• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Andarnas rike – ytligt och förlöjligar människor

16 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Andarnas rike Bildtext: För programledaren Anna Lindman väntar en rejäl överraskning. Foto: Martina Iverus/SVT

Andarnas rike
Betyg 1
Premiär 12 oktober på SVT

Fler människor i Sverige tror på att det finns något utöver vårt fysiska liv utan att de tror enligt traditionella religioner som kristendom och islam. Flera undersökningar har visat detta. Sveriges Television har gett Anna Lindman, en av sina mer seriösa journalister, i uppdrag att undersöka hur det kommer sig att i världens kanske mest sekulariserade land växer ”tron” på något utanför de naturvetenskapliga förklaringarna fram. Hur har det gått? Det har tyvärr blivit en oseriös soppa av de mest ytliga delarna inom andliga rörelser i Sverige idag.

Jag förstår att den som inte känner till något av allt det som ryms inom andliga rörelser kan serien locka till förvåning och till att se ner på alla dessa människor som är engagerade i detta. Människor inom andliga rörelser förlöjligas och fokus sätts på negativa delar som ryms inom denna stora och mångsidiga rörelser.

Här ska det göras ritualer i alkemi där ritualledaren läser innantill från anteckningar på mobiltelefon (seriöst hur okunnig kan en ledare vara? Kan han inte utantill det han ska säga?) och där ska jagas bort mörka energier ur lägenheter och den som ska få uttala sig vetenskaplig är psykologiprofessor. Fakta är ju att om programledaren och dennes stab hade orkat ta sig ner lite från de allra ytligaste hade kunnat hitta att det finns forskning i USA, Storbritannien, Brasilien och Japan, till exempel, som forskar kring ämnet och där det finns mycket fascinerande och sådant som öppnar ögonen för att det kan finnas något utöver vad vi kan uppfatta med våra fem sinnen.

Häromdagen läste jag en artikel i en vetenskaplig tidskrift där en medicinsk forskare på Lunds universitet skriver att inom sjukvården och inom akademisk forskning är det näst intill förbjudet att som läkare eller annan sjukvårdspersonal berätta om upplevelser och fenomen om att livet fortsätter efter döden.
Forskaren berättar om de uppenbara försöken att undertrycka och censurera parapsykologisk forskning och de som gör det i Sverige. Det kan handla om att ta upp falska anklagelser, spärra åtkomst till tidskrifter, ta bort data och utfrysa och förfölja vetenskapsmän som är intresserade av ämnet.

Det finns ju mycket mer att ta upp än det extremt ytliga som SVT gör i Andarnas rike. Ok, serien är på ett sätt snäppet bättre än det genom-kommersiella programmet Det okända på TV4 som skulle få betyg 0 om jag recenserade. Fast å andra sidan är det knappast någon som tar Det okända på allvar utan publiken ser det väl mest som ett underhållningsprogram som kittlar skräck och rädslor, som skräckfilmer gör. Andarnas rike signalerar att det ska vara en seriös undersökning. Serien tar inte upp andliga rörelser med utgångspunkten att förstå eller hitta vad det går ut på. Där finns ingen ambition att röda vid de existentiella frågorna som alla människor har. Hur kan de annars ha lyckats skrapa ihop ett sådant virrvarr av okunnighet?

Men problemet att tv-serien fuskar förbi de djupgående frågorna är inte det seriens ända problem. Det här ihopklippta väldigt hattigt och inget följs upp ordentligt. Serien verkar ha som främsta mål att förlöjliga människor inom andliga rörelser. Ett faktum är att många människor som söker sig till detta bär på en sorg och har förlorat någon närstående, kanske förlorat ett barn. Då bör dessa människor behandlas med medkänsla och seriöst försök att lyssna.

