• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Som vore de tålamodsprövande övningarna tagna ur Scenskolans metodik – Försök 3 och 2 på Göteborgs Stadsteater

30 november, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Koncept, text, & regi: Iggy Malmborg

Koreografi: Beck Heiberg

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson

Medverkande: Marta Andersson-Larsson, Caroline Söderström och Jesper Söderblom (Försök 3) Mattias Nordkvist, Victoria Olmarker, Caroline Söderström (Försök 2)

Urpremiär 28/11 2023 (Försök 3) / 10/11 2023 (Försök 2) på Lilla scen

Försök 1-3 spelas 2-3/12 i en följd med pauser

Underrubriken lyder ”Skådespelarens dilemman – tre mikropjäser” I min uppskattande recension av den monolog som utgjorde del I beskrevs idéerna, bakom den för mig obekante skådespelaren och dramatikern Iggy Malmborgs minst sagt märkvärdiga estetik. Vad gäller att man siktar in sig under endast ett par veckor för att därefter fyra av ett par enstaka gånger, ligger en jämförelse nära till hands med Erik Holmströms mer vidlyftiga, väldigt lyckade Don Quijote-projekt under pandemin hos Folkteatern. Det teamwork mellan dramatikern och Jesper Söderblom som uppstod i nämnda monolog blev som helhet till en lika fängslande som märklig undersökning kring fenomenet upprepning, där några av mina rader citerades av Stadsteatern. Efter att ha beskådat resterande delar har tyvärr, som framgår av rubriken, positiva tankar förbytts till leda, efter att utsatts för onödigt dadaistiskt experiment som kändes väldigt internt. Medveten om att det vedertagna begreppet Scenskolan inte längre existerar.. Att utbildningen för ett antal år sedan bytte namn och i Göteborg heter Högskolan för scen och musik.

Försök 3 handlar om linjärt berättande, dess förutsättningar och begränsningar. Har man sagt A inväntas då yttrandet B som den mer eller mindre naturliga fortsättningen. Iggy Malmborg vill mena att traditionell dramaturgi utgår från att något/ någon lanseras, ett antal händelser sker i mitten för att i förlängningen leda fram till ett avgränsat slut. Även om åtskilliga scenkonstverk avviker från den mallen genom olika nivåer av dekonstruktion, laboreras det på urpremiären med att den ena scenen ska följa som reaktion på föregående. Ska understrykas att det krånglas med ideliga omtagningar in absurdum, varför jag pustade ut vid vetskapen att dramatikerns Försök No 3 skulle pågå i endast 40 minuter. Tappade efter ett tag räkningen på hur många gånger en röst aviserade ”nu börjar det” eller ”nu kommer hon in på scenen gåendes som…” Varje omtagning signalerades genom att salongen släcktes ned och det blev becksvart i ett antal sekunder. Onekligen tröttsamt i längden, liksom det entoniga beat som pumpar ur högtalarna innan Malmborgs introduktion och ridån till slut dras i sär.

foto Ola Kjelbye

Utgår från att skådespelarna roats av att bli utmanade, investera hela sin gedigna yrkeskunskap i detta mödosamma och förvirrande experiment. I brist på begripligt förlopp engageras publiken av gester och mimik. ”Mikropjäsen” tar sin början med att Caroline Söderström står fullständigt nollställd rakt upp och ner. I om A och sen om B görs, fram till slutklämmen, Marta Andersson – Larsson till den verkställande aktören, drar det tyngsta lasset. Publiken uppmanas föreställa sig hennes känslor, får veta vilka situationer som ska visas upp. Ständigt definieras tillstånd, mer sällan ägnas tiden åt att omsorgsfullt gestalta. Tanken verkar vara att inpränta motiv till vad som händer på en i det här fallet kal scen. Logiken lyser dock oftast med sin frånvaro, vilket gör att varje scen ingående måste förklaras i förväg. Formatet sträcks sannerligen ut till bristningsgränsen.

Mycket händer bakom kulisserna. Vi hör Caroline Söderström och Jesper Söderbloms röster som mestadels fungerar som scenanvisningar. När de till sist interagerar på scen införlivas en komisk ”hörvilla”. Andersson-Larssom mimar de repliker huvudsakligen Söderblom uttalar. Detta märkvärdiga trick turneras därefter. I Malmborgs blodfattiga manus som i flera sekvenser roterar kring drömmar märks några uppseendeväckande inslag. Tänker på den förhoppningsvis ironiska kommentaren om Marta Andersson – Larsson kläder, att de skulle signalera vänstertillhörighet och därför ses som ett tecken på medmänsklighet. Vidare noteras den på kontinenten verksamme dramatikerns fäbless för eskalerande effekter: vinande ljud som från en turbin och smärtsamt höga skrik.

