19/11 2023
Draken i Göteborg (Arrangör: Krall Entertainment)
Har haft viss koll på vad Ebbot Lundberg hållit på med sedan de vilda åren med Union Carbide Productions. Jag äger helgjutna debuten med The Soundtracks of Our Lives, såg relativt nygjorda dokumentären om UCP på Göteborgs filmfestival, sett Ebbot fronta i diverse konstellationer ett tvåsiffrigt antal gånger, gav här reunionspelningen med TSOUL på WOW 4+ och tog vara på erbjudandet att intervjua honom inför samarbetet med Göteborg Jazz Orchestra. Ändå utfaller en jämförelse med den vitala uppstickare till jazzorkester som frodats i 5-6 år till den senares fördel. Vet sålunda väsentligt mer om GJO, hur de låter och vad de haft för sig, då jag uppskattningsvis lyssnat på 85% av deras tematiskt fullödiga konserter. Recenserat deras bedrifter ett antal gånger i Kulturbloggen och i Orkesterjournalen och nästan blivit beroende av vanan att få uppleva storbandet live. Blev kontaktad av dem när de nyss dragit igång sina månatliga måndagskonserter, på den krog (Contrast Public House) de vid jazziga evenemang döpt om till anrika Wauxhall. GJO har därtill framträtt med namnkunniga gäster på exempelvis Stora Teatern, Brew House (också utomhus) och Valand.
Draken där jag sett ett par enstaka konserter tidigare (en av dem invigningen av Draken Live tidigare i höst med Jill Johnson) är ju annars känt som hjärtat i Göteborgs Filmfestival, vilket gjort att jag känner mig hemmastadd i denna miljö också nu när den renoverats till ytterligare en pjäs i Stordalens ständigt växande nöjesimperium. Det sluttande golvet ger god sikt och man sitter bekvämt de sammetsröda fåtöljerna. Jazzföreningen Nefertits ljudansvarige Tomas Ferngren borgade för att varje instrument nådde ut på rätt frekvens. Konserten denna kulna söndagsafton pågick under två timmar inklusive paus och extranummer. Kändes alldeles lagom! Agerade trivsam konferencier överraskande diskret gjorde Erik Mjönes, musikalartist till vardags verksam i P2. Enda som saknades var en kortfattad exposé över GJO:s historik troligen okänd för stora flertalet i publiken. Lyckligtvis fick åhörarna veta vad solisterna hette. Draken var nästan fullsatt trots rejält tilltaget biljettpris. Sångaren, låtskrivaren och producenten som förr betraktades som en indie-.excentriker har blivit folkkär genom att vara känd från teve.
Finns en viss rutin hos Ebbot att framträda med såväl stråkar som orkestrar och storband. Jag har tidigare hört samarbeten med storband under ledning av Lasse Lindgren samt Håkan Broströms New Places Orchestra. I ena fallet tyckte jag att Ebbot inte bottnade i alla kompositioner, att det lät ojämt. Känns relevant att nämna att jag skrev så pass positivt om konsert på Nef med ypperliga New Places Orchestra att den texten publicerats på Håkan Broströms hemsida. Emellan föregående jul och nyår möttes dessa enheter igen utan att jag var där. Musikredaktören på GP som jag aldrig skådat i något jazzigt sammanhang skrädde inte orden, tog istället fram sin mest brutala såg. Med tanke på hur det presterades tre veckor tidigare med Viktoria Tolstoy, kan den lika omtalade som beryktade recensionen omöjligen tas på allvar, även om den konserten enligt Ebbot innehöll för många solon och huvudpersonen kan mycket väl ha stått för en ojämn insats.
Förvånades en smula över över att repertoaren på Draken valts på ett så konsekvent sätt av en hängiven artist vars attityd avslöjade att han njöt av vad som var i görningen, då man givetvis hade repat. Tyckte om upplägget att i storbandsformat spegla material som Ebbot sjungit och som regel skrivit texten till. De fantastiska arren var främst signerade geniet Johan Lindström med vilken shamanen (konferencierens epitet) haft ingående samarbeten med. Två nya arr hade skrivits av Hasse Hjortek, vilket resulterade i uruppförande av Under Your Spell.
GJO ställde helhjärtat upp på uppskissade villkor, har näppeligen tidigare tolkat psykedeliskt rockröjiga låtar som stundtals , förbluffande nog ges stråk av skönhet. Fick i utbyte generöst med utrymme att färga läckra melodier. Somliga äventyrslystna musikälskare ratar storband av rädsla för att det ska låta slickat, alltför slätkammat. Just den kategorin kunde rakt av gå igång på detta extatiska möte, laddat med friktion och nyanser. Blev än mer påfylld av energi än jag hade föreställt mig, trots att jag visste var GJO var kapabla till. Som seden påbjuder tilldelas GJO själva första låten i varje set. Har i efterhand fått veta att det rörde sig om framåtlutade Turning Up (T. Akiyoshi) respektive fängslande vridna toner i Spectrum (B. Mintzer) där tenorsaxofonisten Björn Cedergren stod för fullödigt solo i omgivning av aviga takter. Modigt gjort att lansera ett komplext stycke som genomsyrades av skrynklig struktur.
