Recension

Groove, sköna klanger och intrikata infall kännetecknar supertrio – Rymden på Valand

17 februari, 2024 by Mats Hallberg

14/2 2024

Valand i Göteborg (arrangör: jazzföreningen Nefertiti)

Erkände efteråt för de musiker, vilka blev världsstjärnor i och med framgångarna med E.S.T för omkring tjugo år sedan, att jag enbart lyssnat på Rymden live, vilket resulterat i uppskattande recensionssvep. Detta tillkännagivande yttrades i samband med att jag tackade för vad de uträttade på scen under en spektakulär konsert över två set, kalibrerad av ljuddesigner-oraklet Åke Linton. Sett dem enda gången jag befunnit mig i Berwaldhallen och i Trollhättan, bägge gångerna när de varit festivalakter. Trion med trumslagare Magnus Öström, basist Dan Berglund och klaviatuspelaren Bugge Wesseltoft är produktiva.

Sedan debuten 2019 har tre album med ny musik med oemotståndliga avantgardistiska ”böjelser” släppts plus en skiva inspelad live med norska radioorkestern KORK, samtliga utgivna på Jazzland Recordings i Norge. Och man har samma ”fjärde medlem” som ikoniska E.S.T (Utdelade högsta betyg när E.S.T Symphony-projektet genomfördes i Göteborgs Konserthus), nämligen ovan nämnde ljuddesigner. Fick reda på att han bestämt sig för att hädanefter sluta med att ha soniska ansvaret över gig. Vilken lycka att jag helt ovetande om beslutet, var närvarande när mästerligt handlag demonstrerades. Att Linton haft monumental inverkan på hur jazzig improvisationsmusik kan låta som bäst, vet varenda person med insyn i branschen. Och de konstellationer vilka på hemmaplan fått hans öron att triggas kan skatta sig lyckliga, vilket jag fått åtskilliga bevis på.

Klaviaturspelaren, kompositören och producenten Bugge Wesseltoft tillhör en kader av framstående experimenterande norrmän mer eller mindre jazziga, vilka man kan tycka jag borde haft bättre koll på. Minns en solokonsert på flygel på YSJF med sammanhängande, aningen stillastående konturer. Wesseltoft har fått avsättning för exceptionell kreativitet genom cirka sexton egna album jämte en uppsjö av samarbeten i mer än tre decennier. Före bildandet av denna gitarrlösa ”powertrio” förekom samarbete med såväl tysk dj som Dan Berglund på trio. När E.S.T så grymt förlorade sin frontfigur vägrade barndomskamraten och basisten att låta sig förlamas av sorg. Efter ett par år uppstod flerfaldigt prisade Tonbruket och Öström bildade en spännande jazzkvartett. Sett och skrivit om båda. Vill också nämna Dans medverkan på Jan Lundgrens Potzdamer Platz och att Magnus ingår i Lars Danielssons internationella grupp Libretto, vilka jag också recenserat.

foto Francesco Saggio från konsert hösten 2022 i Oslo (bild från Rymdens fb-sida)

På Valand, där arrangören ovanligt nog bjöd en sittande och stående skara på cirka hundra personer på en minimalistisk support act, inledes spelningen med lätt atonal anstrykning. Sammansatta fragment formar ett slags planlagt sökande, som om supergruppen bereder väg för vad som skulle komma. Efter ungefär fem minuter öppnas dörr till ett svängigt område, en värld av toner där man stannar kvar i nästa komposition. Öström berättar att den mesta musiken kommer hämtas från senaste skivan Valleys And Mountains. De två första spåren döpta till The Hike och A Walk In The Woods är också de första på repertoaren denna onsdagskväll. Vidunderligt sound kan definieras i termer av elektro-akustisk resa där progressive mixas med konstmusik och stänk av jazz. Oavbrutet fängslande till sin karaktär, stundtals hypnotisk.

