• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Scream 7 – platt med förfasande fult foto

26 februari, 2026 by Elis Holmström

Scream 7

Scream 7
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 februari 2026
Regi Kevin Williamson

Efter en oväntat lovande nytändning med den femte Scream-filmen 2022 såg serien ut att ha fått nytt liv. Uppföljaren må inte ha nått riktigt lika långt men fungerade i all sin enkelhet med en duglig dos slakt och lite klassiska inslag av mordmysterium. Inför den sjunde delen har dock alla former av positiva adjektiv suddats ut. För den som är intresserad finns det närmast en roman att läsa om de oändliga problem som Scream 7 dragits med under sin produktion, detta redan innan den faktiska inspelningen. Förutom att ha fastnat i den mycket utdragna manusstrejken 2023 behövde projektet mer eller mindre startas om då Melissa Barrera sparkats för sin tydliga opposition mot kriget i Gaza. Detta fick i sin tur den ursprungliga regissören Christopher Landon samt Jenna Ortega att överge projektet.

Som räddaren i nöden har istället den ursprungliga filmens manusförfattare Kevin Williamson trätt in som regissör. Bakom sig har Williamson en ’’djupt imponerande bakgrund’’ vad gäller att ge instruktioner till skådespelare och att sätta samman en hel film. Detta med sin enda ynka film i rollen som regissör, nämligen mega-kalkonen Teaching Mrs. Tingle som spelade in mäktiga nio miljoner dollar i hela vida världen 1999, en tid då filmtittandet på bio var avsevärt mer hälsosamt än idag…

Och det finns ingen anledning att ställa frågor – eller ha förhoppningar, om det kan ha skett någon förändring vad gäller Williamsons förmåga att regissera. Scream 7 visar sig vara ett stycke gränslöst skräp. Det är i det närmaste tragiskt då allt den ursprungliga filmen förlöjligade och hånade nu manifesteras av den tveklöst sämsta filmen i serien. För där Wes Cravens original valde att anamma postmodern ironi och leka med förväntningarna, men också göra narr av de klyschor Craven själv ansvarade för att skapa med Terror På Elm Street, verkar Williamson ha genomgått selektiv minnesförlust och glömt bort att han själv deltog i att förakta vad han nu står som ansvarig för då han skrev första filmens manus. Där del fem och sex valde att fokusera sin berättelse genom spydig, uppkäftig samt kritisk satir kring den moderna filmindustrin, vill Williamson istället förenkla allt till något sorts embryo-stadium och därmed sänka filmens intelligens till så låga siffror att antalet decimaler lär kunna vandra tusenfalt runt jorden. Men det är inte bara filmen som är en grönsak vad gäller det intellektuella, även publiken tros vara kompletta jubelidiotier, detta då avskyvärt tröttsam repetition från tidigare Scream-filmer trycks ned i publikens halsar med samma varsamhet som då den ironiska mördaren Ghost Face kör in en kniv i buken. Det helt absurda i detta är att Scream 7 iskallt räknar med att alla som löser biljett har en encyklopedisk kunskap kring alla tidigare filmer men också verkar ha glömt bort samtliga händelseförlopp. Hur denna paradox skall fungera kan varken jag eller än mindre filmen besvara.

Manuskriptet är denna gång inte bara tamt utan rent patetiskt, detta är Scream gjort i mikrovågsungen, allt är smaklöst, helt tappat på näring och måttligt aptitligt. Där den tidigare regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett hade en genuin passion för filmserien som märktes av – framförallt i film nummer fem, är Williamson både ointresserad och inkompetent vad gäller att göra något som ens kan beskrivas som drägligt. Allt är dovt, fult och fruktansvärt uppenbart. Det återkommande mysteriet kring den faktiska förövaren är denna gång pinsamt självlysande och den faktiska twisten är lika tragisk som usel. För dem som hungrar efter bestialiska mord uppfylls den kvoten givetvis inte. Här finns inte en avrättning värd namnet, det är samma sömniga knivhugg och sega jakter som går på malande rutin.

