• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Späckad genomgång guldgruva för nördiga cineaster – Den mörka spegeln av Claes Reit

12 juli, 2024 by Mats Hallberg

Den mörka spegeln – En introduktion till film noir

Claes Reit

Tid & Rum

ISBN 9-789187-755194

Utgivning: november 2023

Claes Reit har många strängar på sin lyra. Jag känner honom som konnässör av jazz. Vi möts på konserter och jag recenserade hans omfattande och läsvärda biografi över musikern Gilbert Holmström. Remarkabelt nog har både den sist nämnde ( en gigant i vissa kretsar) och Reit en karriär inom samma profession. Författaren till Den mörka spegeln är nämligen professor emeritus vid Odontologiska institutionen i Göteborg. Vidare har av honom getts ut Möte med minnen – 15 fotografier och en vandring upp för en brant backe, samtliga titlar på samma förlag. Det imponerande verk som fokuserar på dramatiska filmer i svartvitt utan hopp gjorda 1940-1958 med historier om ond bråd död i förgrunden, skrevs i Köpenhamn med digital tillgång till de hundratals filmer han dissekerade in i minsta beståndsdel.

Reit tog kontakt med mig i mars, frågade om jag var intresserad av att läsa och delge mina synpunkter i skrift. Berättade då att jag senaste åren varit press på tre av filmfestivalerna i Göteborg och att jag på 90-talet tog semester för att tillgodogöra mig utbudet på GFF. Överlämnandet av boken (egentligen två böcker) skedde i samband med samtal och lång fika någon vecka senare. Förvarnade då om att det skulle dröja ett tag innan jag kunde avsätta tid för koncentrerad läsning. Har nämligen varit upptagen med kontinuerliga recensionsuppdrag plus bokcirkel på mitt lokala bibliotek. Ytterligare en faktor tillkom som gjorde att projektet tog avsevärt längre tid än det borde för min del, en omständighet som snart kommer förklaras. Huruvida mina senfärdigt publicerade intryck kan bidra till förnyad reklam för Den mörka spegeln ska jag därför låta vara osagt.

Dumt nog läste jag de över 400 sidorna utan att föra anteckningar. Vad som slår en efter att ha vistats i författarens universum så många timmar, är hans makalösa research och hans närmast utrerade återgivande av kameravinklar och redogörelser för intriger in i minsta detalj. Oavsett om man är lika besatt som författaren av genren eller intresserad av normalgraden som undertecknad, fungerar praktverket likt ett uppslagsverk. För att bevara autenticiteten har Reit nästan konsekvent valt att behålla citat från filmvetare, kritiker, litterära förlagor och repliker oöversatta, med undantag för annat språk än engelska (fast somliga originaltitlar även då behållits) och i passager av bland andra Raymond Chandler. Reit lyckas beundransvärt väl systematisera och pussla ihop sitt sitt otroligt digra referensbibliotek, utan att framställningen blir oöverskådlig eller överlappar i nämnvärd utsträckning. En beundransvärd prestation! Oj vad mycket vi får lära oss om skådespelarinsatser, kvalitén hos regissörer och manusförfattares handlag med sitt stoff. En viktig yrkeskategori vars betydelse ofta förbises ägnas en hel del välgörande utrymme. Syftar på de som ansvarar för det svartvita fotot.

Samtidigt hade önskats att en redaktör sovrat i materialet eftersom en hel del faktaredovisning gränsar till knappologi. Vad beträffar de oräkneliga ingående beskrivningarna av laddade scener, blir de i längden alltför ansträngande att ta in. Den massiva leveransen av information fick till följd att jag storknade, i perioder körde fast. Under tiden jag pausade för att få tillbaka lusten lästes två romaner och en viktig fackbok ( reafynd av Klas Östergren och Tove Folkesson/ Hanna Folkesson samt Inget är heligt av Sakine Madon som tillhörde bokbeståndet mitt lokala bibliotek skänkte i samband med Världsbokdagen.) Vi får hur som helst reda på oändligt mycket mer än vad vi efterfrågar och som för oss noviser känns rimligt.