Här har jag skrivit om tv-serien utifrån upplevelsen från en som är engagerad i andliga rörelser.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Andarnas rike, Andlighet, Anna Lindman, Recension av tv-serie, Sveriges Televion, SVT

Teaterkritik: The World is Full of Married Men – imponerande dockteknik och skådespelarinsatser

16 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

The world is full of Married Men
Regi, översättning, dockmakeri Erik Holmström
Scenografi, kostym, dockkostym Maja Kall
Mask dockmask Siv Nyholm
Livevideo Oskar Steen
Dramaturgi Amanda Fromell
Ljus Olivia Grefve
Medverkande Erik Olsson, Kajsa Ericsson
Nypremiär 14 oktober 2023 (urpremiär 2021) på Intiman i Malmö

Förställningen The World is Full of Married Men har i och med nypremiären på Intiman i Malmö fått en större scen. I ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Malmö Dockteater gjorde den välbearbetade föreställningen i Holmströms regi succé redan 2021. Den bygger på Jackie Collins skandalomsusade debutroman med samma namn från 1968. Miljöerna utspelas i ett frigjort London under 1960-talet.

Romanen som ansågs göra personer ”perversa” (Wikipedia) förbjöds i Sydafrika och i Australien. Senare hamnade den i genren ”tantsnusk”, vilket nog förklarar varför även Intiman ger rekommendationen från 15 år och uppåt. I förhandsvideos syns glimtar från små lyx-dock-miljöer med vita ombyggda barbies som agerar i hotellsängar med tillhörande extravagans. Hintar ges om att green-sceeen möjliggör att skådespelare och dockor blandas. DN:s recensent Lindqvist imponerades vid urpremiären av det skickliga skådespeleriet samt av att ”död materia kan bli så uttrycksfull”. Förväntningarna är således på topp …

Jag sätter mig i den anrika gamla motiv-vävda teaterstolen i teaterlokalen som faktiskt också användes på 60-talet. Framför mig på scenen står ett tiotal dock-skåp infattade i grönt placerade i en halvcirkel i bakre fonden. Bredvid mig finns unga vuxna i kreativa bohemiska kläder men även andra teatergäster som nog själva nog var lika unga som karaktärerna i pjäsen på 60-talet. En stor skärm med bokens titel i slängiga bokstäver hänger över scenen som en inbjudan till ett drive-in-hotell i USA.

Storyn vi tar del av har ett klart vuxenperspektiv och vi lär känna en samling personer i reklambranschen. Så gott som alla beskrivs med tonvikten utifrån främst sina lustar – hur de lyckas få eller längta efter sex. Tantsnusk blir bara förnamnet när dockornas materiella tekniska lösningar och ljudeffekter konkretiserar, och ett mycket skickligt skådespeleri levandegör, vad de har för sig.

Vi lär känna paret David Cooper som arbetar på en reklambyrå och frun Linda Cooper som har två barn gemensamt. Han vänstrar, hon vänstrar. I slutet av pjäsen har båda skilt sig och startat om med nya parters. Vi blir också bekanta med Paret Grossman. Den unga smäckert läckra frun Lori Grossman dansar loss i en scen på ett party som blir som en sinnebild för tidsandan: ”släpp loss- känn din kropp – njut medan du kan!”. Med stegrande oro tar vi under kvällen också del av de strapatser den blonderade fotomodellen Claudia Parker – med klingande skånska – tar sig igenom. Vi hör henne frigjort skratta åt de ärligare friarna, och anamma de vidlyftiga och farliga. Vi följer hennes försök att sängvägen göra karriär.

Levande party-miljöer och blänkande sidenlakan och glitter i hotellrum kommer nära oss på bildskärmen. Kameraarbetet och det docktekniska över lag är imponerande. Såväl det dekadenta, det hippiecharmiga som de välhållna hemtrevliga sovrummen i villorna blir träffsäkra i den välgjorda scenografin.

Scenarbetarnas närvaro – och den tekniska öppna lösningen — ökar upplevelsen av det som sker framför våra ögon – men jag försöker koncentrera mig på handlingen. Jag försöker tänka bort allt det komiska, de tekniska detaljerna som får oss alla att skratta. Summan blir att trots detta tillspetsade och den satiriska udden – blir dockornas karaktärer förvånansvärt trovärdiga. Musiken kastar oss bak i tiden och vi förflyttas och värms av den tidens unga vuxna. De som ville bryta sig loss från de konventioner och borgerliga ideal som rådde då.

