• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Herr Arnes penningar – Fantastisk, förunderligt vacker och drabbande ny opera

19 september, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Mats Bäcker

Herr Arnes penningar
Musik Peter Nordahl
Libretto Sara Bergmark Elfgren fritt efter Selma Lagerlöfs roman
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Musikalisk ledning Henrik Schaefer
Ensemble Elsalill Emilia Utter/ Tessan-Maria Lehmussaari Sigrid Johanna Rudström/Ebba Lejonclou Sir Archie Joa Helgesson/Bernt Ola Volungholen Sir Reginald Kristoffer Töyrä Skepparen Olle Persson Skepparen/Sir Reginald Caspar Engdahl Fiskrenserskor Ulrika Tenstam, Rebecka Elsgard samt damkör
Orkester ledd av dirigenterna Henrik Schaefer/Cathrine Winnes
Urpremiär på Folkoperan 18 september 2024

Herr Arnes penningar är en djärv storsatsning av Folkoperan och det är härligt att konstatera att denna nyskrivna opera är en konstnärlig fullträff. Att tonsättaren Peter Nordahl och författaren Sara Bergmark Elfgren – som båda är debutanter i musikteatersammanhang – lyckas skapa ett sådan helgjuten opera är inget mindre än en sensation. Deras mäktiga, svindlande vackra och gruvligt hemska musikdrama river ner våra skyddsmurar och öppnar våra sinnen.
Alla teman i berättelsen – girighet, mord, hämndbegär, passion och naturens makter – flätas skickligt samman till en enhet. Som en bro över allt finns ett systerskap så starkt och kärleksfullt att det vidmakthålls även efter att den ena är död.

Upphovsmakarna har bearbetat, eller destillerat som de själva kallar det, Selma Lagerlöfs spökhistoria om mordet på den rike prästen herr Arne och allt gårdsfolk till ett hårt knutet kammarspel. I en spiral som obevekligt snurrar mot mer lidande och död utkämpar tre själar en inre och yttre strid. Handlingen utspelas som i originalet i karg bohusländsk natur där havet fryser till is och skeppen blir obrukbara efter de ogärningar som begåtts.

Central karaktär i operan, liksom i Selma Lagerlöfs roman, är den späda systern Elsalill, som undkom massmordet. När hon möter den stilige och karismatiske Sir Archie förälskar hon sig handlöst utan att veta att han är en av de kallblodiga mördarna. Systern Sigrid som går igen/spökar sörjer och vredgas över att hon bestulits på sitt liv. Sigrid vill ha hämnd för de hemska illdåden och varnar lillasystern Elsalill för att hon håller på att begå ett fruktansvärt misstag.

Peter Nordahls musik målar skickligt fram känslor och stämningar och lyfter texten så att vi verkligen på djupet förstår det som berättas. Det finns hjärtskärande vackra arior, vemodiga och ångestfyllda ”dialogscener”, förföriskt sirliga tongångar och körpartier som brusar vilt som havet där fiskrenserskorna utför sitt arbete. Att Elsalill vid ett tillfälle av dem träs på ett blodigt förkläde ger en föraning av hur hennes liv kommer att sluta.
Sara Bergmark Elfgrens libretto/språkbehandling fungerar synnerligen väl sångmässigt. Texten blir aldrig för högstämd eller skräckmässigt överbelastad utan den känns enkel och rättfram i meningen oförställd.

Huvudrollerna/sångarna på urpremiären Emilia Utter (Elsalill), Johanna Rudström (Sigrid) och Joa Helgesson ( Sir Archie) är alla enastående. De backas effektfullt upp av skepparen (Olle Persson) och en damkör som frejdiga skarpa fiskrenserskor.
Tillsammans får denna väl sammansvetsade ensemble musikdramat att vibrera av styrka och skörhet. Några tråkiga transportsträckor finns inte och tiden rinner snabbt iväg. Det är också en njutning att se hur trovärdigt och inlevelsefullt sångarna här på Folkoperan agerar och roligt att den eminenta orkestern under ledning av Henrik Schaefer ges en framträdande plats på scenen.
Äras för Herr Arnes penningar ska givetvis också den erfarne och välmeriterade regissören Tobias Theorell. Han har gett denna ödesbundna berättelse både en gnistrande klarhet och ett okuvligt mörker. Det är dessutom mycket skickligt att få Sigrids osaliga ande att kännas som en självklart närvarande part i detta triangeldrama.