Neve Campbells omtalade återkomst är i sin tur inte vatten värd då manuset är berövat på allt som kan kategoriseras som acceptabelt. Istället får vi Isabel May i rollen som hennes dotter som bjuder på en katastrofal insats, usel nog att sänka en pansarkryssare. Sedan paketeras allt med ett förfasande fult foto som är både platt och utan någon som helst flärd.

Scream 7 är en travesti som tar den lovande nystarten från fyra år sedan rakt ned i graven. Neve Campbell vägrade enligt uppgift att delta i den föregående filmen då hennes gage sades vara under all kritik, jag har svårt att tro att en helt simbassäng fylld med guld kan få henne att återvända efter detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Scream 7, Skräckfilm

Filmrecension: Hamnet – helt enkelt ett mästerverk

26 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Hamnet

Hamnet
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Chloé Zhao
I rollerna: Jessie Buckley, Paul Mescal, Emily Watson, Joe Alwyn m.fl.

Hamnet berättar historien om William Shakespeare och hans liv, om den kärlek och den sorg, som inspirerade honom till att skriva dramat Hamlet. Men detta mästerverk till film är mycket mer än så. Det är en skildring av hur alla kultur som skapas har sitt ursprung, sin inspiration, från människors liv och existens.

Hamlet är ett av

William Shakespeare skrev sina pjäser i huvudsak på blankvers. Detta är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet.

Om William Shakespeare från Wikipedia:
William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Många anser honom vara inte bara Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan Shakespeares samtida kollega Ben Jonson sade: ”He was not of an age, but for all time” (”Han tillhörde inte bara en tidsålder, utan alla”).

Shakespeare har skapat flera av de tidlösa draman som spelas världen över. Hans draman, eller tragedier, är ofta skriva på blankvers. En av filmens många styrkor är just att de använder verser i många scener och gör dessa verser levande. Det är bra och det är starkt. Tankar om livet och existensen, om människors vilkor, behöver inte sägas med talspråk från dagens värld. Genom att låta det sägas med ett språk som är nästan 500 år gammalt ger en extra tyngd i vad som sägs. Människor idag må tro att de är moderna, men vissa saker är eviga i människans villkor.

Shakespeare skrev sina pjäser till stor del på blankvers. Blankvers är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet. Men för skådespelare från dagens värld kan det var svårt att tala i blankvers på naturligt sätt, men skådespelarna i filmen gör det bra – men det spelar ingen roll att det är vers-betonat, det ger en mer tidlös känsla av det som sägs. Det som filmen till stor del handlar om är eviga, tidlösa frågor som alla kan känna igen. Vad är kärlek? Vilka former av kärlek finns? Vad är sorg? Hur överlever en förälder att förlora ett barn? Vad är kärlek till sitt jobb, till sina barn, till sin bygd?

Hamnet är en vacker film om det tidlösa i människans existens, om hur kultur alltid är skapat av människor och därför är berättelser om att leva. Helt enkelt ett mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkriitik, Filmrecension, Hamnet, Shakespeare

Filmrecension: Doktor Glas – intelligent och tankeväckande

25 februari, 2026 by Britta Lundh Svensson

Hamnet

Doktor Glas
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Erik Leijonborg

Berättelsen från 1905 om läkaren Gabriel Glas som mördar prästen Gregorius för att befria den unga Helga från den äldre makens sexterror lämnar inte kultur-Sverige någon ro.
Efter flera nutida romanprojekt med de tre personerna i fokus kommer nu en film som förflyttar Hjalmar Söderbergs handling från 1890-talet till våra dagar.
Det är både intelligent och tankeväckande gjort.