Det blir på ett sätt som en antropologisk studie som levandegjorts framför mina ögon. Är detta människosläktets olika ansikten? Jag stannar vid de rädda sökande ögonen den lite utsatte mannen hade – han som misslyckades både med sitt äktenskap och med sin sexbomb till älskarinna. Bakvägen fångas han in i en ny relation, oklart om det var vad han önskade. Nog väcks frågor av Collins manus som räcker långt än i dag, och Malmö Dockteater har sannerligen tagit på sig uppgiften att förmedla dem.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Försök # 1 på Göteborgs Stadsteater – Enastående bedrift dissekerar egna hantverket

16 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Koncept, text & regi: Iggy Malmborg

Koreografi: Beck Heiberg

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson

Medverkande: Jesper Säderblom

Urpremiär: 13/10 2023 på Lilla scen

Spelas 2/12 (som del i trilogi)

80-talisten Iggy Malmborg är skådespelare i botten, förekommit i en rad filmer och teve-serier. Utan min vetskap har han turnerat i Europa sedan tretton år tillbaka i eget namn. Agerar på senare tid mer sällan själv på scen. Ägnar sig istället åt att bland annat regissera regelbundet på en ledande teater i Berlin. Under hösten gästar Malmborg bördig från Malmö Göteborgs Stadsteater i monolog som framförs på engelska. Han har hyllats för en estetik som gör det komplexa konkret. Tredelade sviten Försök introducerades under Stadsteaterns presentation av spelåret, med komisk precision av Victoria Olmarker och en stumfilmagerande Jesper Söderblom. Han skulle lösa en komplicerad uppgift, nämligen att på kommando fälla en tår. Den scenen finns inkorporerad i Försök # 1 där tillvägagångssätt grundligt förklaras.

Malmborg introducerar själv sin uppsättning på urpremiären. Berättar i intervju att hans trilogi kretsar kring teaterns maskineri. Dels skådespeleriet som hantverk, dels hur en uppsättning är konstruerad. Underrubriken lyder: ”Skådespelarens dilemman – tre mikropjäser”. Att repetitionstiden avsiktligt begränsats blir till en extra utmanande förutsättning, för upphovsmannen och hans förlängda armar på scenen. Därav titeln på projektet. Man kastar sig ut, exemplifierar teser i ett intimt samspel skådespelare – idégivare/ manusförfattare. Inledande delen fokuserar obönhörligt på upprepning, att en aktör bunden till tiljan måste kunna få ur sig identisk leverans föreställning efter föreställning utan synbar slentrian. En avgörande skillnad mot filminspelningar där tagningar tas om, bara tills regissören blir nöjd. Upprepningens ”gissel” påminner om vardagens rutiner och behov. Utfallet i form av monolog kan enligt Malmborg, rymma både ett skrattekande eko och vara utgångspunkt för kritiskt tänkande.

foto Ola Kjelbye

Monologen pågår i omkring en timme. Bortsett från den plaststol Jesper Söderblom i omgångar sitter på är scenen kal. Hans bylsiga kläder med uppkavlade byxben och grova skor ska förmodligen uppfattas som praktiska, för någon som ska delge publiken sanningar om skådespeleriets hemligheter. Söderblom som också synts på vita duken och i tv-rutan har ingått i Stadsteaterns ensemble sedan 2016, vilket jag kunnat glädjas åt ett otal gånger. 2019 höll han oss i ett järngrepp ensam på samma scen i en uppfordrande modern klassiker. Syftar på Pär Lagerkvists Dvärgen.

Nu använder han sig av sin egen erfarenhet, sin kropp och hänvisar till sin uppdragsgivare. Vänder med enorm nerv in och ut på verktygslådan för att visa hur agnarna skiljs från vetet, blottlägger vad som manifesterar ett äkta uttryck. Inlagda konstpauserna är på gränsen till extrema, tillhör de ingredienser som kan förefalla nördigt interna, skickar blinkningar till alla som försökt att äga ett scenrum. Det specifika med den expressiva monologen är att den övertydligt aviserar vad som ska ske, kommenterar vad som utförts och avslöjar beprövade tekniker. Och i manus finns finurligt instoppat passusar som relaterar till yrkesmannen privatliv och hang ups.

foto Ola Kjelbye

Malmborg röjer i sin introduktion på plats, vilken logik som i en anda av dekonstruktion driver monologen framåt. Rör sig om att realisera filosofin om att framställa komplex materia på ett konkret sätt. Samma skeende, rörelsemönster och skärpa i betoningar (några få knappt märkbara skillnader kunde förnimmas ) upprepas likt två halvlekar i fotboll med identiskt utseende.