Handlingen utspelas mot en fond av ett stormigt Marstrand där skeppet som mördarna/legoknektarna skulle ta hem till Skottland med herr Arnes penningar är det enda som inte kan segla när isen bryts upp. Scenografin förmedlar berättelsens tidsanda på ett högst överraskande och samtidigt strålande vis. Den består av till synes gammeldags kulisser och ett vackert bildspel. En fullmåne stiger upp och lyser blodröd när passionen slår till, fåglar flyger mot höjden och den stora orkestern spelar bakom böljande vågor. Kostymerna som går i dova färger, grått, blågrått, svart och blodbesudlat vitt passar väl in i sammanhanget.

Inför premiären var det lätt att tro att denna opera skulle bli ett skräckromantiskt drama inte minst med tanke på Folkoperans iögonfallande affisch. Men Herr Arnes penningar är något betydligt mer intressant och angeläget. Den står stolt och stark i sin egenart men det går givetvis att dra paralleller till det som utspelas i vårt land i dag. Här sker ju dagligen nya beställningsmord, pengar är en stark drivkraft för de kriminella gängen och unga kvinnor kan tjusas av farliga män.
Någon försoningstanke finns inte i operan utan det hela slutar i en himmelsk vedergällning eller en naturens sammansvärjning om man så vill. Ett annat slut hade också varit att göra för stora ingrepp i Selma Lagerlöfs berättelse.

Herr Arnes penningar mottogs unisont med stående ovationer och stort jubel av premiärpubliken. Detta musikdrama är självfallet ett måste för operaentusiaster och rekommenderas varmt även till de som känner sig tveksamma till denna konstart. Det är bara att gratulera Folkoperan som är inne i en mycket lyckosam konstnärlig period. Nyligen den underbara operetten Hotell Vita Hästen i regi av Staffan Valdemar Holm och nu denna fantastiska nya opera av den överraskande kombinationen Peter Nordahl och Sara Bergmark Elfgren.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera

Filmrecension: Quislings sista dagar – imponerande, uppfodrande och tvingar oss att fundera på svåra frågor

17 september, 2024 by Rosemari Södergren

Quislings sista dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Erik Poppe
Manus Anna Backe-Wiig och Siv Rajendram Eliassen
I rollerna Gard B. Eidsvold, Anders Danielsen Lie, Lisa Loven Kongsli och Lisa Carlehed.

En uppfodrande film som tvingar oss att fundera på svåra frågor om rätt och fel, om ont och gott.

Finns det någon ursäkt för en makthavare som ger stöd åt en ockuperande makt? I Quislings sista dagar undersöks den frågan. Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling var en norsk officer och politiker. Han var försvarsminister 1931–1933 och Norges regeringschef 1942–1945 under den tyska ockupationen. Hans namn ”Quisling” har blivit ett ord som betyder förrädare. Vilket hemskt eftermäle. Han ställde upp för de tyska nazisterna när de ockuperade hans land, Norge.

Quisling greps i Norge då andra världskriget tog slut i samband med att de tyska nazisternas ledare Hitler tog livet av sig i en bunker i Berlin. Tysklands ockupation av Norge tar slut den 8 maj 1945. Quisling hamnar i en cell på Akershus fästning för att ställas inför rätta. Quisling är den fjärde generationen av prästsöner och ber att få biskopen som själasörjare, men biskopen vill inte ta på sig ett sådant uppdrag utan ger uppdraget till prästen Peder Olsen. Biskopen var säkert rädd för att få kritik ifall han träffade Quisling och den kritiken kunde drabba förtroendet för kyrkan. Filmen bygger på de anteckningar som Peder Olsen gjorde under detta uppdrag.

Vad får en man att hjälpa en ockupationsmakt? Filmen pekar på några olika svar som det är upp till oss att fundera kring. Ett skäl som Quisling för fram är att han ville rädda Norge från Sovjetunionen och hindra att Norge blev kommunistiskt. Det är inte så långsökt som det kan låta. Quisling hade tidigare i sitt liv varit med och hjälpt svältande människor i det område som idag är Ukraina. Det var många som svalt i Sovjetunionen, som Agnieszka Hollands film Mr Jones skildrar. Quisling verkar ha varit övertygad om att Sovjetunionen kunde komma att ockupera Norge.

Filmen ger mycket att fundera på och prata om. Ett annat av filmens teman kretsar kring kristendomens budskap om förlåtelse. Kan en gudomlig kraft förlåta någon som varit medhjälpare till att döda miljoner judar? Har gud eller Gud lättare att förlåta än vad människor har? Filmen tar upp existentiella frågor som många människor brottas med.

