Recension

Stiltroget hyllande ömsom svängigt ömsom subtilt – For Ray, Milt & MJQ av Hans Backenroth

18 mars, 2026 by Mats Hallberg

Hans Backenroth

For Ray, Milt & MJQ

Inspelad i Riksmixningsverket 2025

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 20/2 2026

Jazzbasisten Hans Backenroth framstår som närmast ofattbart produktiv. Nyligen recenserades här hans första julmusikskiva. Har vid flera tidigare tillfällen presenterat honom inklusive redogjort för de åtskilliga gånger jag hört honom live och på skiva, varför den information inte behöver återupprepas. Skivbolaget upplyser om att basisten vars djupintervjuer man kunnat läsa i jazzmagasinet Orkesterjournalen senaste åren under snart fyrtio år medverkat på cirka tvåhundra inspelningar. Skjuter här diskret in att jag känner honom och hans syskon så pass att jag skulle ha avstått från att recensera, om jag ansåg att denna tribut inte skulle hålla tillräcklig nivå.

Titeln indikerar att hundraåringen Ray Browns gärning hedras liksom Modern Jazz Quartet och deras vibrafonist Milt Jackson. Öppnar man cd:n finns bild på en ung version av Backenroth sittandes i soffa tillsammans med en leende läromästare. Och Backenroth som troligen producerat själv, har spelat med en rad prominenta musiker med beröringspunkter till giganten Ray Brown (mig veterligen har jag som är åtta år äldre än Hans inte hört den inflytelserike basisten live). Att tributen också omfattar MJQ och Milt Jackson beror på att kvartetten bildades ur Dizzy Gillespies första storband och i den vevan kallades Milt Jackson Quartet. Brown formade en egen trio och lämnade sina vänner innan stilbildande MJQ var ett faktum.

Sättningen på denna angenäma platta är identisk med den hos MJQ. Kontrabasist Backenroth omger sig med Roger Svedberg (orkesterslagverkare i Kungliga Operan, jazzvibrafonist, kompositör, arrangör, författare med mera) som fått anta rollen att spela i Milt Jacksons eleganta och virtuosa anda. För att fortsätta jämförelsen får Daniel Tilling (medlem i Stockholm Swing All Stars fast påträffades senast hos Jenny Almsenius) vid flygeln lyssnaren att associera till John Lewis medan den i sammanhanget unge Oscar Johansson Werre ( Trio Circle, Mainland Jazz Collective med mera) kan kopplas samman med Connie Kay. För att fullfölja analogin ska då fastslås att den svenska kvartettens ledare sannolikt också tagit intryck av Percy Heath, basist i MJQ som undertecknad faktiskt hade nöjet att se på Liseberg på 90-talet. Om jag har några vinyler med MJQ? Jo, ett par stycken som låter alldeles utsökt. Kuriöst nog är en av dem en liveinspelning från Jazz at The Philharmonic Concert Tour 1957 innehållande MJQ och Oscar Peterson Trio där Ray Brown då ingick.

Exakt ett dussin kompositioner vilka förknippas med ovan nämnda profiler har valt ut av Backenroth. Målsättningen från de fyra i projektet har varit att inte kopiera, utan tolka på ett personligt vis. Vi får bop och swing, blues och ballader med kammarjazzig anstrykning. Musiken kan överlag klassificeras i termer av tämligen friktionsfri mainstream där rytmiken accentueras i lika hög utsträckning som bärkraftiga melodier. När tempot skrivas upp infinner sig definitivt inslag av elegant virtuositet. Sättningen är onekligen speciell och kan väl bara relateras till just gentlemännen i långlivade MJQ. Albumet inleds lättsamt lekfullt med svängig approach. I och med Ray´s Idea och S K J etableras ett avspänt, skönt klingande sound.

