• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

11 september, 2026 by Rosemari Södergren

Parzival

Parzival
Av Lukas Bärfuss efter Wolfram von Escenhback
Regi Marie Nikazm Bakken
Scenografi och kostym Julia Herskovits
Musik Christoffer Karlsson
Ljus Christoffer Lloyd Nathalie Pujol, Frida Ottosson
Dramaturg Jacob Hirdwall
Översättning Linda Östergaard
I rollerna Hamadi Khemiri, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Razmus Nyström och Joel Ödmann
Premiär 10 september 2026 på Dramatens lilla scen

En färgsprakande upplevelse långt utöver det vanliga på en teaterscen. Tänk dig barn som leker teater och kan använda sin mammas kudde som riddar-rustning eller vad som råkar finnas framme. En stor kan få bli en häst i barnens lek. I barnens fantasi kan vad som helst bli vad som helst. Samtidigt är det en djupdykning in i en mytologisk vandring som vrider på existentiella frågor, på ett absurt, groteskt sätt. Vi får följa en ung man i sagans värld som växt upp skyddad mot allt farligt av sin mamma men som ändå ger sig ut på vandringsväg för att bli riddare, för att bli just det som mamman ville förhindra att han blir.

Parzival skrevs 2010 av Lukas Bärfuss och bygger på Wolfram von Eschenbachs mytiska hjältedikt från medeltiden som är en sidoberättelse från den keltiska Arthursagan. Parzival och hans mamma bor i skogen, långt bort från allt. Mamman har flytt ut i skogen med honom då hans pappa som var riddare dog under ett av sina äventyr. Mamman vill skydda sitt barn Parzival och hindra honom från att någonsin bli en riddare. Mamman curlar honom, helt enkelt, överbeskyddar honom och ser till att han inte vet något om världen utanför skogen. Men det går förstås aldrig i långa loppet att hindra någon för att ge sig ut i världen. En dag möter Parzival några riddare i skogen och då ger han sig ut på sin färd för att bli riddare och lära sig vad världen är.

Föreställningens plus är att det är en explosion av färger och fantasi, det är roligt och löjligt på en gång och teaterns alla möjligheter att uttrycka något används: ljud, ljus, kostym, mask, video och ett gäng skådespelare som får stå för ett maratonlopp i att gå in och ut ur olika karaktärer, ta sig från scenen för att byta om till nya dräkter, om och om igen. Imponerande insats av skådespelarna.

Föreställningens minus är dess form som gör att karaktärerna är endimensionella, de saknar djup. Men å andra sidan är det oftast en del i själva formen: en mytologisk berättelse om en vandring från barndomens oförstånd till att bli en mogen människa som lärt sig vad livet är. I Dramatens version blir det en både grotesk som lekfull mytologisk berättelse som kan kännas igen från flera olika kulturer. Vi kan känna igen temat i buddhismen Siddharta som växte upp som överbeskyddad prins som en dag såg en sjuk man och därefter en död människa och då fick en sådan chock av detta att han gav sig av för att vandra genom världen för att hitta svaret på vad livet är och varför lidandet finns. Från den kristna kulturen finns bland annat Kristens resa av John Bunyan. Det finns olika mytologiska berättelser från världens alla hörn med samma grundtema: en ung människa ger sig ut för att hitta svar på frågorna om existensen, om liv och död och allt där emellan. Beroende på vad samhället står för blir resorna i dessa berättelser olika.

I versionen som ges på Dramaten är det inte bara en föreställning överfylld av färg och dräkter, masker, ljus och ljud – det är fullproppar med symboler om människans existens och vandring i livet i jakt på att hitta sig själv och försöka förstå existensen. Komiskt, absurt och samtidigt mycket tänkvärt. Varje gång den som upplevt denna föreställning tänker på den efteråt kommer han/hon/hen att hitta något nytt att grotta ner sig i. En gediget arbete ligger bakom från alla teaterns medarbetare, från regi och skådespelare som får ta sig runt och ikläda sig många olika roller och en överväldigande scenografi och massor av olika masker och kostymer. Här är det inte fråga om ”less is more”, så långt från avskalat det går att komma i denna fullständiga explosion av utryck för både ögon och öron. Imponerade på alla nivåer.
Det välkända uttrycket ”Less is more” blir nu ”More is more”.

