9/1 2024
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)
Projektet har existerat i minst tio år. Har varit på flera av de årliga konserter som genomförts och recenserat musiken härifrån både live och i form av skivinspelningar. Konceptet går ut på att handplocka framtidslöften vilka oftast befinner sig i en formell utbildningsfas och parallellt påbörjat egna karriärer. Dessa talanger erbjuds lyxen att arrangera musik för ett av Europas främsta storband, antingen egna original eller andras spännande kompositioner. Varje upplaga innehåller vanligtvis sex musiker, varav flertalet vid tillfället studerar vid Musikhögskola eller nyligen gått ut, som får repa in två alster i stimulerande storbandsmiljö. Flera av de som framträtt tidigare årgångar har antingen kommit tillbaka som gästartister eller vikarierat i orkestern.
Utvalda ungdomarna avlöser varandra under två set. De och deras musik introduceras genom korta intervjuer med underhållande framtoning av Joakim Rolandsson. Vi fick reda på att talangerna kom från olika delar av landet: Hisingen, Malmö, Uppsala, Gagnef, Skellefteå samt Ljungskile. Hade givetvis planerat att lyssna på båda set. Men en frestande inbjudan från Stockholm Swing All Stars gjorde att jag fanns på plats den första halva som varade ganska exakt en timma. Jag kände till samtliga i BBB och hade hört nästan alla av musikerna som engagerats. Ella Wennerberg vikarierade på trombon, kontrabasist var Eva Kruse medan Christian Jormin satt på pianopallen. Noterar god uppslutning, något jag kalkylerat med. På Valand fanns storbandsälskare, anhöriga, vänner och många studenter från HSM.
Först upp på scen är kontrabasisten Hilda Nordkvist som valt att lyfta fram kompositioner av Thad Jones. Dras in i brassbaserade, prydliga harmonier vilka efterhand utvidgas i snirkligt framvällande synkoper. Hör en basist som driver på melodin. Hennes solo visar på förvärvade kunskaper, fast med alltför försiktig framtoning. Nordkvist följs av pianisten och låtskrivaren Alma Stensson, influerad av bland andra Brad Mehldau och Bobo Stenson. Hon hade tagit med sig en gitarrist och framför egen tonsättning av central dikt av Per Lagerkvist Att det görs instrumentalt känns udda. Tar till mig spännande pendlingar, vilka naturligt nog övervägande går i moll. Trist för Stensson att hon inte fick göra sig själv rättvisa, eftersom den ansvarige för ljudet inte förmådde justera obalansen. Flygeln hördes bara i kompositionens outro. Lika otacksamt förhållande rådde för Christian Jormin när blåssektionerna tryckte på.
Tredje unga kvinnan hette Tilde Schweitzer. Häpnadsväckande att hon leder eget storband och arrar för Livgardet. Trombonisten från Gagnef sägs ha ett varumärke, ett stort öra för genuin swing. Hon lanserar med patos Smooth One (B. Goodman). Vid det här laget står självfallet i mina anteckningar att BBB som väntat övertygar med besked. Märks att Schweitzer redan kommit långt. Jämförelse kan göras med instrumentkollegan Ebba Åsman även om hon föredrar modernare och tyngre sound. Fäster mig vid härlig attack rotad i vital swing. Trumslagare Göran Kroon anför i bubblande sekvens medan Christian Jormin tillför ett inspirerat solo när blåssektionerna pausar. Jublar över fantastiskt fräckt outro! Första man att gästa BBB är trumpetaren Benjamin Löfgren vars tonkontroll imponerar. Hans första bidrag är egna hitten Storgrovan draperad i en soft, nordisk skrud. Definitivt en låt med karaktär och substans. BBB exalterar genom att praktisera öppna-spjäll-estetik. Konkurrensen bland jazziga trumpetare är förvisso mördande. Hos Löfgren finns dock avsevärd potential.
Femte förmågan heter Dina Grundberg som bjuder på aftonens enda vokala insatser. Har faktiskt hört konsert med hennes trevliga visjazzband i Gatenhielmska huset och ett set på Utopia. Dessutom recenserat svenskspråkiga debuten i JAZZ/ OJ. Grundberg som arrar mycket har som sagt egen hörvärd sextett. Hennes Jag är sur förmedlas i snygg storbandstappning. Det fraseras fint och Grundberg sjunger starkare än normalt, troligen taggad av för henne ovan omgivning. Kul låt som till formen påminner om en kuplett kryddas med elastiskt solo av tenorsaxofonist Mikael Karlsson. Sluttonen ges lysande inramning. Sist ut på scen och troligen yngst är trumslagaren Mauritz Gullbransson. Han är son till den etablerade croonern och musikalartisten Erik och har redan gjort sensationellt avtryck på stadens jazzkrogar. Vi upplyses om att han därtill ingått i Konserthusets ungdomsband. Mauritz meddelar att hans favoritstandard är Inner Urge (J. Henderson), låång titellåt från 1966. Här görs avsteg från principen om att antigen skriva eller arra för BBB. Arret för storband är nämligen signerat mycket erfarne Niclas Rydh. Med tanke på ålder och återstående utbildning måste understrykas vilket osannolikt drivet handlag denne instrumentalist demonstrerar. Förutsättningar till framgångar liknande Adam Ross finns. Uppskattar pulserande strukturen i en lite bångstyrig låt, kul att tillägna sig. Förutom solo på tenor av Linus Lindblom förtjänar Mauritz samspel med pianist och basist ovationer. En stund uppnåddes dem emellan förunderligt flow.