• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Nova & Alice – engagerande och når ofta in på själen

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024

Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.

Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.

Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.

Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.

Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.

Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

WOW 2024: Slowdive – Shoegaze-kvintett överraskar i svävande dur

10 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

9/8 2024 på Linnéscenen

4

Får ånyo så att säga krypa till korset, tillstå att jag kunde varit bättre förberedd och att WOW-akter oftast fungerar som stickspår i mitt musiklyssnande (sitter ju i jury för Gyllene Skivan). Slowdive hade jag förstås hört talas om, fast djupgående kunskap saknas. Gruppen bildades i Reading 1989 och hade sin storhetstid ingående i den rörelse som lite föraktfullt kallades Shoegaze, allvarliga band med distat sound vilka hellre fokuserade blickar på sina instrument än etablerade publikkontakt. Tidigt 90-tal såg jag Ride i Göteborg, ett av rörelsens flaggskepp och drog på mig svårartad tinnitus. Musiken fängslade ändå åhörarna genom sitt förföriska tillstånd av skiftningar utifrån en sorts malande minimalism. Av någon märklig anledning väckte Slowdive avsky i skoningslösa musikpressen och bland kollegor när det begav sig, hatades rent av. Numera har de rätteligen uppvärderats. Man har varit sparsam med skivutgivning, varför det tydligen bara producerats fem stycken (varav två sedan återstarten 2014). Kvintetten har haft två långa uppehåll. Då har tre av medlemmarna istället spelat musik med annan mjukare inriktning i Mojave 3 och Rachel Goswell släppte 2004 ett soloalbum. Slowdive släppte sina plattor på Creation Records, samma bolag bland andra Primal Scream och Jesus And Mary Chain låg på.

Slowdive består av Neil Halstead på sång, gitarr och keyboards, Rachel Goswell på sång, (gitarr) och klaviatur, Nick Chaplin elbas, Christian Savill på gitarr och trumslagaren Simon Scott. Vidare finns enligt uppgift på nätet Nicholas Willes med live på trummor/ percussion. Men om eftersom jag sittande utanför taket i den sena kvällstimmen bara skådade fem personer på avstånd, kan inga klara besked ges om vem skötte trummandet. Omgående noteras tacksamt exceptionellt hög kvalitet på ljudet. Deras ljus- och nonfigurativa videoshow var ögongodis med inslag av laser. Spektakulära underhållningen gjorde det mödan värt att att stå upp och låta sig hänföras. Den tredje omständigheten som fick mig att må riktigt bra rör det faktum att man (enligt mina icke-musiker öron) föredrar att röra sig inom durskalan.

foto Peter Birgerstam

Halstead framhålls som en av Englands mest respekterade låtskrivare. Inte konstigt då att jag hade stort utbyte av min första närkontakt med detta förr fullkomligt orättvist bespottade bandet. I gruppens konsekventa upplägg står han för den vokala leveransen i par med Goswell. Det mesta sjungs på duett om jag uppfattar rätt på långt avstånd. Utmärkande för Slowdive är deras handfasta och på samma gång svävande sound. En förunderlig paradox! Shanty och Star Roving sätter ribban.

Utmärkande . Kommen så här långt in i festivalen ger de mig på den timme som står till buds för festivalens mest positiva överraskning. Lyckligtvis är det uppehållsväder efter en obehaglig skur timmar tidigare och ihållande skyfall tidigare på dagen, som i tröttsamt igenkännbar ordning gjort parken lerig trots skydd över gräset.