Tredje kompositionen introduceras genom reflekterande basspel med stråke. associerar till slavisk kammarmusik i moll. Öström bryter in, använder filtklubbor. Strax därpå fyller Wesseltoft i på flygeln. Betagande skönhet uppstår, förnimmer hur uppmärksamt publiken följer med, när musiken tassar slingrande fram med Berglund i täten understödd av sina spelkamrater. En kulmen nås före paus i Pitter-Patter då Wesseltoft trakterar rhodes till tung rytmsektion. Trumslagaren går på charmoffensiven, ”fläskar på” så hårt som trumskinnen pallar. Fräckt, luftigt groove toppat med fantastiskt basljud! Låten från första plattan kan betecknas som en ekvilibristisk utflykt, en vibe av uppdaterat 70-tal.

Första långa sjoket i andra set utformas likt en svit. Efteråt är presentatör Öström osäker på vad de framfört. Slår fast att man tog sig an exempelvis Song From The Valley och Himmel (”musik på svenska). Norrmannen inleder med avskalade toner, det dröjande subtila på pianot varvas gradvis upp i en romantiskt hållen melodi. Vad som placeras i framkant växlar förstås, hisnande övergång lanseras, till basfeature á la Stanley Clarke. Avlöses i sin tur av att rytmtillverkaren bakom sitt trumset tar över och färgar i en strålande sekvens då baktakslir premieras. ”Grymt” gung och magnifikt anslag av Wesseltoft. För en stund infaller minst sagt inspirerade kaskader, kontrollerade eruptioner av metrik-snillet Magnus Öström. Feature-festen avlöses av spejsig atmosfär från den enormt kraftfullt agerande trion. Musiken sticker iväg i olika riktningar med omväxlande energi. Det är en fröjd att åka med.

Mountain kännetecknas av vackert, suggestivt beat vars melodi broderas fram ytterst vitalt. Fäster mig vid Wesseltoft på moog, härliga excesser vilka för tanken till Rick Wakeman eller den tidige Brian Eno. Och snacka om feta basgångar parade med läckra klanger. Begärt extranummer renderar i balladen Hope, en exceptionell subtil sak med varsamt framåtlutad. Berglund anför inkännande medan Rymdens utforskande norrman kompletterar med delikata löpningar. Soundet påminner om möjligen skenbara lättheten att kreera hooks hos Keith Jarrett trio och märker till och med anstrykning av Esbjörns Svensson trio, vilket förstås är en rörande kvalitet i sig.

Varje set pågår i cirka 50 minuter vilket känns alldeles lagom. Allra sist ska självfallet lyftas fram den så långt lokalen tillåter fulländade ljudbilden. Varje instrument inklusive samtliga klaviaturer ges optimal resonans. Ljudet är stort, extremt fylligt utan att besvära trumhinnor eller hjärtslag. Istället för spetsigt eller mullrande , låter det mångfasetterat och brett, genom att raffinerat sammanfoga registret av frekvenser horisontellt. En lekmans valhänta beskrivning av ljuddesignern Åke Linton in action, kanske för sista gången inför publik live.

Filmrecenion: I mästarens nät – Cobweb – roligt och underhållande om konsten att kringgå censur

16 februari, 2024 by Rosemari Södergren

I mästarens nät – Cobweb
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Jee-Won Kim

En av de roligaste filmer jag sett om filmskapande och om statlig kontroll och censur. Handlingen utspelas i Sydkorea under 1970 talet få kulturarbetare inom bland annat film måste navigera genom ett minfält av statlig kontroll och censorer.

Handlingen kretsar kring filmregissören Kim som precis avslutat inspelningen av en thriller, Cobweb, som han känner är ganska halvdan. I en dröm får han en syn, en idé, som han menar skulle göra filmen till ett mästerverk. Det är slutet på filmen som han måste ändra på för att filmen ska bli så mästerlig att han äntligen blir hyllad som den enastående regissör han menar sig vara. Hans debutfilm hyllades till skyarna men efter den har han inte lyckats lika bra. Det går dessutom enträgna rykten om att han stal manuset till sin debutfilm från en av Koreas mest briljanta filmregissörer som god innan den inspelningen startade.