Filmen är lång, två och en halv timme, och handlingen går ofta i sakta mak med en hel del närbilder som hänger kvar på människors ansikten. Det är en svår balansgång för en filmskapare att låta foto och klipp ta det lugnt. Det blir lite segt emellanåt, övertydligt av och till men samtidigt skulle det blir fel att svabba över dessa frågor för snabbt. Dessa frågor måste tas i lugn takt. En av filmens styrkor är att den lyfter fram olika aspekter utan att ge svar och den undviker att skildra moral och etik i svart eller vitt. Det är inga enkla frågor och det är alldeles för många filmer och tv-serier som delar in karaktärer i onda eller goda.

Kan något ont ursäktas med att det för något gott med sig? Kan en varelse offras för att tio ska leva? Det är svåra frågor – filmen ger som tur är inte svaren. För de måste vi fundera på själva. Och det måste göras om och om igen, av varje generation, tänker jag. I dagens värld finns andra hotbilder är Stalins Sovjet och Hitlers Nazi-Tyskland: IS är visserligen mer eller mindre besegrat men det finns andra liknande islamistiska krafter som växer, andra hot som mullrar i vårt tid Ryssland och Putin, Nordkorea, Kina, växande högerextrema grupper som ploppar upp som motkraft till islamismen. Hur långt får vi gå för att försvara oss mot anti-demokratiska krafter?

Ett plus ger jag till det enastående fotot. Regissören vågar låta fotografen ha kameran vilande på flera miljöer, vilket ger en stark känsla av att jag som tittare är med där. Jag hinner känna in miljön. Skådespelarna måste också ha applåder. Anders Danielsen Lie är rätt och trovärdig som prästen Peder Olsen, som tittare känner jag hans känslor. Gard B. Eidsvold övertygar som Quisling och svenska Lisa Carlehed visar en trasig Maria Quisling som gått vilse i vad som är rätt och fel. Vi får inte glömma att Maria Quisling upplevt stalinismen på nära håll och det är lätt att sitta decennier senare och döma ut hennes och maken Vidkun Quislings rädsla för kommunismen. Lisa Loven Kongsli gör en bra roll som Peders fru Heidi Olsen.

En imponerande film som guidar oss igenom svåra frågor, som ingen bör blunda för.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Erik Poppe, Filmkritik, Filmrecension, Moral och etik

Filmrecension: Green Border – mer propaganda än drama

16 september, 2024 by Rosemari Södergren

Green Border
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Agnieszka Holland

En stark film om ett fruktansvärt cyniskt och oärligt spel där flyktingar hamnar i ett limbo i de ogenomträngliga skogarna mellan Belarus och Polen, i ”den gröna gränsen”. Flyktingar från Mellanöstern och Afrika lockas till gränsen genom propaganda som lovar enkel passage till EU men i själva verket fastnar i ett område där de slussar fram och tillbaka som i en labyrint utan någon utgång. Trots att filmen är mer som ett progandainlägg än en trovärdig dramatisk skildring kryper den under skinnet på mig.

På samma sätt som flyktingskildringen i Kaptenen

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Gåtfull klassiker flådigt dramatiserad i eggande samtidskostym – Gatsby på Göteborgs Stadsteater

16 september, 2024 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henriksson

Av F. Scott Fitzgerald (översättning: Annika Silkeberg)

Dramatisering: Nicolai Faber / Uppsättning i bearbetning av Irena Kraus & Janos Szasz

Regi: Janos Szasz

Scenografi: Márton Ágh & Henrik Ekberg

Videodesign: Péter Fanscikai

Kostymdesign: Ulrika Sjölin

Maskdesign: Marna Ritvall

Ljusdesign: Tamás Banyai

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

Koreografi: Peter Svenzon

I rollerna: Hannes Fohlin, Niklas Falk, Emil Ljungestig, Anna Åström, Robin Stegmar, Märta Andersson-Larsson, Eline Höyer, Anders Berg, Johan Hafezi, Karin Gjorv Roraas (praktikant), Lukas Lönnbro (praktikant), Josefine Johansson (praktikant), Ulriqa Fernqvist (också dansare), Samuel Hall (dansare), Harlan Rust samt Aura Tiira (dansare) / Praktikanterna kommer från Högskolan för scen och musik medan dansarna tillhör Art of Spectra.

