Bamse och världens minsta äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2023
Regi Christian Ryltenius
Märkligt nog är en film om Sveriges mest älskade björn en film som tål en riktigt djup analys. Inte för att det förekommer något oceansikt djup, utan för att den så väl demonstrerar problematiken i att modernisera och bredda ett älskat koncept. Då Bamse skulle bli biofilm med ’’debuten’’ 2015 fanns en spänning och laddning. Oavsett hur gammal, förbittrad eller cynisk någon må vara är björnen med blå toppluva en nationalklenod som är en närmast cementerad del av svensk kultur som är svår att värja sig ifrån. Med tanke på att generation efter generation exponerats för fenomenet, antingen genom böckerna eller de – närmast, legendariska filmerna med den eminente Olof Thunberg som berättare, fanns det förväntningar, till och med en viss oro. Bamse och Tjuvstaden må ha varit imponerande på ett rent tekniskt plan, med följsam animation och vackra färger, men trots gott handlag var det uppenbart att något hade skett.
Att snegla på våra vänner i väst och låta sig inspireras och, i vissa fall, stjäla diverse inslag är inte fel utan snarare oundvikligt. Men när det skall implementeras i en institution – som Bamse måste kategoriseras som, blir det problematiskt. Detta eftersom det finns tydliga och rigida strukturer som inte alls är särskilt mottagliga – eller ens lämpliga, att fusionera ihop med de mest tradiga Disney-ingredienser. Framförallt fanns det något forcerat, närmast krystat över hela framförandet, alltifrån regin till röstskådespelarna. Detta har fortsatt plåga de tre uppföljarna och någon behaglig eller tillfredställande form har aldrig hittats.
Precis samma åkommor dras Bamse Och Världens Minsta Äventyr med. Återigen är det en film som saknar autenticitet och som bär på ett falskt leende. Där de bästa barnfilmer känns som rena njutningar, där alla iblandade njuter av miljön och materialet, känns detta som en belastning, liksom den stackars sommaranställda på Gröna Lund som tvingats på en stor och varm maskot-kostym. Det pressas in en rad löjliga musikaliska nummer som – trots musik av den legendariske Georg Riedel, känns som AI-skapelser.
Dock finns det också inslag då regissören Christian Ryltenius lyckas kombinera gammalt med nytt. Det gäller framförallt ett par av röstskådespelarna som hittar helt rätt, Rolf Lassgård i rollen som Bamse är fortfarande helt lysande, detsamma kan också sägas om Johan Rabaeus som Krösus Sork. Men den största komiska explosionen sker då före detta statsminister mm Carl Bildt träder in i en kort men mycket betydande roll, vid det tillfället lyckas Ryltenius version av Bamse äntligen kännas modern men samtidigt genuin. Då blir filmen äntligen unik, bekväm med sig själv och sitt budskap.
Slutspurten bjuder också på lite klassisk dunderhonungs-action som tillfredsställer alla åldrar. Dessa ljuspunkter lyfter det hela till att vara acceptabelt men fortfarande långt ifrån fulländat, något denna björn har förmågan att vara.