Recension

Inspirerad Ebbot eminent uppbackad av taggat storband – Ebbot med Göteborg Jazz Orchestra på Draken

22 november, 2023 by Mats Hallberg

19/11 2023

Draken i Göteborg (Arrangör: Krall Entertainment)

Har haft viss koll på vad Ebbot Lundberg hållit på med sedan de vilda åren med Union Carbide Productions. Jag äger helgjutna debuten med The Soundtracks of Our Lives, såg relativt nygjorda dokumentären om UCP på Göteborgs filmfestival, sett Ebbot fronta i diverse konstellationer ett tvåsiffrigt antal gånger, gav här reunionspelningen med TSOUL på WOW 4+ och tog vara på erbjudandet att intervjua honom inför samarbetet med Göteborg Jazz Orchestra. Ändå utfaller en jämförelse med den vitala uppstickare till jazzorkester som frodats i 5-6 år till den senares fördel. Vet sålunda väsentligt mer om GJO, hur de låter och vad de haft för sig, då jag uppskattningsvis lyssnat på 85% av deras tematiskt fullödiga konserter. Recenserat deras bedrifter ett antal gånger i Kulturbloggen och i Orkesterjournalen och nästan blivit beroende av vanan att få uppleva storbandet live. Blev kontaktad av dem när de nyss dragit igång sina månatliga måndagskonserter, på den krog (Contrast Public House) de vid jazziga evenemang döpt om till anrika Wauxhall. GJO har därtill framträtt med namnkunniga gäster på exempelvis Stora Teatern, Brew House (också utomhus) och Valand.

Draken där jag sett ett par enstaka konserter tidigare (en av dem invigningen av Draken Live tidigare i höst med Jill Johnson) är ju annars känt som hjärtat i Göteborgs Filmfestival, vilket gjort att jag känner mig hemmastadd i denna miljö också nu när den renoverats till ytterligare en pjäs i Stordalens ständigt växande nöjesimperium. Det sluttande golvet ger god sikt och man sitter bekvämt de sammetsröda fåtöljerna. Jazzföreningen Nefertits ljudansvarige Tomas Ferngren borgade för att varje instrument nådde ut på rätt frekvens. Konserten denna kulna söndagsafton pågick under två timmar inklusive paus och extranummer. Kändes alldeles lagom! Agerade trivsam konferencier överraskande diskret gjorde Erik Mjönes, musikalartist till vardags verksam i P2. Enda som saknades var en kortfattad exposé över GJO:s historik troligen okänd för stora flertalet i publiken. Lyckligtvis fick åhörarna veta vad solisterna hette. Draken var nästan fullsatt trots rejält tilltaget biljettpris. Sångaren, låtskrivaren och producenten som förr betraktades som en indie-.excentriker har blivit folkkär genom att vara känd från teve.

Finns en viss rutin hos Ebbot att framträda med såväl stråkar som orkestrar och storband. Jag har tidigare hört samarbeten med storband under ledning av Lasse Lindgren samt Håkan Broströms New Places Orchestra. I ena fallet tyckte jag att Ebbot inte bottnade i alla kompositioner, att det lät ojämt. Känns relevant att nämna att jag skrev så pass positivt om konsert på Nef med ypperliga New Places Orchestra att den texten publicerats på Håkan Broströms hemsida. Emellan föregående jul och nyår möttes dessa enheter igen utan att jag var där. Musikredaktören på GP som jag aldrig skådat i något jazzigt sammanhang skrädde inte orden, tog istället fram sin mest brutala såg. Med tanke på hur det presterades tre veckor tidigare med Viktoria Tolstoy, kan den lika omtalade som beryktade recensionen omöjligen tas på allvar, även om den konserten enligt Ebbot innehöll för många solon och huvudpersonen kan mycket väl ha stått för en ojämn insats.

Förvånades en smula över över att repertoaren på Draken valts på ett så konsekvent sätt av en hängiven artist vars attityd avslöjade att han njöt av vad som var i görningen, då man givetvis hade repat. Tyckte om upplägget att i storbandsformat spegla material som Ebbot sjungit och som regel skrivit texten till. De fantastiska arren var främst signerade geniet Johan Lindström med vilken shamanen (konferencierens epitet) haft ingående samarbeten med. Två nya arr hade skrivits av Hasse Hjortek, vilket resulterade i uruppförande av Under Your Spell.