Vem som får äran att hamna i framkant växlar givetvis, liksom rytmiska intensiteten. Ingen kan dock tvivla på i vems namn albumet släppts. Backenroth frontar oftare än sina medmusiker fast han inte trakterar ett naturligt melodiinstrument. Lyssnarna unnas minst ett fräckt intro, spel med stråke i en sekvens, flera spänstiga solon. Redan i andra låten S K J imponeras man över ett feature som gör att kompositionen tillhör topparna. I Delauney´s Dilemma uppstår Svedbergs första omgång på ”styva linan” medan Tilling presenterar sig i helfigur på efterföljande alster. Ett mycket stimulerande inslag är de ofta förekommande dialogerna emellan två instrumentalister. Spännvidden stilmässigt är ypperligt genomförd, från naturligt sväng till kammarjazz. Inspirationskällorna framgår utan att det är fråga om någon blåkopia även om det ibland blir en aning lättviktigt. Stundom motverkas lyckligtvis den erhållna uppfattningen då det samtrimmade gänget kastar loss. På sluttampen falnar ändå glöden och energin dunstar en smula. Avmätta tongångarna kan förvisso vara en avsiktlig hållning.

Nästan samtliga alster är signerade de som direkt eller indirekt hyllas. Undantagen är Ellingtons örhänge Things Ain´t What They Used To Be, en elegant gungande blues av gitarristen Kenny Burrell samt Reverence (J. Clayton). Hänförs av det lyhört framskridande samspelet i Bass Face. Standarden Django , den älskade balladen, görs i en sofistikerat tillbakalutad tolkning medan Lined With A Groove erbjuder en uppfriskande motvikt, utvecklas till en sprudlande höjdpunkt. Vendome av John Lewis är en av flera melodier med dansant prägel. Oscar Johansson Werre ser till att antingen hålla grytan kokande eller subtilt sjudande, behärskar fullkomligt i likhet med de äldre kamraterna vad han sysslar med. Vill avslutningsvis betona hur intuitivt samspelet låter. Här finns så gott som hela tiden en närvaro och tajming som imponerar och samtliga ges utrymme att utrycka relevanta tillägg. Som så ofta när Backenroth har ”befälet” i studio uppstår idealisk dynamik.

Filmrecension: Joanna is Skywalking – en fantastisk energiboost

17 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Joanna is skywalking
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Maja Britasdotter Östberg
I rollerna: Joanna Skywalker, Thapelo Diane, Theresa Gustavsson, Lwando Kasa, Patricia ’Gugu’ Gugulethu Mofokeng, David Oriel Mokale, Sibusisu Mthembu, Slindile Sithela, Yared Tilahun Cederlund

En fantastisk energi-boost. Vi får möta sydafrikanska dansare och svenskan Joanna “Skywalker” Holewa Chrona som ägnar sitt liv åt att utforska den sydafrikanska Pantsulakulturen. Joanna både tränger djupt in i dansens alla rörelser men lär sig också språket zulu. Regissören Maja Britasdotter Östberg ch fotografen Jonte Wentzel har följt Joanna i fem år som landar i denna dokumentär som spritter av inspiration och dansens kraft. Dessa dansare: det går inte att sitta still när jag ser dem och hör rytmen från filmen.

Under fem års tid har regissören Maja Östberg och fotografen Jonte Wentzel följt dansaren Joanna Skywalkers möten med Pantsulakulturen i Johannesburg, Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula.

Pantsulakulturen är född ur motståndet gentemot apartheid och orättvisor i Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula. Några av dansarna vi möter tillsammans med Joanna berättar om bakgrunden och vi får också se hur några av dem lär ut dansen och dess kraft till unga i Sydafrika. Dansen är ett sätt för många unga att få kraft och hopp. I beskrivningen av filmen från distributören står:
Det är en berättelse om några av världens mest uttrycksfulla danssteg och om människans förmåga att övervinna motgångar och finna mening i livets upp- och nedgångar.

Delvis stämmer detta. Men en film är en film och varar knappt under två timmar. Denna dokumentär och människorna är med skulle mycket väl kunna fördjupas mer och bli en tv-serie med sex eller åtta avsnitt där vi får följa dem mer på djupet. Såväl Joanna som de övriga är väl värda att lära känna närmare. Denna dokumentär ger definitivt en längtar efter mer. Dokumentären ger en något splittrat intryck då den dels mäktigt visar upp dansen och dansarna och denna enorma energi de förmedlar och samtidigt finns kortar scener med Joannas existentiella funderingar. Allt detta skulle bli perfekt att fördjupa i en tv-serie.

I slitet av filmen får vi följa med Joanna när hon återvänder till Sverige och speciellt svenska hav och vatten där hon finner inspiration och frid och ro. Det är fantastiskt scener därifrån som är meditativa.

