härdade och förbittrade av oss att häpna. Det är överlag fascinerade att Across The Spider-Verse många gånger väljer att dra i handbromsen och fokusera på vardagen. Den oerhört intima och finstämda relationen mellan Miles och dennes familj är en ren njutning att bevittna, pappa och mamma Morales kan redan nu titulera sig som två av filmvärldens mest gemytliga och varma figurer.

Oavsett vad som pågår finns det en vilja att ständigt röra sig framåt. Det är som att regissörstrion har så mycket spring i benen att de inte kan hålla sig från att utföra små jämfota-hopp mellan varven, detta genom snabb humor eller valfri stilfull referens till de mest inbitna kalenderbitare. Men detta framstår aldrig rastlöst eller hysteriskt, snarare sprudlande och otroligt berusande vad gäller att bli genuint glad av den uppenbara skaparglädjen. Energinivån är genomgående så pass hög att det eviga tjatet om ny kärnkraft känns överflödigt om Across The Spider-Verse hade kunde konverteras till en fungerande energikälla. Actionscenerna är iscensatta med en fenomenal uppfinningsrikedom som lyckas vara imponerande vad gäller storlek och lättsamma då humorn alltid står nära tillhands.

Filmens speltid har varit omdiskuterad innan premiären och flera kritiska röster har höjts kring det faktum att en animerad film kan vara hela två och en halv timme. Men det finns inte en minut eller sekund som inte känns essentiell, och då slutet väl börjar närma sig är det omöjligt att inte skrika efter mer. Lägg sedan till att skådespelarensemblen som lånar ut sin röster är fullkomligt superb. Shameik Moore och Hailee Steinfeld är lika lysande som förut i rollerna som Miles och Gwen Stacy, men nytillskott som Oscar Isaac är minsta lika superba och får produktionen att kännas otäckt gedigen.

Hyllningarna kan egentligen fortsätta ett bra tag till men det känns onödigt …
Across The Spider-Verse är mer energigivande än en hel årsförbrukning av energidryck, mer underhållande än en heldag på Gröna Lund och årets hittills bästa film. Det är en helt fantastisk uppföljare som spelar alla sin kort rätt. För alla som har det minsta intresse av Marvel är det en ren fest. Det enda ”misstaget” är en outhärdlig cliffhanger som kommer få oss alla att räkna ned dagarna tills uppföljaren anländer nästa år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Spider-Man, Spider-Man: Across The Spider-Verse

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Sida 294
  • Sida 295
  • Sida 296
  • Sida 297
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in