GJO ställde helhjärtat upp på uppskissade villkor, har näppeligen tidigare tolkat psykedeliskt rockröjiga låtar som stundtals , förbluffande nog ges stråk av skönhet. Fick i utbyte generöst med utrymme att färga läckra melodier. Somliga äventyrslystna musikälskare ratar storband av rädsla för att det ska låta slickat, alltför slätkammat. Just den kategorin kunde rakt av gå igång på detta extatiska möte, laddat med friktion och nyanser. Blev än mer påfylld av energi än jag hade föreställt mig, trots att jag visste var GJO var kapabla till. Som seden påbjuder tilldelas GJO själva första låten i varje set. Har i efterhand fått veta att det rörde sig om framåtlutade Turning Up (T. Akiyoshi) respektive fängslande vridna toner i Spectrum (B. Mintzer) där tenorsaxofonisten Björn Cedergren stod för fullödigt solo i omgivning av aviga takter. Modigt gjort att lansera ett komplext stycke som genomsyrades av skrynklig struktur.

Ebbot fjärmar sig kompromisslöst från den lena crooner-stil storband ofta förknippas med. Istället för att försöka sig på att ha Kurt Elling och Tony Bennet till ideal, laboreras med en stämma som av belackare beskrivs i termer av skrovligt skränig. I denna tillställning behärskas emellertid till fullo konsten att nyansera. Sound laddas med maximal intensitet för att därefter fokuseras på finstilta valörer, vilket gör att man ryser av välbehag. Konsten att växla uttryck och därmed skapa dramatiska bågar, är en unik kvalitet i den kraftfulla rösten. Konceptet med stegringar och nedsänkningar firar kontinuerligt triumfer, ett varumärke stjärnan framgångsrikt förvaltar. Att han sin vana trogen mumlar och struntar i mikrofonteknik i mellansnack kan betraktas som en marginell anmärkning knappt någon fäster sig vid.

Korar versionen av Light My Fire till konsertens kulmen. The Doors psykedeliska listetta från flower power-eran framförs makalöst drivet genom kontrasterande passager med hänryckande feature från gitarrist Erik Weissglas, formidabel utvikning av David Bäck över sin orgelljudande klaviatur och rytmtillverkarna Fredrik Hamrå bakom trummorna jämte exakta leveransen av basgångar från elbasist Olli Rantala. De tre sistnämnda hade enorm betydelse för att leverera det sound Ebbot och arrangören av respektive låtar beställt. Samtliga nämnda plus Vanja Holm på percussion bröt sig ur sin trygghetszon på ett magiskt vis. Magnifika musiker helt enkelt vilka likt andra jazzutbildade kan prestera gränsöverskridande utan att det låter onaturligt. Rantala låg lagom mycket i framkant och präglade det ömsom snirkliga, ömsom raka beat som fångade oss. Vad beträffar den fabulöse Fredrik Hamrå associerar den polyrytmiska spelstilen med namnen Sandsten i TSOUL. Slump eller medvetet val? Av covers i övrigt görs också två hits med hemliga kultbandet The Residents, en av Ebbots absoluta favoritgrupper som han på anmodan introducerar. Hey Skinny utvecklas till suggestiv fullträff medan Perfect Love sätts igång genom bluesigt basintro i baktakt. Spännande!

Andreas Thurfjell solist / Fotoscenen (Johnny Kääpä)

Ett otroligt vitalt, flexibelt och taggat storband gick som framgått Ebbot till mötes, inte olikt Gil Evans & The Monday Night Orchestra Live At Sweet Basil (förvisso framkallar de instrumental extas) Dessutom tillförde des fräschör av synkoperade toner i ensemblespelet, kompletterade med spänstiga solon. Eminenta trumpetsektionen med Patrik Putte Jansson, Jonathan Kronevik (stod för glimrande distinkta solon), Jörgen Winblad och Mats Eklund (tillika orkesterns verksamhetsledare) ska framhållas extra. Flitigaste solist i träblåset var förutom nämnde Cedergren fint fraserande Pontus Pohl på altsax. Ella Wennerberg på bastrombon utgjorde i denna sättning enda kvinna förutom ovan nämnda Vanja Holm.