Försök 3 fick aldrig luft under vingarna. Betraktar uppsättningen som slöseri med resurser. Vad fanns att ta med sig? Såg rutinerade skådespelare lösa sina uppgifter, i en anti stil som vänder sig till en exklusiv klick förtjust i esoterisk estetik. Det var långt ifrån fullsatt. Mildrade besvikelsen genom att efteråt inmundiga god fisk i restaurang Tiljan en halv trappa upp.

FÖRSÖK 2 – Skådespelartrio använder hela sitt register för att undvika trampa vatten

foto Ola Kjelbye

Att recension av del II bakas in likt ett appendix beror på att fungerande dator saknades när premiären ägde rum. Dröjde flera veckor innan ny dator installerades och att jag därmed fick tillgång till mitt konto på Kulturbloggen. Betraktar tre skådespelare som pendlar mellan stumma poser, vrede med kroppen hundraprocentigt påkopplad och allsköns nyanser inom dessa extrema konstraster. Temat är urvattning! Man är uteslutande hänvisade till tre repliker vilka innehåller två konstateranden, varav båda skapar aggressioner, ger upphov till ett ifrågasättande. Lakoniska repliker vandrar konsekvent runt under föreställningen. Blir dråpligt att följa sufflösens arbete, hon vars jobb det är att hålla reda på hur många gånger replikväxlingen som inleds med ”Men det där är ju inte sant” ska ske.

Som framgår finns ingen framåtrörelse, ingen upplösning. Skådespelarna är fullkomligt insnärjda i ett minimalt manus, som sannolikt innehåller massvis med regianvisningar. Mattias Nordkvist, Victoria Olmarker och Carloline Söderström behöver ta i anspråk hela verktygslådan för att något som kan kallas scenkonst ska uppstå. Undrar om uppgiften att exponera extrema tonfall och motorik innebar att de såg på uppdraget med skräckblandad lust. Visst är varianterna anmärkningsvärt kreativa, Men uppnås något mer än en dadaistisk happening? Påminner starkt om sjuk humor á la Lasse O´Månsson eller galet utdraget nonsens-sketch från Monty Python.

Även här har ljussättaren fullt upp. Även här frossas i konstpauser. Vad som skiljer sig åt är bland annat tokroliga sekvenser där paj värms i micro och äts fast publiken ska förstå att maten bränner på tungan. Vidare leks i finalen med ridån för att påvisa cirkelrörelsen, en process utan naturligt slut. Att Caroline Söderströms roll halvvägs in i föreställning är stum tillhör också de anmärkningsvärda ingredienserna. Hade dock lättare kunnat beundra yrkeskunskap som demonstreras om jag funnit uppsättningen meningsfull, om de medverkande sluppit trampa vatten.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Förstklassiga psykedeliska resor bör värderas som ett krön i modern svensk musikhistoria – Bossebandet på Valand

28 november, 2023 by Mats Hallberg

foton Niklas Gran

25/11 2023

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Den illustra konstellationen kallar sig som den gör för att peka på samhörigheten med pionjären Bo Hansson (1943-2010), han som under det flummiga sena 60-talet bildade Hansson & Karlsson efter några år som turnerande kompgitarrist. Ett livsavgörande beslut som togs efter att hört Brother Jack Mc Duff på Gyllene Cirkeln. Vill passa på att nämna att jag hade förmånen att se duon på en festival intill Näckrosdammen sent 90-tal då en samlings-cd gavs ut. Hör till saken att den skygge självlärde innovatören annars undvek att turnera. Musiken från egna braksuccédebuten 1970- tonsättning av fantasy-trilogin Sagan om ringen med orgelns rika tonspråk i centrum – framförs på Valand i sin helhet i första set.

