Priscilla
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Sofia Coppola
Att Sofia Coppola fortfarande anses vara en regissör i världsklass måste ses som besynnerligt. Efter den närmast felfria och enastående Lost In Translation har Coppolas karriär befunnit sig på en nedåtgående kurva. Efter den fantastiska resan till Japan gick mer eller mindre allt fel. Marie Antoinette var på sin höjd intressant men i slutändan en parentes och en gruvlig besvikelse i och med de kolossala förväntningarna. Somewhere och The Bling Ring var inget annat än outhärdliga. The Beguiled, som var det senaste alstret var förvisso bättre, men det är en klen tröst att gå från katastrof till trist apati.
Det primära problemet med Coppolas filmer post 2003 är en uppenbar brist på entusiasm. Lost In Translation genomsyrades av passion, lekfullhet och ett energiskt engangemang. Något som gjorde att den stillastående berättelsen blev både oemotståndlig, tidlös och i det närmaste förtrollande. I filmerna därefter har Coppola känts obekväm och forcerad. Försöken att definiera sin identitet som regissör resulterade i mer och mer krystade gester och falska gimmicks. Karriären kan istället liknas vid ett tomtebloss, inledningsvis makalös glöd men samma uthållighet som snö i Sahara.
Därför är det tragiskt att se att då Coppola äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala väljer hon ett subjekt som är osannolikt ointressant. Tragedin blir bara än mer påträngande då detta är första gången sedan Bill Murray och Scarlett Johansson möttes i den japanska huvudstaden som Coppola inte verkar bekymra sig om att framstå egensinnig eller märkvärdig. Istället verkar målet bara vara göra ett bra jobb utan udda fraseringar.
Det här gör att Priscilla bjuder på den mest avspända och mest trovärdiga personregin sedan – ja, den där filmen som utspelade sig i uppgående solens land. Till sin hjälp har hon också två mycket kompetenta insatser, med Cailee Spaeny i huvudrollen och Jacob Elordi som kungen av rock n roll. Elordi lyckas göra ett betydligt mer mänskligt porträtt av musikikonen än det vi fick se i Baz Luhrmanns film från i fjol. Spaeny och Elordi har också en god kemi och den mycket – moraliskt, tveksamma romansen framstår oväntat mänsklig och trovärdig.
Om det hade slutat vid denna naiva romans hade det hela varit en acceptabel men aningen tunn film. De primära bristerna är inte regi eller skådespel. Ju längre filmen och berättelsen lider desto mer uppenbart blir det att materialet – och personen Priscilla Presley är lika intressant som att se hur gräs växer. Det spelar ingen roll att det finns dramatiska och prövande stunder i hennes liv, i ett större perspektiv är händelserna fullkomligt irrelevanta för alla. Dessutom ligger det skrämmande liten emfas på de genuint allvarliga momenten, exempelvis negligeras det oerhört restriktiva liv Priscilla Presley tvingades leva under förhållandet. Andra intressanta moment, som den manipulativa översten eller missbruket som förstörde Elvis karriär, är endast klumpig berättarmekanik avsedda att röra filmen mot den oundvikliga skilsmässan. Priscilla själv utvecklas aldrig bortom att vara naiv och dumdristig, det görs inga allegorier till några av de mer problematiska aspekterna i hennes person som skulle manifestera sig senare i livet som anslutningen till scientologin. Konceptuellt ointressanta ämnen och personer kan dock bli fascinerande filmkonst om filmskaparen har en tydlig övertygelse, tyvärr kan Coppola inte ta det bortom att bara göra ett kompetent jobb vilket gör det ointressanta materialet menlöst.
Och då relationen mellan paret Presley går från en naiv och passionerad ungdomsromans till ett giftemål börjar filmen ta in vatten. Coppola vägrar att göra några intima studier av personerna, istället presenteras den problematiska relationen utan någon större omsorg, snarare som en artificiell hinderbana där relationsproblemen avverkas genom en iskall punktlista. Filmens utseende har också mer gemensamt med den tragiska och fallna hjälte som var Elvis sista år på scen, ett pannkaksplatt foto och en scenografi – som trots tidstypisk kostym och kuliss, misslyckas att övertyga och känns onödigt polerad och tuktad.
Då filmen närmar sig sitt klimax är ordet irrelevans och meningslöshet lika självlysande som valfri neonskylt i Las Vegas. Trots två goda skådespelarinsatser och en förhållandevis god personregi från Sofia Coppola lämnas publiken likgiltig och med en enda fråga, ’’vad var egentligen poängen med något av detta?’’