Koncept, text & regi: Iggy Malmborg
Koreografi: Beck Heiberg
Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson
Medverkande: Jesper Säderblom
Urpremiär: 13/10 2023 på Lilla scen
Spelas 2/12 (som del i trilogi)
80-talisten Iggy Malmborg är skådespelare i botten, förekommit i en rad filmer och teve-serier. Utan min vetskap har han turnerat i Europa sedan tretton år tillbaka i eget namn. Agerar på senare tid mer sällan själv på scen. Ägnar sig istället åt att bland annat regissera regelbundet på en ledande teater i Berlin. Under hösten gästar Malmborg bördig från Malmö Göteborgs Stadsteater i monolog som framförs på engelska. Han har hyllats för en estetik som gör det komplexa konkret. Tredelade sviten Försök introducerades under Stadsteaterns presentation av spelåret, med komisk precision av Victoria Olmarker och en stumfilmagerande Jesper Söderblom. Han skulle lösa en komplicerad uppgift, nämligen att på kommando fälla en tår. Den scenen finns inkorporerad i Försök # 1 där tillvägagångssätt grundligt förklaras.
Malmborg introducerar själv sin uppsättning på urpremiären. Berättar i intervju att hans trilogi kretsar kring teaterns maskineri. Dels skådespeleriet som hantverk, dels hur en uppsättning är konstruerad. Underrubriken lyder: ”Skådespelarens dilemman – tre mikropjäser”. Att repetitionstiden avsiktligt begränsats blir till en extra utmanande förutsättning, för upphovsmannen och hans förlängda armar på scenen. Därav titeln på projektet. Man kastar sig ut, exemplifierar teser i ett intimt samspel skådespelare – idégivare/ manusförfattare. Inledande delen fokuserar obönhörligt på upprepning, att en aktör bunden till tiljan måste kunna få ur sig identisk leverans föreställning efter föreställning utan synbar slentrian. En avgörande skillnad mot filminspelningar där tagningar tas om, bara tills regissören blir nöjd. Upprepningens ”gissel” påminner om vardagens rutiner och behov. Utfallet i form av monolog kan enligt Malmborg, rymma både ett skrattekande eko och vara utgångspunkt för kritiskt tänkande.
Monologen pågår i omkring en timme. Bortsett från den plaststol Jesper Söderblom i omgångar sitter på är scenen kal. Hans bylsiga kläder med uppkavlade byxben och grova skor ska förmodligen uppfattas som praktiska, för någon som ska delge publiken sanningar om skådespeleriets hemligheter. Söderblom som också synts på vita duken och i tv-rutan har ingått i Stadsteaterns ensemble sedan 2016, vilket jag kunnat glädjas åt ett otal gånger. 2019 höll han oss i ett järngrepp ensam på samma scen i en uppfordrande modern klassiker. Syftar på Pär Lagerkvists Dvärgen.
Nu använder han sig av sin egen erfarenhet, sin kropp och hänvisar till sin uppdragsgivare. Vänder med enorm nerv in och ut på verktygslådan för att visa hur agnarna skiljs från vetet, blottlägger vad som manifesterar ett äkta uttryck. Inlagda konstpauserna är på gränsen till extrema, tillhör de ingredienser som kan förefalla nördigt interna, skickar blinkningar till alla som försökt att äga ett scenrum. Det specifika med den expressiva monologen är att den övertydligt aviserar vad som ska ske, kommenterar vad som utförts och avslöjar beprövade tekniker. Och i manus finns finurligt instoppat passusar som relaterar till yrkesmannen privatliv och hang ups.
Malmborg röjer i sin introduktion på plats, vilken logik som i en anda av dekonstruktion driver monologen framåt. Rör sig om att realisera filosofin om att framställa komplex materia på ett konkret sätt. Samma skeende, rörelsemönster och skärpa i betoningar (några få knappt märkbara skillnader kunde förnimmas ) upprepas likt två halvlekar i fotboll med identiskt utseende.
Drog på förhand parallell till Erik Holmströms mycket lyckade och hastigt framtagna, dramaturgiska varianter på Don Quijote med ideliga kopplingar till samtiden, en lekfull teater-fest under pandemin på Folkteatern. Konstaterar att jämförelsen haltar då Försök # 1 utvärderar vari en gestaltande yrkespersons knep består, hur kreera en tyngd och karisma som kommer i närheten av den ouppnåelige Ernst Hugo? Metaaspekten roar på ett högst underfundigt sätt, känns exklusiv. Man blir innesluten i en process, tilltalad.
Kunde skönja ett självironiskt drag, samtidigt som Söderblom definitivt verkade medveten om sin aura. Eller var det bara en pose han instruerats till? Har skrivit det förr och upprepar(!) att Jesper Söderblom är den främste karaktärsskådespelaren på Västkusten. Uträttade som solitär utförare av Iggy Malmborgs vision (kompletterad med egna tillägg) en makalös prestation! En teaterproducent ansåg uppsättningen alltför nördig för att bredare kunna nå ut. Kan förstå argumentet, fast för egen del blev jag förtjust. Fick mersmak för projektet.