• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sensationellt högklassig instrumentalmusik – Graceful Degradation/ New Beginning av Trummor & Orgel

9 september, 2026 by Mats Hallberg

Trummor & Orgel

Graceful Degradation/ New Beginning

5

Inspelad och mixad i Sidetrack Studios Uppsala

Producenter: Anders och Staffan Ljunggren

Introspection

21:17 / 24:33

Releasedatum: april 2026 (New Beginning tidigare digitalt släppt 2024)

Minns inte när jag fick cd:n med Posten och vet inte varför skivbolaget (bröderna Ljunggrens?) skickade den till mig. Hade sannolikt sett vad jag recenserat på senare år. Duon Trummor & Orgel bildades av klaviaturspelande Anders och hans bror Staffan som ett sidoprojekt för tjugo år sedan i Uppsala. Sedan dess har fjorton skivor släppts, varav somliga ep. Senaste utgåvan är i form av två ep på samma cd där New Beginning inkluderats som bonus. Under cirka hundra spelningar har samarbete ibland skett med Ebbot (sjungit på en skiva och enligt uppgift producerat en annan), Magnus Carlson och Peter Norén. Musik har dessutom komponerats för film, teve samt stumfilm.

Med undantag för ett vitalt gig i Falkenberg med just nämnda Ebbot för cirka femton år sedan är detta första gången jag på allvar tar tillfället att sjunka in i bröderna Ljunggrens sound. Och som framgår med önskvärd tydlighet av omdömet blev jag begeistrad. Utan att alls imitera utgör förstås legendariska duon Hansson & Karlsson en självklar referenspunkt, genom det expansivt psykedeliska universum de skapade när den sortens jazzrockiga strömningar blommade som mest. Påstår som de själva på hemsidan att en oberoende stil odlats med förebilder som Brian Auger, i viss mån shoegazebanden My Bloody Valentine och Charlatans och 60-tals hjältar som Spencer Davis Group. Bröderna Ljunggren skriver, arrar och producerar själva musiken de spelar in i studio. För att parafrasera hur de lanserades inför konsert tidigare i år ”när hammondorgelns varma klanger möter trummornas pulserande energi” uppstår sväng eller meditativa sekvenser vilka alstrar eufori och skönhet. I denna blogg fick de för övrigt en euforisk recension efter spelning på Strand 2012.

Expressiva soundet i förening med det introspektiva i andra vågskålen, är uttryck som förfinats på Graceful Degradaition med melodier som framskrider lite långsammare och öppnar upp spejsiga soundscape. Vi får övertoner från hammondorgeln parade med analog tillförsel jämte rytmiskt kreativa mönster. Förlopp som förklaras som en evolution av deras musikaliska identitet. Senaste skivan signalerar enligt dem en mer sårbar och ofiltrerad approach. Ett grepp och begrepp jag vill betona är bruket av dynamik, definitivt en nyckel till uppnådd framgång såsom diverse uppdrag, Grammis-nominering och lovord utomlands. Ett annat varumärke är givetvis det sömlösa samspelet.

pressfoto Daniel Olsén

Duon nominerades till Grammis i kategorin jazz, fast de näppeligen ägnar sig åt den förvisso breda genren även om improvisation nog förekommer, åtminstone live. Hänförs istället av antingen stämningssättande tongångar eller melodier där man kliver fram som groovemakers för att använda James Browns terminologi. Överlag blir det mer eller mindre visuellt och draperas i en tidlös dräkt vars sound alstrar bra vibrationer för att nyttja en schlager-klyschig term. Vad gäller sättning trakterar Anders orgel och märl väl syntar medan Staffans arbetsredskap är trumset och percussion. På New Beginning finns stråkpålägg gjorda av Amatokvartetten på fyra av fem spår. Om jag ska knyta Trummor & Orgel till samtida konstellationer soniskt hör jag viss likheter med den retro-eklektiska hållning som Dungen demonstrerar.