Joannas funderingar som hon berättar om är säkert sådant som många kan känna igen sig i. I alla fall varenda som någonsin haft en passion, ett intresse, ett engagemang, som fört dem till olika platser, länder och som tagit tid att dyka in i. Alla som känt sig kluvna mellan att stanna på en plats för att bosätta sig och skaffa familj och barn men samtidigt dragits till att utveckla något annat som kan vara svårt att helt förena med familjeliv. En av filmens många styrkor är att den inte presenterar färdiga lösningar, eftersom varje människa måste hitta sin väg och Joanna delar med sig av sina funderingar men ger inte svaret och pekar inte ut sitt eget svar eller lösning heller. Det är bra. Det är ett stort plus.

Regissören Maja Britasdotter Östberg säger:
Det här är en berättelse om att dedikera sitt liv till sin passion. Att följa sitt hjärta till andra sidan jorden. Om hur människor förenas på klubbarnas dansgolv världen över, men också om kraften i gemenskap och rörelsens helande förmåga.

Fakta om Joanna:
Joanna ”Skywalker” Holewa Chrona är väletablerad inom den internationella street dance scenen likväl som inom den moderna scenkonsten. Hon är drivande inom den ideella organisationen AFIA som arbetar med kulturella utbyten mellan Sverige och Sydafrika samt ses allt mer ofta på klubbarna som DJ under artistnamnet Shuwana.

Filmen är också högaktuell för Skolbio och kan hjälpa elever att reflektera över och förstå sig själva, varandra och sin omvärld i frågor som hälsa, frihet och apartheid.

Filmrecension: Två åklagare – skrämmande som hur våldsmonopol kan förtrycka medborgare

16 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Två åklagare
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Sergei Loznitsa

En skildring av ett samhälle där de som har monopol på rätten att utöva våld utnyttjar sin makt genom att gripa, fängsla och också döda den som vågar kritisera något. Filmen utspelas 1937, under sista tiden av förtrycket utan Stalin i Sovjetunionen. Det är en mörk film som ger kalla kårar av skräck längs ryggraden. Den är otäck, men det är mycket välgjort.

1937 i Sovjetunionen var tiden för Stalins stora utrensnings tid. Oändligt många greps utan att på något sätt begått något brott. Vi får se hur tusentals brev från oskyldigt anklagade bränns i fängelsecellerna, en av de fängslade får i uppdrag att bränna alla dessa brev. Fången läser en del av breven i smyg och lyckas på något sätt, not alla odds, få iväg brevet utan fängelset och brevet når den nytillträdde åklagaren Alexander Kornev.

Alexander Kornev är nyutbildad jurist och övertygad kommunist och tror på allas lika värd och han tror på rättsstaten inom Sovjet. En aning blåögt kan vi tänka som kan betrakta detta på nästan nittio års avstånd. Kornev ger sig av till fängelset för att träffa den fånge som skrivit brevet. Fången som skrivit brevet vill att det han har att berätta ska nå riksåklagaren. Han tror att det ska gå att få rättvisa.

Kornev gör allt vad han kan för att träffa fången och föra hans berättelse om orättvisor, tortyr och falskspel och korruption till landets justitieminister i Moskva.

Scenerna inifrån fängelset med långa mörka korridorer och vakter med röka stövlar som marscherar fram. Alla fängelsevakter är fångade i en hierarki och ingen vågar ta något initiativ, alla lyder den står över honom. Givetvis är alla vakter män.

Det är ett hemskt och skrämmande system som berättats om i olika versioner, bland i filmer om Östeuropa innan Berlinmuren föll. Liknande hierarkiska diktaturer finns än idag. Iran och Nordkorea är välbekanta diktaturer. Det har nog alltid funnits sådana stater och nationer. Men för mig handlar filmen inte alls bara om hur det var då, 1937 – och inte heller hur det förmodligen kan vara i exempelvis Iran. Jag ser hur de som monopol på att utöva makt, ofta i kombination med att de har rätt att utöva våld, kan missbruka detta också i länder som Sverige, som kallas demokrati. Det kommer av och till rapporter om polisbrutalitet i Sverige eller om vaktbolag som begår övergrupp mot utsatta, svara grupper. Nyligen läste jag en nyhet om hur vakter och polis gemensamt slängde ut en man med Parkinson från en krog för att mannen skakade. Många som har sjukdomen Parkinson har ofrivilliga skakningar. Att vakten tillsammans med polis då avvisar en människa med en svår sjukdom på det sättet är att missbruka sin makt. Sådant händer i Sverige också. Det är viktigt att ha vara ögon öppna för vad som händer i hierarkiska strukturer. De grupper eller sammanhang som har monopol på att få använda våld i ett samhälle är ofta uppbyggda med tydlig rangordning där den som utför våldet ”bara lyder order” och inte kan eller har tillåtelse att tänka själva.