För den oinvigde och oss som vill bli påminda om eran, har ett par dokumentärer om särlingen Hansson funnits att se på SVT Play, inklusive ett program med högläsning ur Tolkiens berättelse ackompanjerat med organistens fabulösa kompositioner. Albumet där Rune Carlsson står för karaktäristiskt trumsound istället för Janne Carlsson, blev för nystartade skivbolaget Silence en exportframgång och därmed kassako i begynnelsen. Hade i tonåren enormt utbyte av att sväva iväg längs de visuellt uppbyggda skivorna ur Bo Hanssons fullödiga produktion, av vilka jag på vinyl äger de ytterligare tre som kreerats efter snarlikt mönster. Tillsammans med i första hand Björn J:son Lindh representerar Bo Hansson den förnämligaste instrumentalmusik baserad på beat som överhuvudtaget gjorts i Sverige. Trycket på biljetter var så högst när Bosse-bandet gästade föregående säsong att underlag fanns för ny konsert. Och med tre långbord närmast scen blev det utsålt också denna gång.

Vilka ingår då i detta eminenta tribut-band som också levererar högkaratig instrumental progg jämnårig med Bo Hanssons alster? På bilden ovan syns två berömdheter vilka faktiskt medverkade på ett antal av originalen, kittlande fakta. Syftar på gitarrhjälten Kenny Håkansson och Bill Öhrström ( talade om för mig efteråt att han förekom på några av inspelningarna men att Bo Hansson märkligt nog inte tyckte att det behövde anges) på congas och munspel. Både dessa giganter utgör en grundbult i svensk rock och blues. Äger skivor med dem och hört dem ett antal gånger live – exempelvis Bill´s Boogie Band, Kebnekajse, Blues Into Jazz, Dag Vag, Mikael Ramel Bäst Band, Baby Grandmothers, Bill Öhrström. Tippar på att mångsysslaren Peter Bryngelsson tjänstgjort som projektledare. Av den handfull böcker han skrivit handlar en om just mästerverket Sagan om ringen. Ansvarar för konsertens knapphändiga presentationer, som ofta är svåra att uppfatta i sorlet. Har fått veta att han genomförde deras gig med feber i kroppen genomgående sittandes genom att skifta emellan två gitarrer, delvis med inriktning på slide.

Visar sig att övriga på scen, de för mig obekanta musikerna, ofta ingått i hans sfär. De har figurerat i grupper som Ragnarök, Kung Tung, Astro Turf, Urban Turban och i ett projekt kring filmmusik. Bo Hanssons uppfordrande mantel axlas av Lasse Liljegren på elpiano och orgel. I oklanderlig rytmsektion huserar elbasisten Bobby Ringström och bakom trummorna Mikael Svanevik. I musik grundad på rullande orgelsound och expansiva slingor på keyboard intar trummor en särställning. Uppskattar verkligen vad Svanevik tillförde under konsertens lika karismatiska som varierande faser.

Första set pågår i ungefär en halvtimme. Ägnas som sagt åt musiken ur Sagan om ringen. Som ett medley fast samtidigt med markerade avgränsningar mellan varje komposition. Försynt viras publiken in i trolsk stämning, vilket egentligen inte borde komma som en överraskning. Smart sätt att framhäva mångfalden av nyanser, geniets makalösa fantasi som öppnar dörrar också för mig, som aldrig engagerats av Tolkiens gåtfulla narrativ. Liljegren styr på sina klaviaturer skeendet utan att dominera. Tempot varvas upp väsentligt i omgångar. Att använda sig av två unika strängbändare genererar fantastiska möjligheter, blir mycket effektfullt på ett organiskt vis. Böljande licks övergår ibland i smakfullt riffande. Suggestivt målas lockande tonlandskap fram. Igenkännbara melodier integreras sömlöst med adderandet av tillhörande rytmik. När intensiteten stegras ytterligare ett snäpp kommer aftonens första solo från mästerlige Kenny Håkansson (vill nämna att jag hörde honom framföra ett par outgivna, underbara Hansson-kompositioner när ”Progglådan” i regi av Coste Apetrea besökte Stora Teatern 2018).

Finstilt musik breder ut sig i flera skikt där varje ackord känns inplanerat utan att det alls blir förutsägbart. Låter mjukt svävande och taggigt omvälvande om vartannat. Bryngelsson manövrerar sig stundtals snyggt till position längst fram medan Öhrström färgar med groove och reflekterande tillägg på sina congas. Det kulminerar på slutet av första avdelningen genom att dels hypnotisk groove broderas ut med gitarristerna som anförare, dels i ballad där Öhrström tar fram munspelet.