Julia Herskovits, som är föreställningens scenograf säger:
– För mig som scenograf och kostymdesigner så är det viktigt att bygga världar som innehåller too much of everything. Jag vill skapa en plats där vad som helst kan hända, där publiken aldrig vet vad den ska förvänta sig, aldrig riktigt kunna slappna av och ändå vilja ha mer. Maximalism handlar om att fylla hela bilden, varje centimeter. Vi intresserar oss för epos och överbelastandet av intryck. Och någonstans i änden av allt det teatrala, humoristiska och groteska finns det förhoppningsvis något poetiskt att säga om världen.

Parzival

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Kung Arthur, Parzival, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

11 september, 2026 by Thomas Johansson

Markus Krunegård på Gröna Lunds stora scen Foto: Thomas Johansson

Jag har följt Markus Krunegårds Tour de Bastard från början.

De två första spelningarna på Orionteatern. Och nu, på Gröna Lund, den sista konserten på sommarturnén.

Det borde vara upplagt för ett bokslut.

Problemet är bara att det inte har hänt särskilt mycket längs vägen.

Krunegård har gjort en lång turné på ett ganska kort setlist-recept. Visst, det är ett recept som innehåller väldigt mycket gott – Jag är en vampyr, Askan är den bästa jorden, Everybody Hurts, Tur att vi lever samtidigt och alla de där låtarna som har en märklig förmåga att kännas både väldigt personliga och samtidigt skrivna för stora publikmassor.

Men efter att ha sett de två första konserterna på Orionteatern blir det svårt att inte börja längta efter överraskningar.

Det som då presenterades som ”finska låten” har åtminstone fått en rejäl uppgradering. Nu är den inte längre en mystisk del av turnéns finska hörn, utan har blivit två låtar – och dessutom utgivna. Det är ett roligt exempel på hur Krunegårds märkliga lilla universum faktiskt fortsätter att växa.

Men i stort sett är det samma resa.

Och kanske är det där min trea landar.

För det är fortfarande bra.

Krunegård är en alldeles för bra låtskrivare för att en konsert ska kunna bli dålig. Bandet är tajt, låtarna är starka och publiken kan dem. När Jag är en vampyr eller Tur att vi lever samtidigt sitter där är det svårt att inte dras med.

Men det som var friskt och överraskande på Orionteatern har blivit mer förutsägbart på Gröna Lund.

Där Orionteatern gav känslan av att man befann sig inne i Krunegårds huvud, blir Gröna Lund mer av en traditionell stor utomhuskonsert. Det fungerar – men det skapar också en märklig kontrast. För Krunegård är som bäst när han får vara lite konstig, lite oförutsägbar och lite för mycket.

Det finns en fantastisk artist där någonstans.

I kväll får vi mest den välrepeterade versionen.

Och det är egentligen synd, eftersom Bastard innehåller tillräckligt mycket material för att våga förändra mer. Turnén har haft gott om möjligheter att låta konserten utvecklas från spelning till spelning. I stället har den i stora drag fortsatt på samma spår.

Det blir därför lite som att se en film man tycker väldigt mycket om för tredje gången – man vet exakt när de bästa scenerna kommer.

Och man saknar överraskningen.

Samtidigt finns det något fint i att stå här på sista kvällen. För jag har faktiskt följt den här konserten från första början. Från de två första kvällarna på Orionteatern till den stora scenen på Gröna Lund.

Och när konserten är över kommer kvällens kanske mest oväntade inslag: Mona Sahlin.