När jag vänt blad har jag redan glömt den noggrant återgivna desillusionerade handlingen, presenterad på föregående uppslag. Vad man istället förhoppningsvis lägger på minnet är de övergripande analyserna, argumenten för diverse ställningstaganden och skisserandet av tendenser. Minutiösa redovisningen av fakta ter sig stundom onödig, en smula esoterisk. Ska framhållas att författaren sätter in varje epok, varje strömning och flertalet filmer i en kontext, företar konsekvent en omvärldsanalys. Innebär att dokumentationen, åtminstone delvis, gör sig bäst som uppslagsverk, inte som översikt att smälla i sig i ett sträck. Fast tanken är väl att efterföljande volym (se bild ovan) mer ska fungera som ett lexikaliskt verk. Film noir á la carte – En liten guide till 250 filmer, en meny över beskuggade ”rullar” om brott i urbana miljöer där maskuliniteten sätts under lupp. Endast en kvinnlig regissör finns representerad i guiden, däremot filmer också från Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och till och med Sverige (Hasse Ekman/ Alf Sjöberg). Detta kronologiskt hållna och illustrerade komplement på cirka 140 sidor exklusive behändiga register är sammanställt av samma författare och utgivet på samma förlag.

För att återgå till Den mörka spegeln innehåller den ett antal relevanta aspekter på en flytande genre, ämnen vilka delges läsaren i miniformat i ett inledande kapitel. Den kronologiska genomgången av film noir ramas in av utförliga kapitel: Föregångare inom stumfilm, tysk expressionism á la Fritz Lang, Freuds teorier om psykoanalys, existentialismen i skuggan av andra världskriget, den hårdkokta kriminalromanen, utbredda brottsligheten i boxningsvärlden, förödande svartlistningen under McCarthy-eran samt avslutningsvis en omfattande inventering med vidhängande analyser av filmers ideologiska budskap; jämte en engagerad diskurs kring politisk vinkel. Man kan mer än ana var författaren själv har sin politisk hemvist.

Författarens språk förtjänar att kommenteras. Trots att jag tydligt medgett hur jag tappar tråden när det likt en polisutredning förklaras vad som händer i respektive film, måste poängteras att Reit är en fena på att återge kvintessensen i de hundratals filmer han finner värt att skriva om. Fröjdas åt välfunna och fräscht varierade formuleringar. Han verkar roas av att ständigt lansera nya uttryck och ordföljder. På samma gång infinner sig ibland en viss kluvenhet inför hans kreativitet. Får för mig att Reit flitigt använt Bonniers Synonym-ordbok. Tänker på förtjusningen i ord som konkludera, angulär, persistent och interferera. Förargliga korrekturfel förekommer, men absolut inte i någon störande omfattning. Att en professor emeritus i odontologi är en så här driven stilist torde vara ytterst sällsynt.

Framgår tveklöst att den vaga och fatalistiska serie av hundratals filmer som går i graven med Orson Welles 1958 (Touch Of Evil) behövde en utförlig genomlysning på svenska, således är mastiga boken ett beundransvärt genomfört projekt. Däremot är jag inte lika säker på att jag blev mer sugen på att se filmerna (några av de mest hyllade och omtalade har jag förstås sett) som så ingående behandlas. Kan bero på att jag emellanåt saknar författarens egna starka upplevelser i biosalongen, anekdoter om varför specifika titlar inom så kallad klassisk film noir djupt påverkat honom. Dock, det till synes närmast oöverskådligt material författaren disponerade resulterade i en imponerande, om än mastig slutprodukt. Beundransvärt att med entusiasm och språklig espri kunna genomföra sitt drömprojekt.

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Kill – outhärdligt fiasko

11 juli, 2024 by Elis Holmström

Kill
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Nikhil Nagesh Bhat

Det finns idag två sorters actionfilmer, den ena är en oerhört bred och storslagen sort, den som ofta ackompanjerar serietidningsfilmer eller allmänt breda filmserier. Typ två är en avart eller variation på det – enligt mig, numera ganska slitna John Wick-temat, besinningslös action där hårt koreograferad kampsport blandas med oändligt långa eldstrider.