Blir förtjust i gitarrslingorna, vokala kvinnliga/ manliga harmonierna i stämmor införlivade i helheten, pulserande drivet och atmosfäriska stämningar emanerande från klaviaturer. Begåvat vävs mönster med smärre skiftningar, till skillnad från den mängd väsensskilda intryck Pulp serverade. Undantaget är finalen där man krämar på till max i ett uppfriskande stilbrott. Hade befarat att Slowdive skulle kunna te enformiga och att det fanns överhängande risk för orgie i diskant. Ingalunda, blev istället en lysande spelning. I slutfasen blir de avsevärt brötigare och attackerande. Finalen The Sun Hits introduceras med upplysningen ”This Song Is For You”, varvid dist-eufori utbryter i denna shoegaze-klassiker från -93.I motsats till recensionen av Pulp har inga referenser förekommit här. När man utvinner suggestiva licks i en passage leder de mig till The Cure och i än högre grad till New Order. Sekvensen för också in en fläkt av Cocteau Twins. Mycket belåten tar jag mig hem till Mölndal via presscentret. (Åker för första gången kollektivt till WOW).

LÅTLISTA: 1. Shanty 2. Star Roving 3. Catch The Breeze 4. Crazy For You 5. Souvlaki Space Station 6. Chained To A Cloud 7. Kisses 8.Sugar For The Pill 9. Alison 10. The Sun Hits (källa Setlist fm

Arkiverad under: Musik, Recension

WOW 2024: Pulp – Övertygar med mångfasetterad Britpop

10 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

9/8 2024 på Azalea-scenen

4

Som bekant tillhör bandet – med frontmannen Jarvis Cocker som enda konstant sedan tonårstiden – vågen av Britpop som sköljde över oss på det euforiska 90-talet. De kunde i skuggan av mediakriget emellan Oasis och Blur skörda avsevärda framgångar. Albumet Different Class toppade försäljningslistor och rankas därtill högt av kritiker, brukar hamna högt i omröstningar om bästa skivor, i förteckningar över betydande verk inom olika konstarter. Att man framför ungefär hälften av titlarna på Different Class i Slottsskogen kan ses som ett tecken på dess bärkraft. Ett antal priser har vunnits i hemlandet och till framgångarna ska läggas en mängd nomineringar. Jag såg dem 1995 på Lollipop och äger ovan nämnda listetta. Den som alltid pratglade Cocker berättar på WOW att första gången Sverige besöktes var året före och att de spelade i Göteborg första gången på Rondo -96. Bandet har inte precis varit flitiga i studio. Är jag rätt underrättad omfattar katalogen sju album, varav senaste 2001. Trots två längre perioder av inaktivitet känns denna upplaga väldigt vital.

Den reslige glasögonprydde Cocker sjunger sina texter sin vana trogen, intagandes olika positioner på scenen. Och ibland tas gitarr på, ibland ställer han sig på översta avsatsen och slår på gigantisk gonggong. Han omges av Candida Doyle på keyboard/ orgel och kör, trumslagaren Nick Banks och Mark Webber på gitarr och keyboards. Vidare finns i liveupplagan sedan ifjol Andrew McKinney på elbas, Emma Smith på violin/ gitarr samt Adam Betts keyboards/ gitarr. Inte oväntat presenterar bandledaren medlemmarna.

Kan redan nu slå fast att konserten överträffade mina förhoppningar. Musiken var betydligt mer eklektisk än jag föreställt mig och fräckt medryckande till en flott ljusshow inklusive video. Osäker på vilka budskap textförfattaren vill förmedla. Dock, väldans skickligt levereras intelligent pop i anmärkningsvärt skiftande schatteringar. Ska sägas att början blev kaotisk på grund av idiotiskt tilltag av Oskar Linnaros. Han drog över tiden på Flamingo, vilket medförde att PULP inte kunde tränga igenom under sitt öppningsnummer. På slutet gick de istället av före utsatt tid för att återvända i inplanerade extranummer med långsamt framskridande Like A Friend, vars avskalade format innebar att kontrasten blev desto häftigare när partybomben briserar. Lyckan var fullständig i publikhavet när Common People avverkas. Kan vi enas om att dängan är en av 90-talets främsta låtar? Är kass på att uppfatta upplysningar från scen. Fått veta från ett par uppgiftslämnare att den av Cocker hyllade Richard Hawley gästade på lap steel och i i PULP:s maffiga signaturmelodi. i Gillade överlag ljudet under spelningen, förvisso bitvis förvånansvärt skramligt och burkigt.