Tonträffen finns där redan från början när 2020-talets doktor Glas bor i ett av de anskrämligt moderna Norra tornen i Vasastaden i Stockholm.
Det vräkiga, ytligt framgångsrika Stockholm för 35-plussare symboliseras på ett hysteriskt roligt sätt av den sexuellt gränslöse succéförfattaren Patrik Gregorius. En skådespelare med det osannolika namnet Christian Fandango skildrar hans framfart med perfekt tonträff.
Jämnåriga hustrun Helga kan inte hänga med i tempot och utsvävningarna. Norska Thea Sofie Loch Næss (jag vet, vad har folk för namn nu för tiden?) stjäl hela filmen med sitt finkalibrerade känsloregister.

Historien är omstöpt ganska rejält, men det fungerar beroende på att Gregorius självupptagna ondska i grunden är densamma, liksom Helgas utsatthet.
Visst finns det nya trådar som inte riktigt knyts ihop, men i stort tycker jag att Isac Calmroth lyckats som manusförfattare med ett projekt fullt av fallgropar.
Enda svagheten tycker jag är Calmroths gestaltning av doktor Glas. I filmens början, när Helga drar igång hela händelseförloppet genom att söka hjälp hos Glas, saknar doktorns agerande trovärdighet.

Han säger för konstiga saker för att vara läkare som tar emot en ny patient, är för vacker för att man ska tro på att han är en 29-årig oskuld, är för obalanserad lite för snabbt.
Styrkan i Söderbergs bok, som inte minskat ett dugg på 120 år, är skildringen av en mördares psyke. En ensam ung man, utan vänner och sexuella erfarenheter, som tänker för mycket och tror att han ska göra världen en välgärning genom att mörda.

Det är som att läsa en beskrivning av de senaste årens skolskjutare, attentatsmän och ibland också gängkriminella. Om man inte kan väcka kärlek, varför inte välja hat? Hellre det än den totala tomheten.

I boken lider Gabriel Glas ”bittert av att jag var ful som hin onde”. Han avundas vackra män. Den pusselbiten saknas här.

Med det sagt tycker jag att det totalt annorlunda sättet att skildra mordet skickar kalla kårar längs ryggen på precis rätt sätt. När sen Helga slänger av sig Hjalmar Söderbergs offerkofta och i Thea Sofie Loch Næss gestaltning går i mål med historien på ett sätt som den gamle författaren med sin kvinnosyn var totalt oförmögen till, då är filmen hemma.
När det talas om svensk biokris, finns bara en gnagande fråga. Vilken är egentligen den tänkta publiken för den här filmen? Jag roades av parallellerna till boken, och hur man skulle lösa dem. Men om man inget vet om förlagan? Då tror jag tyvärr att det är en uppdatering av rollfiguren Glas som man behövt lyckas bättre med.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Mix av meditativa stråk och groove prisbelönt framgångsrecept – Goran Kajfes Tropiques på Nefertiti

23 februari, 2026 by Mats Hallberg

18/2 2026

Nefertiti i Göteborg

Kanske för mycket sagt att påstå att jag följt trumpetaren, kompositören och bandledaren Goran Kajfes under hela karriären, det vill säga tiden efter millennieskiftet. Däremot vill jag hävda att nestorn på att fusionera akustisk jazz med elektronik blivit en livefavorit. Tappat räkningen på hur många konserter där han frontat eller varit sideman jag bevistat. Avgjort flest gånger har varit med Oddjob, flerfaldigt prisade supergruppen som 20-års jubilerade för några år sedan.

Andra konstellationer han lett eller ingått i som setts: Exempelvis Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Nacka Forum och Moon Ray Quintet med Magnus Carlsson. Vidare spelar han frekvent med megastora Fire Orchestra, Angles 9, Magic spirit Quartet och Andreas Tilliander med flera. Har dessutom samarbetat med kända artister och grupper inom svensk kvalitativ populärmusik. Några få av hans alster finns i min ägo, men som nämnts har hans musicerande live prioriterats och en handfull recensioner skrivits. Kajfes har turnerat globalt, drivit skivbolag och varit verksam som producent. Ett av hans projekt med tre album i bagaget (varav den senaste tilldelades Gyllene Skivan härom året) som jag i princip pinsamt nog missat att ta del av är är hans Tropiques. P M Jönsson i GP skrev för övrigt en uppskattande recension publicerad dagen efter konserten.