Efter att hela amerikanska filmindustrin prövat Wick-konceptet har det nu visat sig så pass lockande att filmskapare utanför Förenta staterna också känt sig manade att ge upplägget ett försök. Att fusionera saker och ting kan vara både spännande, annorlunda och uppfriskande. Se bara till den gastronomiska världen där fusion förblir attraktivt när smaker som aldrig var tänkta att stå sida vid sida visar sig vara oväntat lyckade ihop.

Kill har inte direkt varit blyg med att marknadsföra sig själv som något extraordinärt. Slagord som ’’evolution’’ och ’’en era av ny action’’ ackompanjerar affischerna och den oerhört våldsamma trailern. Det må vara stora ord och någonstans kan man bara hoppas att det är mer än varmluft. Och till filmens knappa försvar, samt regissören Nikhil Nagesh Bhat, är det faktiskt inte bara luft, det är ren och skär dynga.

Att premissen är lika tunn och bräcklig som ett skelett kvittar. Hela idén är att snabbt nå fram till den punkt då slakthuset kan öppna och publiken kan dränkas i våld, blod och avrättningar som får livstidsdömda att rygga tillbaka. Och någon brist på brutalitet kan filmen inte anklagas för iallafall, människor knivhuggs och slås sönder och samman på löpande band. Det tåg som filmen utspelar sig på är snart en behållare där innehållet är rött och fullt av inälvor. Chockvärdet må vara effektivt i ungefär tre sekunder, efter det är den kreativa brutaliteten förbrukad. Precis som i den lovande – men i slutänden menlösa, Project Wolf Hunting trubbas publiken av på rekordtid och kan knappt uppfatta vad som sker i denna flodvåg av kroppsvätskor. Att kalla Kill för monoton vore en kriminell underdrift, detta är en repetitiv sörja som aldrig kan hitta någon nerv eller ens acceptabel struktur.

Den fullkomligt idiotiska berättelsen är lika enkel som den är intelligensbefriad och fungerar inte ens som spartansk plattform för slaktfesten. Händelseförloppet är obegripligt, trots en patetiskt enkelspårig berättelse är hela filmen endast en rad osammanhängande scener där det enda som kopplar ihop dem är våld och död.

Actionscenerna må inte ha någon brist på stympade kroppsdelar, däremot är de immuniserade mot all form av kreativitet eller uppfinningsrikedom. Precis som andra menlösa John Wick-kopior är det en rad överdrivet koreograferade, klippta och stela slagsmål som känns tuktade och onaturliga. Förhoppningen att lite lokala influenser och synvinklar skulle kunna ge formulan nytt liv dör snabbt. Målet är att göra den mest bleka av kopior och aktivt sudda ut allt som minskar möjligheterna till att appellera internationellt.

Kill är också en strukturell katastrof, förutom att innehålla den längsta och mest tråkiga inledning som skådats är filmen också fantastiskt tråkig och seg. Den lilla dramatik som desperat försöker injiceras är dessutom giftig i sin totala inkompetens. Nagesh Bhat öser på med sliskig musik och ett dramatiskt handlag som får artärer att implodera genom den hiskliga sockerchock som pumpas rakt in i den ont anande publiken.

Som kronan på verket får vi också filmdebutanten Lakshya i huvudrollen, en debut som kommer gå till historien för sina apokalyptiska kvalitéer. Lakshyas utstrålning är densamma som brinnande bildäck. Då han äntrar ett av tågets många badrum kan man fråga sig om handfatet eller Lakshya gör den bästa skådespelarinsatsen?

Kill är ett outhärdligt fiasko som varken chockerar, engagerar eller underhåller. Då den trehundrade knockouten sker på bioduken är det svårt att inte vilja byta plats med offret i fråga, för att på så sätt slippa behöva se klart detta elände.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Twisters – värre än patetisk

11 juli, 2024 by Elis Holmström

Twisters
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Lee Isaac Chung

Trots att Twister från 1996 spelade in – för sin tid, ohyggliga en halv miljard dollar, är filmen, likt uppringt internet, något som gärna hade fått stanna kvar i dåtiden och aldrig göra sig påmind.

Twister förblir en rörig, tråkig och totalt ointressant film nästan trettio år senare. Dessutom är den befriad från all intressant tematik, kvicktänkt humor eller minnesvärda karaktärer.

