Karl Wallmyr
Serendippo
4
HOOB Records
Releasedatum: 29/9 2023 (utgivning på vinyl och digitala plattformar)
Texten var avsedd för JAZZ/ Orkesterjournalen men tyvärr hade redaktionen missat att skivan redan var recenserad, varför mina formuleringar kan ses som tips på ny svensk av jazz dignitet. Trots att jag har och till och med måste ha (ingår i juryn för Gyllene skivan) viss koll på vår egen jazzscen, dyker det ständigt upp aktuella namn jag inte tidigare hört. Trumpetaren och låtskrivaren Karl Wallmyr som i höstas släppte sitt andra album tillhör den skaran. Han befinner inte bara i en jazzig kontext, utan ingår exempelvis i kretsen hos stjärnan David Ritchard. Här frontar han en kvintett med ganska originell sättning. Per Wallmyr (sannolikt en släkting) trakterar altsax och klarinett medan namnkunnige entreprenören och träblåsaren Nils Berg lirar tenorsaxofon, flöjt och inte minst basklarinett. Kompet utgörs av två bröder Agnas (två bröder jag för övrigt träffat tillsammans och var för sig). Syftar på Max vid flygeln och Mauritz på kontrabas. Som ni märker saknas trumslagare. Sättningen genererar ett naket sound som attraherar. Den unge fast ändå rutinerade Mauritz Agnas får ta hand om gruppens rytmtillverkning, ibland förstärkt med Nils Bergs ypperliga fraserande på dov basklarinett. Ändå får erkännas att frånvaron av pulserande trummor på samma gång innebär en omställning.
Titeln Serendippo refererar till en saga om slump och gott omdöme, vald för att anspela på kompositionsprocessen. Trumpetaren som ansvarar för tillkomsten av tio slagkraftiga låtar, menar att processen haft såväl vardaglig prägel som en lekfull spontanitet över sig. De två singlarna Mamma respektive Midsommar gavs ut som aptitretare inför albumsläppet. Spännvidden av influenser rör sig från Gullin till Grieg i en tydlig nordisk tradition och flera melodier sägs ha blivit till efter resor. Har lyssnat ett antal gånger på länken jag fått tillgång till, så beskrivning och bedömning baseras helt på musiken jag hört i datorn (före jag investerade i lyxiga hörlurar) vilket fungerat nöjaktigt även om recensionsex hade varit att föredra.
Hör ett raffinerat utforskande som genomgående, men inte alls enbart, håller sig inom en harmoniskt lyrisk nivå. Dylika stämningar interfolieras med tillförsel av utsvävande sound, där kammarjazz stundtals övergår i folkloristiska tongångar. Ur den förflyttningen uppstår stundtals sofistikerat sväng. I finalen adderas till och med spretiga inslag, vilket man inte är förberedd på. Som mest ystert blir det i händelserika Midsommar. Sker genom snyggt uppdelat blås vars konturer doftar av Dalarnas rika spelmanstradition. Och från Xavier med ljuvligt pianosolo sprider sig obändig livsaptit.
Musiken har definitivt substans som ger låtarna ett egenvärde, en egen profil. Vad som påstås bära en vardaglig inramning sticker i själva verket ut, låter absolut genomtänkt och formas till ett inbjudande sammanhang med besjälade musiker som vet vart de vill nå. På ett förunderligt vis uppfattas så gott samtliga kompositioner som självständiga med tyngd. Klanger och rytmik gifter sig på ett album med spänstiga features. Tilltalas av ett sound som sammantaget varken kan definieras som ECM-stuk eller boppigt.