foto Peter Birgerstam

Djupdyker in i anteckningarna. Tidigt in i konserten hojtar Jarvis: ”We Need Som Magic” , vilket jag vill mena touchades stundtals. Första tillfället inträffar tidigt när Disco 2000 fyras av och får tiotusentals att känna lyckorus. Noterar att soundet, som genomgående är up tempo-beat, emellanåt ges en anstrykning av electronica. I mina öron refereras det till storheter som Happy Mondays och New Order, till och med till hur Bowie experimenterade sista åren. Vi påminns kontinuerligt om vilka intryck stommen kompositioner tagit av dansant beat. Frågan ”Are You Ready To Rave” ställs till oss. Och efter cirka 40 minuter kommer ett souligt inslag tryfferat med massvis av dist och förmodligen sampling.

Somliga sekvenser överraskar genom att utmana, med dystert anslag och gnissliga intron. En ballad featuring lap steel framförs liggandes på rygg av karismatisk frontman.. Riffas rejält av tajt konstellation i favoriter som Do You Remember The First Time? och Sunrise. Storartat gitarrsolo i sist nämnda låt. Utomordentliga rytmsektionen ger hela tiden smakfull stadga inom sina ramar. PULP håller sig med en karismatisk stilistik med sköna stilblandningar. När den tydligt textande engelsmannen levererar verser nedtonad, framkommer till och med gemensamma drag med en arty stilbildare som Lou Reed. Someting Changed till akustisk gitarr från sångaren lanseras som en kärlekssång. En av flera effektfulla kontraster till klatschiga dängor vilka går rätt in. Vi bjuds på ett fräckt stick av Doyle på klaviatur. En stark 4:a således för ett passionerat band som fortfarande känns angelägna!

LÅTLISTA: 1. I Spy 2. Disco 2000 3. O.U (Gone, Gone) 4. Something Changed 5. Pink Glove 6. Weeds 7. Weeds II (The Origin Of Species) 8. F.E.E.L.I.N.G C.A.L.L.E.D.L.O.V.E 9. Sorted For E´s & Wizz, 10. This Is Hardcore 11. Do You Remember The First Time 12. Babies 13. Sunrise Encore = 14. Lika A Friend 15. Common People (källa Setlist. fm)

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: The Substance – en modern body horror masterpiece utan dess like

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

The Substance
Regi Coralie Fargeat
Betyg 5
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 18 September 2024

I sin långfilmsdebut Revenge vägrade manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat att stångas med rape-revenge-genren (sprungen ur klassikern I Spit On Your Grave) utan att forma den efter sina egna tankar och visioner. Lika okonventionellt och egensinnigt tar hon nu sig an body horror genren med ännu större stilsäkerhet och unikum – för vilket hon prisades för bästa manus under filmfestivalen i Cannes tidigare i våras. Välförtjänt, kan jag nu konstatera.

Inledningsvis får vi se en Hollywood Walk of Fame-stjärna läggas till Elisabeth Sparkles (spelad av briljant Demi Moore i absolut mästerlig återkomst) ära, varav dess liv från fans som fotas med den till snabb föråldring som gestaltas över människor som går över den över lång tid – och förfallet i hennes karriär när ingen längre bryr sig om den utan mest bara spiller mat över den. Det är ett väldigt snyggt sätt att gestalta en karriär i dalande och en fallande stjärna utan att visa en enda bild från hennes faktiska utövande. Men trots att detta är en skräckfilm är den också väldigt rolig, utan att försöka vara det genom billiga skämt, vilket snabbt visar sig när en producent tar ett telefonsamtal under tiden han tar en piss och sedan utan att tvätta händerna går ut till affärslunch och äter skaldjur med bara händerna. Närbilderna på munnen och maten som mosas däri är lika äckliga som skrattretande. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas. Vilket stämmer rätt bra med resten utav filmen också faktiskt.

