Vi är krigare
Av Monica Isakstuen
Översättning Tove Simonsen & Moa Åström
Regi, koreografi Jimmy Meurling
Kostym Maja Döbling
Ljus Freja Forsström
Urpremiär 2021, Norge
Scen Fri Scen, Kilen, Stadsteatern Stockholm. Föreställning som recenseras: 16 november 2023
Medverkande BATALJ Scenkonst: Mikael Ayele, Kristina Rådström, Hand Sandquist, Tove Simonsen, Moa Åström
Den fria teatergruppen BATALJ Scenkonst har fokus på nyskriven och internationell dramatik och spelar nu sin fjärde Sverigepremiär i egen översättning. Med Vi är krigare är det första gången den i Norge flerfaldigt belönade författaren och dramatikern Monica Isakstuen (född 1976) spelas här. Hon har fått Bragepriset (jämförbart med svenska Augustpriset) och i år fick hon Den Nasjonale Ibsenprisen.
På scenen framför publiken finns en upphöjd vit kvadrat. Runtom pryds golvet av lysremsor (som barn sätter vid sina dator-spelbord) i labyrintliknande formationer. Tankarna går till Lars von Triers film Dogville – som jag inte såg till slutet – och jag blir genast lite skärrad. Något starkt kommer att spelas upp. Scenografin är minst sagt sparsmakad, men enkel vacker pianomusik hörs. I centrum står en gestalt, som tidigt förstås är en mamma. Runt om henne dyker sedan fyra andra gestalter upp. Under föreställningens gång får vi till oss tio händelser som mamman återger, i ständigt växelspel med de fyra andra som bryter in som oklara identiteter. Det finns ett ”Jag” och det finns ”De andra”.
Handlingen kretsar kring en mor och en son och något som har passerat – som hon gärna vill glömma. Hon minns bara bitar av allt, han påminner henne. Den vita rutan får sedan sin berättelse – och visar sig vara en plats dit man går om man vill känna tillit och få hjälp av andra. Mamman står där i rutan, de andra hjälper, och ömsom stjälper henne. Begreppet ”vit sorg”, uppger Isakstuen (www.dramatiken.no), är den man har efter att som liten inte ha fått tillräckligt med kärlek.
Manuset är naket och allvarligt, ofta går det rakt på smärtsamma erfarenheter, antydningar och konfrontationer. Små stunder av humor lättar upp. Sonen får i pjäsen, vid sidan om modern som är övertygande gestaltad av Kristina Rådström, en levande karaktär i form av Mikael Ayele. Hans gestaltning stannar kvar och blir kännbar – men effekten av den uppbrutna handlingen är annars att inlevelsen i karaktärerna bara uppstår bitvis. Regin är dock fläckfri o tydlig. Men mest upplever jag att det är huvudet som adresseras, och känslan uppstår istället vid insikten efteråt. Pjäsen blir som ett nyktert pedagogiskt exempel på hur en människa kan föra en dialog med sina inre kritiker, på ett sätt. Den blir också imponerande psykoedukativ – då mamman ofta omskakas av gestalterna runt om henne – vilket gör att hennes försvar och bortförklaringar kommer i öppen dager. Mentalisering är också en effekt av upplägget, ett ord som står för förmågan till inlevelse i andra människors perspektiv.
Pjäsen har nog sin bästa publik i den gymnasieklass som fyller hela raden ovanför mig. När dopamin-beroendet hindrar koncentration och därför inlevelsen i en lång berättelse – är det kanske så här pjäser i framtiden bör skrivas, funderar jag.
Som själv ensam mamma väcks oavkortat såklart sjok av smärtsam igenkänning. Men mest av allt tänker jag på Norges massmördare Anders Behring Breiviks uppväxt med sin ensamma mamma, framför sin dator. Vips har hela pjäsen en historisk och självklar placering i vår tid. Som programbladet anger: Vem behöver hjälp och vem är skyldig att hjälpa? Vad har vi alla med varandra att göra?
Programbladet uppger inför Sverigepremiären att Isakstuen tror att pjäsen kanske är mer aktuell nu än då den skrevs 2019. I ”välfungerande länder som Norge och Sverige” är människor sämre på att mötas i samtal, såsom de kunde bara för fem år sedan, menar hon. Istället misstänker vi varandra. Hon önskar att fler inser att vi ”behöver möta varandra”. Inspirationen till pjäsen kom när hon höll en skrivarkurs för unga med drogproblem 2016 (intervju år 2022 återgiven på www.dramatiken.no). Hon slogs av att de var så starkt påverkade av ”en uppväxt de själva inte valt” och själv var hon vid tillfället nybliven trebarnsmamma. Omvårdnad och moderskap är teman hon även tidigare valt att skriva om. Samtalen hon gjorde med deltagarna på kursen transkriberades och togs sedan med vid improvisationer tillsammans med skådespelarkollegor vid Dramatikkens hus. Så växte pjäsen fram. Med skådespelarnas röster i huvudet gick hon hem och fortsatte skriva, rensade i texten och senare även i scenografin. Sist var bara ”benen” var kvar. Rollerna ”Jag” och ”De andra” är ett litet skådespel i sig, säger hon. Två ytterligheter på en skala som handlar om närhet och distans. Häri ligger pjäsens övergripande tema, menar hon.