Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Nightwish

Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

by

Nightwish
Medlemmar: Tuomas Holopainen (piano mm), Emppu Vuorinen (gitarr/bas), Troy Donockley (gitarr, flöjt mm), Kai Hahto (slagverk), Jukka Koskinen (bas), Floor Jansen (sång).
3 juni 2023 på Evenew Arena, (universitetet Stockholm)

Symfonisk gothisk metal som blandar opera med ballader, pianosolon och flöjt, rabblar jag, och är ändå ganska väl förberedd inför min första stora hårdrockskonsert någonsin. Vi vandrar i den ljumma försommarkvällen på mjukt gräs vid lummiga träd och ser de gula blommorna vid vägkanten – ner mot stora tältet nedanför Frescati. På den festivalliknande spelplatsen möter vi sen den mest avspända och mildaste publik jag sett på länge. Visst är det mycket svart och lite revor i kläder här och där – men alla är propra och långt skinande hår och flätor skymtar bland de väl kammade skäggen. Den stilla förväntansfulla glädjen tar lite kål på fördomarna jag hade om hård tuff rock.

Youtube, recensioner och annat återger historien om det finska bandet Nightwish -startat av gymnasiekompisar 1996 – låtskrivaren/pianisten och en tidigare sångerska. Sedermera tillkom ännu en sångerska och bandmedlemmar har bytts ut, men Tuomas Holopainen som skriver allt material är kvar. Men först nu med den holländska sångerskan Floor Jansen skedde deras riktigt stora genombrott och de är nu vad Abba var för oss – landets stora musikexport i alla tider. Jansen – nu medlem i elva år – är omskriven som en valkyrialiknande gudinna – med väldiga sångresurser och stor scennärvaro. Efter att ha tagit del av inspelningar känner jag att hennes röst kunde lika gärna varit skolad i enbart operasång. Den omfångsrika och varma, mjuka vackra tonen hörs och mest avgörande var det, för att få se henne, jag kom. Men också för upplevelsen, hela showen.
Turnén, som konserten är en del, började i Oslo 2021 med anledning av senaste albumet Humanity :II: Nature. Sedan kom pandemin. Efter en tur runt om i världen låter de nu även Sverige få en konsert – här där Jansen själv numera bor – med sin svenske trummis. I juni 2022 hade bandet också ett kort, men bejublat, besök vid Sweden Rock Festival.

Efter två timmars utmaning… ståendes i tältet… blir de två förbanden en liten historik där jag inser vad hårdrock KAN vara.. Det första bandets Art Nations 80-talsliknande sound, gitarristens långa nytvättade hår som han slänger runt, det svarta tjusiga glittret på kläderna… men också deras lite stumma musikalitet, noteras. Desto mer går det att njuta av andra bandet Eleines kvinnliga sångerska och musikens livgivande uppåtenergi. Jag lär att kvinnor blivit vanliga inom hårdrocken under senaste 15 åren – vilket i stort förändrat genren och dess fans. Vi går ut lite för att hämta luft då och då, eftersom vi – liksom publiken i genomsnitt – inte är purunga. Hur ska jag orka stå två, tre timmar till?

Efter ytterligare en halvtimmes omriggande på scenen kommer hon då äntligen in – den mycket chosefria, självklara Floor Jansen. Kavaj, svart enkel klänning, höggravid. Ödmjukt och milt inbjuden av henne och bandet – blir jag en del av hela berättelsen som rullas fram på den väl utrustade scenen. Färgprakt, eldpuffar och den bakre fonden av mycket estetiska och suggestiva filmer med olika urdjur i natur och samhällsteman fångar mig sakta men säkert. Då och då sveps vi in i rökdimmor – men skulle vi somna till – blir vi uppväckta av värmande knallar som små fanfarer. ”Nu ska vi ha en riktig folkfest”, inleder hon på klingande svenska.

Först försöker jag urskilja vilka musikstyckena är, men så släpper jag den tanken, följer känslan och vänjer mig vid intensiteten, rytmen och njuter av det estetiskt maffiga skådespelet. Stiliserade fåglar flyger mot oss i filmer, hav brusar, fiskar, skalbaggar och urdjur simmar och stjärnhimlen syns med sin måne – vilket avlöses av en otroligt varm vacker solnedgång – eller drönarfilmer på oändligt vackra gröna fält. Men bilder av myror som kryper över uttorkad jord, skellett och dödskallar, glimtar av Ukraina och annat mörker fläktar också förbi. Jag känner igen det fantastiska stycket Storytime med text om magins kraft. Men en bit in i showen kommer de låtar som helt får mig att kapitulera. Förmodligen är det vid den maffiga så skickligt uppbyggda låten Ghost Love Score som bröstet fylls av en slags stor tacksamhet, och en omsorg om min existens når mig – förmodligen mycket av Jensens bärande omslutande sång – och tårarna faller. Där får min sidekick en spontan kram… Jag tänker ”Wow, var är det vi är med om?? Temat människa, medmänsklighet, vs fantastisk natur löper genom allt och lite senare ser jag texten ”We were here” i bakre fonden… samtidigt som porträtt på olika människor snabbt avlöser varandra. Mäktigheten sammantaget – musik, sång, bilder – föder en slags känsla av tacksamhet. Man känner sig som den sista människan på jorden att få uppleva det här.

