Aquaman And The Lost Kingdom
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 december 2023
Regi James Wan
Då uppföljaren till Aquaman har premiär är det fyra dagar kvar till julafton. Det är en tid som brukar associeras med lugn, familj, fina julkappar och god mat. Men sedan finns avigsidan av högtiden – den hopplösa släkten, presentstress, brända pepparkakor och julklappar som inte gör någon glad. Aquaman And The Lost Kingdom är den där klappen som försätter barnen i tårar och som gör hela firandet till en mardröm.
Då man läser om den – påstått, problematiska inspelningen av The Lost Kingdom kan man fråga sig en sak, vem ville egentligen ha en uppföljare? Förvisso lyckades den första filmen spela in hutlösa 1,1 miljarder dollar, men bemötandet av delar av publiken och framförallt kritiker var inte i närheten av samma breddgrad som intäkterna. Och då hela DCEU-satsningen, som Aquaman var en del av, sakteliga har kremerats och spritts med vinden blir existensberättigandet än mindre. Dock har Warner Brothers bjudit på ett par överraskningar i år, både The Flash och Shazam: Fury Of The Gods har varit fullt acceptabla filmer, något som flertalet DCEU-filmer inte kunnat associeras med. Därför fanns det hopp om att regissören James Wan skulle fatta galoppen och göra en bättre, roligare och mer underhållande uppföljare. Men precis allting har gått åt pipsvängen, den beryktat kaotiska inspelningen sipprar in i varenda beståndsdel och gör Aquaman And The Lost Kingdom till ett praktfiasko.
Efter hård kritik om brist på humor och hoppfullhet har ett antal DCEU-filmer försökt ställa om, det har gett blandat resultat. The Flash lyckades att integrera humorn med finess och utan någon som helst ansträngning. Fjolårets Black Adam och årets Blue Beetle föll däremot som bowlingkäglor. The Lost Kingdom tillhör den andra kategorin men lyckas gå ett steg längre – vad gäller att misslyckas kapitalt. Ännu en gång består humorn av den mest pinsamma sortens toaletthumorn, huvudrollsinnehavaren Jason Momoa har också getts mer kreativ makt denna gång, detta genom att få ’’bidra’’ till manuskriptet. Momoa – som privat gillar att skoja och flamsa, har dock fört in helt fel sorts kreativa energi. Hela The Lost Kingdom är som ett urspårat och humorlöst skämt, där den enda som finner det lustigt är berättaren själv. Sättet filmen kränger och grimaserar för att förmedla komik eller dramatik är så plågsamt att se på att det orsakar huvudvärk.
Att inspelningen varit ett kaos är inte bara märkbart, tumultet har tagit överhanden och manifesterar sig som slutresultat. Det finns ingen som helst samlad vision eller ens tanke om en någotsånär sammanhängande film. Flera gånger om känns det som att se på femtio olika filmer, tonen ändras konstant och det rent narrativa är rörigare än något av de hushåll som Marie Kondo brukade besöka.
Ingen av de inblandade verkar överhuvudtaget bry sig, dock är det svårt att klandra dem då försök att rädda åbäket är lika produktivt som att flytta om stolarna på Titanic. Men det är inte ofta som vi får se skådespelare och regissörer vifta vit flagga ett par minuter in i en film, det hela verkar bara vara en övning i att överleva. Detta leder till att allt och alla beter sig som clowner. Skådespelet är lika seriöst som då Björn Ranelid ställde upp i Melodifestivalen. Jason Momoa behandlar det hela som sin privata lekstuga och skämmer ut sig själv bortom all beskrivning. Dock är det Yahya Abdul-Mateen II som kommer känna evig skam för sitt skandalöst apatiska skådespel, jag har aldrig sett en skådespelare så pass desperat, pressad och skrämd förut.
Den kvävande likgiltigheten och apatin som projiceras på publiken är rent giftig. Vad som än dyker upp – visuellt eller berättarmässigt, är det presenterat med en snarkning och en stendöd blick. Trots en påstådd budget på 200 miljoner dollar är filmen plastigare än något vi såg i Greta Gerwigs Barbie. Specialeffekterna är horribla, actionscenerna amatörmässiga och scenografin överdriven och smetig.
Man brukar säga att sjön suger, Aquaman And The Lost Kingdom bekräftar detta med eftertryck. Det här är en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik och en ren skamfläck för serietidningsfilmer.