Sverigepremiär 14/9 2024 på Stpra scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 21/11

Medger att det är smula orättvist att kalla mannen bakom kortromanen The Great Gatsby en one-hit-wonder. Samtidigt kan inte bortses från att nämnda verk som definierade cynism, desillusion och begär i Jazz-åldern haft en helt annan lyskraft än övriga romaner och novellsamlingar från samma källa. F Scott Fitzgerald hamnade i viss mån i skuggan av Hemingway, porträtterades i dennes postuma memoarer om tiden i Paris tillsammans med bland andra sin psykiskt instabila hustru. Inte osannolikt att de tre självständiga, utlevande unga kvinnor vilka driver intrigen i Stadsteaterns bearbetning, lånat drag från den nyckfulla Zelda, som om jag inte missminner mig gestaltats på film.

Att parets problematiska samliv skildras skönlitterärt i romanen Natten är ljuv anses belagts. Hävdas från en majoritet av professionella bedömare att den amerikanske författarens främsta styrka var noveller. I min ägo finns The Collected Short Stories of F. Scott Fitzgerald i en utgåva från 1986. Och för över trettio år sedan lästes alla 580 sidorna med behållning. Något i hans utmejslat osentimentala stil bör ha fastnat. Apropå kortromanen vars svenska titel ursprungligen löd En man utan skrupler har också den slukats oöversatt. Kan ha ingått i en delkurs på universitet. Dramatiska berättelsen om den gåtfulle protagonisten Jay Gatsby placerades på andra plats på en lista i Modern Library över främsta engelskspråkiga romaner.

mitt foto

Hittade inte sedvanlig introduktion på Stadsteaterns hemsida, istället har dramaturg Anna Bergs essä med rubriken ”Party Like There´s No Tomorrow” inkluderats i programmet. Med undantag för föreställningsfoton och ett par formuleringar i presentationen, finns inte mycket som antyder att vi kommer att beskåda besuttna, festsugna människor i en diffus nutid. Dessutom saknas uppgifter om den oftast högt pulserande musik som förhöjer glamorös handling eller understryker specifik stämning. Nu efteråt framstår det dock som smått obegripligt att jag var inställd på tidstrogen approach.

Den i USA bosatte ungerske regissören Janos Szazs är flerfaldigt prisbelönt för verk både på scen och för vita duken. Tre gånger har han regisserat Ungerns Oscars-bidrag. Han gjorde härom året Gorkijs Natthärberget på Dramaten och hade stor framgång med Angels In America 2022 i Washington. Teamet bakom en minst sagt spektakulär uppsättning vars scenlösningar hänför, är en fusion av regissörens medarbetare och inhemsk kompetens. Har definitivt resulterat i ett mycket lyckat samarbete.

Emil Ljungestig och Niklas Falk

Nöjd över att sitta på nionde rad, innebär att såväl helhetsperspektiv som detaljer ur en färgsprakande scenografi vällustigt kunde tas in. Vridscenen roterar och interiörer poppar upp och sänks ner i luckor vid den spatiöst runda scenens centrum. Kontrasten mellan den otäckt dimmiga dalen och vräkiga vardagsrum med butlers framställs verkningsfullt. Utan att använda videokameror med gigantisk projektionsyta så som det praktiserades i exempelvis Tystnaden eller Mephisto, ska framhållas att videodesignen och hur den verkställs av två videotekniker, är något i hästväg. Produktionen är enormt påkostad. Snacka om iögonfallande resurser, underbart stimulerande att följa med i och upptäcka. Inspicienternas körschema torde vara otroligt minutiöst utformat för att varje moment ska fungera enligt plan, total koncentration krävs. Premiärens visar sig faktiskt sluta lite före beräknad tid.

Musiken är ett angenämt kapitel för sig, liksom själva ljudläggningen. Tänker på den vana teaterpubliken i övre medelåldern och uppåt. De behöver till en viss gräns vara om inte mottagliga, så toleranta för dunkande sound de inte har någon relation till. Jag kände igen Bronski Beats version av I Feel Love och givetvis Sinatras avspända hyllning till The Big Apple, ett örhänge som återkommer i omgångar efter att avgörande incidenter inträffat. Vad vi utsätts för i övrigt kan beskrivas som den hypermodern, extatisk dansmusik dj:s använder på rave, kombinerat med sfärisk ambient och elektroniska slingor. Uppskattar sålunda för egen del den omvälvande musiken, trodde faktiskt att varningen för höga ljud berodde på hur bilkrasch och pistolskott skulle exekveras.