Studerar först nu anteckningarna för att lyfta fram fler höjdpunkter på en konsert som överträffar mina förväntningar. Om jag börjar bakifrån stöter jag på dynamiska Glad To Have You Back från Union Carbide-tiden där blåssektionen hålls sysselsatta i ett minst sagt potent sound influerat av Stooges och skönt jammigt svängigt extranummer betitlat Hollywood Babylon som tydligen hämtats från amerikanska skräck-punkbandet Misfits. Vidare vackert uppbyggda There´s Only One Of Us Here featuring Erik Weissglas på slide, mjuklandningen med luftiga balladen Under Your Spell vars snygga övergångar och olika skikt framställs glänsande, skönt småstökigt groove i Ebbot/ Ian Persson -original från 1990 lanserad under devisen första låt med jazzsväng hos Union Carbide, ett supersnyggt storbandsarr på låt hag tror döpts till Just A Breath sägs spegla vår turbulenta nutid samt den vidunderliga klang som ledsagar låt Ebbot hämtat från sitt samarbete med Trummor & Orgel. Paradnumret Hong Kong Blues ska inte heller negligeras i en sammanställning. Här broderas tema raffinerat av David Bäck och Vanja Holm. Marknadsföringen visar sig föga förvånande stämma. Oavsett etikett förenas delvis olika värdar i ett synnerligen fruktbart musikaliskt utbyte. Publiken blev som synes euforisk.

Filmrecension: Napoleon – njae

21 november, 2023 by Rosemari Södergren

Napoleon
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2023
Regi Ridley Scott

Med Napoleon som är två och en halv timme lång har filmbolaget troligen ambitionen, eller förhoppningen, att landsätta en av julens och vinterns storfilmer. Njae. Jag är skeptisk till att den kommer att dra stora horder av publik. Den spretar för mycket åt två olika håll, trots att den förstås är tekniskt skickligt storslagen, med en så erfaren regissör som Ridley Scott vid spakarna. Ridley Scott, skaparen av bland annat storslagna Gladiator.

Att en film om soldaten Napoleon som blev kejsare i Frankrike innehåller flera överdådiga krigsscener är givet. Men samtidigt vilar filmen på hans kärlekshistoria med, eller kanske ska vi kalla det beroende av, Joséphine de Beauharnais som han gifte sig med. Blod och en komplicerad kärleksrelation är filmens två teman.

Det blodiga temat sätts redan i inledningsscenen är vi får se avrättningen av Marie Antoinette, den franska drottningen som dömdes till döden under den franska revolutionen. Vi får mycket noga se hennes huvud huggas av med giljotinen och hur huvudet med blodet droppande lyfts upp för att åskådarna ska jubla.

Kärlekshistorien framställs i filmen som en fixering där Napoleon är en löjlig karaktär som inte kan tillfredsställa en kvinna sexuellt. Napoleon är helt beroende av Joséphine som i sin tur mest känner sig låst av hans beundran. Det är en del i hur filmen är rätt fast vid att framställa Napoleon som en udda figur och ganska korkad. I filmens slut påpekas att hans krig kostat 3 miljoner soldater livet. Det är fruktansvärda siffror och visar hur makthavare genom historien offrat sina underlydande. Lika tragiskt är det än i vår tid. Men det filmskaparen blundar för eller undviker att peka på är att Napoleons motståndare givetvis offrat minst lika många människoliv i sitt försvar av sin överklass och sina kungars rätt att leva utsvävande liv på bekostnad av de fattiga.

Filmens mest intressanta aspekt som jag tycker fuskas bort är just Napoleons anknytning till den franska revolutionen. Att en ung man som föddes på Korsika och inte ens var hundra procent av fransk börd och inte från överklassen ändå kunde ta sig till högsta toppen är en spännande berättelse. Han kan omöjligt ha varit puckad. Revolutionen i Frankrike då folket svalt medan kungen och hovet levde lyxliv har påverkat den europeiska historien på flera sätt även om demokratin tappade sin makt till nya kungar har revolutionen ändå haft stor påverkan på hela Europa, på ideologier och filosofier som började gro. Tyvärr känns det som att filmen är så starkt påverkad av den segrande alliansen av engelsmän, österrikare och ryssar med flera att den sopar sina länders problem under mattan. Det var ju inte några storslagna demokratier som vann heller.

Men trots att filmen spretar åt olika håll och känns tillrättalagd har den flera grandiosa stridsscener och en lång rad duktiga skådespelare. Joaquin Phoenix är bra som Napoleon och känns trovärdig. Rupert Everett som den engelska härföraren är en bra skådespelare som det alltid är spännande att se. Tsar Alexander spelas av unga stjärnskottet Edouard Philipponnat som är av fransk-finsk börd, född 1999 och talar fyra språk flytande: finska, svenska, engelska och franska.

