• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Inkännande fragmentarisk skildring av livet på landsbygden – E45, ett vandringsdrama på Hagateatern

22 september, 2024 by Mats Hallberg

foton Harald Nilsson

Manus: Marit Kapla (bearbetning: Bortas Josefine Andersson och ensemblen)

Regi: Bortas Josefine Andersson

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Gustave Lund

Komposition & ljuddesign: Catharina Jaunviksna

Skådespelare: Helena Gezelius, Sara Klingvall & Edgar Lindholm (praktikant från Teaterhögskolan Malmö)

I samarbete med Strindbergs Intima Teater

Urpremiär 20/9 2024 hos Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 20/10 och i november i Stockholm

Fram tills mångfaldigt prisade Osebol där invånarna i värmländska lilla byn mycket utförligt intervjuas förknippades Marit Kapla främst med film och redaktörskap för Ord & bild. Under en period var hon konstnärlig ledare för Göteborgs Filmfestival, satt i jury i Cannes och medverkade i SVT Filmkrönikan. Har hört henne pata om och läsa ur sin August-belönade bok som i särskilda föreställningar inramas av pianomusik från Martin Hederos. Den följdes upp med ännu en intervjubok, denna gång baserad på en dokumentärfilm gjord under pandemin.. Att Kapla tagit sig för att vandra från födelseorten Malung i omgångar till platsen i Göteborg där hon vill begravas, var tills ganska nyligen okänt för mig. Vad som betecknas vandringsdrama har getts beskrivningen ”om hur landet ligger, om hur tiden går, om att ses längs vägen”

.

Kapla fick i uppdrag av Hagateatern att skriva en pjäs. Enda villkoret var referens till Strindberg och att många röster skulle inkluderas, då produktionen sker i samarbete med Strindbergs Intima Teater. Hans sista pjäs Vid landsvägen utgör en influens. Den 54-åriga kvinnan ser sin pjäs som en allegori över livets gång, fast vandringen genomfördes konkret av henne själv i etapper. Fyrtio mil på tjugosex dagar över ett förlopp på ungefär ett halv år. Om genomförandet skrivs i programhäftet: ””du blir bjuden, du bjuder till, du går på, det går an, du kommer fram. Vandringen är slut. / Du är en annan.”

Hennes alter ego med vandringskängor och ryggsäck gestaltas växelvis av uppsättningens tre aktörer. Skildringen pendlar på ett fascinerande vis mellan krass realism och inslag av landsbygdsromantik. Vi får knappt veta något om vandringens vedermödor när hon förflyttar sig till fots, bredvid den europaväg som utgår från Italien och tar slut långt uppe i Norge, inga upplysningar om var hon sover och hur måltider intas. Estetiken att lysa med sin frånvaro delas med en Nobelpristagare, vittnesmål-författaren Svetlana Aleksijevitj.

Fokus inriktas så gott som uteslutande på de intressanta karaktärer hon möter, somliga av de tillfrågade nappar på erbjudandet om att bli intervjuade. Indirekt får vi reda på somligt om huvudpersonen genom att frågor returneras av vissa nyfikna på kvinnan bakom projektet. Till uppsättningens plusfaktorer hör formatet, dess ideala längd på cirka sjuttio minuter känns alldeles lagom. Ges plats för både luftigt reflekterande och en fascinerande, slumpartad undersökning av representanter för invånare utanför metropoler.

Färden till fots utgår som sagt från Dalarna, samhället känt för sin populära Dansbandvecka och skinnindustri. Något dramatikern som samlar in material förstås blir upplyst om. Kan inte låta bli att skjuta in att jag i skönlitterär form läst mycket om trakten då jag hängivet plöjt dalkullan Aino Trosells verk. I Åmål är man sommartid engagerade i midsommarfirande – Dalslands Bokdagar (tippar att Kapla deltagit) – Bluesfestivalen. I Brålanda(?) träffar hon en pizzeriaägare vars svenska flagga gav upphov till en orolig omvärldsreflektion, som anknöt till det islamistiska terrordåd i Bryssel media bagatelliserat. En annan individ som träder fram ur det förbipasserande persongalleriet är en fembarnsmamma från Somalia. Hon drömmer om en lägenhet i Trollhättan. Vidare görs åtskilliga uppehåll för inhämtning av stoff på gårdar och jordbruk, vilket ibland ger upphov till lite komiska demonstrationer.