Om regissören:
Filmskaparen Sergei Loznitsa föddes i Sovjetunionen i nuvarande Belarus och är numera bosatt i Ukraina. Två åklagare är hans första fiktionsfilm sedan 2019 års hyllade och i dag än mer relevanta Donbass, och han har sedan dess skapat ett flertal omtalade dokumentärfilmer. Det kyliga, drabbande och aktuella historiska dramat Två åklagare är Loznitsas största filmiska bedrift hittills och var den internationella kritikerkårens favorit i Cannes 2025, där den hade världspremiär i tävlan. Två åklagare är en berättelse om den totalitära regimens brutalitet och en film vars lärdomar resonerar i vår nutid.

Filmrecension: The Moment – absurd, rolig, träffsäker drift av musikindustrin

16 mars, 2026 by Rosemari Södergren

The Moment
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Aidan Zamiri
I rollerna: Charli XCX, Alexander Skarsgård, Rosanna Arquette, Kylie Jenner, Rachel Sennott, Kate Berlant, Jamie Demetriou, Arielle Dombasle, mfl.

En absurd, rolig och bitvis mycket träffande skildring av hur musikindustrin fungerar och hur subkultur som lyckas slå igenom sugs in i de makthavande kommersiella krafterna. Filmen bygger på Charli XCX och hennes erfarenheter, speciellt i samband med succén kring Brat-albumet. Fast det är ingen dokumentär utan ett drama, en förvrängd och dramatiserad skildring, en mockumentär.

I The Moment får vi följa Charli, en popstjärna som förbereder sin första stora arenaturné. Charli har precis haft en jättesuccé med albumet Brat. Ja, den som känner till Charli XCX inser att berättelsen bitvis spirat upp ur verkligheten. Fast med en rejäl skruv i handlingen. Vi får se hur stora kommersiella kulturföretag som Amazon tar över. Charli har fått ett avtal med Amazon som ska filma hennes arenaturné och visa den på Amazons streamingtjänst och därigenom kommer hon att nå ut till hela världen och många olika målgrupper. Hon kommer att ta klivet till att bli världsstjärna. Men vad innebär det för hennes kreativitet? Hon slog igenom som en popstjärna långt från välanpassad mainstream. Hon får nu en filmregissör på halsen som lägger sig i hennes planer för turnén och spelningarna. Filmregissören spelas av Alexander Skarsgård och oj, vad jag skrattade emellanåt. Skarsgårds filmregissör är en löjeväckande, skrattretande figur men samtidigt en karaktär som vi kan känna igen. Många har säkert mött denna typ av kommersiell aktör inom olika kulturbranscher.,

Filmen är rolig men väcker också sorg. Det är ledsamt att inse hur många subkulturer som vågar gå utanför det medelmåttiga sugs in och förändras och mister sin udd, mister sin gadd, när det kommersiella storaktörerna tar tag i dem och utnyttjar dem för att krama ut stora vinster. Någonstans under denna process försvinner ofta det äkta.

The Moment är rolig men ger en hel del att fundera på. Jag är glad att jag inte satsat mitt liv och karriär inom musikindustrin.

The Moment hade premiär på Sundance Film Festival den 23 januari 2026. Den är regisserad av Aidan Zamiri som skrivit manus tillsammans med Bertie Brandes och Charli XCX.

Glänser i hyllning till hundraåringar – Tribut till Miles och Coltrane av Bohuslän Big Band

15 mars, 2026 by Mats Hallberg

13/3 2026

Skeppet i Göteborg

Alla med viss insyn i epokgörande jazzmusik känner till Miles Davis och John Coltrane, vidden av deras betydelse för en expansiv amerikanskt rotad genre. Vi talar om två giganter inom black music vilka under 50-talet spelade tillsammans under den först nämndes ledning. Trane gjorde outplånligt intryck med sin egna kvartett och sitt andliga sökande fast han dog redan 1968.