Så utgångspunkten för en fortsättning – eller nyversion, är därmed inte något som försätter världen i eld och lågor. Därför måste det finnas en tanke, någon form av klurig idé som gör det värt att återuppliva något som har väldigt litet existensberättigande vad uppföljare beträffar. Regissören Lee Isaac Chung, mest känd för den hyllade – men enligt mig tafatta, Minari, vill göra en resa likt Christopher Nolan eller Greta Gerwig, där kritikerrosade filmer leder vidare till mastodontprojekt som lyckas bevara identiteten och det unika fingeravtrycket från de mer personliga projekten. I och med att det inte finns något livsviktigt arv från föregående film är det öppet mål. Twisters skulle kunna vara en sorts återupprättelse, som markerar varför katastroffilmen är relevant som genre men som också hyllar och kärleksfullt ironiserar den.

Det där må låta som en plan men det intresserar inte Lee Isaac Chung överhuvudtaget. Faktum är att man kan fråga sig om någonting som har att göra med filmen, förutom en oerhört lukrativ lön, har väckt någon inspiration eller skaparglädje. För det här är inte någon lättsam underhållning med god humor, sympatiska karaktärer eller episka scener. Det hela påminner istället om någon tortyrliknande kvarsittning där absolut ingen vill vara på plats. Hesa Fredrik börjar tjuta illavarslande snabbt då huvudrollsinnehavaren Daisy Edgar Jones dyker upp i bild. Efter en mycket stark insats i Där Kräftorna Sjunger hade den unga brittiska skådespelaren alla möjligheter i världen att bredda sin repertoar och blanda stort- och småskaligt vad gäller framtida projekt. Men den Edgar Jones som agerar här kan endast vara en artificiell kopia, ingenting annat kan förklara det helt chockerande usla och tråkiga skådespelet. Det är inte ofta en skådespelare lyckas statuera sådan motvilja, hopplöshet och självförakt som Edgar Jones gör här, sättet hennes agerande utstrålar panik, apati och uppgivenhet går bortom all normal beskrivning.

Nu är det nog ingen som bryr sig om det faktum att huvudrollsinnehavaren agerar likt någon som just fått besked om att döden väntar. Poängen är att ännu en gång få se grandios massförstörelse och tramsig dialog, men den enda kvoten som uppfylls är trams, och då inte bara vad gäller de pajaskonster som karaktärerna ägnar sig åt. Isaac Chung verkar endast ha ett slutmål, en paraplydrink vid en strand långt borta från detta elände. Sättet filmen är regisserad och sammansatt på är både slapphänt och nonchalant. Där Twister drogs med oerhörda produktionsproblem, vilket innebar konstanta omskrivningar av manuset, är detta ett första utkast där absolut ingenting hör ihop eller är det minsta begripligt. Berättelsen hostar och rosslar som om grav tuberkulos har drabbat den, vad som delges publiken är en rad totalt menlösa sekvenser vars substans är tunnare än vatten.

Den utlovade massförstörelsen är lika loj som att se ett litet barn sparka sönder ett sandslott på badstranden. Det är en kavalkad av urgamla specialeffekter och skådespelare som skriker i panik, om det beror på insikten av vad de medverkar i förblir dock osagt. Visuellt är filmen – trots analogt foto, också ful och anonym, det görs ett par pliktskyldiga estetiska vinkningar till originalet men därefter väntar medelmåttighet i sin renaste form vad gäller det utseendemässiga.

Och i en tid då värmeböljor härjar runtom i världen och där effekten av global uppvärmning gör sig påmind varje minut och sekund, fanns det utrymme – om modet hade funnits, att göra ett kraftfullt inlägg kring ökat antal orkaner och den massförstörelse som kommer följa som ett resultat av miljöförödelse. Men självfallet kan Twisters inte hitta modet för detta, istället presenteras en patetisk Panacé som ber publiken att luta sig tillbaka och överlåta detta triviala problem till någon annan. Den sista skvätten vansinne blir då filmens samtliga karaktärer åker runt i bensinslukande pickup-trucks vars bränsleförbrukning är ekvivalent med att bränna ned ett par regnskogar, detta medan de gnäller och klagar över orkaners oerhörda skadekraft. Att kalla det patetiskt är alltför vänligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sommartider – filmen om Gyllene Tider – sommarens stora feelgood-film

10 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Sommartider – filmen om Gyllene Tider
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Per Simonsson

En helt underbar film som däckade mig totalt. Jag sögs in helt i handlingen, blir engagerad och glömmer omgivningen. Sommarens stora feelgoodfilm. Den är hjärtevärmande och medryckande med bra musik och rolig emellanåt på ett småmysigt sätt.