Scenen är i det närmaste tom på rekvisita. Draperier avskärmar däremot fiffigt frilagda ytor på sidorna, från vilka skådespelarna gör oväntade entréer. Vidare präglas ljusdesignens nivåer av skuggande dis ett slags förtrollande drag mitt i vardagen. Tycker nog ändå det blir i fattigaste laget att den sammansvetsade trion tillsammans med ljudläggaren själva tvingas illustrera vad som ske, likt charader med skillnaden att dessa här ackompanjeras av repliker. Trumfkortet är istället en monterad vridscen som emellanåt medför ett drastiskt ökat tempo, som en accelererande karusell. Kul utvikning av regissören i en framväxande berättelse med fragmentariska episoder. Speglar möjligen hur olika vi kan se på vår resa genom livet. Hinner vi med? Hur ofta blir det långtråkigt?

Hagateaterns sinnliga och humoristiska varumärke märks i denna stimulerande produktion. Bortsett från Handla med hjärtat har man senaste åren åstadkommit ett halvdussin mycket lyckade uppsättningar. Återigen triumferar deras kvinnliga veteraner. Duon kompletteras följsamt av en praktiserande yngling. Hade jag fått bestämma skulle jag låtit Helena Gezelius få fortsätta gestalta den prisbelönta kvinnans planerade strövtåg. Hon lyser av trovärdighet. Kan förstå att att regissören vill rotera rollistan, men högpresterande Gezelius besitter en extraordinär naturlighet i huvudrollen. Den hårt jobbande ensemblen agerar storögt i rapsodiska biroller med tydligt markerade gester. Ett par gånger skulle de kunna anklagas för att överdriva, men vi får hoppas att de intervjuade inte anser sig blivit karikatyrer.

Ligger nära till hands att jämföra med hur somliga icke offentliga personer framställs i Jan Troells dokumentär Sagolandet, hur tittare skrattat åt deras utsagor. Det är en bedömningsfråga om vandringsdramat E45 rymmer liknande tendenser. Noterar drag av exotism i framställning, vilket nog ska tillskrivas regissören i första hand. Skådespelarnas skicklighet avseende dialekter jämte hur några av de porträtterade bryter, lockar ofrånkomligen premiärpubliken till leenden och skratt. En obestridlig kvalitet i ensemblen!

En mycket positiv omständighet måste slutligen framhållas extra. Syftar på kompositören Catharina Jaunviksnas kompetens. Stimuleras i synnerligen hög grad av hennes försynt moderna folkmusik. Understödjande musiken öppnar upp för tolkning, betonar händelser och uttalanden med exakt tonträff. Hennes ”soundtrack” befinner sig på den absoluta toppen, tillhör kategorin bästa musik någonsin konstruerad för scen.

Foton Harald Nilsson

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Your Fat Friend – en dokumentär som ger mycket att prata om och fundera kring

21 september, 2024 by Rosemari Södergren

Your Fat Friend
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 september 2024
Regi Jeanie Finlay

En film om en imponerande ung kvinna som tar upp kampen mot fördomar mot feta människor. Your Fat Friend är namnet på Instagram-kontot där Aubrey Gordon startade sin resa från anonym bloggare till aktivist och bästsäljande författare. Hennes mål: att radikalt förändra hur samhället ser på feta människor. Jag vill egentligen inte kalla någon för fet, jag vill hellre säga ”överviktig” men Aubrey Gordon påpekar om och om igen att vi ska säga ”feta”. Jag vet inte riktigt varför hon vill det, jag tycker ”fet” låter mer nedvärderande är överviktig. Kanske är det som när homosexuella började använde ordet ”bög” för att själva äga ordet.

Aubrey Gordon väger 160 kg och berättar om hur hon bli bemött i många olika sammanhang. Till och med när hon vill handla kläder i en butik för de som har stora storlekar händer det ofta att det inte finns kläder i hennes storlek. Hon berättar att om hon ska resa någonstans med flyg är hon alltid orolig för att bli stoppad och inte få gå ombord på planet.