Miles å sin sida anses ha ska skapat nya stilar tre-fyra gånger trots perioder av förgörande narkotikaberoende. Jag äger en handfull album av John Coltrane plus några till där han är sideman. Av Miles finns i lägenheten desto fler skivor. Räknar jag med kassetter finns ungefär tjugofem alster och jag fick förmånen att höra honom och hans medmusiker hela fyra gånger live – Lund, Gröna Lund och Haag x två. Sett filmer om hans gärning och liv, har stor poster uppsatt, läst självbiografin och träffat ett par av de som fick äran att ingå o hans musikaliska krets sista åren. Miles dog 1991 bara månader efter han mycket rörande lät sig övertalas av Quincy Jones i en retrospektivt inriktad konsert som finns inspelad. Bohuslän Big Band avslutande sin miniturné inför ett utsålt Skeppet, genom att med egna och andras arr hylla dessa två storheter.

Kunnig ciceron berättar ingående om repertoar, sättning och fyller på med matnyttig info av biografisk natur. Utsedd att guida publiken hade naturligtvis jazzarkeologen Samuel Olsson blivit, tillika förnämlig trumpetare i BBB. Konserten första halva ägnades åt Miles-doftande toner medan man efter paus tog sig an John Coltrane i en för honom ovan sättning. Att behöva stå var inte optimalt. Men jag hittade hårt underlag för att bekvämt kunna anteckna. Akustiken var tillfyllest med fördelaktigt ljud även om flygelns klanger ofrånkomligen kommer till korta när blåssektionerna kraftfullt tar i.

Kvällens dubbelarbetande konferencier presenterar också solister och samtliga musiker på scen. Orkesterns fyra vakanser kommer minskas med minst en. Den unge Elias Fridolfsson som finns med bland trombonerna ska nämligen få fast anställning. Som ofta förr sitter Tommy Kotter vid flygeln medan Patrik ”Putte” Jansson tar hand om en av stämmorna i trumpetsektionen. Basisten kände jag inte igen. Upplystes om att det var Mattias Welin (Magnus Broo, Maggi Olin, Fredrik Ljungkvist…) som engagerats. Kom på att jag sett honom spela med BBB vid något enstaka tillfälle. Apropå renommerade storbandets status och samarbeten kan inflikas att de var representerade på Grammy-galan i L.A föregående månad, eftersom de nominerats i jazzens storbandskategori. Utbudet är ofantligt varför nomineringen är en storartad bedrift i sig. Detta för ett album de spelade in och turnerade med, tillsammans med pianisten Danilo Perez, en skiva recenserad här.

Borde inte vara det minst förundrad med tanke på att jag sedan flera decennier väl känner till kapaciteten hos BBB, lovordat dem i texter dem ett antal gånger. Hisnade ändå ibland över hur de fick det att låta som på berömda inspelningar på klassiker. Nästan som om originalen hade reproducerats, om än stundtals i mer eller mindre avvikande sättning. Syftar bland annat på Summertime och extranumret Round About Midnight då Miles magi exponerades. Nästan enda gången de gick bet enligt mina öron var när man med elbas, men utan varken elektronik/ keyboard eller gitarr, gav sig på Human Nature skriven av Steve Porcaro. Den femte singeln på Thriller och några år senare en smärre hit för Miles (hört live). Konsertens inledning lät trevande, nästan stabbigt trots att detta var deras tredje gig med identisk repertoar. Förvisso kopierades i temat det snyggt, svepande soundet som kännetecknar hitten.

När man bytte inriktning och gav oss Walkin´ (J. Mundy/ R. Carpenter) från 1954 gick det avsevärt mycket bättre, allt satt som det skulle. Fäster mig vid stunsigt groove Kuriöst nog finns en gemensam nämnare i nämnda låtar: Quincy Jones vars arrangemang BBB använder. Blåssektionerna färgar melodin ljuvligt. Solistrollen ges till Linus Lindblom på tenorsax elegant uppbackad av rytmsektionen. Dessutom levereras svängiga inpass på både kontrabas och bastrombon. Paraphernalia (W. Shorter) från Miles In The SKy, det sista den berömda 60-tals kvintetten gjorde i studio, levereras i brist på gitarr i annan tappning. Arrangör Niclas Rydh har nämligen överfört George Bensons solo på trombon. Nestorn bakom trumsetet Göran Kroon följer och svarar på Rydhs förehavanden. Här solar också altsaxofonist Joakim Rolandsson! Måste framhållas att rytmsektion är i sitt esse.