Den gäckande uppkomlingen Gatsbys dramatiska öde 1922 berättas som bekant genom hans granne Nick på Long Island, en krigsveteran och försäljare av värdepapper. Han umgås med sin kvinnliga kusin Daisy och hennes förmögne man, en sliskig streber som presenterar berättaren för den golfande Jordan och tycke uppstår. Lite rörigt blir det då glidaren Tom inte nöjer sig med vad han har utan vänsterprasslar med Myrtle. Nick fascineras av grannens lika generösa som vilda fester, blir inbjuden och får i uppdrag att fixa ett möte med rufflarens/ uppkomlingens ungdomskärlek (Daisy). Ska inte här ordas mer om intrigens vändningar. Attityden hos dessa narcissistiska individer påminner om de som är med på Stockholmsveckan i Visby, fast de inte är upptagna med sina smartphones. Den första extatiska dansscenen i svarta kläder och blottat hud kan associeras till den över- och underordning som driver en strikt bdsm-rit.

Vi möter Nick Carraway, dramats ende sympatiske person i dubbel upplaga. Sittandes till en börja med i eldriven rullstol äntrar Niklas Falk scen som den äldre tillbakablickande versionen, levererar samma öppningsreplik som i romanen. Oklart varför inte benen bär honom. Den yngre naivt godhjärtade Nick spelas av Emil Ljungestig. Utgår från att denna bearbetning lagt till den frustrerade, åldrade förlängningen av Carraway. En skapelse som inte bara betraktar, utan engagerar sig i flera scener. Inte sällan samtidigt som Ljungestig, ett lika kreativt som ologisk grepp. Manusets drag av mystik accentueras.. Falk som förekommit i mer än ett halvsekel på scen, tv, film och i egenskap av röstskådespelare tillför sälta och nerv. Flexible Ljungestigs spetsiga tonfall känns igen, agerar pålitligt när hänförelsen över glamorösa förhållanden varvas med avsky.

Reslige Hannes Fohlin, känd från Vår tid är nu, debuterar troligen på Stadsteatern. Passar i rollen som den kärlekskranke och egentligen ensamme ungkarlen med ovisst förflutet. Håller sig mest på sin lustyacht, berör i sin darrande monolog stående mitt bland oss. Bevekande utsagan levereras trovärdigt. Robin Stegmar äger i sedvanlig ordning scen, tar i så att hans förmögna, tillika försmådda rollfigur, nästan blir patetisk. gör definitivt intryck , liksom karaktärsskådespelaren Johan Hafezi i pregnanta biroller. Av kvinnorna presteras som förväntat oklanderligt av Marta Andersson-Larsson och den utifrån kommande (åtskilliga roller på film och de största institutions-scenerna i Stockholm) Anna Åström som Daisy. Fast vad som stannade kvar i mig var Eline Höyer, hur hennes Myrtle pendlar mellan självförtroende och uttryck av förtvivlan. Föreställer mig att det varit en utmaning att tillföra komplexitet till somliga roller då de i stor utsträckning baseras på klichéer.

Praktikanterna som dubblerar i sina biroller fyller sömlöst ut persongalleriet, håller dock mest igång genom att anonymt spegla festers excesser. Har haft nöjet att se danskompaniet Art of Spectra i deras samarbete med Folkteatern sedan 2009. Finns inget att vara besviken över eller anmärka på i deras förunderliga estetik eller i Peter Svenzons originella auktoritet, tvärtom.

Vad dramatiseringen av kultromanen tappar i klargörande fördjupning och tankegods, vinns i den praktfulla iscensättning vi översköljs av jämte tillförseln av extremt maffig musik. Bör betonas att rytmen i scenerna är klokt utformad, ytterligare en plusfaktor. Och som nämnts firar scenograf och videokreatör kolossala triumfer. I denna ofattbart skrämmande galna tid när vad som för knappt ett decennium sedan var en till synes ädel rörelse jag aktivt sympatiserade med och var involverad i, i praktiken lurar av förvirrade pensionärer pengar genom att indirekt anlita gängkriminella efterlysta för mordförsök; kan vi behöva fly bort från en vansinnig verklighet. Ta till oss några timmars fräck och äventyrlig eskapism, även om varken goda handlingar eller ett lyckligt slut kan utlovas.

