vecka 4 2026 (20-23/1)
Göteborgs Stadsteater
Manus: Niki Gunke Stangertz och Selma Lagerlöf
Regi: Niki Gunke Stangertz
På scen: Anna Azcárate
Musik: Sami Al Fakir
Teknik: Arctur Hernández Chárraga
Borde ha skrivit långt tidigare om denna föreställning som sågs onsdagen 22 januari, eftersom den med råge motsvarade högt ställda förväntningar. Får skylla på att jag sedan dess varit upptagen med Göteborgs Filmfestival som i praktiken (online) avslutades först i går. Monologen Jag är den som ser hade premiär i höstas på Strindbergs Intima Teater. Selma Lagerlöf (1858-1940) vars popularitet aldrig verkar avta har som bekant fått flera av sina verk dramatiserade. Senaste decenniet uppfördes på Stadsteatern vid Götaplatsen Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien (recenserades här).
Såg för några månader sedan de två stumfilmerna Stiller gjorde på just debutromanen på Aftonstjärnan, då till nygjord innovativ musik framförd live. Snart är det dags att visa stumfilmen Körkarlen som jag också läst på samma ställe uppfräschad med nytt kongenialt kusligt soundtrack. Herr Arnes penningar på GöteborgsOperan 2022 blev en av mina främsta upplevelser av konstformen någonsin. Nu är tydligen Wermland Opera aktuell med urpremiär på verk om Nobelpristagarens liv. Minns tv-serien från 80-talet på Gösta Berlings saga och filmatiseringen av Jerusalem. Ungefär samtidigt som filmen sågs diskuterades romanen i den läsecirkel jag var med i. Om de närmast tragikomiska parallella förhållandena med Sophie Elkan och Valborg Olander vilka också karriärmässigt var givande, har jag kunnat läsa om i bok av Mona Kalin vars titel jag är osäker på. För att avrunda dessa rapsodiska personliga ingångar lånades från mamma självbiografiskt verk i tonåren och förra julen fängslades jag av dokumentär i två delar om en världsberömd författarinna som högst orättvis i perioder stämplats som ”sagotant”.
Innan Azcárate blir presenterad av Marie Delleskog (Lunchteaterns konstnärliga ledare) söker hon upp en vän som sitter långt bak. Då passerar hon mig, varvid jag nämner att jag gärna kommer hit och om inspiration uppstår brukar det bli en text. Skådespelaren yppade något om uppkommen nervositet fast hoppades att jag skulle få feeling. Att jag förmodligen inte tidigare sett henne agera live beror på att att hon huvudsakligen spelat på Norrbottenteatern, undervisat i Luleå och anlitats av Uppsala Stadsteater. Anna Azcárate som gick Scenskolan samma tid som Delleskog har varit värd för magasinsprogram i SVT och synts i åtskilliga biroller på film och i tv-serier. Hade jag träffat henne efteråt skulle jag sagt att hon är Görel Crona jämbördig. Skrev hänförd om Cronas Kung Byxlös på Lunchteatern i förfjol. Har tyvärr inte sett henne uppföra Selmas samlade vrede ( också konsertteater) av Margareta Skantze varför jämförelse av Selma-tolkningar inte låter sig göras.
Niki Gunke Stangertz är nästan en generation yngre än aktrisen på scen. Hon är i första hand skådespelare och gått i sina föräldrars fotspår, men har på senare utökat sitt register i egenskap av manusförfattare och regissör. Förvisso tacksamt stoff men ändå en grannlaga uppgift att hantera så att berättelsen inifrån hänger ihop. Nedslagen i prisade pionjärens biografi, temperament och idévärld görs med osvikligt gott omdöme. De tecknar en bild av en exceptionell människa utrustad med en gåva att fabulera larger than life, ofta med ett ursprung i ett sägenomspunnet värmländskt landskap. Monologen är på samma gång lärorik och underhållande. Förutom karismatiskt agerande som framhäver en minst sagt händelserik berättelse fylld av häpnadsväckande fakta, understryks Selmas sensationella livsresa med noga uttänkt koreografi, stämningsfull pianomusik/ sorl och annan ljudläggning samt stillbilder på backdrop.
Underrubriken lyder ”en kvinnas resa genom konsten”. Att Selma lyckas bryta ny mark trots maktfullkomliga män är minst sagt anmärkningsvärt, vilket speglas med en härlig frenesi på scen. Efter engagerande urladdningar infaller reflekterande och fördjupande inslag. Azcárate gestaltar en extraordinär människa förmögen att förverkliga sina idéer, självförtroendet visade sig redan vid åtta års ålder och hon lät sig inte nedslås av sjuklighet i barndomen. Fanns tidigt en medvetenhet om en särskild sorts förmåga och bortom banan som lärarinna skönjdes en tillvaro som självförsörjande författare. Selma visste sitt värde och hade siktet inställt på att bli läst, resa i världen och kunna köpa tillbaka Mårbacka. De verk som tas upp i monologen är bland andra Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsaren av Portugallien, och Nils Holgersons underbara resa genom Sverige. Dessutom berörs förstås kampen för kvinnlig rösträtt och invalet till Svenska Akademien.
Azcárate kompletterar bilden av Selma Lagerlöf genom att ge inblickar i tiden i Landskrona, vistelser i Köpenhamn och från hembygden. Då kommer andra röster som legendaren möter till tals på danska, skånska och värmländsk dialekt. Denna feministiska förebilds stökiga privatliv skildras ingående, ger monologen en humoristisk dimension. Inte minst turerna kring Selmas sällskap i samband med mottagandet av Nobelpriset – ”vill inte göra någon ledsen, triss i damer piggar upp” – och slitningarna emellan Elkan och Olander, vilka delvis fyllde olika funktioner för en oerhört framgångsrik författarinna. Regissören har månat om hållning och rörelser som matchar deras Selmas redogörelse och uttalanden, ger oss en konturskarp, intensivare bild än vi är vana vid. Selma som frimodig motsats till diskret och ödmjuk attityd. Utan att försöka göra Gunke Stangertz förlängda arm porträttlik, blir skådespelaren jag får stifta bekantskap med trovärdig, trots att hon inte satt upp håret. Sättet att variera tonfall och laborera med tilltal går självklart hem hos publiken, vars andel äldre kvinnor är större än vanligt. Ett oväntat moment bestod av att frivillig ur publiken läste ur kärleksbrev.
Som sagt en övertygande iscensättning vars grepp om åskådarna ligger fast. Anna Azcárate äger scen, kan konsten att med kraft och raffinerade nyanser förmedla essensen i ett exceptionellt livsöde, vars konstnärskap kommit att tillhöra vårt nationella arv. Avslutar min betraktelse med att citera huvudpersonen själv: ”Jag tror på det godas slutgiltiga seger i världen”.