Att människor med stora storlekar i kläder och skor aldrig har samma valmöjligheter som personer med mindre storlek är vanligt. Försök få tag på damskor i storlek 41. En kvinna med storlek 41 i skor måste nästan alltid gå till herravdelningen för att få tag på skor. Så jo, det är en slags diskriminering av de som har stora storlekar. Fast å andra beror det väl på att sko- och klädesbutiker är kommersiella företag och det ligger inte i deras intresse att finnas till för någon mer ovanlig storlek.

Aubrey Gordon är modig och duktig och kan uttrycka sig. Filmen skildrar hennes resa från att posta sina tankar under en pseudonym till att bli författare med sitt eget namn. Helt klart betyder hennes kamp mycket för många men hon har också fått ta emot mycket näthat. En hel del vidriga kommentarer trillar in.

Filmen skildrar henne och hon får utveckla sitt resonemang och hur hon tänker. Det är välgjort men samtidigt är inte allt hon hävdar korrekta fakta. Någon annan inställning än hennes kommer inte till tals. Det är på gott och ont. Att hon betyder mycket för många är tydligt. Till hennes boksläpp kom många, många för att lyssna och hon har hundratusentals följare på sina sociala medie-konton.

Som jag tolkar det hon säger är huvudbudskapet: Den som är fet har rätt att ha självförtroende och ska inte behöva tryckas ned. Hon är skeptisk till många bantningsmetoder och pekar på att många som bantar går upp all vikt igen efter ett tag – och att bantning kan sätta igång ätstörningar och ge många problem. Hon har både rätt och fel. Att ätstörningar ofta kan gå hand i hand med försök att banta är erkänt inom vetenskapen. Men att nästan ingen lyckas med att banta går nog inte att fånga i statistiken. Det är nog mest de som misslyckas som registreras statistiskt.

Att vara fet ger fler sjukdomar, det är inte särskilt konstigt. Det belastar knän, det belastar hjärta och gör det lättare att få diabetes. Aubrey Gordon pekar dock på något oerhört viktigt. Människor som är ”feta” måste få tycka om sig själva, få ha självförtroende. Problemet med att människor blir ”feta” handlar om annat än den enskilda individen. Vissa länder har mycket högre andel med kraftig övervikt. Aubrey Gordon bor i USA och amerikansk matkultur är extremt övervikts-framkallande.

Your Fat Friend hade premiärvisning med efterföljande samtal mellan filmens huvudperson Aubrey Gordon (på länk) och regissör Jeanie Finlay (på länk) och Stina Wollter. Det måste vara ett bra sätt att se denna film. Den ger mycket att tänka på och att prata om. Det är ett slitit uttryck, men det är inte desto mindre sant: Your Fat Friend är en viktig film som sätter fingret på ett stort problem i samhället.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentår, Fetma, Matkultur

Otäck lätt förvirrande maskulin monolog – Fri lejd av Teater Dictat

21 september, 2024 by Mats Hallberg

Text: Johan Svensson och Matthew Short

Regi: Johan Svensson

Dramaturgi: Matthew Short

Ljud & Ljus: Adrian Kautsky

på scen: Mathias Olofsson (rösten: Johan Svensson)

Premiär hos Cinnober i Göteborg 18/9 2024

Spelas i Malmö och Varberg sept – okt

Monologen Fri lejd som pågår under cirka 75 minuter kallas scenisk skröna. Den är skriven i nära samarbete mellan Teater Dictats konstnärlige ledare Johan Svensson och brittiske dramatikern och dramaturgen Matthew Short. Texten har vaskats fram i en stegvis process för att landa i en lokalt förankrad miljö, nämligen Varberg där frigruppen är baserad. 2022 försökte jag mig på att skriva om deras existentiella drama Den du är vars gåtfulla dramatik i kammarspelets form kretsade kring maktförhållanden, anspelade på tortyr.

Har inte tillräcklig överblick över Dictats verksamhet och historik sedan starten 2005. Men i en tid med nästintill krav på inkludering och jämställdhet kan det tyckas remarkabelt att man jobbar queer-inriktat med uteslutande(?) män på scen. Den manliga kroppen, förträngd sexualitet och konsekvenser av bögskräck utgör grundelement i denna märkliga monolog med anmärkningsvärt få åskådare under kvällsföreställningen 19/9. Pjäsen lanseras via en belysning på hur vi alla bär på berättelsen om oss själva. Hur vi odlar, friserar och betonar den genom att förtränga eller lyfta fram episoder. Vi påminns om att många av oss släpar med oss incidenter som satt avgörande spår.