Männen är tillräckligt rutinerade för att smart kunna laborera med omväxlande uttryck, en begåvning som definitivt märks. De lyckas undvika att upprepa sig. Somliga alster fångar en direkt medan andra väcker ens nyfikenhet. Poängen är att de håller greppet om lyssnaren eftersom lägstanivån är anmärkningsvärt hög. Vi slipper ointressanta transportsträckor. Diving Bell på Graceful Degradation skrider exempelvis ståtligt fram och i den mån något spår kan kallas ballad lanseras en sådan med drömskt tassande i inledande melodi på bonus-ep:n. Bedårande minimalistiskt tema! Fantasin flödar, fast inte ymnigare än att precis allt kreerats med synnerligen gott omdöme, i en attraktiv mix av medryckande takter och reflekterande beats plus dito slingor. En låt betitlad From a Distance från nämnda bonus-ep bryter mönstret genom att sväva iväg i blåa toner. Tippar på att också finalen Inner Groove Distortion flyter fram i moll. Den får mig att rysa av välbehag, en känsla som sammanfattar denna spännande resa jag uppfylldes av.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

9 september, 2026 by Linou Gertz

La Grazia

La Grazia
Betyg 4
Svensk biopremiär fredagen 11 september 2026
Manus och regi Paolo Sorrentino

Den italienska mästaren Paolo Sorrentino, tidigt känd för Kärlekens konsekvenser och This Must Be the Place som följde upp med The Great Beauty (en slags modern tolkning av La Dolce Vita) och Youth – sen också TV-serien The New Pope och filmen Hand of God, är nu tillbaka med ett italienskt drama som osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla. Filmen kretsar kring den italienska presidenten Mariano De Santis, spelad av regissörens mångåriga kollaboratör Toni Servillo (som även spelade huvudrollen Jep i The Great Beauty), som snart ska pensionera sig men innan dess förhoppningsvis ska hinna med att skriva under och godkänna ett lagförslag om dödshjälp som han länge skickat fram och tillbaka för att undvika.

På honom om detta är hans dotter, Dorotea (spelad av Anna Ferzetti), som brinner starkt för att lagen ska kunna godkännas. Hon är behjälplig med revideringar, strykningar och korrigeringar samt att skicka papparena till rätt instanser för korrigering innan presidenten förhoppningsvis skriver under någon gång. Det moraliska dilemmat, som Mariano själv ser det, är att hjälpa någon att dö är mord. För att understryka problemet hamnar vi i en ridhall där en häst lider och borde avlivas, men som presidenten beordrar ska få leva tills dess att den naturligt går bort. Även här går hans moraliska kompass helt i linje med hans personliga övertygelser och följdaktliga handlingar. Att han inte tycks kunna ta med lidandet i beaktning hos vare sig hästen eller de två fängelsekunder som är aktuella för benådning (vilket filmens titel alltså understryker) visar kanske på presidentens ålder men också hans bakgrund som jurist där all verklighetens bedömning ligger i linje med lagens exakta text och formulering. Om detta har han skrivit en över 2000 sidor lång bok om. Ändå är han väldigt styltig och exakt i sin tolkning av alla situationer utan att kompromissa utifrån egna känslor och angränsande omständigheter som bör förmildra synen.

