Koncept, text, & regi: Iggy Malmborg
Koreografi: Beck Heiberg
Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson
Medverkande: Marta Andersson-Larsson, Caroline Söderström och Jesper Söderblom (Försök 3) Mattias Nordkvist, Victoria Olmarker, Caroline Söderström (Försök 2)
Urpremiär 28/11 2023 (Försök 3) / 10/11 2023 (Försök 2) på Lilla scen
Försök 1-3 spelas 2-3/12 i en följd med pauser
Underrubriken lyder ”Skådespelarens dilemman – tre mikropjäser” I min uppskattande recension av den monolog som utgjorde del I beskrevs idéerna, bakom den för mig obekante skådespelaren och dramatikern Iggy Malmborgs minst sagt märkvärdiga estetik. Vad gäller att man siktar in sig under endast ett par veckor för att därefter fyra av ett par enstaka gånger, ligger en jämförelse nära till hands med Erik Holmströms mer vidlyftiga, väldigt lyckade Don Quijote-projekt under pandemin hos Folkteatern. Det teamwork mellan dramatikern och Jesper Söderblom som uppstod i nämnda monolog blev som helhet till en lika fängslande som märklig undersökning kring fenomenet upprepning, där några av mina rader citerades av Stadsteatern. Efter att ha beskådat resterande delar har tyvärr, som framgår av rubriken, positiva tankar förbytts till leda, efter att utsatts för onödigt dadaistiskt experiment som kändes väldigt internt. Medveten om att det vedertagna begreppet Scenskolan inte längre existerar.. Att utbildningen för ett antal år sedan bytte namn och i Göteborg heter Högskolan för scen och musik.
Försök 3 handlar om linjärt berättande, dess förutsättningar och begränsningar. Har man sagt A inväntas då yttrandet B som den mer eller mindre naturliga fortsättningen. Iggy Malmborg vill mena att traditionell dramaturgi utgår från att något/ någon lanseras, ett antal händelser sker i mitten för att i förlängningen leda fram till ett avgränsat slut. Även om åtskilliga scenkonstverk avviker från den mallen genom olika nivåer av dekonstruktion, laboreras det på urpremiären med att den ena scenen ska följa som reaktion på föregående. Ska understrykas att det krånglas med ideliga omtagningar in absurdum, varför jag pustade ut vid vetskapen att dramatikerns Försök No 3 skulle pågå i endast 40 minuter. Tappade efter ett tag räkningen på hur många gånger en röst aviserade ”nu börjar det” eller ”nu kommer hon in på scenen gåendes som…” Varje omtagning signalerades genom att salongen släcktes ned och det blev becksvart i ett antal sekunder. Onekligen tröttsamt i längden, liksom det entoniga beat som pumpar ur högtalarna innan Malmborgs introduktion och ridån till slut dras i sär.
Utgår från att skådespelarna roats av att bli utmanade, investera hela sin gedigna yrkeskunskap i detta mödosamma och förvirrande experiment. I brist på begripligt förlopp engageras publiken av gester och mimik. ”Mikropjäsen” tar sin början med att Caroline Söderström står fullständigt nollställd rakt upp och ner. I om A och sen om B görs, fram till slutklämmen, Marta Andersson – Larsson till den verkställande aktören, drar det tyngsta lasset. Publiken uppmanas föreställa sig hennes känslor, får veta vilka situationer som ska visas upp. Ständigt definieras tillstånd, mer sällan ägnas tiden åt att omsorgsfullt gestalta. Tanken verkar vara att inpränta motiv till vad som händer på en i det här fallet kal scen. Logiken lyser dock oftast med sin frånvaro, vilket gör att varje scen ingående måste förklaras i förväg. Formatet sträcks sannerligen ut till bristningsgränsen.
Mycket händer bakom kulisserna. Vi hör Caroline Söderström och Jesper Söderbloms röster som mestadels fungerar som scenanvisningar. När de till sist interagerar på scen införlivas en komisk ”hörvilla”. Andersson-Larssom mimar de repliker huvudsakligen Söderblom uttalar. Detta märkvärdiga trick turneras därefter. I Malmborgs blodfattiga manus som i flera sekvenser roterar kring drömmar märks några uppseendeväckande inslag. Tänker på den förhoppningsvis ironiska kommentaren om Marta Andersson – Larsson kläder, att de skulle signalera vänstertillhörighet och därför ses som ett tecken på medmänsklighet. Vidare noteras den på kontinenten verksamme dramatikerns fäbless för eskalerande effekter: vinande ljud som från en turbin och smärtsamt höga skrik.
Försök 3 fick aldrig luft under vingarna. Betraktar uppsättningen som slöseri med resurser. Vad fanns att ta med sig? Såg rutinerade skådespelare lösa sina uppgifter, i en anti stil som vänder sig till en exklusiv klick förtjust i esoterisk estetik. Det var långt ifrån fullsatt. Mildrade besvikelsen genom att efteråt inmundiga god fisk i restaurang Tiljan en halv trappa upp.
FÖRSÖK 2 – Skådespelartrio använder hela sitt register för att undvika trampa vatten
Att recension av del II bakas in likt ett appendix beror på att fungerande dator saknades när premiären ägde rum. Dröjde flera veckor innan ny dator installerades och att jag därmed fick tillgång till mitt konto på Kulturbloggen. Betraktar tre skådespelare som pendlar mellan stumma poser, vrede med kroppen hundraprocentigt påkopplad och allsköns nyanser inom dessa extrema konstraster. Temat är urvattning! Man är uteslutande hänvisade till tre repliker vilka innehåller två konstateranden, varav båda skapar aggressioner, ger upphov till ett ifrågasättande. Lakoniska repliker vandrar konsekvent runt under föreställningen. Blir dråpligt att följa sufflösens arbete, hon vars jobb det är att hålla reda på hur många gånger replikväxlingen som inleds med ”Men det där är ju inte sant” ska ske.
Som framgår finns ingen framåtrörelse, ingen upplösning. Skådespelarna är fullkomligt insnärjda i ett minimalt manus, som sannolikt innehåller massvis med regianvisningar. Mattias Nordkvist, Victoria Olmarker och Carloline Söderström behöver ta i anspråk hela verktygslådan för att något som kan kallas scenkonst ska uppstå. Undrar om uppgiften att exponera extrema tonfall och motorik innebar att de såg på uppdraget med skräckblandad lust. Visst är varianterna anmärkningsvärt kreativa, Men uppnås något mer än en dadaistisk happening? Påminner starkt om sjuk humor á la Lasse O´Månsson eller galet utdraget nonsens-sketch från Monty Python.
Även här har ljussättaren fullt upp. Även här frossas i konstpauser. Vad som skiljer sig åt är bland annat tokroliga sekvenser där paj värms i micro och äts fast publiken ska förstå att maten bränner på tungan. Vidare leks i finalen med ridån för att påvisa cirkelrörelsen, en process utan naturligt slut. Att Caroline Söderströms roll halvvägs in i föreställning är stum tillhör också de anmärkningsvärda ingredienserna. Hade dock lättare kunnat beundra yrkeskunskap som demonstreras om jag funnit uppsättningen meningsfull, om de medverkande sluppit trampa vatten.