Monologen utgår från en specifik plats, närmare bestämt Strandpromenaden i Varberg och herrarnas nakenbad Goda hopp alldeles intill. Natursköna kombinerade cykel- och gångbanan vid Kattegatt sträcker sig runt Fästningen och ett par kilometer bort till Apelviken. Kuriöst nog har jag vandrat här två gånger i sommar. En blåsig höstdag orsakar berättaren en allvarlig olycka efter sitt nakenbad, då badlakanet han har virat runt kroppen flyger iväg. Två mötande cyklister ser därför inte varandra, utan krockar och åker i asfalten. Dictat menar att cyklister och fotgängare inte i tillräcklig utsträckning förmår att samexistera i Varberg. Andra lokala inslag är vissa adresser, Leninparken (har för mig att centralt belägen park inte tilläts namnbytet, fast kontroversielle entreprenören Lasse Diding däremot skapat Leninland som ett kulturcentrum) samt givetvis stadens cykelfabrik. Berättarens farfar omnämns som monarken, utmålas som despot.

Det tar ett tag innan Mathias Olofsson äntrar scen och tar oss på ett par meters avstånd i besittning, med sin skrämmande historia utvidgad med fler perspektiv, i en monolog som underligt nog benämns tragikomisk. Johan Svenssons speakerröst ger oss inledningsvis vissa förutsättningar, återkommer kontinuerligt med kommentarer, ifrågasättanden och förklaringar. Ändå blir det komplicerat att hänga med. Kan vara första gången jag skådar frilansaren vars karriär verkar ha tagit fart i engelskspråkiga spänningsfyllda filmer och i psykologiska porträtt på scen, parat med absurdistiskt inriktade projekt. Det han saknar i perfekt hörbarhet kompenseras av fysiskt övertygande variation i kroppsspråk. Regissören ombesörjer att enmansföreställningen håller oss i sitt grepp genom olika sorts tilltal, vilka Olofsson gestaltar med finess.

Ljussättning och ljudläggning ramar begåvat in och understryker hur dramatiskt vindlande berättelsen badar i undertryckta känslor. I en låda ligger delar till en cykel, en stol är utplacerad och i ena hörnet finns en spotlight bakom ett ljust draperi där fakta läses upp (till exempel vad Fri lejd betyder). I övrigt är det sparsamt med rekvisita. I en cykelkorg vid scenkanten finns de lappar vilka publiken ombeds att välja ut vars innehåll skådespelaren redovisar.

Utan att röja alltför mycket av den hiskeliga intrigen är min tolkning att manusförfattarna hävdar att så här illa kan det gå om människor i uppväxten inte blir sedda och uppskattade. Om individen i fråga dessutom gör motstånd mot sin läggning. Berättaren som på ytan är en sund hälsoivrare uppfyller kriterierna för förövare som kunnat gå under radarn och getts beteckningen ”ensam galning”. Ett annat sidotema är intolerans gentemot homosexualitet och konsekvenser av att ej accepteras, inte minst inom Svenska kyrkan. En fängslande, obehaglig och stundtals svårtydd monolog ger oss långtifrån alla nycklar, istället stoff att grunna på.

OBS Uppgift om vem som tagit bilderna saknas!

Arkiverad under: Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Transformers One

20 september, 2024 by Elis Holmström

Transformers One
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Josh Cooley

Man kan inget annat än beundra Paramount Pictures och Hasbro för deras konstanta försök att rädda det som räddas kan av varumärket Transformers i skepnaden av biofilm. Förutom den stabila Bumblebee från 2018 har det varit en kamp på liv och död vad gäller att tvätta bort stanken från det otyg som Michael Bay släppte lös på en ont anande biopublik 2007. De hängivna fans som växt upp med den animerade serien och en uppsjö av transformerande leksaker fick tårögt se hur deras barndomsminnen blev till en ren perversion där sexism och renodlad idioti fick hålla i taktpinnen.