Drog på förhand parallell till Erik Holmströms mycket lyckade och hastigt framtagna, dramaturgiska varianter på Don Quijote med ideliga kopplingar till samtiden, en lekfull teater-fest under pandemin på Folkteatern. Konstaterar att jämförelsen haltar då Försök # 1 utvärderar vari en gestaltande yrkespersons knep består, hur kreera en tyngd och karisma som kommer i närheten av den ouppnåelige Ernst Hugo? Metaaspekten roar på ett högst underfundigt sätt, känns exklusiv. Man blir innesluten i en process, tilltalad.

Kunde skönja ett självironiskt drag, samtidigt som Söderblom definitivt verkade medveten om sin aura. Eller var det bara en pose han instruerats till? Har skrivit det förr och upprepar(!) att Jesper Söderblom är den främste karaktärsskådespelaren på Västkusten. Uträttade som solitär utförare av Iggy Malmborgs vision (kompletterad med egna tillägg) en makalös prestation! En teaterproducent ansåg uppsättningen alltför nördig för att bredare kunna nå ut. Kan förstå argumentet, fast för egen del blev jag förtjust. Fick mersmak för projektet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Romeo och Julia på Unga Klara – pulserande mustig fartfylld föreställning

14 oktober, 2023 by Birgitta Komaki

Nina Rashid och Myra Neander. Foto: Mats Bäcker.

Romeo och Julia
Av (dramatiker) William Shakespeare
Översättare Göran O Eriksson
Regi Gustav Deinoff
Dramaturgi Erik Uddenberg
Koreografi Mari Carrasco
Scenografi Annika Tosti
Kostymdesign Annika Tosti
Maskdesign Lillebell Höglund
Kompositör Mikael Karlsson
Ljusdesign Mira Svanberg
Skolföreställning premiär 12 oktober 2023 på Unga Klara Kulturhuset Stockholm
På scen Annika Kofoed, Myra Neander, Nina Rashid, Richard Sseruwagi, Karolina Mindell Kidanu, Klas Lagerlund, Sandra Medina, Mattias Lech, Lucas Carlsson (understudy), Viktor Carlsson (praktikant, Teaterhögskolan i Malmö)

Ett drama av Shakespeare skapat för 400 år sedan som aldrig blir gammalt. Så länge ungdomar och kärlek finns i världen och en stelnad vuxenvärld bestämmer villkoren är temat lika aktuellt nu som då.

Unga Klara spelar dramat på en scen omgiven av publiken på alla sidor om scenen.
Det skapar en känsla av delaktighet hos publiken. Mycket dans sker framför publikens fötter och koreografin är nyskapande. I högt tempo och med stor intensitet reciteras historien. Könsöverskridande rollsättning och burleska roller skapar känsla av ett skådespel framfört på en marknad under 1500-talet.

Shakespeares fantastiska texter får stor plats på scen och det fungerar i den här fysiska uppsättningen. Det ger fler bottnar till historien i frågor som är aktuella än i dag, till exempel krig mellan gäng eller föräldrar som vill styra sina barn och bestämma vilka de skall gifta sig med.

Ändå är det spelet mellan Romeo och Julia som griper tag. När alla starka uttryck från de andra skådespelarna tystnar då kommer den gripande historien fram. När texten får tala om kärlek. Både Nina Rashid och Myra Neander är så unga, renhjärtade och
passionerade att man aldrig tvivlar på historien. Deras insatser gör att det blir poetisk teater att minnas också i en pulserande mustig fartfylld föreställning.