Nu vill Kim få tillgång till studio och skådespelare några dagar till. Det är dock inte så lätt att ordna. Först och främst måste statens myndighet för filmcensur läsa det nya manuset och godkänna det nya slutet, vilket producenter och övriga som ska bekosta filminspelningen inte tror är möjligt. Det nya slutet kommer aldrig att bli tillåtet att spela in, menar de. Slutet bryter alldeles för mycket mot landets traditioner. En film kan väl ändå inte låta en kvinna göra uppror mot männen? Men Kim lyckas få med dem genom att hävda att slutet handlar om att döda massor av kommunister. Det är både roligt och absurt.

Men det finns en lång rad övriga problem som står i vägen för inspelningen. En av huvudrollsinnehavarna är redan bokad för inspelning av en tv-serie och studion är också bokad för annat. Alla skådespelare är inte övertygade om att det nya manuset är så briljant.

Det är jättekul att se alla dessa ego-fixerade skådespelare och övriga filmarbetare. Var och en så uppfylld av sin egen förträfflighet. På något lyckas Kim ändå få till några dagar i studion för inspelning. Men då dyker det upp tjänstemän från censurmyndigheten. Hur får man dem med på det hela? Med den finaste whiskyn, framför allt.

Vissa scener är nästan för mycket. Det är knasigt, det är kaos och panik och överdrivet men jag kan inte låta bli att skratta och bli underhållen. Filmskaparen driver inte bara med censorer och ett samhälle med korruption på alla nivåer, han driver med självupptagna kulturarbetare som är uppblåsta av sin egen förträfflighet.

Filmen är dessutom mycket snyggt filmad. Parallellt med regissören Kims utmaningar får vi se avsnitt ur filmen de spelar in. Filmen de spelar in har alla scener i svartvitt. Skådespelarna har fått samma namn på sina rollkaraktärer i den svartvita filmen som de har i de färgade scenerna som handlar om deras inspelning och det som händer under inspelningen. Det gör att det blir en extra dimension i vad filmen berättar.

Det är en underhållande komedi men med en svärta och varning för vad censur och korruption gör med människor. Och kryddad med små tips om konsten att kringgå censur.

Filmrecension: Madame Web – allt som kunde gå fel har gått fel

15 februari, 2024 by Elis Holmström

Madame Web
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi SJ Clarkson

Sony kan känna sig stolta, på ett par år har de lyckats med att producera två av de sämsta serietidningsfilmerna i världshistorien, först den erbarmliga Morbius med Jared Leto i huvudrollen. Nu kommer nummer två i och med Madame Web, en film som får Letos skrattretande försök att spela tuff vampyr att framstå som ett modernt mästerverk.

Gång på gång har det tydliggjorts, obskyra karaktärer och berättelser kan vara minst lika framgångsrika som de filmer som utrustats med världskända popkulturella figurer som Stålmannen eller Batman. James Gunn och Marvel Studios är beviset på detta i och med Guardians Of The Galaxy. En serie som endast de mest inbitna och Marvel-kunniga kände till innan filmen hade premiär 2014.

Att inte använda ett överdrivet känt material skänker också filmskaparna möjligheter vad gäller den kreativa friheten. Gunn kunde utan hinder från högljudda fans göra en och annan ändring av serietidningen, något som hade varit avsevärt svårare om det gällt de figurer som som kan kategoriseras som genrens grädda.

Madame Web kan dock vara det mest obskyra någon har försökt sig på att filmatisera. Det är en karaktär som – i bästa fall, varit marginell i sin betydelse och popularitet. För optimisten kan det verka som ett modigt och klipskt grepp, ett sätt att använda sig av det som okända och udda för att skapa något säreget och minnesvärt. Men i detta fallet vinner pessimisten, allt som kunde gå fel har gått fel, förfallet och den fullkomliga inkompetensen vet inga gränser.

