The world is full of Married Men
Regi, översättning, dockmakeri Erik Holmström
Scenografi, kostym, dockkostym Maja Kall
Mask dockmask Siv Nyholm
Livevideo Oskar Steen
Dramaturgi Amanda Fromell
Ljus Olivia Grefve
Medverkande Erik Olsson, Kajsa Ericsson
Nypremiär 14 oktober 2023 (urpremiär 2021) på Intiman i Malmö
Förställningen The World is Full of Married Men har i och med nypremiären på Intiman i Malmö fått en större scen. I ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Malmö Dockteater gjorde den välbearbetade föreställningen i Holmströms regi succé redan 2021. Den bygger på Jackie Collins skandalomsusade debutroman med samma namn från 1968. Miljöerna utspelas i ett frigjort London under 1960-talet.
Romanen som ansågs göra personer ”perversa” (Wikipedia) förbjöds i Sydafrika och i Australien. Senare hamnade den i genren ”tantsnusk”, vilket nog förklarar varför även Intiman ger rekommendationen från 15 år och uppåt. I förhandsvideos syns glimtar från små lyx-dock-miljöer med vita ombyggda barbies som agerar i hotellsängar med tillhörande extravagans. Hintar ges om att green-sceeen möjliggör att skådespelare och dockor blandas. DN:s recensent Lindqvist imponerades vid urpremiären av det skickliga skådespeleriet samt av att ”död materia kan bli så uttrycksfull”. Förväntningarna är således på topp …
Jag sätter mig i den anrika gamla motiv-vävda teaterstolen i teaterlokalen som faktiskt också användes på 60-talet. Framför mig på scenen står ett tiotal dock-skåp infattade i grönt placerade i en halvcirkel i bakre fonden. Bredvid mig finns unga vuxna i kreativa bohemiska kläder men även andra teatergäster som nog själva nog var lika unga som karaktärerna i pjäsen på 60-talet. En stor skärm med bokens titel i slängiga bokstäver hänger över scenen som en inbjudan till ett drive-in-hotell i USA.
Storyn vi tar del av har ett klart vuxenperspektiv och vi lär känna en samling personer i reklambranschen. Så gott som alla beskrivs med tonvikten utifrån främst sina lustar – hur de lyckas få eller längta efter sex. Tantsnusk blir bara förnamnet när dockornas materiella tekniska lösningar och ljudeffekter konkretiserar, och ett mycket skickligt skådespeleri levandegör, vad de har för sig.
Vi lär känna paret David Cooper som arbetar på en reklambyrå och frun Linda Cooper som har två barn gemensamt. Han vänstrar, hon vänstrar. I slutet av pjäsen har båda skilt sig och startat om med nya parters. Vi blir också bekanta med Paret Grossman. Den unga smäckert läckra frun Lori Grossman dansar loss i en scen på ett party som blir som en sinnebild för tidsandan: ”släpp loss- känn din kropp – njut medan du kan!”. Med stegrande oro tar vi under kvällen också del av de strapatser den blonderade fotomodellen Claudia Parker – med klingande skånska – tar sig igenom. Vi hör henne frigjort skratta åt de ärligare friarna, och anamma de vidlyftiga och farliga. Vi följer hennes försök att sängvägen göra karriär.
Levande party-miljöer och blänkande sidenlakan och glitter i hotellrum kommer nära oss på bildskärmen. Kameraarbetet och det docktekniska över lag är imponerande. Såväl det dekadenta, det hippiecharmiga som de välhållna hemtrevliga sovrummen i villorna blir träffsäkra i den välgjorda scenografin.
Scenarbetarnas närvaro – och den tekniska öppna lösningen — ökar upplevelsen av det som sker framför våra ögon – men jag försöker koncentrera mig på handlingen. Jag försöker tänka bort allt det komiska, de tekniska detaljerna som får oss alla att skratta. Summan blir att trots detta tillspetsade och den satiriska udden – blir dockornas karaktärer förvånansvärt trovärdiga. Musiken kastar oss bak i tiden och vi förflyttas och värms av den tidens unga vuxna. De som ville bryta sig loss från de konventioner och borgerliga ideal som rådde då.
Det blir på ett sätt som en antropologisk studie som levandegjorts framför mina ögon. Är detta människosläktets olika ansikten? Jag stannar vid de rädda sökande ögonen den lite utsatte mannen hade – han som misslyckades både med sitt äktenskap och med sin sexbomb till älskarinna. Bakvägen fångas han in i en ny relation, oklart om det var vad han önskade. Nog väcks frågor av Collins manus som räcker långt än i dag, och Malmö Dockteater har sannerligen tagit på sig uppgiften att förmedla dem.