Hennes brandtal om mänsklig värme blir ett märkligt men samtidigt väldigt passande slut på kvällen. Efter en konsert som stundtals känts väl inövad och förutsägbar blir det plötsligt något helt annat – ord om medmänsklighet, gemenskap och behovet av att se varandra.

Det är kanske inte det mest självklara sättet att avsluta en Markus Krunegård-konsert.

Men det är ett budskap som passar hans musik bättre än man först kan tro.

För bakom alla bastarder, tvivel och trasiga relationer finns trots allt samma sak som Krunegård återkommer till gång på gång:

vi behöver varandra.

Och kanske är det just där Tour de Bastard ändå landar.

Inte i den mest överraskande konserten.

Men i mänsklig värme.

3/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

10 september, 2026 by Rosemari Södergren

Practical Magic 2

Practial Magic: Family Legacy
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Susanne Bier
Manus Akiva Goldsman, Georgia Pritchett och Kelly Marcel, baserat på Alice Hoffmans roman The Book of Magic

En sötsliskig och alldeles för gulle-pluttig berättelse med så genom-sminkade Sandra Bullock och Nicole Kidman att filmen blir löjlig. Det är svårt att förstå varför denna uppföljare alls gjorts. Sandra Bullock och Nicole Kidman spelar de två systrarna Sally och Gillian Owens som tillhör en släkt där ingen av kvinnorna kan ha ett lyckligt förhållande med en man. En anmoder har lagt en förbannelse som gör att alla män som blir förälskade i någon av dem dör en hemsk död.

Sandra Bullock och Nicole Kidman ser för övrigt ut likadant som i filmen som gjordes för trettio år sedan. Fast Sallays döttrar nu blivit vuxna. Det blir förljuget och inte det minsta trovärdigt. Bara fånigt. Och hallå, tänker kanske vän av ordning som har koll på den första filmen, Practical Magic (som på svenska fick titeln Magiska systrar) som kom 1998: Löste inte systrarna tillsammans med en massa kvinnor problemet och fick bort förbannelsen i slutet av förra filmen? Tja det bryr sig inte filmskaparna om utan nu är förbannelsen lika kraftig som alltid.

Böckerna och sedan filmerna om Harry Potter gjorde väl det populärt och ganska rumsrent med filmer om magi och skolor för utbildning i magi. Men uppföljarna når oftast inte upp i samma kvalitet som Harry Potter och det gjorde absolut inte den förra filmen Practical Magic. Uppföljaren nu är inte ett dugg bättre.

Det är inte nödvändigt att tro på att finns magi eller att det går att trolla eller skicka förbannelser, eller för den delen lyckosamma besvärjelsen för att kunna uppskatta filmer med detta tema. Allt beror på hur det görs, hur det berättas. Practical Magic är varken engagerande eller intressant eller fängslande eller spännande.

i bästa fall kan filmen ses som en berättelse om hur viktigt det är att inte förneka sig själv, att det alltid straffar sig i längden att försöka gömma sina förmågor och sin personlighet och karaktär i det som uppfattas som det ”normala”. Finns det alls något normalt eller medelmåttigt egentligen? Är inte alla individer unika?

Practical Magic som kom 1998 var ingen lyckad film och det är inte uppföljaren heller. Att låta månen lysa över ett mystiskt hus och har två huvudroller som ska se ut som tjugofem år fast de är i sextioårsåldern och ska gestalta två kvinnor i övre medelåldern blir som en förljugen YouTube-influencer som alltid ska måla upp sig själv som vacker. Vem går på det? Dessutom är handlingen i denna uppföljare hur förutsägbar som helst. Suck. Det var en plåga att se den. För att inte nämna dialogerna som är så platta. Susanne Bier är inte en helt oäven regissör men den här gången får hennes verk inget högt betyg. Det är nästan så att betyg 2 är för högt. Dessutom är filmen alldeles för lång: två timmar och tio minuter. Det hade räckt med en kortfilm för att få sagt det som skulle sägas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkriitik, Filmrecension, Nicole Kidman, Practical Magic, Sandra Bullock

Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

10 september, 2026 by Elis Holmström

Oasis: Don't Look Back in Anger

Oasis: Don’t Look Back in Anger
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Will Lovelace, Dylan Southern

Oasis är inte främmande för att behandlas dokumentärt. Förutom åtskilliga intervjuer under årens gång tilldelades bandet en mycket stabil dokumentär, döpt efter en av deras mest klassiska låtar, Supersonic. En film som stilfullt klargjorde bandets resa från en replokal i Manchester till att bli inte världens största men kanske sista megaband.

Som alltid med obeskrivligt populära och historiska uttryck – som Oasis måste klassas som, kan man diskutera flertalet aspekter in absurdum. Oavsett vad man tycker om brödernas Gallaghers minst sagt kontroversiella personligheter eller det faktum att bandet inte producerat ett album värt namnet sedan 1995 kan ingen ifrågasätta gärningar som Live Forever, Rock N Roll Star, Champagne Supernova, Roll With It eller, eller… Mängden magisk musik som gruppen stått bakom är obegriplig.

Avsikten med Don’t Look Back In Anger är dock inte att återupprepa alltför mycket av den omspännande historik som delgavs i Supersonic. Detta är istället en ytterst deskriptiv film gällande fjolårets återförening. En turné som tog världen med storm och som orsakade komplett hysteri med kaotiska biljettsläpp samt en allmän masspsykos som musik, och inte minst konserter, kan orsaka i en tid då AI och TikTok gärna åsidosätter kollektiva upplevelser.

Men det stora dragplåstret är att faktiskt få bevittna återföreningen mellan Noel och Liam Gallagher. Fejden som pågick i osannolika 16 år är nästan lika historisk som bandets mest klassiska låtar.

Don’t Look Back In Anger är dock för bekväm och traditionell för att någonsin lyfta sig över kategorin duglig. Dokumentärfilmer kan vara mycket mångsidiga vad gäller form. Vi har sett en uppsjö av exempel på hur genren kan formas och presenteras för att ge subjektet maximal potential. Att endast delge ett par uppenbart dramatiska hållpunkter – som första mötet mellan bröderna, är inte tillräckligt för att skapa en film som kan kallas genuint intressant. Det faktum att hela projektet känns närmast regisserat – vad gäller att cyniskt försöka konstla fram dramatik, gör att hela filmen tappar den livsnödvändiga spontana energin som de mest fascinerande dokumentärerna besitter.

Flera sekvenser känns nedklippta och någon form av intimitet blir det aldrig tal om. Den helt demolerade syskonrelationen, och hur den gradvis återställs i och med turnén, bevittnas inte genom det dokumentära materialet utan genom en intervju med rockvärldens två mest högljudda bröder.

Denna omtalade dubbelintervju används inte heller fullt ut, det blir inget verbalt vansinne med tretusen svordomar i sekunden eller komplett ohämmade historier. Istället används intervjun för att trycka ned ganska taffliga plattityder om musikens kraft och värdet i gemenskap.

De mest fascinerande stunderna är istället då vi – alltför kort, får följa med bakom kulisserna inför den första spelningen på turnén. Spänningen, nervositeten och laddningen är osannolikt fängslande. Det vi sedan får bevittna – med fans i tårar och en arena som är nära att implodera av nästan sjuttiotusen hysteriskt hoppande människor, är obeskrivligt. I den stunden känns alla verbala utläggningar och klyschor helt berättigade. Vi må ha sett det förut men musikens kraft att hela och beröra är alltid lika förödande att bevittna. Men efter detta fastnar filmen i en tröttsam repetition där vi åker från stad till stad och besöker fans som har långa – samt förutsebara, utläggningar om bandets betydelse. Vissa utsagor är mer intressanta än andra – ett antal känns genuint menlösa medan andra är betydligt mer drabbande som en ung kvinna som var en av dem som utsattes för terrorattentatet 2017 i Manchester. En händelse som senare ledde till att Don’t Look Back In Anger blev en helande hymn för staden. Denna mycket starka berättelse kopplas dock ihop med mer trivialt tjafs där berusade Manchesterbor skriker nonsens.