Filmens bildspråk är estetiskt överdådigt men ändå på ett nedtonat sätt. Den inledande bilden med presidenten som går mot kameran för att hämta en cigarrett är väldigt snyggt fångad. Bildspråket pendlar som ofta i Sorrentinos filmer mellan det storslagna omsvepande naturbilder och mer närgångna personliga porträttbilder nästan som gör att vi kommer både människan och dramat nära. Kanske är Paolo här precis som sin huvudperson lite låst till sin egna perfektion och försöker föryngra sig – Mariano genom musiken när han börjar lyssna på och prisa hip-hop, och Sorrentino genom några slarviga kamerasvep som kanske ska kännas ungdomligt rörliga och nästan slarvigt snabba som om de vore beställda av en debutregissör – men som mest förstör filmens enhetliga språkbild och mer lugna och sansade tempo som flyter sakta men säkert. Dock är de så få och kortvariga att de knappast förstör helhetskänslan speciellt, eller drar ned den nämnvärt, utan det är i dess ganska enkla moraliska dilemma och frågeställande som den bara nästan når storheten. En bra film må ställa frågor om livet och moraliska frågeställningar, men en mästerlig sådan låter också publiken reflektera och till och med låta filosofera om hur de hade agerat om de själva var i samma situation och mött svåra politiska och/eller moraliska dilemman. Här kommer allting ganska enkelt för alla andra än huvudrollsinnehavaren och väldigt lite lämnas till fantasin eller det egna tänkandet. Filmens två exempel är också ganska enkla, först får framstå som ganska hemska och onda, men sedan snabbt kastas omkull för enkla orsaker bakom som tycks väldigt enkla att förhålla sig till, som att det vore mänskligast att avliva hästen istället för att låta den lida i onödan, och bjuder inte direkt in till vidare konversation eller filosofi. Tyvärr.

Allt som allt är det ändå en intressant och vacker film som fångar dagens Italien, modern kultur och tanken om att åldras och att kunna lämna efter sig någonting definitivt och stolt kan stå bakom utan att förhastat ha kastat sig in i för populismens skull. Där den kanske aldrig når på djupet bjuder den ändå in till skratt och charmerande sidokaraktärer som Coco (spelad av Milvia Marigliano) som pratar i samma hastighet som en kulspruta spyr ur sig bly. Sidospåret med efterföljande presidenten och vem som hans fru strulade med way back ger också liv till filmen. Liksom hans intervju med Vogue Italia som bjuder in till reflektion till livet och kärleken för vår huvudperson. Att han sedan svävar fritt i rymden känns som en passande avslutning. En konstnärlig bild som ramar in och perfekt sammanfattar hans emotionella slutkläm och varande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecensionm, Paolo Sorrentino

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

7 september, 2026 by Rosemari Södergren

By Any Means

By Any Means
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Elegance Bratton

I rafflande thriller som utspelas under 1960-talets Mississippi mitt under en våldsam kamp för svartas rättigheter. Den amerikanska staten uppmanar alla att underlätta för svarta att registret sig för att kunna rösta men i Mississippi råder ingen jämlikhet. Ku Klux Klan hade stor makt och det var tillåtet att förbjuda svarta att gå in i butiker med mera. Filmen bygger på verkliga händelser som både svåra att tro på och extremt våldsamma. Den svarte frihetskämpen och medborgarrättsledaren Vernon Dahmer (spelas av Giancarlo Esposito) mördas och FBI anlitar en yrkesmördare för maffian för att hitta mördarna. Det låter så konstruerat att det är svårt att tro på men lär vara vad som hänt i verkligheten.

Mark Wahlberg spelar maffiatorpeden Greg Scarpa, som på sextiotalet uppges ha anlitats av FBI på grund av sin kännedom om den undre världen. I filmen måste han samarbetar han med en ung specialagent (Yahya Abdul-Mateen II) för att hitta de ansvariga för mord

En ung FBI-agent (Yahya Abdul-Mateen II) sänds ut i 1960-talets Mississippi för att utreda en våg av brutala mord riktade mot medborgarrättsledare. När han tvingas samarbeta med den ökände maffiatorpeden Greg Scarpa (Mark Wahlberg) börjar gränsen mellan rättvisa och brutal hämndlystnad snart suddas ut.

I filmen samarbetar han med Wayne Strider (spelas av (Yahya Abdul-Mateen II)) som är en ung svart specialagent hos FBI. De ska tillsammans hitta mördarna. Det blir två slags metoder som möts. Scarpa står för att tortera, hota och till och med döda om det behövs för att få vittnen och misstänkta att avslöja sådant som gör att de kan gripa de ansvariga för mordet. Strider å sin sida vill göra allt korrekt enligt lagboken.

I eftertexterna till filmen berättas att Scarpa, kallat Liemannen, var en yrkesmördare för den New York-baserade Colombo-klanen och han ska återkommande tagit uppdrag för FRI. I gengäld kan man förmoda att FBI ofta kunde titta åt ett annat håll när det gällde Scarpas brottsliga handlingar.

