Recension

Cautionary Tales

3

Producent: (plus mix och mastring) Nils Eriksson

S-Rock Records

Releasedatum: 28/11 2025 (digitalt) / 26/1 2026 (vinyl)

37:31

Har tillgång till pressrelease och länk (lyssnat på albumet på både Iphone och ett par gånger via dator), men saknar ändå uppgift om var denna duos andra skiva är inspelad. Vidare hittas inte komplett info om vilka instrument som använts. Att jag fick förfrågan om att puffa för Cautionary Tales genom att lyssna på resultatet och recensera, berodde på att jag blev kontaktad av Anders Lundquist, en man jag aldrig träffat (inte ens på WOW) fast han räknas till en av landets mest ansedda rockjournalister. Sett otaliga foton på honom och internationella storheter tagna i samband med intervjuer. Strax före pandemins utbrott recenserades på begäran av den samme en fullängdare med Future Elephants, en grupp Lundquist bar medlem i. Fram till dess svävade jag i ovisshet om att han själv också utövade musik. Och nu har jag fått vetskap om ett nytt projekt han är synnerligen delaktig i. I fjol hade Nils Eriksson & Lundquist framgång hos bedömare med sin debut. Inför släpp av uppföljaren har Last Plane Out släppt tre singlar.

Elgitarrer trakteras av den ovan nämnde i Stockholm boende norrlänningen. I Future Elephants lirade Lundquist bas. De nio engelskspråkiga texterna är därtill signerade den frilansande skribenten. Hans partner Nils Eriksson borde jag kanske haft kännedom om. Skåningen är multiinstrumentalist, sångare, kompositör och producent. Det första av åtta soloalbum nominerades till två Grammis. Han har släppt instrumentala verk, skriver kör- och filmmusik samt samarbetet med namn som Ainbusk, Viktoria Tolstoy, Roger Pontare och Mariakören i Västerås. 59-åringen har rönt framgång med solopianostycken vars inspiration hämtats från impressionist-ikoner a ´la Debussy. Han har som sagt skrivit sakrala körverk, sysslat med ambient-sound, soundtrack, ägnat sig åt preparerat piano, jobbat som akustikkonsult samt värvats till grupp som lirar symfonirock. Sannerligen en musiker, producent och kompositör vars ambition inte varit att renodla en specifik stil. Vidare har också Eriksson frilansat för diverse magasin. Uppges att duon träffade varandra på 90-talet

Av alla referenser Last Plane Out listar passar Todd Rundgren, ELO, Rupert Hine, Blue Nile och David Bowie bäst som jämförelseobjekt; framför allt den först nämnde och tidiga Genesis. Erkänner omgående att deras musik rör sig i ett härad jag sällan vistas. Och när det blir som mest bombastiskt leder soundet mig till och med till Jim Steinman anspända hits, vilket jag på samma gång kan hålla med om är lite orättvist. En smaksak om man ska klassa albumet som smakfullt mäktig eller svulstigt med pretentiös anstrykning. Eftersom de inte håller på med virtuosa taktbyten och övergångar, utan istället gärna stretchar tonspråket förstår jag att de kallar vad de gör för progessive pop. Titellåtens gitarrfigur doftar Bowie anno 1980. Man menar att breddning skett sedan debuten. Albumet består som nämnts nio låtar, somliga mer eller mindre pompöst framskridande medan andra är att betrakta som förhållandevis avskalade till sin form.

Musiken är definitivt syntbaserad. I öppningsspårets optimistiska durackord sveps vi med av maskinella stråkar, trummaskin och en pockande slinga. Och i framkant sjunger Eriksson med emfas Young At Heart, en text med särskild innebärd för medlemmarna. Följs av Break The Chain vars markerade rytmik framhävs av trummande multiinstrumentalist i en catchig melodi vars vokala prägling påminner om en stiliserad variant av Peter Gabriel, i vissa sekvenser om tidiga Genesis. Kompentensen hos herrarna kan inte ifrågasättas. De är duktiga i studio och tycks ha förverkligat sina visioner. I vackert anlagd titellåt och i porlande, elegisk ballad därpå går de knappt att skilja från en av sina stora förebilder, tidiga Genesis. Således i stora stycken tämligen opersonligt, fast samtidigt attraherar hur väl duon behärskar hantverket. Finns något nästan hypnotiskt över flera låtars konstruktion, vart de tar vägen i ett luftigt utkristalliserade sound. Sången sitter som den ska och lämpar sig väl för denna flytande genre, men

Snygga melodier svävar ofta iväg för att raffinerat knytas ihop i outron. Titellåten innehåller både samplade stråkar och ett av albumets frapperande få gitarrsolon. Tekniskt är det en oklanderlig produktion och ur estetiskt synpunkt ska plussas för en föredömlig variation av tempo och ljudbild. Känns oundvikligt att addera fler associationer, i minst en komposition exempelvis den så kallade Canterbury-skolan och Camel. Tycker mig höra fragment från dessa hängivna musiklyssnares favoriter. I All Fools Day tar det svulstiga och diffusa överhand, tillhör de kompositioner vilka utgör utfyllnad i likhet med Wahat If vars öppna-spjäll attityd gör att den kantrar.

Inte utan att man ibland saknar rytmsektion och gästande musiker. Den som förekommer heter Klara Schmidtz som spelar altsax i finalnumret. The Butterfly Effect som tar oss i mål kännetecknas i övrigt av snygga utsmyckningar inklusive ett utsökt solo av Lundquist och i outrot fint avvägda toner på piano.. Är som framgår förhållandevis kluven och stannar vid 3+, vilket till viss del beror på att jag vanligtvis föredrar annan musik. Flera slagkraftiga melodier har omnämnts. Och Step Out Tonight är en höjdpunkt med sin suggestiva refräng och tjusiga licks, en komposition som hade tjänat på att utvecklas ett tag till.