Filmen är den (nästan) sanna berättelsen om Per Gessle och övriga i bandet Gyllene Tider, om hur de träffades i Harplinge, nära Halmstad, som tonåringar och bildade ett popband under slutet av 1970-talet, en tid då svenskt musikliv dominerades av progg och punk. Att fem tonårskillar som satsade på popmusik skulle lyckas var det inte många som trodde. Kanske inte de själva heller, det vet vi inte säkert. Filmen är fritt baserad på bandets historia. Jag tycker det är bra att det blev en dramafilm och inte en dokumentär. Självklart har dramaturgin fått påverka så händelserna kan vara tillspetsade ibland och kanske inte stämmer tidsmässigt med verkligheten, men det spelar ingen roll. Det är en enastående berättelse som trots allt speglar något ur verkligheten.

Det är befriande med en popstjärna som Per Gessle som inte är värsta festprissen som mesta tiden är påtänd. Sådana historier med helt drogförstörda stjärnor har vi gödslats med alltför ofta. Per var tvärtom ganska blyg och inåtvänd i skolåldern. Först när han hittade några andra musik-nördar då han gick i gymnasiet och startade sitt band hittade han gemenskap och vänner. Handlingen kretsar mest kring Per men vi får en inblick i livet för de övriga i bandet också.

Filmen är inte bara en engagerande berättelse om tonåringar som satsade på musik och blev ett av landets stora popband, det är ett stycke svensk historia, framfört i dramaform. Då, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet fanns ingen Spotify och ingen TikTok. Det var möjligt för ett gäng tonåringar att skicka ett demoband till skivbolag och faktiskt få chansen att spela in ett album. Det spelar ingen roll om den som ser filmen var eller är ett stort fan av Gyllene Tider som band. Även om det är en berättelse som hyllar bandets medlemmar och deras musik är det framför allt en energigivande och fängslande skildring av fem unga tonåringar från Harplinge i Halland och Sverige och musiklivet under 1970-talets andra hälft och 1980-talets första hälft.

Självklart är det mycket musik i filmen. Vi för höra inte bara olika versioner av Gyllene Tiders musik utan också andra band som inspirerade bandets medlemmar. Det är nostalgiskt att se, lyssna och minnas den tiden.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna Valdemar Wahlbeck (Per Gessle), Lancelot Hedman Graaf (Anders Herrlin), Phoenix Parnevik (Micke Syd Andersson), Ville Löfgren (Mats ”MP” Persson) och Xawier Kulas (Göran Fritzon). De är äkta, både när det håller på med musik och när de gestaltar killarna i övriga livet och de har fått till en trovärdig halländsk dialekt. Vilka begåvningar. Vi kommer att få se dem i flera filmer framöver, helt klart.

Den första singeln som Gyllene Tider gick upp på första plats på Sverigetopplistan med var Flickorna på TV 2. Från början var den B-sidan till singeln Himmel no. 7, som släpptes 10 december 1979. Men så på djupet går inte filmen in på detaljer. Det gör ingenting förstås. Dramaturgin fungerar perfekt i denna berättelse som ändå är ett sätt att berätta något som verkligen hänt.

Jag tror att Sommartider kommer att ta biopubliken med storm, precis som singeln Sommartider som släpptes 18 juni 1982 gjorde. Sommartiden är utan tvekan bandets allra mest kända låt. Filmen ger glädje och gav mig energi – och ändå är denna musikstil inte min favorit-stil.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Gyllene Tider, Musikfilm, Per Gessle, Popmusik

Filmrecension: Fly Me to the Moon – varm, humoristisk och förutsägbar romans

9 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia

Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.

Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.

Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.

Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.

Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.

Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.

Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.

Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.

Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Fly Me to th Moon, Månlandningen, Richard Nixon, Rilmrecension, Scarlett Johansson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in