Ett lyckat pjäsval av Unga Klara.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Höstlöv som faller

13 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Höstlöv som faller
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Aki Kaurismäki

Den finländske regissören Aki Kaurismäki är känd för att ha en högst unik egen stil, hans filmer är tidlösa och ofta förmedlar de en finsk vemod. Få kan lika starkt skildra detta. Med Höstlöv som faller vann han Jurypriset i Cannes 2023.

Vi får följa två ensamma människor i möts i klassiska Kaurismäki-miljöer från Helsingfors. Två ensamma människor som möts och lite, lite grann öppnar sig för möjligheten att trots allt hitta någon de kan älska. De är båda så sorgligt ensamma att jag nästan vill gråta. Samtidigt blir jag arg i början av filmen och ställer mig frågan: Varför måste människor ur arbetarklassen skildras som så misslyckade individer som tycks leva att glädjelöst liv?

Jag hade dock invändningar mot filmens första halva. Jag var till och med lite besviken. Människor från arbetarklass skildras inte lika ofta i film som medelklassen eller överklassen eller den kreativa klassen som konstnärer och författare. Jag värjer mig lite mot när den skildras så bedrövlig som i Höstlöv som faller, att de och deras liv skildras så tragiska och nästan utan något ljus eller något glädje i livet.

Alma Pöysti spelar Ansa som först jobbar som snabbköpskassörska men för sparken och då får jobb först på en bar och sedan på en tågstation. Ingen skådespelare kan väl spela lika olycklig som Alma Pöysti. Ett paradexempel är filmen ”En dag och en halv” som går på Netflix. Ansa är så ensam att hon bara har en tallrik och bestick för en person hemma. Denna ensamma Ansa möter en ännu ensammare byggarbetare som är alkoholist, Holappa som spelas av Jussi Vatanen.

Jussi Vatanen och Alma Pöysti gör två imponerande rolltolkningar. Och det finns många uttryck hos Alma Pöysti. Med små medel kan hon förmedla så mycket.

En scen från filmens början sätter tonen: NN har tagit med sig en förpackning middagsmat som ska värmas i mikron. Hon värmer den men när hon tar ut den slänger hon den. Var den bränd eller hade hon tappat aptiten? Det vet vi inte. Men hon slänger den och sitter sedan stilla, ser tom ut och skaffar inget annat att äta. Det är så sorgligt.

Kan det bli annat än mörkt? Ja det finns små ljusstänk som tar sig igenom. På sitt sätt är filmen väldigt romantisk, på ett handfast jordat sätt. Dialogerna är helt underbart ordfattiga, karga och väldigt rakt på sak. Filmen är rolig och varm, mänsklig och överraskande, trots allt, trots mörkret och den grå tristessen.

Aki Kaurismäki bygger upp sitt eget tidlösa universum. Ansa lyssnar på radio via en radioapparat som ser ut att komma från 1950-talet. Mycket i filmen är hämtat från trettio, fyrtio och femtio år sedan. I början av filmen har de bara fasta telefoner. Samtidigt är det vi hör ur radion rapporter från ryssarnas attacker mot Ukraina i nutid. Musiken är till övervägande delen gamla finska kärleksvisor. En tidsblandning som gör att filmen inte kan placerar i någon bestämd tid utan den är tidlös. För den filmhistoriskt intresserade finns många små detaljer att upptäcka, som filmaffischer från filmer som Kaurismäki berättat att han inspirerats av som filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Aki Kaurismäki, Filmkritik, Filmrecension, Höstlöv som faller

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Sida 215
  • Sida 216
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour – vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: … Läs mer om Filmrecension: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour – vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad

Filmrecension: Iron Maiden Burning Ambition – en duglig sammanfattning

Iron Maiden Burning Ambition Betyg 3 … Läs mer om Filmrecension: Iron Maiden Burning Ambition – en duglig sammanfattning

Filmrecension: Mortal Kombat II – horribel bottennotering

Tati Gabrielle i Mortal Kombat II. Foto: … Läs mer om Filmrecension: Mortal Kombat II – horribel bottennotering

Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

Kvarteret var väldigt lugnt och låg en … Läs mer om Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Fårdetektiverna Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

30/4-2/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Helan och Halvdan ställer upp Manus och … Läs mer om Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in