Två kontrasterande melodier återstår at redovisa. (för liten sättning har Samuel Olsson hållit i tillställningar där låtarna ur Milestones respektive Kind of Blue framförts). Aftonens värd kungör att två melodier pågår samtidigt i Charlie Parkers Ah-Leu-Cha från 1948. Miles var med när boppiga originalet gjordes och tog upp den på sin repertoar nio år senare när Coltrane ingick i hans grupp. Ovan nämnde Rydh har knåpat ihop det trixiga arret. Solisterna är flera, främst Martin Bjurek Svanström på alt, Alberto Pinton på bariton samt ovärderlige batteristen Göran Kroon. I outrot hänförs publiken av Tommy Kotters anslag, hans underbart unika tilltal.

Så gott som allt har med undantag för min inledande reservation varit spännande fullträffar. Pricken över i:et uppstår efter att vi fått en introduktion till det obeskrivligt berikande samarbetet Gil Evans – Miles Davis. Deras version av Summertime illustrerar idealiskt hur intuitivt de förstod och respekterade varandra. Med Patrik Jansson i framkant, en utmaning han grejar med svindlande ackuratess, utvecklas framförandet till första halvans höjdpunkt. Extra rörd med tanke på att jag valt Miles mästerliga version till begravningsmusik.

Tributen till John Coltrane inleds med Moment´s Notice från Blue Train i arrangemang av Christer Olofsson (trombonist i BBB). Albumet utgivet 1958 på Blue Note rankas som ett mästerverk. En omväxlande låt med vispspel och sordin på trumpeterna som utvecklas till ett högoktanigt verk där BBB krämar på för fullt. Den avlöses av en ikonisk musikallåt vars original är ännu längre, närmare bestämt My Favorite Things vars huvudinstrument ju är sopransax. (Har den på liveupptagning från Stockholm Konserthus som sträcker ut över en hel lp-sida.) Vår guide som står för snirkliga arret understryker att denna variant påminner om en raga. Uppdraget att leda oss i vindlande turer med ljusa toner har getts åt Joakim Rolandsson, vilket exekveras med bravur. I min bok utdelas flera guldstjärnor till denna glimrande version. Här trakterar den unge senast rekryterade medlemmen tuba. Kotters lyriska anslag förgyller ”dervish-dansen” vars modala tema fulländas unisont av BBB.

Hoppas på överseende med att jag så grundligt redogör för repertoaren de valt. Vi får veta att Giant Steps (har den på cd) byter mellan tre tonarter, vars halsbrytande eruptioner förädlats i arr Av Maria Schneider. Har stort utbyte av flera solister, exempelvis Martin Bjurek Svanström. Kompet håller grytan het, ser till att pulsen är högsta möjliga. Med ett arr från Danska radions storband lanseras ett lika förutsägbart som välkommet stilbrott. I sammanhanget närmast oundvikliga balladen Naima färgas med finess av Mikael Karlsson på tenor assisterad av Kotter som skänker oss glimtar av hur pionjären samverkade med enastående pianister.

Därpå följer Resolution ur A Love Supreme inspelad med den legendariska kvartetten. Entusiastisk publik får basintro, tenorister i maffig dialog. Registrerar bländande löpningar på flygel och inspirerat förlängt solo i improvisatorisk anda av Karlsson. Finalen hämtad ur en vidunderlig bag (jazzslang som betecknar något extraordinärt positivt) blir passande nog Round Midnight ( T. Monk) från Miles klassiska kvintett med bland andra Coltrane. Vi får nöjet att smekas av ljudvågor vilka formar sig till en veritabel högtidsstund. Fantastiska solister är trumpetaren Samuel Olsson och på tenorsax Linus Lindblom. Fullkomligt övertygad om att publiken i blandad ålder fick sitt lystmäte, att en lust väcktes att på egen hand ytterligare utforska hundraåringars bidrag till musikhistorien.

Recension

Footer

Om oss