Ebbot fjärmar sig kompromisslöst från den lena crooner-stil storband ofta förknippas med. Istället för att försöka sig på att ha Kurt Elling och Tony Bennet till ideal, laboreras med en stämma som av belackare beskrivs i termer av skrovligt skränig. I denna tillställning behärskas emellertid till fullo konsten att nyansera. Sound laddas med maximal intensitet för att därefter fokuseras på finstilta valörer, vilket gör att man ryser av välbehag. Konsten att växla uttryck och därmed skapa dramatiska bågar, är en unik kvalitet i den kraftfulla rösten. Konceptet med stegringar och nedsänkningar firar kontinuerligt triumfer, ett varumärke stjärnan framgångsrikt förvaltar. Att han sin vana trogen mumlar och struntar i mikrofonteknik i mellansnack kan betraktas som en marginell anmärkning knappt någon fäster sig vid.
Korar versionen av Light My Fire till konsertens kulmen. The Doors psykedeliska listetta från flower power-eran framförs makalöst drivet genom kontrasterande passager med hänryckande feature från gitarrist Erik Weissglas, formidabel utvikning av David Bäck över sin orgelljudande klaviatur och rytmtillverkarna Fredrik Hamrå bakom trummorna jämte exakta leveransen av basgångar från elbasist Olli Rantala. De tre sistnämnda hade enorm betydelse för att leverera det sound Ebbot och arrangören av respektive låtar beställt. Samtliga nämnda plus Vanja Holm på percussion bröt sig ur sin trygghetszon på ett magiskt vis. Magnifika musiker helt enkelt vilka likt andra jazzutbildade kan prestera gränsöverskridande utan att det låter onaturligt. Rantala låg lagom mycket i framkant och präglade det ömsom snirkliga, ömsom raka beat som fångade oss. Vad beträffar den fabulöse Fredrik Hamrå associerar den polyrytmiska spelstilen med namnen Sandsten i TSOUL. Slump eller medvetet val? Av covers i övrigt görs också två hits med hemliga kultbandet The Residents, en av Ebbots absoluta favoritgrupper som han på anmodan introducerar. Hey Skinny utvecklas till suggestiv fullträff medan Perfect Love sätts igång genom bluesigt basintro i baktakt. Spännande!
Ett otroligt vitalt, flexibelt och taggat storband gick som framgått Ebbot till mötes, inte olikt Gil Evans & The Monday Night Orchestra Live At Sweet Basil (förvisso framkallar de instrumental extas) Dessutom tillförde des fräschör av synkoperade toner i ensemblespelet, kompletterade med spänstiga solon. Eminenta trumpetsektionen med Patrik Putte Jansson, Jonathan Kronevik (stod för glimrande distinkta solon), Jörgen Winblad och Mats Eklund (tillika orkesterns verksamhetsledare) ska framhållas extra. Flitigaste solist i träblåset var förutom nämnde Cedergren fint fraserande Pontus Pohl på altsax. Ella Wennerberg på bastrombon utgjorde i denna sättning enda kvinna förutom ovan nämnda Vanja Holm.
Studerar först nu anteckningarna för att lyfta fram fler höjdpunkter på en konsert som överträffar mina förväntningar. Om jag börjar bakifrån stöter jag på dynamiska Glad To Have You Back från Union Carbide-tiden där blåssektionen hålls sysselsatta i ett minst sagt potent sound influerat av Stooges och skönt jammigt svängigt extranummer betitlat Hollywood Babylon som tydligen hämtats från amerikanska skräck-punkbandet Misfits. Vidare vackert uppbyggda There´s Only One Of Us Here featuring Erik Weissglas på slide, mjuklandningen med luftiga balladen Under Your Spell vars snygga övergångar och olika skikt framställs glänsande, skönt småstökigt groove i Ebbot/ Ian Persson -original från 1990 lanserad under devisen första låt med jazzsväng hos Union Carbide, ett supersnyggt storbandsarr på låt hag tror döpts till Just A Breath sägs spegla vår turbulenta nutid samt den vidunderliga klang som ledsagar låt Ebbot hämtat från sitt samarbete med Trummor & Orgel. Paradnumret Hong Kong Blues ska inte heller negligeras i en sammanställning. Här broderas tema raffinerat av David Bäck och Vanja Holm. Marknadsföringen visar sig föga förvånande stämma. Oavsett etikett förenas delvis olika värdar i ett synnerligen fruktbart musikaliskt utbyte. Publiken blev som synes euforisk.