Fast lite konstigt känns det att en fransk soldat som blev kejsare spelas av en amerikan och att alla roller talar engelska. Live skevt blir det och ganska uppenbart att berättelsen om Napoleon skrivs av de engelsmän som besegrade honom för att de var hotade av hans frammarsch.

Visst är det en underhållande storfilm men jag är ändå skeptisk till en hel del. Det finns ju ett stort skäl till att England med flera länder gick samman för att stoppa Napoleon. Han hade ju visat en man som inte är född i överklassen kan ta sig till högsta toppen, ett budskap som engelsmännen absolut inte ville skulle sprida sig till deras befolkning. Det perspektivet fuskas bort och det är inte konstigt eftersom det är representanter från England och USA som ligger bakom denna filmatisering. I Frankrike har den ju fått en hel del kritik.

Filmrecension: Pojken och hägern – storslagen, spännande, skrämmande, rolig, gåtfull

20 november, 2023 by Rosemari Södergren

Pojken och hägern
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Hayao Miyazaki

Magi och mystik i en skimrande och samtidigt skrämmande, spännande hemlig värld. Anime-mästaren Hayao Miyazaki har skapat ännu en underbar film. 2003 vann han Oscar för bästa animerade långfilm med Spirited Away. Tillsammans med förmodligen världens mest framstående anime-filmbolag, Studio Ghibli, har Miyazaki skapat en storslagen film ännu en gång. Pojken och hägern har mycket av samma gåtfullhet som Spirited Away. Vi får följa med den elvaårige pojken Mahito in i en hemlighetsfull och mystifik värld med övernaturliga fenomen, i ett möte mellan människa och andevärld.

Handlingen utspelas i slutet av andra världskriget. Elvaårige Mahito förlorade sin mamma i en brand. Hans pappa har gift om sig med mammans yngre syster, Natsuko. Mahito flyttar tillsammans med sin pappa från Tokyo till Natsuko. Hans pappa arbetar på ett företag som tillverkar delar till stridsflygplan. Krigets skugga hänger över berättelsen.

Mahito är inte glad över att hans pappa hittat en ny mamma åt honom. Han är tvär mot Natsuko. På gården där de bor finns också sju gamla gummor som är tjänstefolk i huset. De är småväxta och breda, som en slags japansk version av de sju dvärgarna i Snövit. Filmen är fylld av symbolik och figurer och varelser med både tydliga och lite dolda betydelser. Det ger filmen ett djup som gör att jag tänker se den minst en gång till, precis som jag gjort med Spirited Away och några till av Hayao Miyazakis fantastiska filmer.

På taket till gården sitter en gråhäger och har utkik över Mahito. Det är någon konstigt, något oroväckande med denna gråhäger, känner Mahito. Gråhägern lockar honom till ett torn som är övergivet och nästan omöjligt att ta sig in i. Det visar sig också att gråhägern kan tala. När hans styvmamma försvinner är Mahito övertygad om att hon fångats av något inne i tornet och han tar sig in i tornet. Där dras han in i en övernaturlig värld där undulater kan vara större än människor och vara ute efter att ta över världen. Det är en fantasifull, sprakande berättelse, av och till nästan för mycket. Ibland tänker jag att det vore bra om det var lite mindre fart och lite mindre överraskande nya konstigheter. Men det binds samman helt suveränt i slutet, ändå.

Wikipedia berättar att Hayao Miyazaki vid en presskonferens efter premiären av Det blåser upp en vind i Venedig i september 2013 meddelande att han tänkte gå i pension. Miyazaki (som är född 1941) ändrade sig dock och bestämde sig för att trots allt regissera ytterligare en film. Pojken och hägern har självbiografiska inslag. Huvudfiguren Mahito Makis framtoning har utformats i enlighet med Miyazaki själv under uppväxten. Miyazakis far var i likhet med Mahitos pappa anställd i ett företag som tillverkade delar till stridsflygplan, och även Miyazakis familj tvingades evakuera och flyttade ut på landet under kriget.