Michael Bay må inte bli ihågkommen för filmer som Armageddon eller Pain & Gain, men hans totala massaker av Transformers har visat sig vara lika bestående som Gotlands raukar. Saneringen har dock varit svår och långtifrån lyckad, den senaste filmen Rise Of The Beasts må ha varit bättre än valfri Bay episod men framstod gammal, trött och menlös. När det nu blivit dags för den första animerade Transformers-filmen sedan 1986 görs det en ansats att genomföra en rejäl renovering. Övergången från spelfilm till animation har visat sig vara något av en blandad kompott. Det mest självlysande och lyckade projektet Spider-Man: Into The Spider Verse, fullkomligt briljerade genom att bibehålla de grundstenar som gjort Spider-Man så igenkännbar men samtidigt nyttja det animerade formatet för att bjuda på helt nya infallsvinklar. Ett mindre framgångsrikt exempel är Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem från ifjol som gärna ville nå samma höjder som Spider-Verse men som föll platt genom en total brist på engagemang från alla involverade.

Transformers inträde till den animerade världen liknar – olyckligtvis, snarare de berömda Ninja-sköldpaddorna mer än Spider-Man. Filmens regissör Josh Cooley har spenderat majoriteten av sin tid som filmskapare hos Pixar och regisserade senast Toy Story 4. Att Cooley har erfarenhet av mediets visuella egenheter är tydligt, Transformers One är en visuellt strålande upplevelse. Animationen som erbjuds här är av första klass, framförallt scenografin med skinande och högteknologiska skyskrapor är både slående och förföriska.

Tyvärr räcker det inte med ett öga för det visuella, någonstans måste det också finnas en film med en tydlig identitet som vågar göra sig sedd och hörd. Och vad gäller att differentiera sig, att lägga Bay bakom sig och ge Transformers en distinkt och igenkännbar identitet, blir det hela något av en soppa. Cooley må vara både bekväm och självsäker vad gäller det utseendemässiga, men då det kommer till att forma något mer personligt är det uppenbart att Cooley inte är fullt redo. För tillskillnad mot Toy Story, finns här inga strukturer eller givna vägar att gå. Även om Transformers figurerat på bioduken förut måste Cooleys bryta ny mark då serien byter skepnad. Uppgiften visar sig vara alltför komplex och övermäktig, något som leder till att filmen många gånger känns som ett lapptäcke, där alla beståndsdelar har hämtats från större och mer bejublade projekt.

Det ohyggliga tempot från Spider-Verse hämtas in, detsamma gäller Pixars moralkakor samt den glättiga och självironiska tonen från Guardians Of The Galaxy. Inspirationskällorna är det sannerligen inget fel på, men det finns skäl till varför dessa exempel utmärker sig som lyckat filmskapande, för att replikera dem har visat sig vara svårt, om inte omöjligt. Förhoppningen att sy ihop en rad olika filmer och modellera om dem till något eget leder till att filmen känns instabil och spretig. Humorn som genomsyrar hela filmen är aningen tafatt och rör sig mellan slapstick och halvdana ordvitsar.

Berättelsen som sådan är inledningsvis nedtyngd av otroligt klumpig exposition och förklaringar, framförallt för oss som inte kan Transformers-mytologin i detalj. Där Spider-Verse är genuint rafflande i sin hiskeliga fart blir Transformers One mest flåsig och utmattande. Och tyvärr gör sig små spår av Bay fortfarande påminda, framförallt i den onödigt bombastiska musiken av Brian Tyler och actionscener som är alltför koreograferade, även om de är ljusår bättre än något vi fått se i någon av spelfilmerna.