Musiken lanseras i termer av tidsupphävande semi-improviserad hypno-jazz. Lite luddig terminologi, som en inbjudan till en annan värld. När jag avnjuter deras set motsvarande två fotbollshalvlekar går tankarna snarare till sinnesvidgande progressive än ortodox jazz. Referenser som poppar upp när jag antingen står lutad mot inre baren eller kan sitta på pall alldeles intill PA-båset, är till exempel Camel, Gong, Tangerine Dream och svenska enheter som Ikiz Cabin Crew och Bo Hansson. Trots avsaknad av gitarr associerar jag vid något tillfälle till Michael Oldfields kompositoriska växlingar. Hör få plötsliga övergångar, istället oftast en gradvis ökning av energi och tempo. Växlingarna mellan pådrivande rytmer och minimalistiska förändringar av tillstånd är fruktbar, en avgörande beståndsdel i bandledarens komponerande.

Trumpetaren som i denna konstellation oftare ägnar sig åt att spela synth (moog?) omger sig med en rytmsektion bestående av Johan Berthling på kontrabas och bakom trummorna Johan Holmegard. Duon spelar i Subtropic Arkestra. Den först nämnde utgör en av kärnorna i Fire Orchestra medan vi känner trummisen från bland andra Dungen. Vidare ser vi Alexander Zethson på klaviaturinstrument som gett ut skivor i eget namn och finns eller funnits i Wilhelm Bromander Unfolding Orchestra, Fire Orchestra, Alberto Pinton, Anna Högberg Attack, Angles, Niklas Barnö, Trondheim Jazz Orchestra, Mariam Wallentin med flera. Stråksektionen består av cellisten Leo Svensson Sander (ägnar sig mycket åt folkmusik) och på fiol Tove Bagge (vikarierar för Josefin Runsten).

Kajfes har ungefär tre mellansnack utan att avslöja titlar på de stycken de framför, fast lyckligtvis varit vänlig att skicka mig låtlista. 55-åringen har ofta genom årens lopp gästat den anrika jazzklubben som han omhuldar och tycker samtidigt att han i jämförelse med andra på scen blivit gammal. I april återkommer han med frijazz-gruppen Cosmic Ear med fokus på Don Cherry. Vi får veta att Tropiques har egen ljudtekniker och att han anser att musiken talar för sig själv. Ljudet är fördelaktigt, även om det susade oroväckande i öronen dagen efter trots öronproppar. Med tanke på frontmannens popularitet och gruppens utmärkelse (Gyllene Skivan) var det en smula anmärkningsvärt att det inte alls var slutsålt, även om de lockat en hyfsat stor och överlag stående publik i konkurrens med OS-sändningar.

Man inleder oerhört subtilt. Drömskt repetitivt tillstånd skapas. Holmegard förblir overksam ett antal minuter i Unity In Diversity. Framväxande soundet försätter oss nära nog i trance. Relevant att påminna om begreppet de lanserar: ”hypno-jazz”. Abrupta övergångar är om inte bannlysta så sällan förekommande. När Goran för första gången sätter läpparna mot trumpeten fraseras över vad som nu blivit till ett gungande beat. Balansen mellan diskant och bas är sofistikerat upprättad, inramas angenämt av uppdelningen i akustiska instrument och elektronik.