På arrangörens hemsida har man kunnat läsa att musik associerad med Bo Hansson ska komplettera låtlistan. Inflytelserika gränsöverskridande svenska grupper från första halvan av 70-talet listas, varav somliga inkluderas. Allra först efter paus händer dock något lika kul som totalt oväntat. Peter Bryngelsson har nämligen tillverkat en kort cover på svenska av den mycket uppmärksammade utgivningen av ihopmixade Beatles-låten. Och innan andra låtskrivares verk tar vid levereras med ackuratess två kompositioner från uppföljaren Ur Trollkarlens hatt, nämligen Storstad samt Solen. Blir till en stadig ljudmatta som det svänger om, med nervig finess. Veteranen Håkansson är i sitt esse tajt uppbackad av övriga med Svanevik i spetsen.

Därefter träder man in på nya aviserade marker, första kliven tas med en gungande blues av amerikanske hard bop-pianisten Duke Pearson med feature på munspel. Vi får också en stillsamt porlande hippie-låt vars atmosfär förstärks med dröjande beat, markerad basgång och välljudande munspel. Volymen har i andra set skruvats upp till förväntad nivå, lyckligtvis med bibehållet balanserat ljud. Det har också sorlet hos klickar av folk på plats. I princip enda man kan klaga på avser yttre omständigheter. Efter paus tycks Valand ha gett tillträde till snacksaliga sällskap som suttit i annan restaurang i huset, vilket tyvärr stör. Och dessutom hade DJ lovats tillgång till scen tidigare än vad som bestämts, vilket innebar att vi inte fick lyssna på Hansson & Karlssons största hit.

Har alltför sällan lyssnat på instrumentalgruppen Fläsket brinner (vet att jag sett en reunion på Liseberg). Bo Hansson bidrog med en låt på debuten för den namnkunniga formationen, vilket gör det naturligt att lira just Bosses låt. Den avlöses av Folkvisa i morse från Samla Mammas Manna och Resa mot okänt mål från Kebnekajse (som jag sett åtminstone två gånger på senare år) där som bekant Kenny Håkansson utgör en av pelarna. Bosse-bandet förflyttar sig från bluesig vibe och folkrock till symfonisk touch och progressiv ekvilibristik. Man avslutar i crescendo-betonad triumf. Rycks med av oerhört läckra kontraster organiskt konstruerade, teman som griper tag i mig. Både Samla och Kebnekajse har jag på lp, dock inte skivorna man hämtat låtarna ifrån.

. Medvetet eller som en oundviklig slump kan fragment från banbrytande band noteras. Tänker på tidiga Pink Floyd, Camel, kanske Gentle Giant och inte minst hypnotiska metriken hos King Crimson. När rytmsektionen präglar som mest, tar fram sina vägvinnande linjer kan de nästan kopplas till en sorts maffig drum & bass-estetik. Kul! På Fasching i början av året hade extatiskt ösig hit med dem (som jag har på både live- och studioskiva) lagts till som extranummer. På ett jublande Valand återvänds istället till huvudpersonen. Vi förunnades en ljuvlig, långsamt svävande version av Den långa flykten (The Escape) från albumet Watership Down baserat på romanen med samma titel. Vi som längtat efter att få lyssna på välorganiserade Bosse-bandet blev ytterst tillfredsställda, njöt av ypperlig livemusik från instrumentalmusikens guldålder.

OBS TACK Niklas Gran för tillgång till dina bilder!

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension av tv-serie: En helt vanlig familj – trovärdig och mycket berörande

26 november, 2023 by Rosemari Södergren

En helt vanlig familj
Betyg 4
Premiär på Netflix 24 november 2023
Regi Per Hanefjord

Mattias Edvardssons bok En helt vanlig familj kom 2018 och mottogs oerhört positivt av kritiker. Många bokbloggare hyllade den. Det är en stark berättelse som berör alla som läser den, tror jag. Som tv-serie i sex avsnitt har regissör med team lyckats förmedla en lika engagerande berättelse. I bokform blev den något mer konsekvent uppdelad mellan de tre huvudpersonernas synvinkel och berättelse, men det skulle nog inte fungera lika bra i en tv-serie. Det är en skarp berättelse som ställer viktiga frågor om sex och samliv på sin spets.

Berättelsen följer familjen Sandell som består av pappa Adam som är präst, mamma Ulrika som är advokat och deras dotter Stella. På ytan ser deras liv ut att vara perfekt. De bor i en lugn villaförort i Lund och föräldrarna har ju bra jobb med bra intäkter. Men familjen döljer en tragisk händelse som påverkar deras liv.