Några av Hayao Miyazakis filmer där han står för både regi och manus:
1979 – Slottet i Cagliostro
1984 – Nausicaä från Vindarnas dal
1986 – Laputa – Slottet i himlen
1988 – Min granne Totoro
1989 – Kikis expressbud
1992 – Porco Rosso
1997 – Prinsessan Mononoke
2001 – Spirited away
2004 – Det levande slottet
2008 – Ponyo på klippan vid havet

Teaterkritik: Vi är krigare – psykoedukativt om ”vit sorg”, en ensam mamma och omgivande andras ansvar

18 november, 2023 by Pernilla Wiechel

Vi är krigare
Av Monica Isakstuen
Översättning Tove Simonsen & Moa Åström
Regi, koreografi Jimmy Meurling
Kostym Maja Döbling
Ljus Freja Forsström
Urpremiär 2021, Norge
Scen Fri Scen, Kilen, Stadsteatern Stockholm. Föreställning som recenseras: 16 november 2023
Medverkande BATALJ Scenkonst: Mikael Ayele, Kristina Rådström, Hand Sandquist, Tove Simonsen, Moa Åström

Den fria teatergruppen BATALJ Scenkonst har fokus på nyskriven och internationell dramatik och spelar nu sin fjärde Sverigepremiär i egen översättning. Med Vi är krigare är det första gången den i Norge flerfaldigt belönade författaren och dramatikern Monica Isakstuen (född 1976) spelas här. Hon har fått Bragepriset (jämförbart med svenska Augustpriset) och i år fick hon Den Nasjonale Ibsenprisen.

På scenen framför publiken finns en upphöjd vit kvadrat. Runtom pryds golvet av lysremsor (som barn sätter vid sina dator-spelbord) i labyrintliknande formationer. Tankarna går till Lars von Triers film Dogville – som jag inte såg till slutet – och jag blir genast lite skärrad. Något starkt kommer att spelas upp. Scenografin är minst sagt sparsmakad, men enkel vacker pianomusik hörs. I centrum står en gestalt, som tidigt förstås är en mamma. Runt om henne dyker sedan fyra andra gestalter upp. Under föreställningens gång får vi till oss tio händelser som mamman återger, i ständigt växelspel med de fyra andra som bryter in som oklara identiteter. Det finns ett ”Jag” och det finns ”De andra”.

Handlingen kretsar kring en mor och en son och något som har passerat – som hon gärna vill glömma. Hon minns bara bitar av allt, han påminner henne. Den vita rutan får sedan sin berättelse – och visar sig vara en plats dit man går om man vill känna tillit och få hjälp av andra. Mamman står där i rutan, de andra hjälper, och ömsom stjälper henne. Begreppet ”vit sorg”, uppger Isakstuen (www.dramatiken.no), är den man har efter att som liten inte ha fått tillräckligt med kärlek.

Manuset är naket och allvarligt, ofta går det rakt på smärtsamma erfarenheter, antydningar och konfrontationer. Små stunder av humor lättar upp. Sonen får i pjäsen, vid sidan om modern som är övertygande gestaltad av Kristina Rådström, en levande karaktär i form av Mikael Ayele. Hans gestaltning stannar kvar och blir kännbar – men effekten av den uppbrutna handlingen är annars att inlevelsen i karaktärerna bara uppstår bitvis. Regin är dock fläckfri o tydlig. Men mest upplever jag att det är huvudet som adresseras, och känslan uppstår istället vid insikten efteråt. Pjäsen blir som ett nyktert pedagogiskt exempel på hur en människa kan föra en dialog med sina inre kritiker, på ett sätt. Den blir också imponerande psykoedukativ – då mamman ofta omskakas av gestalterna runt om henne – vilket gör att hennes försvar och bortförklaringar kommer i öppen dager. Mentalisering är också en effekt av upplägget, ett ord som står för förmågan till inlevelse i andra människors perspektiv.

Pjäsen har nog sin bästa publik i den gymnasieklass som fyller hela raden ovanför mig. När dopamin-beroendet hindrar koncentration och därför inlevelsen i en lång berättelse – är det kanske så här pjäser i framtiden bör skrivas, funderar jag.

Som själv ensam mamma väcks oavkortat såklart sjok av smärtsam igenkänning. Men mest av allt tänker jag på Norges massmördare Anders Behring Breiviks uppväxt med sin ensamma mamma, framför sin dator. Vips har hela pjäsen en historisk och självklar placering i vår tid. Som programbladet anger: Vem behöver hjälp och vem är skyldig att hjälpa? Vad har vi alla med varandra att göra?