Mark Wahlberg har under senare år mer och mer blivit en varningsflagga för mig. Är han med så är det en film som inte intresserar mig, ofta är det en väldigt förutsägbar film. Nu blev jag positivt överraskad, trots allt. Jag satt som klistrad framför filmen. Visserligen var mycket förutsägbart eftersom den bygger på verkliga händelser och utvecklingen mellan de två huvudkarakterna känns som något som skildrats många gånger på film. Men trots det var det aldrig långtråkigt. Tvärtom var filmen engagerande. Samtidigt är det sorgligt att tänka på att det inte var så länge sedan som delar av USA var fruktansvärt diskriminerande gentemot svarta.

En film vars sensmoral är svår att ta till sig. Att våld är enda lösningen när förtryckarna är redo att ta till vilket våld som helst för att upprätthålla orättvisor och terror. Handlingen och miljön utspelades under 1960-talet men filmens innehåll är på sätt och vis mer aktuell än på länge med tanke på hur utvecklingen går i västvärlden där högerextremism går framåt.

Mark Wahlberg är inte någon av mina favoritskådespelare och han är ofta med i filmer som inte alls intresserad mig men han har också en del fina meriter. Han är ju Oscar- och Golden Globe-nominerad för bästa biroll i The Departed, och har även en Golden Globe-nominering för sin insats i The Fighter. Hans motspelare i By And Means, Yahya Abdul-Mateen II, vann en Emmy för sin insats i serien Watchmen och har huvudrollen i serierna Wonder Man och Man on Fire. Han spelar David Kane/Black Manta i Aquaman-filmerna och Morpheus i The Matrix Resurrections, och sågs som Black Panter-grundaren Bobby Seale i The Trial of the Chicago 7.

By Any Means var för mig bättre än jag hade väntat mig. Den är spännande trots att den bygger på faktiska skeenden och både Mark Wahlberg och Yahya Abdul-Mateen II är bra i sina roller. Den är berörande och upprörande då den visar vad ont människor kan göra mot andra människor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkrktik, Filmrecension, Mark Wahlberg

Teaterkritik: Upploppet – skynda och se

7 september, 2026 by Ulf Olsson

Tomtebobarnen för 1-3 år får premiär 18 september
Foto: Leonard Stenberg

Upploppet
Av Murre Gonday och Simon Matiwos
Regi Olof Hanson
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Kostym Ellen Elias
Komposition Nisj
Dramaturg Mia Winge
Pedagogiskt material Amat Levin
Medverkande Ahmed Berhan som storebror Henok, Harmarke Elmi som lillebror Kibrom, Binyam Haile som pappan Nigisti och Segen Tesfai som mamman Negus.
Premiär och uruppförande 5 september 2026
Plats Kulturhuset i Husby

Scenografi och ljus: Tobias Hallgren
Musik och ljud: Nisj
Kostymer: Ellen Elias
Dramaturgi Mia Winge
Lärarhandledning Amat Levin

Upploppet belyser kravallerna i Husby under sommaren 2013. Det som då hamnade i fokus för medierapporteringen var främst demonstrationer, stenkastning och bilbränder men nästan inte alls de samhälleliga, sociala, ekonomiska faktorerna som till slut gjorde att allting brast. Polisens perspektiv och röster lyftes fram medan de boendes perspektiv och röster hamnade i skymundan. Frustrationen, den social nedrustningen, människor utsatthet, vardagsrasismen och övervåldet, allt detta spelas upp och synliggörs på scenen. De röster som inte hördes då synliggörs nu kring en familjs köksbord eftersom både föräldrarna och de två sönerna på olika sätt dras in i oroligheterna.