När Stella var i 15-årsåldern reste hon och hennes bästa väninna med på ett träningsläger i handboll. Med som tränare på lägret var en ung man som var ny i herrarnas A-lag. Stella blev intresserad av honom och flirtade lite med honom. När hon fick chansen att vara ensam med honom kysste hon honom vilket han tog som ett ja till mer än så och hon blev våldtagen.

Eftersom hennes mamma var jurist ansåg mamman att det var meningslöst att polisanmäla och driva frågan för chansen att fälla våldtäktsmannen var minimal eftersom Stella hade flirtat med honom och självmant kysst honom. Hon hade sagt nej men kanske en jury inte skulle anse att hon varit tillräckligt tydlig med sitt nej. Våldtäkten mer eller mindre sopades under mattan. Men den satte sina spår.

Stella spelar av Alexandra Karlsson Tyrefors som gör en mycket bra rollprestation. Först tyckte jag hon var lite mesig. Men det är inte helt ovanligt. Jag upplever att det är en högst normal ung tonårstjej som vi får följa. Hon är lite försiktig och inte den som gör mest väsen av sig och sådana tonårstjejer finns det många av. Det gör serien och berättelsen väldigt trovärdig och det känns att den angår många. Det går att förstå både mammans, pappans och Stellas reaktioner.

Ett plus också till Lo Kauppi och Björn Bengtsson som spelar Stellas föräldrar. Överhuvudtaget har serien fått en rollista med duktiga skådespelare som passar för sina karaktärer och gör dem realistiska.

Mattias Edvardsson, författaren till boken som serien bygger på, har skrivit flera böcker om så kallade vanliga människor och vad de kan dölja bakom sin fina fasad. Jag hoppas på att se fler av hans romanen filmatiserade.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie

TV-recension: Trolltider – legenden om Bergatrollet folkkär julkalender i SVT 2023 i ny spännande tappning.

24 november, 2023 by Martin Moberg

Titel: Trolltider – legenden om Bergatrollet

Betyg: 4

Start 1 december 2023 i SVT, SVT Barn och på SVT Play

Manus: Ola Norén och Roland Ulvselius

Regi:  Lisa Farzaneh

Medverkande skådespelare: Matilda Gross – människan Saga

Ossian Skarsgård – trollet Love

Kjell Bergqvist – trollet Gorm

Nour El Refai – häxan Mara

Malte Gårdinger – trollet Kotte

Helmon Solomon – fen Dorabella

Katarina Ewerlöf, Claes Månsson, Mimmi Cyon, Hampus Hallberg, Emma Broomé, Annika Hallin, Samuel Astor, Razmus Nyström, Hulda Johannsdóttir, Lena-Pia Bernhardsson, Ted Åström, Magnus Ehrner,  m fl

(Årets julkalender i SVT ”Trolltider – legenden om Bergatrollet” foto: SVT)

Årets julkalender som kommer att sändas i SVT, SVT Barn och på dess playtjänst SVT Play heter ”Trolltider – legenden om Bergatrollet”.  44 år har gått sedan en av tv-historiens mest uppskattade julkalendrar visades för första gången julen 1979, och ytterligare två gånger under 80- och 90-talet har den versionen av Trolltider repriserats. Men det blir inte någon repris i år, utan nu är det dags att väcka denna TV-klassiker till liv igen, det i ny och intressant tappning som att blanda Sunes jul med Sagan om ringen, menar regissören Liza Farzaneh och ja, det kan jag hålla med om.

Handlingen som vi denna julmånad 2023 kliver in i, är en slags fortsättning där Trolltider version 1979 slutade. Ett elakt bergatroll har härskat över Norden men de fyra folken – trollen, feerna, häxorna och människorna – har fått honom att somna det med hjälp av en magisk bärnsten. Men så händer det som inte får hända – magin i bärnstenen som håller bergatrollet sovande bryts. Tolvåringarna Saga och Love, en människa och ett troll, slår sig då samman för att hindra Bergatrollet från att vakna och ta över världen igen. Där tar handlingen sin spännande början.

I sin jakt på bärnstenen möter Saga och Love flera karaktärer som var med i ”Trolltider” som hade premiär på TV 1979: den underbara fen Dorabella, den sura häxan Mara, den plikttrogna Vätten, den grinige maktmästaren Gorm och det snälla, men lite bakom flötet, trollet Kotte. Och eftersom jag sett den versionen av Trolltider då det begav sig, och fastnade för handlingen då tycker jag att man har fångat den inramning som denna nya versionen behöver ha där den utspelar sig i den magiska trollvärlden. Den nya historien, som vi får se i år, passar dessutom flera generationer och innehåller massor av julmys, spänning, humor och magi som sig bör.