I de flesta fall kan ett bottenbetyg motiveras, detta genom att noggrant och mycket tydligt presentera fel och brister. Vad Madame Web beträffar upphör alla normala analytiska verktyg att fungera. Polisen brukar säga att det svåraste att utreda är bränder, detta eftersom alla bevis och spår destrueras. Detsamma går att applicera på Madame Web, detta är en eldsvåda som slukar allt, publiken, de medverkande och möjligheten till att göra bra film. Trots att karaktären och berättelsen har ytterst liten koppling till övriga Spindel-Sony projekt som exempelvis Venom, är modet att göra något nytt eller kreativt lika med noll. Det görs absolut inga ansatser att skapa ett intresse för den titulära karaktären, tvärtemot verkar alla inblandade närmast vara generade och fyllda med skam. De bästa filmer som bygger på serietidningar lyckas att trollbinda med enkla medel, skapa en fascination för sin mytologi och därefter avslutas i grandiosa finaler som får publiken att jubla. Madame Web är antitesen till allt vad eufori kan tänkas manifestera sig som. Precis allting befinner sig på en skala som sträcker sig från undermåligt till apokalyptiskt uselt.

Även om filmen – enligt uppgift, haft en modest budget på under 100 miljoner dollar, har jag sett independentfilmer, som finansierats genom att övertrassera dussintals kreditkort, med högre produktions kvalitéer. Detta är en makabert ful film, med ett billigt foto och en ljussättning från helvetet. Det är så pass horribelt visuellt att det påminner om den – med all rätt, bortglömda TV-serien DC’s Birds Of Prey från 2002, vars kulisser bestod av wellpapp och där lösperuker löpte amok. Specialeffekterna som används är i det närmaste omöjliga att beskriva, personer med dyra persondatorer har skapat större visuella under än någonting som finns att bevittna här.

Därefter har vi den så kallade berättelsen. Någonstans här slutar mitt förstånd att fungera. Även för en som accepterar flygande män med superstyrka och laserögon, är logiken i Madame Web så pass kaputt att Lustiga Huset framstår som en rimlig bostad. Inte blir det bättre av att samtliga karaktärer – på sin höjd, är osympatiska och som värst fullkomligt odrägliga. Dakota Johnson fortsätter att agera med samma inlevelse och passion som en straffarbetare, övrigt skådespeleri är inte mycket bättre och då den eminent usla Emma Roberts dyker upp måste alla som värnar om sin hälsa nyttja biografens nödutgång för att klara livhanken. Sedan har vi actionscenerna, och ju mindre som sägs om dem desto bättre, till och med Bamse och Världens Minsta äventyr bjöd på mer gastkramande action. Det häftigaste vi får se är en fet katt som sörplar mjölk…

Filmens regissör SJ Clarkson är inte ny till genren, hon har regisserat avsnitt till Marvels Netflix-serier Jessica Jones och The Defenders – två serier som i mångt och mycket var ytterst tveksamma. Men när det blivit dags för Clarkson att filmdebutera kan man endast känna medlidande då filmkarriären inleds med en fullkomlig katastrof. Madame Web är historiskt misslyckad och precis som Aquaman And The Lost Kingdom en hädelse mot allt som har med serietidningsfilm att göra.

Viktig vinkel om judisk utsatthet berör – Moderslinjer av Vera Berzak Teatersällskap

14 februari, 2024 by Mats Hallberg

Manus & regi: Vera Berzak

Dekor: Bengt Ribbegård

Skådespelare: Cia Bosse och Anette Sevreus

Premiär 8/2 2024

Spelas till och med 18/2 hos Göteborgs Dramatiska Teater och senare datum i Stockholm

Vera Berzak är en israelisk dramatiker och regissör född i Ryssland 1987. Sedan 2017 har trebarnsmamman, vars teaterutbildning skedde i Israel, bott och verkat i Sverige. Hon fick chansen att bli Artist in residence och valde sedan att stanna. Två av hennes pjäser med judiskt motiv har recenserats här – Dagar iWarszawa / Alla vindar är stilla – samt Stolarna av Ionesco som hon regisserade på Teater Trixter. Att jag upptäckte hennes verk kan betecknas som en slumpvis händelsekedja, vars upprinnelse var att jag blev inbjuden till dubbelkonsert i Kronhuset för fem år sedan. Lyssnade till för mig då obekanta Ida & Louise och deras tonsättningar av fem judiska poeter, vilka fått en revival långt efter deras levnad. Berzak inledde ett samarbete med Ida Gillner, gjorde med henne fängslande musikteater om en av poeterna i vindar är stilla.