Foton: Ellika Henriksson

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Kärlek på svenska – Sevärt kollage om kärlekens väsen

15 september, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Kärlek på svenska av Irena Kraus och Nadja Weiss
Dramaten 2024
Regi: Nadja Weiss
Scenografi: Mikael Varhelyi Foto: Erik Wåhlström / Studio Bon on

Kärlek på svenska
Av Nadja Weiss och Irena Kraus
Fritt efter Staffan Juléns dokumentär
Regi Nadja Weiss
Scenograf Mikael Varhelyi
Ljusdesign Ellen Ruge
Kostym Matilda Hyttsten
Musik Philippe Boix-Vives
Koreografi Nadja Weiss och Julia Kraus
Peruk och mask Moa Hedberg och Melanie Åberg
Medverkande Christoffer Svensson, Danilo Bejarano, Gunilla Larsson, Melinda Kinnaman, Nina Fex, Shanti Roney, César Sarachu, Alexander de Sousa och Tanja Lorentzon
Urpremiär på Dramaten Lilla scenen 14 september, 2024

Kärlek på svenska är en knivig föreställning att genrebestämma. Den är mer ett kollage, eller en mosaik av känslor, än en traditionell pjäs. Insiktsfull, ömsint, humoristisk och arg i en bjärt mix. Istället för att karaktärerna utvecklas är det begreppet kärlek som vidgas och blir alltmer laddat för karaktärerna. I den andra akten – som fungerar bäst – börjar flera skrika, bråka eller dansa vilt för att få ur sig svåra och tidigare outtalade kärleksbekännelser.
Dramatens föreställning har också en lite ovanlig bakgrund. Den baseras på en prisad dokumentärfilm av Staffan Julén med samma namn där människor i olika åldrar, kvinnor och män, svenskar såväl som utlandsfödda berättar om vad kärlek är för dem. Bästa sättet att ta till sig denna ”korsklippta” version är nog att bara flyta med på vågen av väsensskilda tankar och upplevelser av kärlek som den alltmer sammanflätade och talföra gruppen förmedlar.

Att ämnet kärlek kan beskrivas på högst olika sätt betonas samt att det bara är den ena partnern i en relation som här kommer till tals. På så vis blir det klart subjektiva och ibland egofixerade berättelser. Det understryks att kärlek till ett barn är speciell efter som den är så förbehållslös och livslång. Samt att jakten på kärlek kan vara både eggande och tröttsam och givetvis att avsaknad av kärlek skär djupt i människors inre.

Ett smart grepp av regissören Nadja Weiss som knyter samman de vitt åtskilda berättelserna är att förlägga handlingen till något som liknar ett stödmöte av AA-typ eller en kyrklig gemenskap. Här kan på ett naturligt sätt samlas ett antal kärleksvittnen för att dela med sig. Scenografin visar ett församlingsrum av lite äldre modell med stolar i ring och det obligatoriska kaffebordet. Samtalsledaren – en idealistisk ung präst – är den karaktär som berör mest. Den komplexa rollen gestaltas snillrikt med värme och stringens av Christoffer Svensson.

I början lyssnar prästen uppmärksamt och med empati på alla mötesdeltagare. Till slut vill han dock inte bara höra andras skildringar av kärlek utan också själv få berätta. Hur han så totalt uppfylls av och känner trygghet i kärleken till Gud och även den jordiska kärleken till Annika.
Ensemblen är väl sammansvetsad och alla lyckas trovärdigt mejsla ut sina roller. En mötesdeltagare som gör extra avtryck är den grovhuggne mannen i arbetskläder som egentligen inte vill vara med på sammankomsten. Efter ett tag pratar han dock kärleksfullt om djuren på sin gård. Omsider vågar han också bekänna hur tokkär han är i kvinnan han lever med. Denne lantis spelas inkännande och charmigt av Danilo Bejarano.

Föreställningen känns ibland lite seg kanske för att inte så mycket egentligen händer. Att regissören adderat lite rörelse och dans känns mest som onödig utfyllnad. Speciellt gäller det de maskförsedda statisterna/dansarna som stumma inleder och bryter av mötet.
Mer driv åt berättandet ger de musikaliska inslagen. Ibland greppar någon karaktär en mikrofon och den elgitarr som frestande står på lut kanske för att understryka att det kan vara lättare att sjunga ut sina känslor.

Kärlek på svenska lever upp till projektet att berätta om denna allvarsamma lek och slutscenen som visar kärlekens mirakel är vacker. Föreställningen är klart sevärd men ojämn och den bränner aldrig riktigt till. En avgörande orsak är nog att karaktärerna inte talar med varandra utan i korta monologer riktade ut mot publiken.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in