100 årstider
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Giovanni Bucchieri
Medverkande Giovanni Bucchieri, Louise Peterhoff, Karin Franz Körlof, Lia Boysen, Stina Ekblad
Om drömmar, om livet, om kärlekshistorier vi aldrig kan glömma och om att leva med bipolär sjukdom. Filmen talar till våra känslor och tränger ner långt in i det undermedvetna, den är suggestiv och berättar på flera tidsplan samtidigt. Delvis fungerar det bra men delvis blir det lite för mycket av allt – och i fullt fart, som det kan vara när den som har en bipolär sjukdom är på väg uppåt mot det som förr kallades maniskt tillstånd. Det är en hybridfilm där dokumentära klipp blandas med dramatiserade spelscener trettio-fyrtio år senare och till detta blandas drömlika scener som kan vara drömmar eller fantasier. Det är väldigt gripande men också för mycket emellanåt.
Giovanni Bucchieri är en snart 50-årig före detta balettdansör och han har fått chansen att göra en spelning – och den tänker han ska bli storslagen och en gigantisk succé som ska ge honom hans genombrott som musiker. Av en tillfällighet träffar han en gammal bekant som bokar band och artister till spelningar och hon lovar att fixa en spelning åt honom. Giovanni spolar ned sina mediciner för han upplever att de hindrar hans kreativitet att flöda fritt. Men när läkare eller andra vänner och bekanta frågar honom om han tar sin medicin ljuger han och försäkrar att han tar dem. Han lurar väl egentligen mest sig själv.
I en inledningsscen ser vi honom som ung på en projektion på väggen där han bestämt hävdar att han aldrig kommer att dö. ”Mitt hjärta kommer aldrig att sluta dunka”, säger han. Det är på det underliggande temat för filmen. Dunkar gör det, på många sätt och ofta i full fart. Det kan vara svårt att hänga med.
På sin promenad hamnar han vid en korsning där han ser reklam för regissören Louise Peterhoffs kommande uppsättning av Romeo och Julia på Dramaten. Louise Peterhoff är hans ungdomskärlek och vi får både se gamla filmklipp med deras sockersöta över-romantiska genomgulliga kärlekshistoria och vi får följa Louise Peterhoff som medelålders då hon regisserar Romeo och Julia och har en tonårsdotter. För mig känns de gamla filmklippen som förljugna nostalgiska bilder. I den dramatiserade framtiden är Louise Peterhoff en komplicerad karaktär som inte är särskilt snäll mot sina skådespelare och hon spionerar på sin dotter.
Filmens styrka är också dess svaghet. Att den blandar tid och filmtekniker med ljud och musik talar till oss som publik på flera nivåer och till flera sinnen. Vi känner det som om vi är inne i Giovannis känslor emellanåt. Det är starkt och unikt och genuint. Samtidigt är det för mycket, för spretigt och det gör lite för ont att se hur han ljuger både för omgivningen och mest av allt för sig själv. Med tanke på de jag känner som har nära och kära med bipolär sjukdom vet jag hur utmanande, hur svårt det kan vara som anhörig.
Men ett tema som filmen också berättar om, fast jag inte ens vet om det är medvetet från filmens skapare, är beskrivningen av vår tids fokus på att endast den som är ung, rik och vacker har lyckats. Vår tid präglas av stort förakt för ålderdom och att många blundar för det faktum att vi är bara här en kort tid om vi jämför med mänsklighetens historia. Alla dör, förr eller senare. Att leva medveten om att vi alla dör och alla åldras förändrar människor och får dem att inte fastna i nostalgi kring när de var tonåringar. Och när vi kan acceptera av vi är en del i livets gång kan vi se skönheten i att åldras också. Huvudkaraktärerna i denna film kan ju inte acceptera att tiden går. Redan i inledningen ser vi Giovanni som medelålders betrakta sig själv som ung dansare och man känner att det är den unge dansaren han vill vara fortfarande. Han kan inte släppa att tiden gång.
Giovanni Bucchieri är intressant som regissör. Detta är hans debutfilm och jag kan absolut se honom skapa kommande mästerverk om han lämnar det mest privata som jag känner att de dokumentära filmerna med hans ungdomskärlek är.