Nightwish
Medlemmar: Tuomas Holopainen (piano mm), Emppu Vuorinen (gitarr/bas), Troy Donockley (gitarr, flöjt mm), Kai Hahto (slagverk), Jukka Koskinen (bas), Floor Jansen (sång).
3 juni 2023 på Evenew Arena, (universitetet Stockholm)
Symfonisk gothisk metal som blandar opera med ballader, pianosolon och flöjt, rabblar jag, och är ändå ganska väl förberedd inför min första stora hårdrockskonsert någonsin. Vi vandrar i den ljumma försommarkvällen på mjukt gräs vid lummiga träd och ser de gula blommorna vid vägkanten – ner mot stora tältet nedanför Frescati. På den festivalliknande spelplatsen möter vi sen den mest avspända och mildaste publik jag sett på länge. Visst är det mycket svart och lite revor i kläder här och där – men alla är propra och långt skinande hår och flätor skymtar bland de väl kammade skäggen. Den stilla förväntansfulla glädjen tar lite kål på fördomarna jag hade om hård tuff rock.
Youtube, recensioner och annat återger historien om det finska bandet Nightwish -startat av gymnasiekompisar 1996 – låtskrivaren/pianisten och en tidigare sångerska. Sedermera tillkom ännu en sångerska och bandmedlemmar har bytts ut, men Tuomas Holopainen som skriver allt material är kvar. Men först nu med den holländska sångerskan Floor Jansen skedde deras riktigt stora genombrott och de är nu vad Abba var för oss – landets stora musikexport i alla tider. Jansen – nu medlem i elva år – är omskriven som en valkyrialiknande gudinna – med väldiga sångresurser och stor scennärvaro. Efter att ha tagit del av inspelningar känner jag att hennes röst kunde lika gärna varit skolad i enbart operasång. Den omfångsrika och varma, mjuka vackra tonen hörs och mest avgörande var det, för att få se henne, jag kom. Men också för upplevelsen, hela showen.
Turnén, som konserten är en del, började i Oslo 2021 med anledning av senaste albumet Humanity :II: Nature. Sedan kom pandemin. Efter en tur runt om i världen låter de nu även Sverige få en konsert – här där Jansen själv numera bor – med sin svenske trummis. I juni 2022 hade bandet också ett kort, men bejublat, besök vid Sweden Rock Festival.
Efter två timmars utmaning… ståendes i tältet… blir de två förbanden en liten historik där jag inser vad hårdrock KAN vara.. Det första bandets Art Nations 80-talsliknande sound, gitarristens långa nytvättade hår som han slänger runt, det svarta tjusiga glittret på kläderna… men också deras lite stumma musikalitet, noteras. Desto mer går det att njuta av andra bandet Eleines kvinnliga sångerska och musikens livgivande uppåtenergi. Jag lär att kvinnor blivit vanliga inom hårdrocken under senaste 15 åren – vilket i stort förändrat genren och dess fans. Vi går ut lite för att hämta luft då och då, eftersom vi – liksom publiken i genomsnitt – inte är purunga. Hur ska jag orka stå två, tre timmar till?
Efter ytterligare en halvtimmes omriggande på scenen kommer hon då äntligen in – den mycket chosefria, självklara Floor Jansen. Kavaj, svart enkel klänning, höggravid. Ödmjukt och milt inbjuden av henne och bandet – blir jag en del av hela berättelsen som rullas fram på den väl utrustade scenen. Färgprakt, eldpuffar och den bakre fonden av mycket estetiska och suggestiva filmer med olika urdjur i natur och samhällsteman fångar mig sakta men säkert. Då och då sveps vi in i rökdimmor – men skulle vi somna till – blir vi uppväckta av värmande knallar som små fanfarer. ”Nu ska vi ha en riktig folkfest”, inleder hon på klingande svenska.
Först försöker jag urskilja vilka musikstyckena är, men så släpper jag den tanken, följer känslan och vänjer mig vid intensiteten, rytmen och njuter av det estetiskt maffiga skådespelet. Stiliserade fåglar flyger mot oss i filmer, hav brusar, fiskar, skalbaggar och urdjur simmar och stjärnhimlen syns med sin måne – vilket avlöses av en otroligt varm vacker solnedgång – eller drönarfilmer på oändligt vackra gröna fält. Men bilder av myror som kryper över uttorkad jord, skellett och dödskallar, glimtar av Ukraina och annat mörker fläktar också förbi. Jag känner igen det fantastiska stycket Storytime med text om magins kraft. Men en bit in i showen kommer de låtar som helt får mig att kapitulera. Förmodligen är det vid den maffiga så skickligt uppbyggda låten Ghost Love Score som bröstet fylls av en slags stor tacksamhet, och en omsorg om min existens når mig – förmodligen mycket av Jensens bärande omslutande sång – och tårarna faller. Där får min sidekick en spontan kram… Jag tänker ”Wow, var är det vi är med om?? Temat människa, medmänsklighet, vs fantastisk natur löper genom allt och lite senare ser jag texten ”We were here” i bakre fonden… samtidigt som porträtt på olika människor snabbt avlöser varandra. Mäktigheten sammantaget – musik, sång, bilder – föder en slags känsla av tacksamhet. Man känner sig som den sista människan på jorden att få uppleva det här.
Så avrundas skådespelet och sakta lyfter männen framför mig sina händer mot scenen med det kända tecknet (som kommer från en musikers sicilianska farmor) – ”skydda oss mot det onda och bevara oss”. Jag bär med mig en stor, värmande och fin upplevelse.