Så avrundas skådespelet och sakta lyfter männen framför mig sina händer mot scenen med det kända tecknet (som kommer från en musikers sicilianska farmor) – ”skydda oss mot det onda och bevara oss”. Jag bär med mig en stor, värmande och fin upplevelse.

Kulturbloggen möter Anette Olzon från Nightwish

by

Det har varit ganska tyst kring Nightwish de senaste åren men nu är det snart dags för tystnaden att äntligen brytas. Över tre år efter Nightwishs kontroversiella Dark Passion Play släppts har det blivit dags för bandets efterlängtade sjunde skiva.
Det är även en väldigt viktig skiva för Anette som för första gången känner att skivan är skriven för att passa just hennes röst.

Imaginaerum är en konceptskiva där alla låtar skulle hänga ihop.
-Det är en väldigt visuell skiva och det var tänkt att det skulle bli en video av varje låt, istället bestämde vi oss för att göra en film av det hela, förklarar Anette. Det är en berättelse om hur livet går upp och ner, sett med oskuld till farorna som i ett barns fantasi. Det finns godhet i livet, men det behövs även elakhet för att det ska fungera, som motpoler.
-Det är Tuomas som skriver låtarna. Han gör först klart för sig vad skivan ska handla om. Därefter kommer melodin, och till sist sången. Jag vet att han började skriva på Imaginaerum redan 2007 även om han aldrig sa något om det själv; det gick alltid att se honom göra anteckningar i en liten bok när vi åkte buss och sånt. Det är skönt att inte ha någon tidspress.

Den tillhörande filmen är regisserad av Stobe Harju, som tidigare sammarbetat med Nightwish i musikvideon till The Islander. Den kommer förhoppningsvis att släppas i april nästa år.
-Klippandet återstår, effekter och sånt, det tar sin tid. Filmen handlar om en äldre man som är dement och har fastnat i en fantasivärld samtidigt som han förstört relationerna i verkliga livet. Den utspelar sig i två parallella världar.
Anette tycker det är viktigt att betona att filmen har en lite äldre målgrupp.
-Det är ingen barnfilm, min son vill se den men…nja.

Turnen för Dark Passion Play blev lite väl jobbig för Anette, då det dels var ett stort jobb att försöka fylla hålet efter sparkade sångerskan Tarja Turunen samtidigt som hon behövde konfrontera besvikna fans.
-Vi var i Sydamerika i slutet på vår turne och var helt slutkörda. Jag kände att jag hade jättemycket press på mig och miljön var väldigt otrevlig med riktigt hatinriktade fans. Det slutade som bekant med att jag bröt ihopp på scenen. Det var riktigt genant och väldigt jobbigt, dessutom är det något man vet alltid kommer att finnas för alla att se på internet. Samtidigt verkade det som en väckarklocka och blev en vändpunkt. Det var det lägsta vi kunde komma och vi insåg vad som gick fel.

Det förklarar varför den kommande turnen kortats ner och Nightwish endast hinner med ett kort stopp i Sverige, och då i Göteborg. Det beror främst på att turnen kortats ner. Hoppet lever dock kvar att det ska bli något ytterligare festivalframträdande, även om Anette själv helst håller sig en bit bort.
-Det blir lite lättare nu, vi har kortat ner turnen till ett år och inte två som det var sist. Jag tycker inte det är lika roligt att åka runt fast det är himla roligt att stå på scen. Ingenting är klart och jag är inte så insatt i förhandlingarna men vi förhandlar med svenska festivaler.
-På grund av min fobi har jag aldrig kunnat gå på festivaler, för är man på festival så dyker Dimmu Borgir upp på scen och då smäller det. Sen har jag även astma så det fungerar inte så bra med pyro heller, vi hade pyroteknik i början och det torkade ut stämbanden med en gång.

Det blir alltså mycket Nightwish i den snara framtiden, med ny skiva, världsturne och en film.
-Dessutom vet jag att Tuomas redan börjat skriva på nästa skiva, det är väldigt skönt att veta att alla vill fotsätta med det här.

Fans kommer även att glädja sig ytterligare åt att bandet till sist fått tillstånd att släppa sin version av Michael Nymans ”The Heart Asks Pleasure First”.
-Det är väldigt skönt att äntligen få släppa låten när det har lagts ner så mycket jobb på den. Jag har lite svårt att förstå varför den inte fick släppas när det ändå finns andra versioner av låten andra artister gjort. Det är ändå ingen dålig tolkning, utan en respektfull sådan.