Moderslinjer lanseras som en berättelse om moderskap, relationen till döttrar och hur de döda lever vidare i oss. Bakgrunden till motivkretsen är att judiska kvinnor och mammor ofta tvingats flytta för att överleva. Sällan har enligt Berzak, den judiska mamman kunnat föda på samma plats som hon själv växte upp. Under sådana betingelser blir familjeband och kultur främsta källan till identitet. Jag har vad jag vet inga judiska vänner som utövar sin religion, ej heller någon släkt med kopplingar till förintelsens offer. Däremot har jag och vår gemensamma kulturhistoria berikats ofantligt, av konstnärligt högtstående verk inom exempelvis musik, litteratur och film med personer av judisk börd som avsändare. Flest timmar har lagts på att ta del av den svarta humor och humanistiskt upplysta livssyn som framkommer i romaner av Kurt Vonnegut, Joseph Heller, Jerzy Kosinski, Saul Bellow, Philip Roth, Isaac Bashevis Singer och andra författare från USA med samma rötter.

Teaterstycket skrevs före massakern 7/10 vars konsekvens resulterade i det förödande kriget emellan Israels regering och Hamas, ett krig som engagerar och polariserar medvetna individer i Sverige mer än något annan konflikt. Massakerns offer överskrider Kristallnatten och alla andra dåd begångna efter andra världskriget. Berzak såg sig nödgad att skriva två artiklar om de stämningar som uppstått i vänsterkretsar och den i islamistiska miljöer florerande antisemitism som nu förvärrats än mer. Rubrikerna i Bulletin respektive Kvartal lyder: ”Hur svårt kan det vara att förstå att Hamas är som IS” och ”I Sverige firar de massakrer på barn”. Självklart ska övergrepp av Israel fördömas, men innebörden av rubriken är obestridlig.

Ur den aspekten blir mitt besök hos GDT i Stigbergsliden, inklämd på andra raden under en timmes tid söndag eftermiddag (såg andra föreställningen), en vädjan om förnuft under ett farofyllt hätskt tillstånd. Precis framför mig sitter en medelålders kvinna som i ett par scener behövde tröstas av sitt sällskap, förmodligen någon vars smärta kring släktens öde tog över. Under rådande förhållanden är det av oerhörd vikt att sceniska verk som Moderslinjer sätts upp. Sett en uppsjö av kulturutövare, opinionsbildare och politiker som i sociala medier godhetssignalerar genom att i princip likställa Israels aktioner med nazisternas. Ivar Arpi har gjort sig omaket att kolla upp de 1 000 artister vilka krävt att Israel ska bojkottas i Eurovision. INGEN av dem hade någon gång refererat till massakern 7/10. Risken med att att bo och verka som praktiserande jude, särskilt i Skåne, har drastiskt ökat sedan firandet av massakern. Och i sammanhanget pikanta kvinnoförtrycket och hatet spritt via moskéer underlättar inte precis.

Pjäsens ambition är att visa på hur osäkerhet om framtiden skapar behov av ett gemensamt förflutet. Vill hävda att föresatsen infrias. Vi får följa två judiska kvinnor vilka i dramatiska utfall redogör för trassliga relationer, barbariska avrättningar och okuvlig livsgnista. Ska erkänna att då jag hörde en polyfoni av röster uppfattade jag Moderslinjer som ett collage. Verket tillägnas farmor Gizela Malkin. Dramatikern, tillika regissör, säger i intervju i Judisk krönika att intresset för det judiska uppstod i Sverige, att det nästan är som att leva i två parallella världar samt anser det befogat med visad sympati från medborgarna i nya hemlandet. I intervjun framgår att pjäsen behövde omarbetas i samråd med skådespelarna efter krigets utbrott.

Duon som turas om att föra talan utgår från fyra-fem träkuber. Sitter och står på dem, flyttar ivrigt runt och vänder på vad som kan användas som möbel. Övrig dekor att knyta an berättandet till består av fotoramar vars tomma innehåll återges. Ett av dem sägs visa gammelfarmor som åttaåring. Kan tycka att det var lite synd att inte autentiska bilder togs med.