Raffinerat att följa med i passager som gradvis ändrar form, vindlande långa stycken vars delar skiftar i ljudvolym och features. Spännande instrumentalmusik som oftare ter sig som minimalistisk harmonik med groovig tillsats än jazz med stort J. Alexander Zethsons klaviaturinstrument och klangen från stråksektionen påverkar i hög grad ljudbilden, lägger grunden för sofistikerade soundet hos Tropiques. Gillar verkligen trumspelet och sättet rytmläggandet i olika grad inverkar på helheten. Vi får ett uppiggande feature på cello och böljande rörelser. Det förtätat koncentrerade öppnar upp i åtskilliga hänförande varianter. Ett stillsamt bassolo avlöses av korrelerande ackord av pianist. Många detaljer att njuta av. Första set avrundas med Magmatique, ett spännande alster präglat av fängslande klanger och en mer aktiv, följsam rytmsektion. Materialet i första set kommer naturligt nog från senaste skivan, den som erhållit Gyllene Skivan. Ett utmärkande drag för luftiga, flerskiktiga kompositioner är att de kan uppfattas som sviter vilka broderas ut ytterligare i halvt improviserade solon. Kajfes tonspråk känns igen på ett stimulerande vis. Utan att det övergår i esoteriskt krävande lyssning, jobbas det raffinerat med kontraster. Fruktbara sådana!

Tar mig vidare till vad som hände efter paus. Har fått reda på att musikerna utgår från Enso, gruppens debut från 2017 döpt efter det verk som utgör skivan. På Nef införlivas också delar av stycket White Sand. Noterar dov, drömsk inledning, hur soundet från Gorans trumpet gifter sig med Alexanders syntetiska toner. Melodier utvecklas sinnrikt ur repetitiva figurer. Attraheras av sekvenser när tempot skruvas upp, Kajfes med gnistrande fraser anför på trumpet och hans medmusiker fyller i. Göran Kajfes Tropiques är en synnerligen intressant enhet med eget uttryck. Fäster mig vid flera features såsom Berthling på kontrabas, Zethson vid flygeln, cellist och violinist i förening där stråkarrangemang gjorts av Leo Svensson Sander. Tove Bagge hamnade också i framkant genom uttrycksfullt solo.

Den mest betagande stunden uppstod otvivelaktigt när mannen i hatt levererar ett otroligt vackert Miles-doftande solo. Efter att han tackat alla som bidragit till minnesvärd upplevelse, får vi Traces Left Behind, ett medryckande suggestivt extranummer.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Vi var The Ark – en film för bandets supportrar

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

We are the Ark

Vi var The Ark

Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Martin Sandin

Filmen heter Vi var The Ark – men den har mycket fokus på Ola Salo. Stina Gardell på presentationen av vårens svenska filmer poängterade att hon aldrig följt bandet och hon visste inte vem som vem. Då undrar jag ju varför hon förutsätter att publiken gör det
Filmen är producerad av Stina Gardell (Mantaray Film) i samarbete med Kristofer Åkesson.
Medlemmarna presenterades aldrig, som om regissören förutsätter att publiken känner till samtliga. Så visst: en viktig del av filmens målgrupp är givetvis bandets supportrar. Men alla andra då?

Filmen pendlar mellan att skildra bandets början och därefter stort fokus på när de slog igenom och sedan den tredje delen: återföreningen 2022. En bra dokumentär berättar något som trots fokus på en sak ändå kan kännas allmängiltigt och säga något om samhället eller livet, existensen. Jag känner inte att denna film/dokumentär egentligen talar om något som många kan ta till sig. Den talar inte om band eller musikgrupper i vidare perspektiv.

För mig är intrycket också att mycket är slarvigt skildrat och förstås (inte alls oväntat då Stina Gardell är med som producent) är det mycket fokus på Ola Salos inställning till politik. Stina Gardell är aktuell i vår med en ännu mer politisk film: Demonstranterna – att döma av det jag såg på vårpresentationen tar den tydlig ställning för en bestämd sida i det politiska spektrer i dagens samhälle.

Inte heller när det gäller musiken är denna film något som var någon större upplevelse för mig. Några få låtar återkom och upprepades.

Vi var The Ark är helt klart en film skapad för bandets och Ola Salos supportrar. Oss andra ger den inte så mycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Ola Salo, Stina Gardell, the ark

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in