Scrapper
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Charlotte Regan
En ovanlig skildring av sorg. En film med mycket humor och värme men som ändå är lite för lättsamt ytlig kring temat djup sorg.
Huvudpersonen är tolvåriga flickan Georgie som nyligen förlorat sin mamma. Mamman har dött i cancer och pappan försvann från dem redan när Georgie var liten. Georgie är en finurlig tolvåring som lever ensam i lägenheten. Tillsammans med sin bästa och enda vän Ali försörjer hon sig genom att stjäla cyklar. Förutom Ali är spindlarna hennes enda vänner. Spindlar som hon till och med har namn på. För övrigt tycker barnen i området eller i skolan inte om henne.
Socialtjänsten lurar hon genom att en man i en närbutik har läst in några meningar i hennes mobil. Dessa repliker, typ ”Georgie mår bra”, använder hon för att lura socialtjänsten att hennes morbror bor hos henne och tar han om henne. Hennes morbror har hon gett namnet Winston Churchill.
Hon har några filmklipp på sin mobil där hon pratade med sin mamma. Vissa stunder ger Georgie sig själv tillåtelse att sörja och då sätter hon sig i ensamhet och ser på dessa filmklipp. Hon bygger också ett torn av skrot i mammans sovrum. Där tillåter hon sig också att sörja.
Men så dyker hennes pappa upp. Först tror hon inte ens att han är hennes pappa. Han berättar att han jobbat utomlands. Tillsammans med Ali försöker Georgie få bort honom. Hon vill inte ha någon vuxen i sitt liv, speciellt inte någon som aldrig brytt sig om henne förut.
Pappan är mer som ett barn är en vuxen. Det är väl nyckeln som gör att det kan växa fram en relation mellan dem. Att filmen inte får högre betyg av mig beror på att den till stor del ändå är väldigt förutsägbar, den överraskar inte särskilt mycket. Filmregissören har valt att låta filmen präglas av en varm humoristisk ton och därför blir den en feelgood-berättelse. Av någon anledning känns det som att filmskaparen inte själv upplevt en sådan total sorg som det är när en förälder förlorar ett barn eller när ett barn förlorar en förälder. Kanske har jag fel men denna finns känns som en något ytliga skildring. Den når inte upp till sådana mästerverk när det handlar om att skildra sorg som Manchester by the Sea, till exempel.
Om regissören:
Regissören Charlotte Regan var 15 år när hon började göra nollbudget musikvideos för sina rappande kompisar i Islington. Att bli regissör var inte hennes plan.
– Jag ville in i musikindustrin, men var inte tillräckligt cool för att rappa, säger hon.
Sedan dess har hon producerat över 200 musikvideos och ett antal prisbelönade kortfilmer.
När hon till slut började fundera på att göra en långfilm, visste hon att hon ville göra en annorlunda film om arbetarklassens England, en film som speglade hennes egen uppväxt.
– Jag ville göra en glad och rolig film. Jag har sett så många filmer i arbetarklassmiljö där huvudpersonerna tillåts max en minut av glädje i hela filmen, ingen har roligt eller är rolig och allt är bara eländigt. Men det var inte min erfarenhet, säger hon.