Den klara diktionen och de intensivt uppfordrande pendlingarna i Anette Sevreus agerande har kunnat beskådas flera gånger senaste åren. Hennes medspelare Cia Bosse var däremot ett nytt ansikte för mig. Sedan Teaterhögskolan har hon haft roller i tv och på film och turnerat med teatersällskap. Vad minns jag då bäst när några dagar passerat Jo, frustrationen uttryckt av dotter, behovet att få veta mer om tidigare generationer, hanteringen av traumat att komma ifrån släkt med offer för pogromer samt stråk av försoning och tacksamhet. Erinrar mig den yngre skådespelarens vigt slingrande kropp på golvet, spröd pianomusik och ett rop från henne som fick publiken att rygga tillbaka, som vore ljudbangen ett pistolskott.

Filmrecension: Superpolarna – ger hopp och värmer hjärtat

14 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Superpolarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024

Denna animerade familjefilm förför mig totalt. Varför har jag inte barn omkring mig som jag kan ta med på filmen? Jag vill se den en gång till och tillsammans med barn.

Superpolarna är fylld av den där underbara magin som oftast bara barn kan se på världen med. Ni vet när dockor och alla leksaker egentligen är levande fast det får människor aldrig se. Marionettdockor kastar av sig sin sina trådar när ingen ser och rör sig som vem som helst.

Ett minus har jag dock på filmen: Titeln, namnet på filmen: Superpolarna. Det får mig att associera till någon idiotisk bil-älskar-film om grabbar som kör bil i full fart. Kunde filmen inte fått något mer magiskt namn som får oss att tänka på drömmar? För drömmar och fantasi är fokus för denna film. Don är en marionettdocka som spelar med i en dockteater på Central Park i New York. Don får om och om igen spela rollen som föreställningens narr. Han får vara den där klantiga karaktären som trillar med huvudet före i gräddtårtan. Han får aldrig vara hjälten som räddar några som behöver räddas. Ja han har fått sitt namn efter Cervantes dråpliga och löjliga Don Quijote, som ju slogs mot väderkvarnar. Don Quijote får en ny tolkning när jag ser denna saga för hela familjen. Kanske Cervantes dråpliga löjeväckande figur också var en man fylld av fantasi och förmåga att leva sig in i drömmar?

Don har fantasi. En livlig fantasi och kan leva sig in i sina egna berättelser. Det är egentligen en styrka. Fast det är det ingen som förstår, förutom dockan Dee som är missnöjd med att alltid spela kvinna som måste räddas. Både Don och Dee vill få spela andra roller någon gång. De påpekar att de trots allt är skådespelare. Fast resten av ensemblen går inte med på det.

Dockorna sköter sig helt själva. En gång i tiden fanns det en dockmakare som skötte om dem och bestämde vad de skulle spela för föreställningar. Men nu får dockorna sköta allt själva.

När ingen mer än Dee förstår Don bestämmer han sig för att ge sig ut i världen och rädda de som är i nöd. På jakt efter hjältedåd att utföra i Central Park möter han den rappande leksakhunden DJ Doggy Dog som får bli hans väpnare, hans medhjälpare. DJ Doggy Dog drömmer däremot inte om att vara hjälte, han vill hitta en familj eller någon grupp att höra ihop med.

Det är en varm film om att våga tro på drömmar men också kunna våga se verkligheten och en film om vänskap, om ärlighet och en hel del bra musik och rappande. En film som talar till hela familjen. Alla åldrar kommer att hitta pärlor i denna tecknade berättelse. Manus är skrivet av gänget bakom Toy Story så det garanterar både spänning och humor och värme.

De svenska rösterna till Don och DJ Doggy Dog görs av Ola Forssmed och Felipe Leiva Wenger (även känd som Fille). Kristina “Keyyo” Petrushina står för rösten till dockan Dee, och bland övriga svenska röstinsatser i filmen märks Happy Jankell samt rapparen Stor (Ulises Infante Azocar).

Vi kan behöva en film som lyser upp tillvaron och ger skratt och värmer hjärtat nu i februari när det fortfarande är is och snö och inflation och krig härjar runt om i världen. En liten stund i en biosalong där vi kan få känna hopp kan vi behöva.

Recension

Footer

Om oss