Filmens fragmenterade persona är som mest beklämmande vad gäller karaktärsutvecklingen. För tro det eller ej, men Transformers One innehåller ett oväntat mörkt och allvarligt sidospår som tar sig an tematik som oskyldighet och fanatism, element som fascinerar men som aldrig känns tillräckligt utvecklade eller genomtänkta. Känslan att filmen är ofärdig eller saknar polering är också det bestående intrycket. Även om detta utan tvekan är ett steg i rätt riktning så behövs det ett försök till innan alla bitarna kommer på plats, först då kanske Transformers äntligen kan börja bjuda på genuint god popcorn-underhållning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Hollywoodgate – filmad med livet som insats

19 september, 2024 by Rosemari Södergren

Hollywoodgate
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Ibrahim Nash’At

En dokumentär som är filmad med livet som insats. Den ger en skrämmande inblick i skallen på krigshetsande talibaner som totalt förnekar kvinnor rätten till fria liv. När den sista amerikanske soldaten lämnade Afganistan fick den Berlinbaserade dokumentärfilmaren Ibrahim Nash’At tillåtelse att följa några av talibanernas ledare under ett år. Nash’At hotades flera gånger av talibanerna och han fick inte spela in något från livet för de maktlösa vanliga medborgarnas liv i Afganistan men av det vi ser av de talibanska ledarnas beteende förstår vi att livet för de maktlösa är svårt, ja ofta outhärdligt. Samtidigt som talibanernas ledare undersöker och leker med alla de miljoner vapen som amerikanarna lämnade kvar svälter två tredjedelar av Afghanistans befolkning och kvinnor fråntas alla sina rättigheter.

Talibanernas nya befälhavare för landets flygvapen, Mawlawi Mansour, var en av de talibanledare som filmaren fick rätt att följa och spela in. Vid flera tillfällen förklarar Mansour för sina talibankollegor:
– Om filmarens avsikter är dåliga kommer han snart att dö.

Hur lyckades filmaren få tillåtelse att följa Mawlawi Mansour? Mansour säger vid några tillfällen att filmen ska visa upp dem och ge reklam för talibanerna. Jag tror inte någon som ser dokumentären och som ser och hör hur talibanerna beter som får en positiv inställning till dem.

Filmaren är inte den enda som talibanerna hotar att döda. De finns rebeller i landet som inte stöder talibanerna och med jämna mellanrum letar talibanerna upp motståndare och dödar dem. Kvinnor som inte täcker sig tillräckligt kan också bli dödade. Dessutom hotar talibanerna grannlandet Tadzjikistan. Att talibanerna har en stor förkärlek för att döda är tydligt i det inspelade. De sitter ofta och diskuterar om vem de vill döda. Mycket skrämmande är också under en stor militär uppvisning talibanerna arrangerar: där finns en självmordsbataljon.

När amerikanarna gav sig av lämnade de kvar avancerad militär utrustning från västvärlden av ett värde av minst sju miljarder, bland annat flera bombplan och några större flygplan också. Visserligen hann de amerikanska soldaterna att klippa av en del ledningar i flygplanens motorer men talibanerna har tillgång till kunniga flygmekaniker och lagar flera av planen. Läskigt. Med tillgång till dessa bombplan växer talibanernas självförtroende och de hotar med att ta över grannlandet Tadzjikistan och det är också tydligt att talibanerna har ambitioner att ta över fler länder. Som flera av dem förmedlar på olika sätt är deras stora livsintresse att döda.

Förutom att talibanernas styre är ett hot mot resten av världen innebär deras regim ett av världens värsta förtryck av kvinnor, till och med värre än i Iran och Saudiarabien, som ju inte har något skryta med när det gäller kvinnors rättigheter. I flera samtal mellan några talibaner får vi höra dem diskutera sin syn på kvinnor. I talibanernas Afganistan får kvinnor inte gå på gator utan att vara helt täckta, kvinnor och flickor över tolv år får inte gå i skolan. Talibanledaren berättar att hans fru är utbildad läkare men så fort de förlovade sig fick hon sluta att arbeta, vilket han är mäkta stolt över.

Det är en gåta för mig varför FN och för den delen också EU och de europeiska länder som vill kalla sig civiliserade inte protesterar högljutt mot det förtryck mot kvinnor som pågår i Afganistan och ett antal andra länder som Iran och Saudiarabien. Hur kan det vara tyst kring detta kvinnoförtryck?

Hollywoodgate är en dokumentär som är skrämmande och som dröjer sig kvar inom mig länge och gör mig väldigt ledsen och besviken över mänskligheten. Det är en mycket modig insats av filmaren att genomföra denna inspelning. Vi får en inblick bakom kulisserna på ett av världens värsta regimer där våld och kvinnoförtryck är den bas landet byggs på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Afganistan, Dokumentår, Talibanerna

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in