Och sådär fortsätter det, fantastiska konsertbilder avbryts av alltifrån trams till allvar. Det kunde ha blivit ett förundransvärt potpurri som visat den oerhörda mångfalden av Oasis fans, men det blir istället en röra som inte säger mycket om något.

En av senare tids mest spektakulära återkomster blir tyvärr bara en acceptabel filmupplevelse som i mångt och mycket känns som en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné. Konsertbilderna må blända men som helhet är detta inte en strålkastare, snarare en tanig kamerablixt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Film, Filmkritik, Filmrecension, Oasis

Boko Yout – är det här framtiden?

9 september, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Det börjar som ett valmöte.

Vote 4 Gusto.

Sedan kommer Boko Yout.

Sångaren är kroppsmålad i lila och från första sekunden känns det som att någon har släppt lös en mindre revolution på Trädgården. Det är teater, performance, punk, hiphop, grunge och klubb på samma gång. Men framför allt är det ett jävla ös.

Det hårda trycket mot kravallstaketet säger egentligen allt.

Publiken pressas framåt. Svetten kommer. Kropparna rör sig. Boko Yout kastar ut energi och publiken kastar tillbaka den. Det är inte en konsert man står och betraktar på lagom avstånd. Den händer i kroppen.

Och någonstans mitt i allt inser jag att valmötestemat gör hela föreställningen ännu bättre.

Det här är inte bara en artist som kommit på ett kul sätt att presentera sina låtar. Vote 4 Gusto blir en ram runt hela konserten. En politisk kampanj utan något riktigt parti, en valrörelse där budskapet snarare verkar vara: rösta på det konstiga, det gränslösa, det som vägrar passa in.

Boko Yout är definitivt inte intresserad av att passa in.

Musiken är lika omöjlig att placera som showen. Postpunk möter hiphop, triphop och afrikanska influenser, men det viktigaste är att allting får vara lite för mycket. Lite för högt. Lite för konstigt. Lite för snabbt. Det är precis därför det fungerar. Tidigare har Boko Yout beskrivits som hyperkinetisk och fullständigt genrevägrande, och live blir den egenskapen ännu tydligare.

Det är också något befriande i att se en publik som är ovanligt ung för Trädgården.

Det här är inte bara människor som kommit för att återuppleva något de redan känner till. De är här för något som händer nu.

Och kanske är det där den viktigaste frågan dyker upp:

Är Boko Yout framtiden för livemusiken?

Kanske inte ensam. Men definitivt en del av den.

För framtidens konserter lär knappast handla om att en artist står mitt på scenen och sjunger sina låtar medan publiken filmar dem med mobilen. Här finns något annat. En hel värld. Ett visuellt uttryck. Ett budskap. Humor. Politik. Kaos. Publikkontakt.

Och en sångare målad lila.

Det är teater, men utan att musiken blir sekundär. Det är en konsert, men utan att scenen blir en begränsning. Och när valmötet växer till ett fullständigt inferno framför kravallstaketet känns det som om Boko Yout lyckats hitta något som många betydligt mer etablerade artister letar efter:

ett eget språk.

Det är svårt att värja sig mot.

Det är ännu svårare att stå still.

Trädgården har genom åren blivit mer än en nattklubb – en plats där konserter, klubbliv och festivalstämning flyter ihop. I kväll känns det som om Boko Yout förstått exakt hur den platsen ska användas.

Ett valmöte har förvandlats till rave.

En konsert har förvandlats till teater.

Och publiken har röstat.

Vote 4 Gusto.

Jag vet inte om Boko Yout är framtiden för livemusiken.

Men om framtiden ser ut så här tänker jag gärna vara med.

5/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in