Föräldrarna har flytt från Eritrea för att slippa våld och krig. Eftersom deras dröm är att leva ett gott liv i Sverige gör de sitt allra bästa för att komma in i det svenska samhället. Pappan kör taxi 12–14 timmar per dag 6 dagar i veckan. Mamman kämpar hårt för att hålla ihop familjen också när kravallerna hotar att splittra den. De är hårt arbetande och gör allt rätt för att tala dagens politiska språk. Den äldre brodern lever upp till föräldrarnas drömmar genom att satsa på sin utbildning och genom att försöka påverka och förändra sakernas tillstånd med fredliga medel. Den yngre brodern däremot oroar både föräldrarna och sin storebror genom att ge uttryck för sin frustration genom att han aktivt visar motstånd mot den rasism, den förnedring och det övervåld som ständigt är närvarande i förortens dagliga liv. När föräldrarna försöker förneka det säger bröderna att de inte vet hur det är att leva på gatan eftersom de, enligt sönerna, lever som något slags turister i Husby.

När kravallerna exploderar sprider sig konflikten rakt in i till familjens kök runt matbordet. Bråken mellan föräldrarna och sönerna blir ibland våldsamma också bråken mellan bröderna som förhåller sig på helt olika sätt till upploppet. Hela familjen, också pappan och mamman, blir förnedrade av polisens agerande under konfliktens gång. Alla i familjen liksom de boende i Husby som helhet förstår frustration men alla accepterar inte ungdomarna sätt att genom skadegörelse leva ut sin maktlöshet, förtvivlan och frustration. Till slut lägger sig kravallerna och det blir mer eller mindre som vanligt igen. För mycket som vanligt och för lite nytt för att använda en av pjäsens slutrepliker “Allting förändrades men ingenting ändrades”.

I pjäsens snabba och intensiva dialoger blandas kärlek, konflikter, närhet till våld och humor. Trots all frustration, smärta och känslor av maktlöshet så lockar samspelet mellan de otroligt duktiga aktörerna ständigt till skratt. Hela ensemblen, inte bara de som är på scenen, är verkligen värd publikens stående ovationerna. Textens flerspråkighet bidrar till kraften i dialogerna. Det gör också scenografin där miljön i Husby, kravallerna byggnader, gator, förstörelser och bränder framträder. Något som förstärks av ljud, musik, skottlossning, brandrök, polisens uppmaning och mediernas ensidiga nyhetsrapportering som finns i bakgrunden.

Det är en mycket viktig pjäs inte enbart betraktad som ett historiskt dokument utan också, eller framför allt, därför att den beskriver ett vardagsliv som fortfarande är närvarande i människor liv. Föreställningen spelas varje dag i veckan, utom söndagar, under de närmaste 2 månaderna. Många föreställningar är redan utsålda, så skynda er att boka.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Fejk – imponerande

6 september, 2026 by Rosemari Södergren

Teaterkritik Fejk på Dramaten

Fejk
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano Di Buduo
Musik Yaniv Friedel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
I rollerna Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer
Premiär på Dramatens stora scen 5 september 2026

En fundering och liten betraktelse över falsk och äkthet, om lögn och sanning – och olika slags förvrängningar av sanningen, presenterat på ett roande sätt i en komedi med en fantastisk koreografi. Vi får se olika nivåer av förvrängd sanning som spelas upp som ofta lockar till skratt (det är ändå en form av komedi) och sätter fart på många tankar. När publiken går hem efteråt har den mycket att prata om. Premiären fick också välförtjänt stående ovationer. Men det finns förstås mycket mer att tränga in när det handlar om lögn och sanning – men det lämnas åt sidan och på det sättet är Fejk en rätt ytlig och förutsägbar historia, men absolut välgjord och värd att se.

När vi sätter oss i en salong på en teater så vet vi att skådespelarna inte gestaltar sig själva. Vi vet att det är påhittad berättelse som ska spelas upp och när vi går hem efter föreställningen kan vi prata om det vi sett, fundera på det och vara helt på det klara med att skådespelarna nu tagit av sig sina roller och lever sina liv som sig själva. Fast sig själva är ett begrepp som inte är helt lätt att greppa. Det är vad teater och litteratur och film genom historien ofta skildrat: våra livslögner, hur människor ibland lurar sig själva och inte alltför sällan håller upp en inte helt sann bild av vem de själva är inför omgivningen.