För att vidare demonstrera filmens okonventionella beskrivning av en stjärna i fritt fall är när hennes billboard-reklam tas ned – vilket fångar Elisabeths uppmärksamhet till den grad att hon råkar ut för en bilolycka. På sjukhuset introduceras hon därefter inför ”The Substance” vilket leder till det ”alla kvinnor vill ha” (ytterligare en konvention regissören leker med): ungdom, fast kropp, inga rynkor. Men hon får inte detta själv, utan får föda fram en yngre version av sig själv – Sue, som lika grymt men mer lekfullt spelas av Margaret Qualley – vilket först verkar som en väldigt bra idé men senare, såklart, ska visa sig inte vara det. För hur roligt vore ett mirakel utan konsekvenser?

Men i och med detta vittnar det inte bara om Elisabeths egna besatthet av föryngringen utan hela samhällets, och mer konkret i detta fallet underhållningsbranschens. För när Elisabeth blir ”för gammal” och kastas åt sidan blir hon istället utbytt mot Sue som blir uppskattad för sin fasta rumpa, lår, bröst och stora leende. Speciellt cheferna och de manliga tittarna uppskattar henne. Men hon själv likaså. Så till den grad att hon ofta bryter mot de regler och överenskommelser som kommit med The Substance och deras gemensamma varande trots två olika kroppar. Hon blir snabbt girig av uppmärksamheten och självsäkerheten som kommer med den snygga kroppen, vilket först inte får några konsekvenser – i alla fall inte för henne själv – men som kastar Elisabeth under bussen betydligt mer. Men det är en låg kostnad för henne när karriären stiger snabbt.

Vad som börjar ganska lugnt och metodiskt, och komiskt, blir senare blodigt och brutalt. Citat som yttrats i vissa scenarion för att lyfta den specifika situationen återanvänds senare och får helt annan slagkraftighet när det slås in mot huvudkaraktärerna, och i förlängningen tittaren, och fullständigt golvar oss. Mentalt och fysiskt. Silkesvantarna åker av och återvinningen, både den kroppsliga och spirituella, blir blodig och våldsam. Vilket både skrattas åt och lämnar mig med vidöppen mun. Filmen går ofta till platser, bildligt talat, jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vilket är ett väldigt gott betyg såklart. Och trots sin extremitet går den inte att värja sig mot utan bara fullständigt kapitulera inför. Speciellt när Sue först hyllas för sin talang och skönhet, och sen trakasseras som monster efter att hon visat sig stå under konsekvenserna trots allt. Sluttampen är så extrem och blodig att jag både häpnas och skrattar åt det. Vilket fångar filmen till punkt. Och för att perfekt ringa in temat om återvinning avslutas döden på samma stjärna vi började på. Vilket är liksom resten av filmen briljant skrivande – och utförande. Hela filmen är en modern body horror masterpiece utan dess like.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

WOW 2024: Jack White – Kompetent men övertaggad leverantör av intensiv garagerock

9 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto David James Swanson (från Jack White homepage)