Så hur kommer det att gå för de nära vännerna Saga och Love, kommer de att senast på julafton 24 december få tag på magiska bärnstenen innan bergatrollet hinner att vakna och sätter igång med att återigen styra och ställa i Norden som han bäst själv behagar? Det finns bara ett sätt att få reda på det, i nästa vecka den 1 december startar ”Trolltider – legenden om Bergatrollet” en folkkär julkalender i en ny spännande tappning i SVT, SVT Barn och på SVT Play för alla åldrar.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Jul 2023, julkalender, Kjell Bergqvist, magi, Matilda Gross, Norden, Nour El Refai, Ossian Skarsgård, SVT, SVT Barn, Trolltider - legenden om Bergatrollet, TV-recension

Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

23 november, 2023 by Elis Holmström

Foto: Josua Enblom

Syndabocken
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Axel Petersén

Idén att göra en svensk gangsterfilm borde vara något att applådera. Inte för att försök inte har gjorts, dock är alla ursäktade om de glömt bort praktfiaskot Gangster med Mikael Persbrandt. Dessutom väljer regissören Axel Petersén att inte låta filmen utspela sig i vårt nordliga land utan i Malta, en plats vi – alltför sällan, får se på film. Inledningsvis finns ett molekylärt hopp, fotot drar tankarna åt den skickligt dramatiserade TV-serien om Lasermannen, där den fantastiska Hoyte Van Hoytema stod som fotograf. Dessutom verkar Petersén – som också står som manusförfattare, vilja visa den oerhört tveksamma affärsverksamheten bakom online-casinon. Den internationella prägeln gör det också omöjligt att inte tänka på Tarik Saleh och dennes ambitiösa projekt som mer än gärna rör sig i genrer som svenska filmer inte vill närma sig.

Dock raseras det hela så fort gummit möter asfalten. Vad som snart uppenbarar sig är en katastrof som många gånger saknar motstycke. Det är genuint svårt att förklara vad som får det hela att blir till filmvärldens motsvarighet till zeppelinaren Hindenburg. Men efter en kort introduktion där Malta och karaktärerna -slarvigt, presenterats, får publiken träda in i en skärseld av inkompetens. När huset står i lågor är det svårt att peka på var elden är som värst. Men dialogen och skådespelet som ackompanjerar är ett inferno som kan smälta bort ytterligare lite av vår älskade polar-is. Det som framförs verbalt befinner sig på en nivå bortom ord. Tanken är att röra sig bort ifrån strukturerad, förfinad och traditionell filmdialog – som inte har mycket med verkligheten att göra. Idén må vara god men det som förekommer här kan få de mest tålmodiga pacifister att inleda fysiskt uppror.

Att kategorisera dialogen som kass är en underdrift, men den är i alla fall i gott sällskap då den framförs av skådespelare som alla lär önska att varenda kopia av filmen sov med fiskarna. För de involverades – och mitt eget, välbefinnande kommer ingen att benämnas specifikt som det primära felet, detta är en kollektiv attack på allt som symboliserar bra skådespel. Och när sångaren Tommy Nilsson gör entré måste jag sluta ögonen och be om att eländet snart skall ta slut.

Tyvärr är så inte fallet, Syndabocken fortsätter i evigheter. Trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som den längsta sittningen jag genomlidit sedan ett tåg blev stående på Borlänge station i timtal på grund av ett strömfel. ’’Berättelsen’’ som presenteras är också ett virrvarr som inte går att begripa i och med usel berättarteknik och dramaturgi. Försöken till spänning är lika hopplösa, då det hela skall kulminera i lite pulshöjning är jag övertygad om att Gösta Ekmans Papphammar kunde gjort mer imponerande stunts. Det hela är också täckt av en plastig slöja där Petersén försöker applicera en forcerad och överspänd attityd, där det görs horribla försök att projicera en hård image, vilket resulterar i ofrivilliga och plågsamma skratt. Det är sammanbitet och nödigt bortom parodi.

Syndabocken är en av årets mest hopplösa filmer och mer eller mindre omöjlig att titta på. Titeln är dock nära målet, men istället för Syndabocken borde den heta Gävlebocken, hela åbäket brinner nämligen lika lätt som då alltför förfriskade individer bestämt sig för att iscensätta en majbrasa i december.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 254
  • Sida 255
  • Sida 256
  • Sida 257
  • Sida 258
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in