Föreställningen börjar med att de sex skådespelarna är sig själva och gör en genomgång av hur salongen i Dramatens stora scen är tydligt indelad efter klass-samhället: ju högre inkomst och förmögenhet desto länge närmare scenen sitter personen och desto längre livslängd. Att Sverige fortfarande har ett utvecklat klass-samhälle där vissa grupper sitter med betydligt mer makt än andra grupper är ett faktum som inte tas upp särskilt ofta varken på scen eller i politiken och frågan lyser med sin frånvaro nu mitt i valrörelsen. Men det är inte någon fråga som föreställningen i övrigt petar i.

Vi får se några karaktärer som på olika sätt lurar sig själva och/eller omgivningen: En feministisk poddare som gjort sig ett namn genom att skildra hur jämställt hennes liv med sin man är, men bakom kulisserna håller äktenskapet på att rasa samman. Lindy Larsson gestaltar en popstjärna som inte kan acceptera att han åldrats. Mer och mer desperat klamrar han sig fast vid sin bild av sig själv som ungdom och försöker hålla fast vid sin yngre pojkvän som i sin tur inte tycker sig ha hittat sig själv och därför söker sig till en guru inom personlig utveckling. En självhjälps-guru som predikar för fullsatta hus om att alla, var och en, kan styra sitt liv som hen/han/hon vill. Givetvis är inte denna självhjälps-gurus liv så perfekt som den bild hon spelar upp för omgivningen.

Det finns många som lurar sig själva och försöker måla upp en falsk bild av sig själva för omgivningen. Det är långt ifrån någon ovanligt i mänsklighetens historia, många teaterpjäser handlar just om det varav Tjechovs draman är några exempel. Skvallerpressen i Sverige och i många andra länder har i decennier skildrat människor som är kända och som ska vara värda vår beundran för att de är så duktiga och fina. Den fulare baksidan visas sällan upp. Nu förstärks dessa förfinade, förvrängda och överdrivet super-lyckade versioner av personer upp genom sociala medier, genom influensers och på tiktok, YouTube, Facebook med mera, med mera. Men nu har ytterligare ett fenomen trätt in i vår tid: botar som tar sig in i diskussioner på Internet och som är påhittade personer som låtsas vara riktiga människor och då blir frågan högaktuell om falskt och sant. Frågan är vad som kan göras? Det ger föreställningen inget svar på – vilket vi väl inte heller kan kräva. Det är beslut som måste diskuteras och tas utanför teaterscenen.

Skådespelarna är duktiga och får mina stående ovationer tillsammans med hela ensemblen. Som helhet är föreställningen imponerande. Scenografin med videoinstallation som fyller hela bakre väggen på scenen med massor mindre scenbilder och en stor spegel på ena sidan som speglar allt bakifrån är fascinerande och säger mycket om hur stort allt kan nu ut idag och hur många olika bilder samma bild trots allt kan ge. Fejk är en underhållande stund på en timme och 45 minuter och väl värd att se även om givetvis frågor kring lögn och sanning och vad som är sanningen kan skärskådas och analyseras ut många fler synvinklar. Men för att göra detta krävs en föreställning på flera dygn, tror jag.

Om regissören Yael Ronen – från Dramatens hemsida:
Yael Ronen är född i Jerusalem, men sedan många år verksam i Tyskland där hon regelbundet arbetat på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hennes internationella genombrott kom 2010 med Third Generation där hon sammanförde skådespelare från Tyskland, Israel och Palestina – en uppsättning som också gästspelade på Dramaten. Hon har därefter fortsatt vara en av Europas mest intressanta regissörer med skruvade, roliga, modiga och högaktuella uppsättningar som Roma Armee, Sabotage, Bucket List och Operation Mindfuck – Based On A True Story, But Not Really.

Teaterkritik Fejk på Dramaten

Regissören Yael Ronen om Fejk

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, fejk, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in