Normal
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2023
Regi Olivier Babinet
En hyllning till fantasin och rätten att vara den man är. En film om ordet ”normal” egentligen är en illusion.
En film som känns på djupet, gripande och berörande, om en tonårsflicka, Lucie, som bor med sin svårt MS-sjuka pappa Willam. Lucie var duktig i skolan fram tills att hon först förlorade sin mamma och sedan blev hennes pappa svårt sjuk. Hon är ett av barn i världen som tvingas bli förälder till sin förälder, som tvingas ta ansvar för att allt ska fungera. Hon måste dela medicin åt sin pappa, se till att de får mat och diska och städa. Ovanpå det blir hon mobbad i skolan, de andra barnen tycker att hon är annorlunda.
Lucie och hennes pappa är fattiga och bor på franska landsbygden. Inom fransk film idag finns många filmer som tar upp utsatta barns miljöer och situationer. Många av utspelas i förorter medan handlingen i denna istället utspelas i ett mindre samhälle och mer lantlig miljö.
I skolan blir hon vän med Etienne, som också är utsatt av de andra barnen. Alla tror att han är bög för att han är duktig sångare och duktig på att fixa kläder på olika sätt. Etienne själv hävdar att han inte är bög. Etienne visar sig vara en bra vän till Lucie. De två kan prata med varandra och förstå varandra.
Trots att Lucie egentligen redan har det alldeles för tufft och utmanande än en skolflicka borde ha det dyker ett hot upp som skrämmer henne. En socialarbetare ska komma på besök hem till dem för att se hur de har det. Lucie inser att om socialarbetaren förstår hur hon har det och hur sjuk pappan är kommer hon att placeras på ett ungdomshem, vilket hon inte alls vill. Tillsammans utarbetar Lucine och Etienne en plan för att få socialtjänsten att tro att hon och hennes pappa lever ett helt normalt liv.
Filmen är spännande berättad där vi får följa berättelsen delvis ut hennes dagbok där hon blandar verklighet med sina drömmar och fantasier. Det är rätt roligt emellanåt. Det gör att filmen delvis känns som en berättelse från en bok, fast på ett positivt sätt. Ibland kan filmer som bygger på en bok blir lite låsta i berättandet men här blir det befriande då fantasin får flyga fritt emellanåt.
Skådespelarna är väldigt bra, som ofta i franska filmer lyckas regissör och casting få skådespelare som känns äkta. Pappa William, spelas av Benoît Poelvoorde, är trovärdig liksom både Lucie (Justine Lacroix= och hennes vän Etienne (Joseph Rozé) och övriga roller. Ett plus är att karaktärerna inte är helt förutsägbara. Musikläraren ser ut som en skräckvision av lärare från gamla filmer men är rockmusik-entusiast. Däremot kan jag bli ledsen över att lärarkåren tycks vara så handfallen inför den mobbning som pågår mot både Lucien och Etienne. Tyvärr är det väl så det fortfarande kan vara på många håll. Det är mycket som behöver förbättras i skolornas miljöer.
En stark film med en hel del oväntade vändningar som det inte går att skaka av sig. En film som hänger kvar länge inom en.