Programbladet uppger inför Sverigepremiären att Isakstuen tror att pjäsen kanske är mer aktuell nu än då den skrevs 2019. I ”välfungerande länder som Norge och Sverige” är människor sämre på att mötas i samtal, såsom de kunde bara för fem år sedan, menar hon. Istället misstänker vi varandra. Hon önskar att fler inser att vi ”behöver möta varandra”. Inspirationen till pjäsen kom när hon höll en skrivarkurs för unga med drogproblem 2016 (intervju år 2022 återgiven på www.dramatiken.no). Hon slogs av att de var så starkt påverkade av ”en uppväxt de själva inte valt” och själv var hon vid tillfället nybliven trebarnsmamma. Omvårdnad och moderskap är teman hon även tidigare valt att skriva om. Samtalen hon gjorde med deltagarna på kursen transkriberades och togs sedan med vid improvisationer tillsammans med skådespelarkollegor vid Dramatikkens hus. Så växte pjäsen fram. Med skådespelarnas röster i huvudet gick hon hem och fortsatte skriva, rensade i texten och senare även i scenografin. Sist var bara ”benen” var kvar. Rollerna ”Jag” och ”De andra” är ett litet skådespel i sig, säger hon. Två ytterligheter på en skala som handlar om närhet och distans. Häri ligger pjäsens övergripande tema, menar hon.

Filmrecension: Kalla mig Lucia

17 november, 2023 by Rosemari Södergren

Kalla mig Lucia
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Estibaliz Urresola

Jag har lite svårt för tanken att det är stor skillnad mellan pojkar och flickor. Om en flicka har full fart i sin och gärna spelar fotboll och klättrar i träd måste hon vara pojkflicka och kanske till och med queer. Det är så dumt. Om en pojke tycker om att vara mjuk och är intresserad av omvårdnad och dockor – måste han nödvändigtvis vara flicka då istället?

Denna film kretsar kring ett barn som fått namnet Aitor av sina föräldrar och som av omgivningen betraktas som en pojke men som en del anser vara skum eftersom han/hon/hen vill ha långt hår och sitter ned när han/hon/hen kissar och inte vill leka som omgivningen menar en pojke ska göra.

När familjen förutom pappan reser till för att tillbringa sommaren på den baskiska landsbygden kommer familjens alla hemligheter att explodera. Där finns konflikter och hemligheter i mängder, var och en har något med sig i bagaget när familjen samlas; komplicerade föräldrarelationer, ouppklarade konflikter, delade meningar om barnuppfostran och en förestående skilsmässa. Alla har åsikter och är pressade och ingen har tid att lyssna på Aitor utom gammelmoster Lourdes som uppmuntrar Aitor att ge sig själv ett namn som passar bättre.

Varenda människa, vartenda barn, bör ha rätt att få vara precis som han/hon/hen är. Det jag reagerar på är att måste ett barn kallas flicka för att barnet inte gör sådant som för i tiden kallas pojklekar. Kan vi inte sluta kalla vissa kläder för pojkkläder eller flickkläder, kan vi inte sluta kalla lekar för pojklekar och annat för flicklekar. Är det inte äntligen dags att låta alla vara människor? Måste ett barn som föds med XY-kromosomer och en penis kallas flicka om detta barn inte känner sig bekväm med att spela fotboll, till exempel. Är det inte dags att ta bort stämplar på kläder och lekar och annat och acceptera att alla människor är människor.

På något sätt ställer ju filmskaparen upp på att om man är mer omvårdnad då är man flicka. På något sätt ställer ju filmens regissör upp på fördomarna om vad som är pojkaktigt och flickaktigt.

Regissören Estibaliz Urresolasäger i ett pressmeddelande:
– Om något inte har ett namn existerar det inte. Jag tror att inget större våld kan göras mot en person än att förneka deras rätt att existera som de är.

Fast det är ju vad regissören gör, regissören menar att Aitor måste vara flicka för att han/hon/hen inte är som sin bror.

Tioåriga Sofia Otero fick Silverbjörnen för Bästa skådespelerska i Berlin 2023 för sin fenomenala rolltolkning av 8-åriga Aitor som alla tror är en pojke, men som själv är helt säker på att det inte stämmer. Sofia Oteros rolltolkning är helt suverän liksom alla skådespelarna som är mycket äkta. Det är skälet till att filmen trots allt får betyg 3.

Kalla mig Lucia – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Recension

Footer

Om oss