Way Out West 8/8 – Flamingo

3

När det handlar om kreddighet i den mer primitiva vitalistiska fåran av rockmusik befinner sig Jack White i tätskiktet. Måste omgående erkänna att jag inte lyssnat på honom, även om jag hört talas om White Stripes. Gitarristen, sångaren, låtskrivaren, bandledaren, kompositören till filmmusik, producenten som även skådespelat är hemmahörande i Detroit, vilket framgår med emfas under de 70 minuter han avrundar första dagen på WOW. Den Grammy-belönade mångsysslaren står minst sagt stadigt, rent av speedat rörlig i de rötter MC5 och Stooges planterade för över femtio år sedan, två grupper jag sett i revival-, respektive reunion-upplaga på Liseberg (feat Wayne Kramer) och på Gröna Lund. Enligt låtlista på nätet hämtades för övrigt ett halvdussin låtar från White Stripes repertoar på WOW, bandet han bildade med sin fru sent 90-tal. För er som är ungefär lika mycket noviser som undertecknad, ska nämnas två ytterligare grupper. Dels Raconteurs varifrån White plockat två hits, dels The Dead Weather med bland andra medlemmar från Queens Of The Stoneage (bokade till festivalen men tvingades ställa in av hälsoskäl) och sångerskan från The Kills vilka framträdde under eftermiddagen. Sex plattor i eget namn har släppts, den senaste kritikerrosade utan titel alldeles nyligen.

Tyvärr saknar jag uppgift om vad vännerna i hans högexplosiva konstellation heter. Uppfattar inte deras namn när de exalterat presenteras i slutet. Minns att minst två av dem är bosatta i Detroit. Ser och framför hör en stabil basist jämte en duktig, pådrivande trumslagare samt, trevligt nog, en musiker på hammondorgel. Konserten startar alldeles efter att P J Harvey och hennes mannar tackat för sig. Orkar inte stå upp förrän sista delen och vill egentligen vila öronen, vilket sannolikt inverkar på mitt något ljumma betyg. Med några få välgörande undantag dundrar White på med en energinivå på 110%, en attityd jag inte förmår tillgodogöra mig under rådande förhållanden.. Dessutom sticker jag ut hakan, påstår att det vokala är hans svagaste gren. 49-årige old school-rockern har en i mina öron alltför gäll röst, blir stundtals tillräckligt skrikig för att platsa på Sweden Rock.

foto Leif Wivatt (med mobiltelefon)

Att kalla honom energiknippe är ett understatement. När allt klaffar vill jag jämföra utlevelsen och kompet med den oförliknelige irländaren Rory Gallagher. I riffandet och rösten finns likheter. En annan parallell när otroligt potenta och tajta soundet blir fyrstjärnigt kan sträckas ut till Jimi Hendrix Experience, förvisso konstrueras låtarna alltför sällan på liknande intrikata vis som hos Hendrix. Hade önskat att det ösigt forcerade balanserades av mer raffinerade konturer.

Skulle tro att Jack White på skiva är något annat än den raka, okomplicerade glädjekick han sprider i mörkret. Orgelns rullande harmonier uppskattades. De borde också fått vara mer i förgrunden. Bortsett från några härliga sekvenser levererades snabb, skitig och överstyrd rock med fuzz, larmiga och ofta omedelbara refränger över en tajt rytmsektion. Även jag som novis kunde urskilja kvalitéer i Jack Whites hårdkörning, förvisso för oslipat och hejdlöst för min smak som helhet.

I avslutande fas inträffar flera positiva inslag, bär iväg i olika riktningar. Helt plötsligt etableras sväng accentuerat av duktige trummisen. Vi får en behagligt stötig blues, en absolut höjdpunkt. Dessutom liras en sekvens med boogie och till och med slide på sluttampen. Efter två-tre låtar utropas exalterat: ”Do you feel alright? Finalen blev den gigantiska publikfriare folk längtat efter. Ikoniska hitten med tjugo år på nacken som använts i stora mästerskapstävlingar. Tänker givetvis på Seven Nation Army. Underbart crescendo! Också låten som föregick, Steady As She Goes funkar förträffligt. Verkar betyda mycket för en sprudlande glad musikant. Utfallet av alla idéer utnämner jag till en ny genre jag inte var redo att omfamna totalt sett, varför betyget stannar vid 3+ för denna minst sagt intensiva Heavy Garage-Rock. Att jag inte värderar högre kan nog bero på ovanan vid att utsätta mig för dylika excesser.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in